söndag 28 februari 2010

Äganderätt ger välstånd, International Property Rights Index 2010

Nu utkommer the International Property Rights Index. Rapporten är en krutdurk av frågor kring äganderätten, världens utveckling och internet. Frågor som behöver vitaliseras av nya infallsvinklar och förslag på lösningar.

Rapporten bygger på idéer från den peruanske ekonomen Hernando De Soto. De Soto började forska kring äganderättens betydelse när Peru befann sig i ett inbördeskrig mellan en korrupt regering under president Alan Garcia och den maoistiska gerillan Sendero Luminoso. Konflikten var långt mer komplicerad, ansåg De Soto. Det som kallades kapitalism i Peru var snarare ett stillastående system av tjänster och gentjänster mellan staten och landets oligarker. Företag tjänade pengar, inte genom bättre och billigare varor och tjänster, utan med att ha tumme med makthavarna. Lagarna var många, komplexa, korrupta och fungerade mycket dåligt. Lagarna stängde ute de fattiga från ekonomin.

Ofta brukar det sägas att fattiga inte har behov av äganderätt, men det är snarast just de som behöver den mest. Fattiga har egendom; som hus, djur, mark, företag med mera, men det är dött kapital, som befinner sig i den informella sektorn. De kan inte omsätta det lilla de har till att göra sin situation bättre. De rika kan alltid skydda sin egendom, även om lagarna inte fungerar. Då förvärras situationen, för de fattiga ser att samhället tillhör Los de arriba (höjdarna) och faller ned i hopplös misär eller stödjer i sin desperation extremistiska rörelser som Sendero Luminoso.

En studie han gjorde var om varför fattiga peruanska bönder odlade koka till kokainkartellerna. Så lönsamt var väl inte kokan för bönderna? Ett skälen De Soto fann var att många av bönderna saknade papper på att de ägde sin mark, och därför kunde vräkas när som helst. Om de odlade palmolja skulle de kunna få ut sex gånger mer för en skörd än med kokan. Fast då skulle bönderna behöva investera för fem år framöver, koka gav snabba cash.

Hernando De Soto har kontroversiella slutsatser, inte bara inom den traditionella vänstern, utan också i den traditionella högern, då det rymmer tanken på trickle up effekter, att välstånd tas från de fattiga till de rika.

En av de många effekterna av Hernando De Sotos arbete är IPRI, som rankar äganderätten i 125 länder med 97 procent av världens BNP. Inom rapporten ryms utvecklingsfrågorna, det som oftast kallas biståndsfrågor i Sverige.

Frågan kring dålig äganderätt kan vara aktuell även i Sverige. Hernando De Soto skrev en skrämmande artikel i Newsweek om att vi nu upplever en kris för äganderätten även i de utvecklade länderna, en kris för Toxic paper. Äganderätten diskuteras sällan i Sverige. Delvis för att vi har ett relativt bra skydd, särskilt om vi jämför oss med Afrika, Asien och Latinamerika.

Delvis diskuteras äganderätten i Sverige sällan, därför att debatten snarare handlar om skatterna. Skatternas nivå, och statens omfattning i ekonomin, ses som lättare därför att synen på ekonomin är på makronivån snarare än mikronivån. Problemet är att den isolerade och tekniska debatten om skatterna lätt blir steril, och utan koppling till den enskilde medborgarens situation, om det inte kopplas till en förståelse av äganderättens betydelse för honom eller henne.

Det finns diskussioner kring expropriation av mark, när företag och myndigheter vill ta över den för samhällets bästa. Det har också förts debatt kring hur mycket lagar och regleringar tillåter en reell äganderätt, att du fritt kan disponera över det du äger. Särskilt skogsägare har haft kontroverser med Naturvårdsverket.

På Netopia diskuterar jag Den informella ekonomins mysterium. Det är ett inlägg i debatten om upphovsrätt, patent, och annat som läggs ihop till den omdebatterade termen intellektuell egendom. Det är en rejält inflammerad fråga, som vinner på nya perspektiv och bättre mer politiska definitioner av den något karikerade begreppet lobbyn vs. piraterna.

Den tredje mars hålls ett lunchseminarium om IPRI hos Skattebetalarnas Förening.

Per Gudmundson på Svenska Dagbladet uppmärksammar IPRI, hur ser han på hur den politiska debatten fungerar kring äganderättsfrågorna. Fredrik Segerfeldt har länge debatterat utvecklingsfrågorna. Vilka slutsatser dra han ifrån IPRI? Hur ser Hans Rosling på utvecklingsfrågan utifrån ett äganderättsperspektiv? Är vi då överrens om målen men inte medlen, eller påverkas dessa av vår syn på äganderätt? Till Danne Nordling frågar jag hur debatten kring Jämlikhetsanden kan göras mer konstruktiv än metoddebatter? Det skulle vara intressant att ta upp en liberal debatt om äganderätten med Henrik Alexandersson, äganderätten och hur den skulle vara kopplad har splittrat liberalerna. Det märks hos Isobel Hadley-Kamptz som tagit frågan till synen på den enskilde skaparen till nätverket. Oscar Swartz brukar besöka IPRI-lanseringen, skulle vara intressant att diskutera äganderätt och upphovsrätt i Asien med honom igen. Hur ser Rasmus Fleischer på frågan om att osäkerheten kring upphovsrätten idag pressar in tekniken att bli black box och Robert Zittrains låsta nät? Finns det en Pirate Bay App för iPhone? Det skulle vara spännande att få höra Christopher Kullenbergs tankar om cloud computing, öppen källkod och voddlergate. Ligger det en strid inne i infrastrukturen? Finns det andra sidor av internet än dem som Anna Troberg nämner? Hur ser hon på den informella ekonomins mysterium, hur starka och uthålliga är samarbetena, särskilt om vi tar global hänsyn? En la red estamos todos peruanos?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Intressant

fredag 26 februari 2010

Betydelsen av de rödgrönas Laaksogate

Det började med ett skämt från Erik Laakso som väckte en politisk munterhet då den hamnade på de rödgröna samarbetets blogg. Vad kan vi lära oss?

Jag har stött på människor som levt efter den pledge of allegiance som Erik Laakso beskriver. En sådan partilojalitet fanns fram till 80-talet, kanske mitten av 90-talet. En av socialdemokraternas stora fördelar framför borgarna var de kunde få sympatisörer att inte bara rösta på (s), utan även kampanja för sossarna när den partiaktive kände att partiet hade fel i sak. Det var vanligt vid folkomröstningen om kärnkraft 1980.

Valet 2010 är kanske det sista valet som de som är födda på 20-talet och 30-talet kommer att påverka kraftigt. Redan 40-talisterna är lite mindre "my party, right or wrong".

Bloggosfären, där Erik Laakso är en etablerad stjärna, är än mindre lojal och gillar inte megafoner och envägskommunikation. De skapar själva upp plattformar, det fick alliansen erfara redan för två år sedan med FRA-lagen. Då blir de politiska partiernas centralisering ett problem.

PS. För övrigt vill jag rekommendera Martin Gelins Det amerikanska löftet. Den är intressant och läsvärd oavsett politisk ståndpunkt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

Europa vid ett vägskäl?

Stockholms Handelskammare bjöd till bloggkväll med Annika Ström Melin om EU. Det blev mycket intressant.

Charlotte Nyberg från Stockholms Handelskammare inledde. Hon har en poäng med att frihandeln kan bli en svår fråga, särskilt när det mer protektionistiska parlamentet får större inflytande över handelspolitiken. Nyberg uppmärksammade också ett nytt förslag om ursprungsmärkning, att det skall stå ”made in non-EU” på varor som inte är gjorda i EU. Det blir en högre kostnad för konsumenterna, och Nyberg angav att särskilt de italienska skotillverkarna driver frågan.

Annika Ström Melin berättade om eurokrisen, där alla sade sig blivit tagna på sängen, efter uppmjukningen av stabilitetspakten. Det svenska ordförandeskapet hade gått bra förhållandevis, särskilt med tanke på att föregångaren Tjeckien fick en regeringskris mitt i arbetet. Spaniens ordförandeskap har blivit mer problematiskt då landet är i kris. Fredrik Reinfeldt höll huvudet kallt med problemen att få Vaclav Klaus i Tjeckien att skriva under Lissabonfördraget. Problemet blev att EU:s president och utrikesminister blev så svaga, där ansåg Annika att Reinfeldt borde varit mer aktiv, men det finns en god förklaring att han gjorde så (se nedan).

Utrikespolitiskt kommer nu ett stort utrikesdepartment bildas i Bryssel, där representationskontor blir en slags EU-ambassader. Förmodligen kan det leda till att svenska ambassader i EU-länder läggs ned. Det ordförandeskapets strategiska mål med att lösa konflikten mellan Slovenien och Kroatien gick bra, och även Östersjösamarbetet.

Värre då med klimatmötet i Köpenhamn där det inte blev något bindande avtal, och där EU tydligen inte gick in med strategin att lyssna på andra länder (konstigt förhållningssätt). SWIFT-avtalet och dess fall, som Annika uppgav att kommissionär Cecilia Malmström ville skjuta på, var också en förlust för det svenska ordförandeskapet.

Handeln inom EU har stärkts vidare genom euro. Just nu råder stor tveksamhet, skall man ta in internationella valutafonden IMF för att hjälpa Grekland eller skall medlemsländerna sköta det själva? Annika påpekade att genom ECOFIN, det finansiella samarbetet, har finansminister Anders Borg lyckats att få finansmarknaden på EU-nivå.

När jag lyssnade på Annika tänkte jag att Europeiska Unionen kommer nog inte att bli en superstat. Den federalistiska vision som byggdes upp av Jean Monnet, Robert Schumann, Paul-Henri Spaak och Altiero Spinelli skulle ha tjänstemännen i kommissionen som den ledande institutionen, men en viktig del av makten har överförts till Europaparlamentet och tydligast till COREPER och Europeiska Unionens råd, ministerrådet.

Annika Ström Melin gav en god illustration, van Rompuy och Barroso satt övergivna på sin presskonferens nyligen i Bibliothèque Solvay, medan pressuppbådet gick till regeringscheferna Angela Merkel och Nicolas Sarkozy när de höll sin presskonferens. Farmor Gun påpekade en lärdom hon gjort från sitt arbete med telekompaketet, många tror att parlamentet bestämmer. De förstår inte den maktdelning som finns inom systemet.

Det finns inte någon plan, ingen ”chockdoktrin”. Det är evolution som skapat en stryktålig struktur för att kunna handha konflikter mellan medlemsstaterna i form av diplomati, mellan nationella tjänstemän på högsta nivå och stats- och regeringschefer.

Även europavänner som professor Barry Eichengreen förutspådde stora spänningar mellan EU:s alltmer olikartade medlemsländer. Jean Monnets vision med administrationen som enande kraft, hade inte hållit samman EU på det sätt som diplomatin gör. Tekniska frågor hade kunnat bli politiska frågor, där de nationella regeringarna alltför enkelt hade kunnat dra sig undan gemensamma beslut.

Den diplomatiska praktiken gör att underhandlingarna blir högt konfidentiella, hemliga och finns inte tillgängliga för allmänheten. Det finns inga anteckningar i ministerrådet som speglar vilka ståndpunkter medlemsländerna intagit, oftast återges bara ett enhälligt beslut efter att det mesta arbete gjorts i Coreper. Annika Ström Melin gav den korrekta stämningsbilden att när ett ärende når riksdagens EU-nämnd är klockan fem i tolv, och har redan byggt upp ett enormt momentum.

Arresteringsordern för Europa är ett intressant exempel. Den säger inte att något medlemslands lagar är bättre eller sämre, utan att de är jämlika. Det är en relativistisk ståndpunkt som tar sig in i EU, för att det är en praktisk ståndpunkt för politiken och administrationen. Annika Ström Melin påpekade sina reservationer mot att dömas under turkisk lag. Det är nog många som inte känner förtroende för en del länders rättsväsende.

Annika Ström Melin tog upp problemet med att de långa beslutstiderna gör att europanyheter har svårt att få genomslag i media. Hon har rätt. Det, tillsammans med det diplomatiska arbetssättet, är en av förklaringarna till att EU-nyheter blir extra torr utrikesjournalistik, koncentrerad till toppmöten. Tankesmedjorna i Bryssel, som The Economist’s EU-signatur Charlemagne påpekade, handlar mest om gott kaffe, smarriga croissants och vaga seminarier med det fåtal kommissionärer och tjänstemän som har tillräckligt tunga namn.

Problemet är att sker samtalen diplomatiskt blir det svårt att få en djup politisk laddning. Det entusiasmerar inte samhället. Medborgarna känner att de inte får insyn, särskilt i en tid den efterfrågas med e-förvaltning. Frågan om PSI-direktivet väcktes av Fredik Sand på Handelskammaren. Systemet blir nog stabilt, men det blir reaktivt, istället för proaktivt. Konsensus har fördelar, men kan också skapa konflikträdsla och brist på nya lösningar, i en tid då EU behöver dem.

Andra bloggare hos Handelskammaren

http://jespersvensson.blogspot.com/

http://www.robertnoord.se/

http://noleryd.blogspot.com/

http://diffusioner.wordpress.com/

http://lisagemmel.blogspot.com/

http://annaws.wordpress.com/

http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1657

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Intressant

torsdag 25 februari 2010

Politisering av kropp och kultur

Jag skriver artikeln Politisering av kropp och kultur i tidskriften Svensk Linje, nummer 1, 2005 (sid 63-66).

Det politiska samtalet står inför en betydande förändring. I takt med att bioteknik, medicin och farmakologi utvecklas ställs helt nya frågor om individen och hennes kropp. Samtidigt pågår en kulturell förändring mot allt mer mångfald, något som passar den liberala idén om individualismen väl. Kanske borde borgerligheten ägna mer energi åt framtidens frågor redan nu? Få saker är så populära som att visualisera framtidens samhälle.

Socialdemokratins hegemoni över det politiska samtalet färgade vilka frågor som ansågs vara relevanta och satte ramarna för vad det politiska projektet skulle innehålla. Men de politiska frågorna i framtiden verkar växla bort från ekonomin. Dagens ekonomistiska politiska debatt har som främsta syfte att bevara dagens institutioner, en debatt man förlorar då man försöker att ge borgerliga, men ändå progressiva, svar på de frågor vars formulering passar det konservativa maktpartiet bättre.

Sålunda är det nödvändigt att formulera politiken utifrån de förändringar som samhället står inför. Politiseringen av kroppen och kulturen, är två områden som griper djupt in i allas liv och därför är värda att ta upp som exempel på några av de områden som är nya för politiken. Många av de förändringar som verkar föreligga inom tekniken, kulturen och biopolitiken kan vara något som passar frihetliga värderingar om mindre stat, mer frihet och mer ansvar för medborgarna.

En ny kroppspolitik

Att den mänskliga kroppen har blivit ett föremål intensiv politisering har vi sett bl.a. med Folkhälsoinstitutets förslag om fettskatter. Det är en del av den långa utveckling som skett mot ett skapande av en biopolitik. Tidigare stod den enskildes livsföring i fokus, men nu finns ses hela befolkningens hälsa och reproduktion som föremål för åtgärder- vilket kopplas samman med offentliga sjukvårdssystem.

En viktigt debatt för att vända denna biokollektivism är att ta fasta på att sjukvården rör sig mot att bli mer förebyggande och förbättrande än bara botande till ett visst givet hälsotillsånd. Som patienter måste vi ta en större del i hur vi vill forma våra kroppar, genom framstegen inom bl.a. medicin, neurovetenskap, bioteknik och farmakologi. Faran i paternalismen är att man vänjer många människor vid tanken att någon annan skall ta ansvar för den egna kroppen, och där skulle nya klyftor i samhället skapas mellan de som kan ställa om till rätt mentalitet för den nya hälsovården, och de som blir kvar i den gamla paternalistiska sjuk- och folkhälsomodellen och inte ges möjligheten att ta till sig de nya framstegen.

Gen- och bioteknik har stått för en del av debatten när det gäller förändring av den mänskliga kroppen. Tekniken för mänsklig genmodifiering är på väg på bred front. Inte för att många eftersträvar just denna teknik, utan därför att den ligger i skärningspunkten mellan reproduktionshjälp, kloning, genteknik på djur och växter, nya biotekniskt framställda läkemedel, genterapi och andra områden. Det är vanliga människors önskemål om helt vanliga lösningar på olika fullt legitima medicinska problem som driver utvecklingen framåt, inte isolerade forskare à la Panos Zavos och Severino Antinori med sina ifrågasatta mänskliga kloningsprojekt. Annars skulle den inte ha så bred genomslagskraft.

Kroppen som murbräcka

Även om varje forskarlag, institution eller företag enbart arbetar på sina egna oförargliga eller önskvärda tekniker, blir kombinationen av alla dessa framsteg något betydligt mer radikalt än väntat. Gen- och bioteknikens framsteg är inte ett smörgåsbord, från vilket vi lätt kan plocka ut det vi finner acceptabelt, utan de är ofta sammanlänkade med tekniker som redan ses som mainstream i dag. Om man till exempel är rädd för möjligheten till skräddarsydda barn, borde man ha dragit gränsen redan vid en så accepterad teknik som provrörsbefruktning. När en teknik blir relativt billig och användbar för tusentals laboratorier runt om i världen, och en tillräckligt stor andel av befolkningen finner den godtagbar, kommer den att användas. Där behöver vi skapa institutioner och regleringar först när dessa visar sig behövas. De fokuserar då mer på faktiska problem, istället för att på förhand skapa förbud mot faror vi tror oss se. Institutionerna får växa fram samtidigt med sitt värdemässiga innehåll, och byggs ihop med det. Regleringar är inte gratis, de har en kostnad för både individ och samhälle, som vi noga bör överväga. Finner vi att regleringar bör ske, måste vi fokusera mer på felaktig användning av en teknik, inte på tekniken i sig.

Kroppen, och de förändrade förutsättningarna för medicinen, är en utomordentlig murbräcka för frihetliga idéer. I det gamla systemet ser man bara galopperande kostnader av innovationerna, som måste besvaras med inskränkningar för att också behålla systemets fokus. I en frihetlig syn ser man nya möjligheter för självförverkligande genom att utöka och förändra vår fysiska potential. Tanken på denna morfologiska frihet (frihet att forma sin kropp och sinne) kan ligga till grund för en offensiv och frihetlig hälsopolitik.

Popvänstern och flumsamhället

Förra sommarens stora debattbok blev Erik Zsigas Popvänstern (Timbro) i vilken han visade hur populärkulturen besatts av ett trendigt etablissemang som slentrianmässigt svänger sig med politiskt korrekta vänsterklyschor men som mest är hycklande, intolerant och samhällsbevarande. Zsiga visar dock också på populärkulturens kraft i samhället, och egentligen är den ett område som borde behärskas av frihetliga krafter.

Vår kultur präglas av en stor mångfald. Diskussioner om klass, psykologiska typer, kön, generationer, etnicitet är inte så lätta att föra i kategoriska termer längre. Där det tidigare fanns enkelhet och begränsning finns nu diversitet, tack vare nya medier, nya kulturella kontakter och ett förnyat intresse för experiment med estetik.

Tyvärr har högerns syn ofta varit att ett stabilt, självbehärskat och ordnat samhället är det goda samhället. Ett ständigt experimenterande samhälle ses som flum, förlorad kontakt med de gamla värdena, med effektiviteten och rationaliteten. Mer krav i skolan, fler poliser och språktester! Genom det så försöker man tala till en medelklass man uppfattar som sina kärnväljare- och uppfattas därför som motståndare till det uttrycksfulla, kreativa, sensuella och öppensinnliga. Var det därför som så många i den kreativa klass som uppstod i storstäderna under 90-talet drogs till popvänstern?

Vad som behövs är att välkomna intellektuell, politisk och moralisk flexibilitet för att kunna fungera ideologiskt i en dynamisk värld bestående av subkulturer. Detta då vänstern misskött frågorna om kön, ras, etnicitet, sexuell läggning, diversitet, kulturell experimentlusta och mångkulturalism. I den klassiska marxismen ansåg man att den universella och befriade människan skulle uppstå ur det utarmade proletariatets tragiska smältdegel, där människor avklädda sina egenskaper genom alienationen skulle skapa den nya mänskligheten.

När klass inte längre fungerade fick man ersätta det med särintressepolitik. Då uppfattades man som mer kulturellt tolerant- men denna mångfald är falsk. Den är begränsad till fixerade politiska kategorier och kan inte se implikationerna av den kulturella mångfaldens utveckling. Så fort en ny grupp i samhället identifierats har den ramats in av ortodoxier och rigida definitioner på hur en gruppmedlem skall vara. Mångfalden är en kraft för oändlig delbarhet. Gruppen är ett verktyg, men slutligen är det individen som handlar, förändrar sig själv och experimenterar. Därför är inte kategorier de fasta mallar som man ofta antar, och de är inte längre ömsesidigt uteslutande. Individen formas av att odla olika identiteter i olika sammanhang. Ironin är att vänstern använt idén om mångfald för att angripa idén om skillnader i samhället.

Det viktigaste verktyget här är ett av liberalismens äldsta: den fria marknaden. Det är en fantastisk mekanism för reellt möjliggörande av sociala experiment och som inte specificerar vad som måste vara dess utkomst.

Under mitten av 1900-talet verkade inte kapitalismen vara för detta. Den uppfattades förutsätta en väldig konformism och självbehärskning. På många sätt så bröt 60-talet med detta, nya entreprenörer hade nya värderingar och på samlingsplatser för nya näringar och kultuella företeelser så uppstod tillväxt just genom att bejaka anti-konformism, experiment och brytande av mallar. Affärskultur blev alternativkultur och ledde till den demokratisering av estetiken som gjort populärkulturen så livskraftig och dynamisk. Så ledde kapitalismen till dagens pluralitet- det borde borgerligheten kunna använda.

Problemet är kanske, att många företag i Sverige är kvar i den tidigare affärskulturen? Ingen fondsocialism, men gärna 50-talets konformism och rigiditet. Så uppfattas det iallafall av många, och undergräver dess förnyelsekraft. Ställde Timbros dåvarande chef Mattias Bengtsson vår tids mest provokativa fråga i sin artikel i Svensk Tidskrift 2/2004: Kanske är det rent av så att den liberala förnyelseagendan kommer att stärkas av att inte drivas av bolagshögern?

Recept för valvinst

Självfallet blir en översikt av detta slag skissartad, men har förhoppningsvis lockat läsaren att fördjupa sig i dessa nya områden för politiken. Dessa ämnen är i dag oortodoxa och betydligt mindre prestigefyllda att diskutera inom borgerligheten. De ekonomiskt rationella argumenten har dock inte vunnit valsegrar, för det måste man förändra samhällsdebatten genom nya ämnen som man själv definierat.

Sakfrågorna har en väsentligt mindre betydelse än vad både partier och media ger dem. Väljarna tar sällan ställning för enskilda tekniska lösningar, utan röstar efter den övergripande image och inriktning som regeringsalternativen ger. Konkreta och genomtänkta förslag bör så klart finnas, men de vinner inga val på egen hand. Och få politiska alternativ har en så bra image som de som visualiserar framtidens samhälle.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Intressant

onsdag 24 februari 2010

The European Economy since 1945

I write a review in The Freeman of April 2008, volume 58 issue 3 about the The European Economy since 1945: Coordinated Capitalism and Beyond by Barry Eichengreen.

Read more in my review of the book.

Some topics might prove too daunting to write about even in tomes. Barry Eichengreen, professor of economics at the University of California, Berkeley, has undertaken a difficult task in this book—an economic history of the whole of Europe, a comparison with the United States, and some considerations for the future. The result is a clear and concise book that shakes up some preconceptions.

Recovering from World War II was not as problematic as many think. Eichengreen contradicts Mancur Olson’s view that Europe had to start from scratch and free itself from its historical institutions. He argues that it was precisely this historical continuity that enabled the recovery; just a few years after the war, Europe’s production capacity was back at prewar levels, even considering Germany’s devastation.

It was not a time of technological breakthroughs, but rather of steady recovery, mobilizing the resources unused during the war and implementing some innovations from the United States. This was possible through the political consensus found in the corporativist collaboration among government, industry, and unions, with banks ready to provide the corporations that had survived the war with investments from small-time savers.

The lessons learned from the 1930s were that unions had to agree to hold back demands for wage increases and that governments needed to eliminate trade barriers. The European Economic Community (EEC) was born because it was clear that Europe had been falling behind the United States even before the war. The balkanized and closed economies were unable to exploit economies of scale and scope, and were slow to develop mass-production methods. The EEC provided a regional market appropriate to make best use of the new technologies. With the financial assistance and the export markets of the United States, this proved to be a successful strategy.

But corporativist policies started to founder in the 1970s. The OPEC oil crisis was part of the problem, but the main issue, Eichengreen writes, was that the postwar generations had forgotten the lessons of the past. Unions demanded ever-higher wages and militant strikes pressured corporate profits and investments. Governments tried to calm the economy by expanding the already-extensive welfare state, thereby worsening the high rate of inflation.

Meanwhile, most of Eastern Europe, which had been agricultural, was pushed by the Soviet Union into rapid industrialization. But that region was poorly endowed with energy and industrial raw materials, and its industrial output poorly tailored to the needs of the downstream users. Without the proper price mechanism of a market economy, managers sought to minimize plan targets while maximizing planned allocation of resources. Those economies stagnated in the 1960s, either trying autarky or reforming to “market socialism”. Both paths proved fruitless. The socialist systems made it through the ’70s because loans by Western banks delayed their ultimate collapse.

While Europe struggled, the United States asserted itself. Eichengreen places great importance on the differences in financial institutions. Europe’s banks were geared toward supporting well-established corporations concentrated on producing “more of the same,” while the reliance of American corporations on venture capital favored what Eichengreen calls the “intensive growth” of startups and innovations.

The ’90s proved to be a mixed success for Europe. Liberalization and structural change proved difficult, and rigid labor markets, excessive public spending, and high taxation are still present. But the European Union (EU) was able to weed out some of the worst policies and succeeded in the difficult integration of Eastern Europe.

The book’s analysis is on target. The structures and institutions of the European economies were suited to fine-tuning and applying existing technologies. They were tailored for a world with little international competition, not for the close integration and intense competition following globalization. The EU was designed for a half a dozen countries with complementary economic structures in order to achieve limited economic goals: expanding heavy industry, liberalizing trade, deregulating product markets. It was not designed to support 27 member states with widely different economic structures, political cultures, and visions of the future.

Eichengreen foresees that continuing economic integration and technological advancement will make Europe adapt to a more dynamic model. While arguing for some important reforms, he fails to draw the key conclusion—that Europe was successful in its incremental growth not because of but despite its alliance of big government, big business, and big labor. Europe would be wise to follow its own path, but it would be unwise to think that the European path should retain its high degree of corporativism and government economic planning rather than moving toward free markets.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant

tisdag 23 februari 2010

Djuplodande vetenskapsteater om havet

Jag skriver artikeln Djuplodande vetenskapsteater om havet i Tidningen Kulturen den 1 juli 2009.

Det går att engagera kring vetenskapen. Teaterpjäsen Torsk i soppan- teater med drag om kloka torskar och sjuka hav kombinerar vetenskap, miljöpolitik och underhållning.

Läget för fiskbeståndet i världens hav är mycket allvarligt, vissa forskare kallar det katastrofalt. Fångsterna av fisk är för stora och skadliga på ekosystemet, samtidigt som fiskeriverksamheten är ekonomiskt ineffektiv och beroende av statliga bidrag. Går det att dramatisera en så svår problematik? Kan den undvika att falla i den politiska teaterns ofta övertydliga budskap?

På Länsteatern Gotland kidnappas i samband med Almedalsveckan publiken av torsken Ulrike och ålen André Anguilla, spelade av Helge Skoog och Johan Paulsen. De två havsdjuren har fått nog av människornas behandling, ställer dem inför rätta och tar dem med ut på ett äventyr bland forskare, fiskare och politiker. Tanken går till musikalen Animalen av Tage Danielsson, uppdaterad för havet.

Pjäsen blandar nyskriven folkpopmusik, lite fräckisar och en god portion engagemang. Skådespelaren Johan Paulsen sätter fingret på vad som ger pjäsen dess laddning "vetenskapen är politisk i sig själv". Tyvärr ses ofta vetenskapen annars som inte tillräckligt dramatisk.

Vetenskapsteater är en genre som oftast handlar om en forskares liv och levene, utan att ta med forskargärningen tillräckligt mycket i dramat. Det finns mer att hämta för dramatiker än bara personlig dramatik och relationsdrama.

Torsk i soppan tar ställning, men ger anrättningen en bättre smak genom att låta alla sidor argumentera för sin sak under rättegången, även yrkesfiskarna. Riktigt vad som bör göras lämnas mer öppet av de marina terroristerna och forskarna. Jordbruksminister Eskil Erlandsson, som medverkar i pjäsen, ger förvisso några löften om åtgärder under det svenska ordförandeskapet i EU. Intrycket är att havets problem kräver en mer djupgående debatt kring fiskepolitik och vår kulturs inställning till havet som miljö.

Vissa av de många ordvitsarna är inte fullt skarpslipade, fast ger ändå en rolig inramning till forskarnas redogörelser via videositen YouTube. Där förlorar pjäsen förstås tempo, men vinner på att låta forskarna föra ett seriöst resonemang och inte förminska kunskapen.

Torsk i soppan ger en god populärvetenskaplig upplevelse för både ungdomar och vuxna, som förhoppningsvis kan drivas vidare efter anslaget från vetenskapsrådet FORMAS.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

måndag 22 februari 2010

Tungviktsmatch om Europa

I den blå ringhörnan: Sköna Europa av Stefan Fölster & Johnny Munkhammar. Näringslivets tungviktare och frimarknadsliberalismens Ingo Johansson. En optimistisk uppercut från Kalla kulor.

I den gröna hörnan: Befria EU! Förslag för ett annat Europa av Per Gahrton, EU-motståndets gamle ringräv. En hel Ordfront av gröna dagsedlar.

OK, gentlemen I want to see a clean fight, lets get ready to ruuuuumble!

Fast, någon stor fight blir det inte när de två böckerna jämförs. Snarast så delar de många tankar och idéer. Det är problemet när frågan ja eller nej till EU inte längre är så relevant för samhällsdebatten. Men att skapa en europeisk politik är inte lätt, när den åsidosatts så länge. Det är lätt att glida tillbaka i paroller.

Fölster, Munkhammar och Gahrton försöker att skapa sakpolitik i sina respektive böcker. De gräver var de står i dagens europeiska mylla, och försöker därifrån formulera vägar framåt.

De gemensamma tankarna är att ett europeiskt samarbete skall byggas där det går, inte till att bygga en europeisk nation. EU mår bäst när det får vara flexibelt, bantat och till viss del obestämbart och oavslutat. Protektionism och den gemensamma jordbrukspolitiken CAP är skadliga för alla. Lissabonfördraget är inte så viktigt att få i hamn.

Fölster och Munkhammar argumenterar med tankeväckande exempel för att bryta svartsynen på eurosclerosis. De pekar istället på positiva exempel där länderna sporrat varandra till liberala reformer, förnyelse och lett in varandra i positiva cirklar. Europa har en grund i rättsstat, demokrati och marknadsekonomi som kan expandera. Det flexibla Europa författarna diskuterar är en intressant omformulering av de borgligas ibland tomt skramlande EU-försvar, även när EU inte stött marknadsliberala idéer. Ett mer flexibelt Europa riskerar dock att lämna fickor av oreformerade länder bakom sig. Att demokrati och marknadsekonomi slog igenom så väl i Östeuropa berodde på stödet från konvergenskriterierna. Ett inte så lätt problem att lösa.

Gahrton känns nu som en tämligen normal europeisk politiker, förutom några ögonbrynshöjande stycken om Vitryssland (alltför kritiserat av väst?) och Bulgarien (det var bättre på Zhivkovs tid???). Gahrton är lite vag när det gäller det miljöpolitiska innehållet. Några gamla gröna tankar finns kvar i Gahrtons pacifism, med att bygga upp en europeisk fredskår baserad på icke-våld, samt i angrepp på USA-kommersialismen och kvotering av europeisk kultur.

Annika Ström Melin delar förvåningen över likheterna i Svenska Dagbladet. Skälet står att finna i den svenska politikens relation till EU. De svenska frimarknadsliberalerna, främst representerade av Moderaterna, är radikaler i sin mer kristdemokratiska partigrupp EPP. Inte bara det, de svenska moderata europaparlamentarikerna är mer frimarknadsinriktade än moderpartiet i Sverige.

Det svenska miljöpartiet särskiljer sig i den gröna gruppen genom sin fortsatt kritiska inställning till hela EU-samarbetet, och ännu mer genom sin parlamentariker Carl Schlyter som bevarar en mer skeptisk inställning än moderpartiet i Sverige.

Sverige är alltså fortfarande i sin politiska tankevärld en ny medlem av Europeiska Unionen. De borgerliga krafterna har upptäckt att Bryssel kanske inte var den bästa murbräckan mot socialdemokratisk dominans i Sverige. De gröna har upptäckt att överstatligheten är väldigt lockande för att genomföra sina politiska idéer, i kombination med sträva att bli regeringsfähig i Sverige.

Då är det inte konstigt att politiska idéer från det svenska politiska klimatet liknar varandra rätt mycket, eller att författarna skulle ha bytt riktning. Böckerna understryker den förflyttning som skett i den svenska politiken. Förflyttningen är positiv, men den svenska politiken avgör inte Europas riktning ensam. Därför blir den oppositionell, den relevanta frågan är om det blir en konstruktiv opposition.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Intressant

Förlåt att vi finns till

Jag recenserar i Förlåt att vi finns till boken The Timid Corporation- why business is terrified of taking risk av Benjamin Hunt i tidskriften Smedjan den 9 oktober 2003.

I dag präglas samhällsdebatten ofta av tal om finansmarknader bortom all kontroll eller om en hyperkapitalism med globala storföretag fastlåsta i en oetisk och irrationell jakt på tillväxt och vinster.

Ekonomijournalisten Benjamin Hunt (tidigare på Financial Times, The Guardian och Wall Street Journal) ger i sin nya bok en annan bild.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

söndag 21 februari 2010

Estland satsar på hemvärn mot hackers

Försvarsorganisationen NATO börjar förstå att internet är ett slagfält efter att den elektroniska spionverksamheten GhostNet uppdagades. Därför startar man ett center för internet krigföring i Tallinn, Estland.

Klokt val, Estland är ett av de länder som störst erfarenhet av massiva hackerangrepp och säkerhetsproblem, inte minst då det är ett mycket datoriserat samhälle med hög IT uppkoppling både för individer och institutioner. Läs mer och om de problem som Estland mött i min skrift E-demokrati.

Hur gick för det för Estland efter de massiva angreppen från hackers år 2007, som antagits vara från Ryssland? Det som användes var ett kusligt cybervapen kallat Distributed Denial of Service, DDOS.

Evgeny Morozov skriver i Newsweek The Fog of Cyberwar

Esterna tänker rätt. Cyberangrepp skulle vara oöverkomligt dyra om hackare var tvungna att bygga sina egna datorer, snarare än att kapa inaktiva.

Och ett samhälle med kunniga medborgare är bästa försvar, eftersom de har all anledning att ligga steget före hackers, datasäkerhetsbranschen tenderar att stanna ett steg efter utvecklingen, eftersom angrepp skapar en efterfråga på ny mjukvara.

Så USA: s beroende av en centraliserad militärindustri kan slå tillbaka: de är inte tillräckligt många eller agila för att utkämpa strider på Internet. Det civila svaret från Estland är sannolikt mer populärt i diplomatiska kretsar, och kan sannolikt bli mer framgångsrikt.

USA och resten av NATO går mot militarisering. Estland gjorde rätt, de demilitariserade datasäkerheten och hackerfrågan. Det finns ett inslag av rädsla för Ryssland, men Estlands regeringen anser att det är bättre att möta hot med att utbilda medborgarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant

Brännhet politisk thriller i Saharas sand

Jag intervjuar Jonas Sjöstedt om hans kommande bok om Västsahara i Tidningen Kulturen den 13 november. Läs mer i Brännhet politisk thriller i Saharas sand.

På Bok- och biblioteksmässan i Göteborg presenterar Jonas Sjöstedt sin kommande politiska thriller om storpolitiken, med en handling som spänner från Europakvarteren i Bryssel, Västerbotten och sanddynerna i Sahara.

I botten för alla kriminalromaner ligger ett sökande efter identitet och sanning, från enkla deckargåtor av typen whodunnit (vem gjorde det?), till sofistikerade analyser av det mänskliga psyket.

Detektivromanen har blivit en politisk litterär form i Sverige, ända sedan Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev sina kriminalromaner för mer än trettio år sedan. I svenska kriminalromaner är oftast komplexa processer i samhället skyldiga, vilket kan hänföras till de marxistiska rötterna, snarare än att Pastor Grön gjorde det i köket med dolken för att få ta del av testamentet. En komplexitet som givit svenska kriminalromaner en enorm framgång utomlands, där Stieg Larsson postumt blivit världens näst mest sålda författare.

Därför är det inte konstigt att många politiker, som f.d. justitieminister Thomas Bodström och Miljöpartiets tidigare språkrör Per Gahrton, har prövat på att skriva deckare. Ett av de mer lyckade exemplen spänningsförfattande politiker är Jonas Sjöstedt, som var europaparlamentariker för Vänsterpartiet mellan 1995 till 2006.

I sin debut på Bokförlaget hström, Sammanflöden från 2009, skriver han om en gåta i spåren av olagliga miljögiftutsläpp hos fattiga länder utanför Europa. ”Politik och deckare hör ihop, för att deckaren är samhällstillvänd”, säger Jonas Sjöstedt. Finns risken att en thriller som skrivs av en politiker blir för färgad av politiska idéer? Sjöstedt håller med, han vill undvika att föreläsa, ”jag utgår från en politisk miljö, inte EU i sig. Det viktigaste är att ha en god historia”.

”Mitt skrivande började under tråkiga möten, då jag tänkte på utkast till berättelser, där frågorna kunde dramatiseras. År 2006 fick jag tid att skriva, och resultatet blev Sammanflöden som utkom i år”.

”Karaktärer är svåra att utveckla”, nämner Jonas Sjöstedt när han tänker på den svåraste delen av författandet. Många politiker lyckas inte med att skapa litterär spänning, då de ger en för officiell bild av politiken, som sällan är spännande. Just därför har publiken förväntningar på Sjöstedts nya bok. Sammanflöden lyckades att skapa trovärdiga karaktärer, med en handling som speglar både storpolitiken och den grå vardagen i det parlamentariska arbetet. Oavsett vad läsaren anser om de politiska tendenser som finns i hans debut, så finns även underhållningsvärdet där.

Återigen står den lilla sammansvetsade svenska partigruppen i Europaparlamentet i centrum, med assistenten David Löf i spetsen. Sjöstedt vill återanvända dem som huvudpersoner, dels för att kunna använda sina egna upplevelser från europaparlamentet som inspiration, dels för att assistenterna har större handlingsfrihet än om boken skulle ha en politiker i huvudrollen.

Sammanflöden inspirerades av händelser inom miljöpolitiken, och den nya boken inspireras av Sjöstedts engagemang för en av samtidens många glömda konflikter; konflikten om Västsahara.

Västsahara var en tidigare spansk koloni, som lämnades vind för våg av kolonialisterna när Spanien gav upp sina anspråk 1975. Ökenlandet invaderades av grannländerna Marocko och Mauretanien, efter gamla anspråk på territoriet. Landet är rikt på fosfatfyndigheter och har några av världens bästa fiskevatten. Det finns dessutom förhoppningar att hitta olja.

Många västsaharier flydde, och självständighetsrörelsen Polisario utropade i exil den Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken, en stat som erkänts av 46 nationer (dock inte Sverige). Efter långa strider gav Mauretanien upp sina anspråk, och ett eldupphör utropades mellan Marocko och Polisario 1991. Då skulle egentligen en folkomröstning i Förenta Nationernas regi hållits om Västsaharas framtid, men den har ständigt skjutits fram av Marocko.

Jonas Sjöstedt avslöjar att hans nya bok börjar med ett mord på en avhoppad marockansk säkerhetsagent, som drar in David Löf och de andra assistenterna i en härva av korruption, flyktinghandel, droger och mord. Handlingen spänner över Bryssel, Berlin, Västerbotten och Saharas öken där den marockanska muren spelar en roll i handlingen.

Den marockanska muren är en 2700 kilometer lång mur som delar Västsahara itu. Muren är tre meter hög, med bunkrar, staket och vidsträckta minfält. Ett formidabelt hinder som David Löf måste ta sig över.

”Jag var tvungen att åka” berättar Sjöstedt om sin utbytesresa med hjälporganisationen Röda halvmånen, ”för att själv se, och kunna förklara”. Fram till muren gick det inte att åka, övervakningen från den marockanska säkerhetstjänsten var för stark, men han kom fram till staden Smara nära muren.

Ekonomiska intressen spelar en roll. Jonas Sjöstedt anser att Frankrike ofta agerar som Marockos ombud i EU, och att även den forna kolonialmakten Spanien spelar ett spel om fiskevattnen. Det var i samband med att EU skrev ett fiskeriavtal med Marocko om att fiska sardiner i vattnen utanför Västsaharas kust, som Sjöstedt fick inspiration till sin nya thriller. Marocko försöker också att hävda sina anspråk genom att försöka koppla Polisario till terrornätverket Al Qaida och kriget mot terrorismen.

”Mitt hjärta är med Sahara”, och avsikten med boken är uppmärksamma den fjärran konflikten, och samtidigt berätta en spännande historia om storpolitikens intriger och mysterier. En blandning som lovar gott då boken utkommer på Bokförlaget hström i mars 2010.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Intressant

Nätkulturens mörka sidor

Jag recenserar boken Against the Machine: Being Human in the Age of the Electronic Mob av Lee Siegel i Upsala Nya Tidning den 28 augusti 2008. Läs mer i Nätkulturens mörka sidor.

Kulturskribenten Lee Siegels nya bok om internets avigsidor och dess ibland destruktiva anonymitet är en stridbar och tänkvärd skrift.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

lördag 20 februari 2010

Skall vi gömma nyckeln?

Jag skriver artikeln Skall vi gömma nyckeln? i tidskriften Smedjan den 3 januari 2002.

I början av 90- talet fanns en vida spridd teknikdeterminism: information wants to be free. Det stämmer inte: information doesn't want to be free – people want to be free. Kryptografin är tekniken som låter oss ta makten över vår egen kommunikation. Tekniken ger mer makt till individen. Men ett samhälle helt utan regleringar är inget alternativ. Det handlar om en delikat balansgång där värderingar måste stå i fokus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant

Nils Uddenberg och människans spegelbild

Jag träffar Nils Uddenberg på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, och skriver om Nils Uddenberg och människans spegelbild i Tidningen Kulturen den 4 november 2009.

Nils Uddenberg har undersökt apan, och höll tal om apans roll för människans självuppfattning på Bok och biblioteksmässan i Göteborg. Hur har vår kulturs bild av apan gått från syndig förhävare till att bli vår renare, ädlare släkting?

Nils Uddenberg har länge undersökt gränslandet mellan natur och kultur. Han är från början läkare men har även arbetat med bioetik, och hur vår syn de två områdena förändrats över tidens gång. Han vann Augustpriset år 2003 för sitt verk Idéer om livet och har även gjort en nyöversättning av Charles Darwin till svenska för 2000-talet.

I sin nya bok Gränsvarelser- åtta essäer om människan och aporna anser han att vi inte kan förstå människan om vi inte förstår apan. Apan pekar ut vilket förhållande som människan anser sig ha till naturen.

På medeltiden var bilden av apan mycket negativ. Kristna tänkare som Martin Luther pekade ut apan som djävulens bundsförvant. Apan störde den skapelsens långa kedja från livlös materia, över växter och djur till människa, och de änglar som stod Gud närmast. Människan kunde förädla sina andliga sidor till det gudomliga, och den härmaktiga apan verkade göra detsamma med människan. Fast apan var löjligt fåfäng, och dessutom styrd av sina köttsliga lustar.

Nils Uddenberg berättar om hur myten om King Kong kommer från sjömanshistorier om hur lidelsefulla aphannar också rövade bort mänskliga honor. Den negativa bilden av apan i Västerlandet hade förmodligen ett samband med att den tidens kristna främst såg apor på marknader. De aporna var tränade av gycklare att göra konster för publik, och var därför präglade på människor. Få hade sett vilda apor.

Synen på apan förändras med Charles Darwin och hans teori om evolutionen. Apan blir vår släkting, nästan människa. Uddenberg påpekar att just släktskapet med apan kan ha gjort de negativa reaktionerna på evolutionsläran starkare. Släktbanden var mycket viktiga på 1800-talet, och blotta tanken på att en apa skulle ha befunnit sig någonstans på familjeträdet väckte upprördhet, även om evolutionsteorin talar om att det funnits gemensamma förfäder för dagens människor och apor. Darwin själv blev ofta avbildad som apa i elaka karikatyrer.

På 1900-talet utvecklas forskningen om apornas tankeförmåga, särskilt som forskare kan göra nära observationer av aporna i naturen. Den tyske forskaren Wolfgang Köhler använde schimpanser för kognitionsforskning på primatstationen på Teneriffa. Schimpansen Sultan visade Köhler att apor kunde planera i flera led. Efter många försök lyckades apan slutligen inse hur två korta käppar kunde sammanfogas och därmed användas till att nå en banan som låg utanför dess bur.

Studier av schimpansers familjemönster i det vilda av Jane Goodall förändrade samhällets syn förändras till att närmast omfatta aporna med Rousseaus syn på den ädle vilden. Apan som vår släkting som inte inträdde i civilisationens syndafall från Naturen och dess ordning. Den utvecklingen skedde samtidigt med att miljöproblem uppmärksammades och en civilisationskritik uppstod på 1960-talet.

Nils Uddenberg pekar på en viktig skillnad, språket. Språket har setts som ett mänskligt kännetecken, närmast andligt. En anekdot om kardinal Melchior de Polignac, som levde på 1700-talet, illustrerar språkets roll. Kardinalen mötte en apa och sade till apan ”tala och jag skall döpa dig”.

I dag vet vi mer om aporna. Apor kan inte tala, då de inte kan härma ljud. De kan lära sig teckenspråk, vissa individer i fångeskap har lärt sig upp till 500 tecken, men aporna har inget begrepp om syntax och meningsbyggnad. Forskningen visare att de inte är friare i tanken än människor och apornas flocksamhällen har dåliga drag i mänskliga ögon som krig och orättvisor.

Gränsen mellan apa och människa är alltmer porös, avslutade Uddenberg. Ett tecken på att även gränsen mellan natur och kultur luckrats upp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

fredag 19 februari 2010

Upphovsrätten - konstnärens sköld eller boja?

Jag skriver artikeln Upphovsrätten - konstnärens sköld eller boja? i Tidningen Kulturen den 23 mars 2009.

Rättegången mot fildelningssajten The Pirate Bay har kallats vårens stora kulturhändelse, och upphovsrätten har blivit viktig i samhällsdebatten. Vad händer med konsten när den blir alltmer digitaliserad och därmed möjlig att kopiera? Kommer konflikten mellan kopia och original att fördjupas? Kommer dagens institutioner och konstmarknader att leva kvar eller kommer nya arbetssätt att uppstå?

Cornelia Sollfranks avslutade nyligen en utställning på MejanLabs i Stockholm med temat konst och upphovsrätt. Sprängkraften i frågan visades tydligt av att Sollfrank hamnat i upphovsrättsliga problem efter att ha visat en filmsnutt från Andy Warhol. En ödets ironi, då Warhol själv var känd för att återanvända populärkulturella ikoner i sin konst.

MejanLabs anordnade därför en debatt kring upphovsrätten och konsten. Deltagare var bland andra Marysia Lewandowska professor vid Konstfack, Katarina Renman Claesson forskare i upphovsrätt och verksamhetschef på Konstnärernas Riksorganisation samt kända upphovsrättskritiker som konstnären Palle Torsson och historikern Rasmus Fleischer från Piratbyrån.

I diskussionen verkade konflikten mellan kopia och orginal inte längre vara så stark. Konstnärens originalitet ses som mindre viktig, när alltmer konst tar in påverkan från tidigare verk.

Konstvärlden blir mindre enhetlig. Det finns en reguljär konstmarknad, som i dagens kristider har svårare att fungera, och en kritisk scen som rör sig i dess utkant. Dagens institutioner som gallerier, akademier och kuratorer verkar inte ha förändrats så mycket av konflikten kring upphovsrätten.

Upphovsrätten påverkar innehållet i konsten. Inom videokonsten går det att se i de stora skillnaderna mellan t.ex. konstscenen i Italien och London i hur man använder inklippt musik.

Debatten tog konstruktivt upp frågan kring den individuella upphovsrätten, och att kreatörens rätt till sitt verk inte alltid fungerar bra ihop med producentens rättigheter. Där konflikter uppstått om upphovsrätt har producenter som film- och musikbolag varit långt mer aktiva i sina krav på skydd än verkets skapare.

Teknikens utveckling verkar inte vara lösningen. Det har kommit motstridiga rapporter om att fildelningen skulle öka efter uppståndelsen kring The Pirate Bay, eller minska då siter som softtorrents.org lagts ned. Nya fildelningsprotokoll som OneSwarm gör det svårare att identifiera fildelare, samtidigt som hårdare lagar som IPRED stiftas.

I konsten befinner sig ännu debatten nere i djupa skyttegravar, mellan att copyright är ett viktigt skydd för konstnärens kreativitet eller ett hinder för att kunna uttrycka sig till fullo. De pragmatiska lösningar som panelen diskuterade mellan en stärkt upphovsrätt eller att avskaffa den helt var ännu outvecklade, men kretsade kring att kunna jämföra upphovsrättens historiska funktion med dagens och se till vilka värderingar som bör styra dess utformning. Genom upphovsrättsdebatten finns en ny koppling mellan konst och politik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

torsdag 18 februari 2010

Alltför vida lagar är farliga

Rasmus Fleischer från Copyriot tar upp frågan om visiteringar och grunderna kring visiteringar när narkotika misstänks. Fleischer skriver att lagen öppnar för polistrakasserier. Oscar Swartz ger bakgrunden till hur polisen fick detta verktyg.

Man införde alltså fängelse i straffskalan för bruk av narkotika år 1993 just för att kunna släpa iväg människor och ta blodprov på dem, en straffsats som inte används i praktiken. Lagstiftarna valde en sådan lagteknisk fint för att överlista sitt eget system som skall lägga band på statens makt.

Det är allvarligt och ligger bakom att gategate med Jesper Nilsson ens inträffade. Polisen blir inte bättre än lagarna de är satta att upprätthålla.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Intressant

Goda råd till regeringen

Jag skriver artikeln Goda råd till regeringen för Computer Sweden den 3 september 2008.

Regeringen tar ett grepp om den offentliga sektorns it-kostnader. Nya redovisningsmetoder ska ge en klarare översikt. Här följer några goda it-råd till regeringen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant

Skilj dig från klimatboven!

Times skriver om att fler skilsmässor i Storbritannien orsakas av bråk om klimat och miljöfrågor i vardagen.

"Han sorterade aldrig rätt", "jag stod inte ut med hennes klimatavtryck längre". Nu är vardagens små trivialiteter även moraliskt laddade, din partners dåliga beteende angriper din identitet och dina fundamentala värderingar.

Det finns intressanta iakttagelser att göra; dels spelar klimatfrågan stor roll i många människors liv, långt större än vad vanliga politiska övertygelser skulle göra. En annan är att barn och ungdomar har blivit så engagerade i klimatfrågan. Att vara en del av subkulturen som artikeln beskriver ger god feedback och inflytande från omgivningen.

Dessutom finns intrycket att den europeiska medelklassen nu förbereder sig på en mycket stor sänkning i materiell levnadsstandard. Åren 2003 till 2008 kommer att ha varit höjdpunkten för många människor, "you've never had it this good". Klimatlivsstilen gör steget till nedåt lättare för miljoner människor, klart det känns lättare att skära ned när du vet att du levt över alla världens tillgångar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

Utsläppsrätter fel väg att nå klimatmålen

Jag skriver artikeln Utsläppsrätter fel väg att nå klimatmålen på Sveriges Television den 15 november 2006.

Kyotoavtalets mål om minskade koldioxidutsläpp kommer inte att nås. Handeln med utsläppsrätter har misslyckats och för 2007 vill medlemsstaterna i EU dela ut rätter överstigande 15 procent av de nuvarande utsläppen. Det finns bättre alternativ för att minska utsläppen av växthusgaser - ett är att satsa på ren teknik, ett annat att införa en global koldioxidskatt.

När Förenta Nationerna nu håller en klimatkonferens i Kenyas huvudstad Nairobi, är det för diskutera fortsättningen på Kyotoavtalet för minskning av växthusgaser, Kyoto 2. Den första fasen av Kyotoavtalet löper mellan åren 2008-2012 och var avsedd att följas av nya avtal, då åtgärderna i den första fasen kommer att ha för liten effekt på klimatet. Det har både anhängare och kritiker varit eniga om.

EU har instiftat en handel med utsläppsrätter. Tanken är att man skall handla med ett minskande antal utsläppsrätter så att industrin själv kan avgöra det mest effektiva sättet att minska sina utsläpp. EU förband sig att minska sina utsläppsnivåer med 8 procent jämfört med det som släpptes ut 1990 (basåret för avtalet), men ifjol delade de europeiska regeringarna ut utsläppsrätter för 10 procent mer än de faktiska utsläppen. Därför har koldioxidutsläppen inte minskat, och priset per ton utsläpp föll förra våren på ECX, Europas ledande börs för handel med utsläppsrätter (The Economist 23/10 2006).

När miljökommissionär Stavros Dimas nyligen fick medlemstaternas tilldelningsförslag för 2007 hade de tilldelat rätter överstigande 15 procent av de nuvarande utsläppen. Om man fortsätter att dela ut fler rätter på marknaden än som behövs för att täcka dagens utsläpp undermineras hela idén.

Basåret 1990 gav en inbyggd fördel för EU. Då hade Storbritannien gått över från förbränning av kol till Nordsjögas för sin elproduktion, och när den östtyska ekonomin samtidigt kollapsade försvann stora delar av dess smutsiga tunga industri. Detta ledde till att både Storbritanniens och det återförenade Tysklands koldioxidutsläpp sänktes ordentligt under 1990 års värden och mellan 1990-1998 föll EU:s utsläpp med 2,5 procent. Men den ekonomiska tillväxten (både verklig och förutspådd), Tysklands beslut att minska behovet av kärnkraft, och ett samtidigt ökat bruk av kol inom EU-området, ledde till att utsläppen kommer att vara 0,3 procent högre år 2010 än år 2004, och minskningen i utsläpp jämfört med 1990 kommer att ha fallit med bara 0,6 procent (The Guardian 27/10 2006).

För att man skulle få med industrin, så delade man ut rätterna gratis istället för att auktionera ut dem till högstbjudande. Det gav en stor fördel för dem som hade politiska kontakter.

Dessutom ser man möjligheten att gynna de egna industrierna på bekostnad av de andra länderna. Om de får rikligt med utsläppsrätter tilldelade sig kan industrierna sälja dessa och få extra inkomster, samtidigt som de får låga energipriser. De andra länderna sitter inte stillatigande när de ser att andra försöker vinna fördelar och börjar själva att dela ut fler utsläppsrätter till sina industrier. Då är det mycket få företag som behöver betala för rätterna, det går ju alltid att lobba politikerna om fler. Energisektorn (som släpper ut mest) skjuter över kostnaden på kunderna och gör stora vinster.

Vidare leder detta inte till någon grönare teknik, utan en stor satsning på kolkraft - av den smutsigaste polska sorten. Det beror delvis på höga gaspriser, men handelssystemet har inte hjälpt till, då tidsperioden 2005-2007 och 2008-2012 är för kort för att företag skall kunna ta med kostnaderna i sina investeringsplaner.

Inför Kyoto 2 bör man tänka på att detta dystra resultat är vad som skett i Europa med sina välutvecklade institutioner och en gemensam marknad. FN har rapporterat att av de 41 i-länderna så ökade 34 sina koldioxidutsläpp mellan 2000-2004. Italien, Spanien och Japan, som alla undertecknat Kyoto har ökat sina utsläpp sedan 1990, så att fortsatt kalla USA för klimatbov håller inte längre. Vad skulle hända om man utsträckte Kyoto 2 till u-länderna? Troligtvis skulle resultatet bli än värre. Frestelsen för stater att ständigt dela ut fler rätter för att ge sin industri fördelar skulle bli oemotståndlig.

Vilka är alternativen? Ett visas av Asia Pacific Partnership on Clean Development and Climate) som består av USA, Japan, Kina, Indien, Australien och Sydkorea. Genom att satsa på ny ren teknik och att tillväxt leder till att man tar bort gamla smutsiga industrier, minskar man utsläppen av växthusgaser, vilket vore den mest hållbara lösningen. Ett annat skulle vara att införa en global koldioxidskatt vilken skulle ge stat, företag och konsumenter prisstabilitet och transparens i administrationen. Då möts länder som släpper ut mer av handelssanktioner, inte av att andra länder ökar sina kvoter.

Miljöminister Andreas Carlgren borde noggrannt överväga dessa alternativ, så att vi inte går in i ett nytt ofördelaktigt avtal i Nairobi.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Intressant

onsdag 17 februari 2010

Glädjande optimism om Östeuropa

Jag recenserar boken Hejdå Östeuropa! av Erik Zsiga i tidskriften Svensk Linje, nummer 2, 2007 (sid 68-70).

Östeuropa har länge varit den främmande delen av Europa, som bara nästan motsvarar vår bild av det som vi förknippar med vår kontinents historia, kultur och geografi. Europa har ständigt förändrats i vår tankevärld. Från att det slutade vid Berlin, talar man nu ibland om Kaukasus som en del av Europa allteftersom politik, ekonomi och kultur växlat i förhållande till centrum. Den bilden stämmer inte alltid; Kievriket var ett av medeltidens rikaste och Tjeckoslovakien var på 1920-talet ett av världens mest industrialiserade länder.

Erik Zsiga har skrivit en bok om detta expanderande Europa, där han vill ta oss bort från samhällsdebattens bilder av de forna öststaterna som grå kommunistländer, den påhittade journalisten Borats buskis-Kazakstan eller "vilda österns" maffiavälden. Hejdå Östeuropa är något så ovanligt som att en liberal debattör har fått både tid och utrymme (boken är hela 424 sidor lång) att gå igenom argument, gediget undersöka och resa.

Texten är indelad i korta essäliknande intryck, både från Zsigas familjehistoria i det kommunistiska Ungern, hans resor runt i öst och av intervjuer. Denna bok hade lätt hade kunnat bli mycket svårgenomtränglig, men författaren väljer i stället att med god fingertoppskänsla intervjua ett brett urval av företrädare och viktiga tänkare, vilket ger en mycket tydlig och lättillgänglig bild av historien och dess orsaker. Det går för läsaren att hoppa fritt i texterna och själv pussla ihop sin bild efter intresse.

Han koncentrerar sig på de åtta länder som gick med i EU år 2004, vilket är ett gott val. Dessa länder gick längre i sin utveckling av både demokrati och marknadsekonomi än andra forna öststater genom sin anslutningsprocess, och de skakades därför inte heller av inbördeskrig eller återställare. Dessa länder var fattiga och bakomliggande vid inträdet men har nu kunnat ta rejäla steg framåt.

Boken visar på hur kommunismens "alternativ" var patenterat falskt både ekonomiskt, socialt, miljömässigt och kulturellt. Sjukvården var i fritt fall, diktaturens terror slet sönder allt förtroende mellan människorna. När muren föll 1989 var det p.g.a. långsam utnötning malt ned hela samhällen, inte av en plötslig omvälvning. Zsiga visar, med hjälp av väl underbyggd statistik, hur man från grunden har byggt upp fungerande demokratier, marknadsekonomier och rättssystem på mindre än 20 år, och förvånansvärt fredligt. Medellivslängden har ökat, möjligheterna att förkovra sig ekonomiskt, kulturellt och socialt har ökat radikalt.

Zsiga pekar på rädslan för "den polske rörmokaren"; av östeuropén som både bidragskrävande socialturist och som hungrig, driftig entreprenören som konkurrerar ut oss med låg lön. Den paradoxala bilden har lett till att länderna som boken handlar om ofta är våra grannländer geografiskt men ligger samtidigt långt borta i föreställningsvärlden.

Snarare har Centraleuropa kommit tillbaka till Europas centrum och även nått i kapp eller förbi på vissa områden som t.ex. ekonomisk tillväxt. Därför använder Zsiga genomgående termen "Det Nya Europa", vilket har sina fördelar för att kontrastera statiska västeuropa, men även sina nackdelar ur en liberal synvinkel. Projektioner kan både peka på möjligheterna, men även bortse från att de nya och annorlunda problem som möter friheten numer.

Det finns skäl att peka ut Det Nya Europa som starka tigerekonomier där arbete och företagsamhet är grunden och där välståndet ökar i rask takt. Länder som präglas av stark framtidstro och hopp och där man provar på nya lösningar på samhällsfrågor (vilket Zsiga bl.a. exemplifierar med Estlands e-demokrati). Zsiga slås av att många framstående personer i samhällena är mycket unga, de tillåts komma fram och pröva sina egna idéer, genom att de äldre generationerna blev så komprometterade och inte från början förstod de nya förhållandena.

Man kanske inte riktigt är i Västeuropas paritet, men man är inte så långt efter längre. Det har inte varit lätt; det är enklare att göra planekonomins fisksoppa av ett akvarium än marknadsekonomins myllrande akvarium av fisksoppa. Zsiga visar dock att genomgående har de länder som varit mest framåt i reformarbetet också sett de största framstegen. Detta då många ledare har varit väl medvetna om frihetens idéer och deras betydelse. Man visste vart man ville gå, även om vägen dit inte alltid var så tydlig, men man var villig att experimentera och lyssnade inte slaviskt på Västeuropas inte alltid så goda förmaningar. När ekonomin förbättrades kunde man även få utrymme för annat än överlevnad. Där ser också Zsiga skälet bakom Det Nya Europas starkare band till USA. Man är inställd på att plocka ned de gamla modellerna och pröva nytt, inte att bevara. Man vill utvecklas med USA också, och inte inrikta sig på att vara en motpol. På sina resor ser Zsiga hur den rent fysiska skillnaden mellan öst och väst i Europa försvinner. I en episod märkte han knappt hur han passerat gränsen mellan Slovenien och Italien. Så likvärdigt har det blivit. Han varnar dock för risken att man sluter Europas gränser för de östländer som inte är med i EU och återuppbygger gränser medan man river dem internt.

En bok som bryter föreställningar är så klart kontroversiell. Inte kan det väl vara så bra? Har vi inte sett prositutionen, kravallerna i Budapest eller de barocka försöken i Polen att förbjuda Teletubbies då Tinky Winky påstås vara gay?

Grunden till att länderna överraskar oss negativt i vissa frågor ligger i att kommunisterna var socialt ultrareaktionära. Alla försök till att hålla Gay Pride-parader o.d. hade brutalt slagits ned, det fanns varken social frihet eller jämställdhet mellan könen. Prostitution och maffia var etablerade innan murens fall, och korruptionen var ofta det enda som smörjde de stagnerade systemen. Så kritiken mot Zsigas bok från övervintrade sovjetapologeter, aningslös popvänster eller de fördomsfulla faller platt.

Som liberal är det lätt att se framstegen, men även att mycket kan göras mot isolationism, främlingsfientlighet och homofobi i Det Nya Europa. Många politiker kombinerar restriktiva tankar i ekonomin med konservativa idéer i moralfrågor på ett sätt som inte motsvarar våra traditionella uppfattningar om den politiska skalan. Den privata sektorn är tyngd av för många regleringar, den politiska klassen är ännu för mäktig och civilsamhället för dåligt utvecklat. Som Zsiga visar i boken kan ibland de reformerade kommunistpartierna t.o.m. vara marknadsekonomins bästa försvarare!

De senaste åren har inneburit bakslag för de mer frihetliga politikerna. Det är inte tal om att gå tillbaka till något som liknar kommandoekonomierna från förr, men missnöjet kan få farliga effekter. Tyvärr har dessa krafter fått en god vän i EU. Man har varit tvungen att återreglera, instifta tullar, kvoter och bidrag. EU:s strukturfonder öppnas mellan 2007 och 2013 där länderna kommer motta hundratals miljarder kronor. Då strukturfondernas projekt kräver inhemska medfinansiärer kan de locka fram skattehöjningar och felallokeringar. Maastrichtavtalet, som styr vilken penningpolitik som skall drivas för att anta euron kräver stora förändringar. Polen, Ungern och Tjeckien har budgetunderskott som måste halveras för att uppfylla kriterierna. Det blir politiskt svårt, särskilt som flera av euroländerna får köra vidare på stora budgetunderskott utan åthutnning.

Reformatörerna nådde långt, men när de uppnått sitt mål att bli en del av Europa avtog takten. Då tröttnade många väljare på korruption och ineffektivitet, och nu kunde man rösta bort de politiker man inte gillade. Då EU-medlemskapet förhandlades kunde populisterna hållas nere genom samarbete mellan reformpolitiker och media i regionen. Risken finns att väl inne i EU kan populisterna ta plats i politiken. Populisterna löser inte problemen, men om liberalerna skall kunna komma tillbaka måste vara reformvänligare, hederligare, mer ideologiskt nyskapande än tidigare.

Zsiga pekar på att Det Nya Europa kan vara en välbehövlig frihetlig injektion i EU. Det är sant, men det kan också ge socialkonservativa krafter stryka. Att Europa är enat ger nya frågeställningar. Jämfört med kommunisttiden är allt så mycket bättre men det kanske inte är den relevanta måttstocken längre, lyckligtvis. Det kanske inte heller är Det Gamla Europa som är den relevanta måttstocken i alla avseenden, utan något nytt där hela Europa delar likvärdiga möjligheter och problem.

Zsiga har rätt i att vi kan säga hejdå till Östeuropa, men de viktiga frågorna väntar just då. Svaren kommer nog lättast om man är stolt men inte nöjd över framstegen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

Svensk e-förvaltning rasar i topplista

Svensk e-förvaltning rasar i FN:s topplista skriver Computer Sweden. Till viss del är det begripligt att världen kommer ifatt. Samtidigt är det en viktig signal.

Under sommaren var debatten om e-förvaltningen brännhet, Almedalen fylldes av debatter om e-förvaltning. Så svalnaden ämnet betydligt i den ekonomiska krisens spår. Även på andra områden.

E-förvaltning och e-demokrati beskriver jag i min skrift. I USA, Storbritannien och Australien har vi sett starka satsningar.

Mats Odell valde att ersätta det lilla verket Verva med E-delegationen som innehåller de mest IT-intensiva myndigheterna, som t.ex. Skatteverket. Vi kan jämföra den brittiska kommittén med Sir Tim Berners-Lee.

När politik och förvaltning öppnar sig, så påverkas takten och tillvägagångssätten av antalet programmerare med öppen källkod. Rådata lämpar sig för det hacker-tänkandet särskilt för småföretag och frivilligsektorn, och det har klättrarna på listan använt sig av. Government 2.0 Taskforce i Australien har utlyst tävlingen MashupAustralia för att få fram applikationer som kartor med antalet brott utmärkta, eller vägreparationssiten It’s Buggered, Mate. Det viktigaste är att både tjänstemän och allmänhet kan uppfatta trender och mönster i datamaterialet.

Det finns en svår konflikt mellan värderingarna hos tjänstemännens arbetssätt och dessa hackers av förvaltningen. I riskvillighet, i öppenhet och i samarbetsmetoder.

Kanske borde kommunen, landstinget och staten ta efter? Utse en CIO som bevakar informationen, och en CTO som tar in bra datahantering utifrån? Nackdelen är att den amerikanska modellen med en CIO som Vivek Kunda, för e-förvaltningen för nära vissa särintressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Intressant

När tekniken förändrar politiken?

I efterforskningarna för min skrift om E-demokrati i projektet Politikens nya villkor hos Arvid Lindmans 60-årsfond kom jag i kontakt med den spännande stiftelsen mySociety av Tom Steinberg.

Nu ställer Tom Steinberg upp som rådgivare för e-förvaltning Government 2.0 åt Tories. Då mySociety arbetat nära både regeringarna Tony Blair och Gordon Brown, fast opolitiskt, så höjdes Labour-röster för att det var fel gjort av Steinberg. Det är val snart i Storbritannien, så det går ju politik i frågan, men det finns en poäng. Tom Steinberg säger att hans samarbete med de konservativa partiet inte påverkar aktiviteten för stiftelsen mySociety.

Fast någonstans får jag intrycket, att det handlar att Tom Steinberg också vill försöka skaffa sig en vettig plattform. Det är nog inte helt fel att gissa att mySocietys smarta tjänster för medborgarna på internet har fått en klapp på axeln, några donationer och kanske några offentliga bidrag här och var. Det är tufft att arbeta inom aktivismen, och Isobel Hadley-Kamptz skrev tankeväckande om det. Bidrag som nog inte riktigt motsvarat arbetet, för arbetet är svårt att värdera. Det är viktigt att tänka på att IT-branschen ofta konkurrerar med olika affärsmodeller. Hur företagen gör affärer är lika viktigt som vad de säljer.

I Italien försökte komikern och topp-bloggaren Beppe Grillo ställa upp i valet för Partito Democratico. Väl i en traditionell valrörelse så gjorde Silvio Berlusconi AFK spaghetti bolognese av Grillo och vänstern och vann i valet. Det finns nog motsvarande svenska exempel.

Tom Steinberg kommer från den första vågen med e-demokrati. Tjänsterna fick nuvarande institutioner att fungera smidigare och ge en direktkontakt mellan väljare och politiker. Det är fenomenalt bra gjort av mySociety och gynnar demokratin, inte tu tal om det. Fast lockande, som ett rådslag på nätet, att de sociala medierna kan passas in i äldre strukturer. Process, inte produkt, måste stå i centrum. Institutionerna är nog särskilt olämpliga att sätt i centrum. E-förvaltningen kan lyckas bäst om den är driven av medborgarna.

Vad händer om evangelisterna måste tillbaka till de gamla folkrörelserna, industrialismens politiska partier och business web v1.0? Hur påverkar det genomslaget av tekniken i politiken? Det spelar roll om e-förvaltningen utformas av P2P, och om politikens användning av Twitter är att ytterligare intimisera politikerna. Kan polisen effektivt stoppa miljarder av ringa lagöverträdelser som tillsammans blir en brottsvåg? Hur sätts gränserna upp för det material som skapas upp av RawData? Kan jag utkräva ansvar av ett p2p-nätverk på samma sätt som från kommunen? Kan polisen kolla upp alla sociala nätverk som handlar om t.ex. socialtjänst eller om kryphål i skattelagstiftningen?

Svåra frågor. En del av svaret ligger nog i hur man får individerna att delta i samarbetet. Då måste användarna bemäktigas, men tänk om användarna helt enkelt inte har råd att göra det nätverksarbetet? Relationerna mellan statstjänsteman och medborgare förändras i båda ändarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant

Öppna samhället med e-förvaltning?

Öppenhet i e-förvaltningen diskuteras intensivt. Frågan är: vad menar vi med öppenhet? Definitionerna av öppenhet i debatten verkar lite för… öppna. Det är en risk, för vaga definitioner ger lockelsen att släppa in en tredje part som definierar transparens för myndigheterna.

Transparens handlar nog mer om hur öppenheten uppnås, snarare än vad som skall specifikt vara öppet (det resonerar jag om i min skrift om e-demokrati hos Arvid Lindmans 60-års fond). Process, inte produkt, bör stå i fokus. Det kan vara svårt om inte myndigheterna vet vad de vill göra.

Det är ingen lätt uppgift, tecken finns att president Barack Obama i sin strategi för e-förvaltning håller på att binda upp sig till ett särintresse och snarare stänga transparensen. Fokus på hur e-förvaltningen öppnas gör att myndigheterna får ett bra tillfälle att se over hur de samlar in, lagrar och sprider data. Här har jag några tips för hur olika sorters transparens bör definieras, och dessutom hur öppnande bör gå till (mer om det till intresserade).

Patrik Fältström tar upp frågan hos Mindpark att den data som samlats ihop med offentliga medel måste vara öppet för allmänheten. Det är en sympatisk tanke av Patrik Fältström, nog rätt väg att gå.

Då gäller det att få processerna rätt från början; hur sköts upphovsrätten till de tjänster jag skapar av myndigheters data, hur blir öppenhet med data något finns med i utformningen från början, hur samordnas informationen som en tredje part skapat upp bakåt till medborgarna? Här finns också råd till intresserade.

Så är jag lite orolig att Web 2.0 idén inte är populär hos de myndigheter som har mycket och värdefull data, för att de tänkt att använda data som affärsdrivande verk, och ta ut avgifter. Notera att det finns argument för att avgifter kan vara rätt väg. Några av dem argumenten gäller demokratin.

Det är en klurig konflikt. Risken finns att arbetet med e-förvaltningen hamnar i att återuppfinna internet på nytt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant

TransVision 2017 in Brussels

On November 9th 2017 I will give a speech on technological development in Sweden and Europe and the politics of emerging technologies at...