fredag 26 februari 2010

Betydelsen av de rödgrönas Laaksogate

Det började med ett skämt från Erik Laakso som väckte en politisk munterhet då den hamnade på de rödgröna samarbetets blogg. Vad kan vi lära oss?

Jag har stött på människor som levt efter den pledge of allegiance som Erik Laakso beskriver. En sådan partilojalitet fanns fram till 80-talet, kanske mitten av 90-talet. En av socialdemokraternas stora fördelar framför borgarna var de kunde få sympatisörer att inte bara rösta på (s), utan även kampanja för sossarna när den partiaktive kände att partiet hade fel i sak. Det var vanligt vid folkomröstningen om kärnkraft 1980.

Valet 2010 är kanske det sista valet som de som är födda på 20-talet och 30-talet kommer att påverka kraftigt. Redan 40-talisterna är lite mindre "my party, right or wrong".

Bloggosfären, där Erik Laakso är en etablerad stjärna, är än mindre lojal och gillar inte megafoner och envägskommunikation. De skapar själva upp plattformar, det fick alliansen erfara redan för två år sedan med FRA-lagen. Då blir de politiska partiernas centralisering ett problem.

PS. För övrigt vill jag rekommendera Martin Gelins Det amerikanska löftet. Den är intressant och läsvärd oavsett politisk ståndpunkt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant
Skicka en kommentar

Oansenlig statuskonsumtion

Millennieskiftet var varumärkets storhetstid. Stora företagsloggor signalerade att bäraren av ett plagg hade vissa värderingar och även ...