Descartes ångest

Jan Söderqvist skriver en mycket intressant essä i Svenska Dagbladet om att Jaget och själen är de största av illusioner.

Det är en bra genomgång av den tyske filosofen Thomas Metzinger och tankarna han lagt fram om vad neurovetenskapen säger om jaget. Metzinger angriper, som t.ex. Derek Parfitt, 1600-tals filosofen René Descartes och hans syn på jaget; ”jag tänker, alltså är jag”.

Det här rör upp känslor hos många, vilket märks i de hårda angreppen i kommentarerna på artikeln, även på Jan Söderqvist som person vilket förstås är opassande.

René Descartes ställde oss inför ett förföriskt antingen/eller. Antingen finns det ett stöd för vårt väsen, en fast bas för vår kunskap; eller så kan vi inte veta något och faller då ned i destruktiv förvirring. Enligt Descartes måste vi söka efter en slutgiltig, entydig sanning, en sanning fri från individuella känslor, drifter och intressen, och från traditionens förvillelser. Denna sanning, står att finna i det från kroppens och verklighetens störningar befriade rena intellektet, den rena tanken.

Descartes ångest är en ångest inför det kaos som hotar, om vi inte kan finna en fast grund för vårt tänkande.

Kunskapsinhämtning är inte fråga om en diskret dikotomi, mellanfall förekommer mellan absolut objektivitet och absolut relativism. Det finns mellanstadier, eller omvänt, vi behöver inte se relativism som en extrempunkt; bortom det finns självmotsägande absolut nihilism.

Däremot så finns det en kritik mot Thomas Metzinger, som den av Keith Sutherland, av att jaget är mer än en nödvändig lögn.

Sutherland kritiserar vad han kallar för Homufobi i Descartes teater. Det handlar om rädslan för att finna en homunculi, en agent i Descartes teater. Filosofers bidrag till de kognitiva vetenskaperna brukar vara av två sorter, menar Sutherland: antingen att de ifrågasätter när naturvetarna där för höga växlar på sina kunskaper om hjärnan, eller så för filosoferna in sina egna metafysiska uppfattningar i tolkningen vad naturvetenskapen har att säga

Där borde den egna erfarenheten vara startpunkten, mer än en dogm. Den erfarenheten liknar inte en synlig agent, som styr, men utlöser en rädsla för homunculi.

Debatten kring vilka slutsatser vi bör dra ur neurovetenskapens utveckling kommer att bli avgörande det närmaste decenniet. Intressant att det folkpartistiska nätverket Liberati drar politiska slutsatser ur Thomas Metzinger.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Söderqvist, Liberati, Thomas Metzinger, neurovetenskap, hjärnan, jaget, psykologi, filosofi

Intressant