fredag 5 februari 2010

Fattigdomsbekämpningen hamnar i skuggan av klimatfrågan

Jag skriver i MiljöRapporten tillsammans med Nicklas Lundblad den 30 mars 2007 om att Fattigdomsbekämpningen hamnar i skuggan av klimatfrågan.

Miljöminister Andreas Carlgren beklagade nyligen att miljömålen i EU sattes så lågt. Han menar att en reduktion med 20 procent av koldioxidutsläppen till år 2020 inte är nog. Det kan vara riktigt som målsättning, men det mer allvarliga problemet är att regeringen faktiskt saknar ett helt annat mål för miljö- och klimatpolitiken.

Dagens klimatmål är sinnrikt konstruerade: de är inte konsumtionsmål, utan är relaterade till utsläpp och de negativa sidoeffekter som energiproduktionen har. Det gör dem operativa, men det riskerar att dölja att ökad konsumtion och produktion av energi är en oundviklig konsekvens av det mänskliga framsteget.

Vissa, som fysikern Freeman Dyson och partikelteoretikern Michio Kaku, har gått så långt som att beskriva olika civilisationers utvecklingsnivå enbart utifrån hur mycket energi de förmår producera och tillgodogöra sig. Den ursprungliga idén kom från den ryske matematikern och fysikern Nikolai Kardashev.

I klimatfrågan navigerar vi inte bara för att styra undan från enbart en fara, utan vi måste styra rätt mellan två lika stora faror. Den ena känner vi vid det här laget rätt väl: det är klimatförändringarna, den stigande temperaturen och alla de därmed förknippade farorna.

Gott så - det är en dygd att väl känna till de faror som vi står inför. Men i vår envisa fokusering på dessa faror riskerar vi helt missa att vi i dag styr i full fart mot en annan, mycket sämre utforskad fara, nämligen energibristen.

Världens energibehov är för närvarande ungefär 13 terawatt. Om vi ska fortsätta att ha en BNP- tillväxt på omkring 2-3 procent kommer vi att behöva öka kapaciteten med mellan 10 och 30 terawatt fram till år 2050.

Befolkningsökningen allena kräver att vi ökar till 18 terawatt, av rena överlevnadsskäl (värme, basal medicin, mat). Vill vi fortsätta 1900-talets framgångsrika arbete med att bekämpa fattigdomen - vi lyfte en miljard människor ur fattigdomen under 1900-talet - måste vi se till att tillgången på energi möjliggör en tillväxt som kan användas till att eliminera svält, bekämpa sjukdomar och skapa drägligare levnadsförhållanden runt om i världen.

Det andra målet för energi- och miljöpolitiken borde alltså vara ett mål för produktionen. Varje trovärdig politisk plan för klimatet borde innehålla sammansatta mål som tar hänsyn både till dels hur mycket utsläpp vi genererar och dels till hur mycket energi vi producerar. Skälet till detta är enkelt. Varje reduktion i energiproduktionen har konkreta kostnader i sjukdomar, i katastrofer och det är inte orimligt att peka på att energikriser faktiskt också skulle kunna leda till krig.

Om vi medvetet i klimatpolitiken understiger miniminivåerna som krävs för att ta hand om befolkningsökningen är det inget annat än överlagt mord.

Den uppmärksammade Sternrapporten visade frestelsen för att bli fixerad och endast räkna på det ena av dessa mål. Sternrapporten hade varit mer intressant om den förmått att formulera en korg av målsättningar som handlade om klimatpåverkan likväl som energiproduktion. Vad vi väljer bort är ju inte bara TV-spel, standbyknappar och vad som uppfattas som lyx, utan faktiskt den energiproduktion som ligger bakom den enskilt största reduktionen av fattigdom i historien samt av vitala teknikiska framsteg hos oss.

Låt oss för säkerhets skull förebygga ett misstag här: energi­effektiviseringen kan inte lösa det här problemet. Energieffektiviseringen kan möjligen fördröja det datum då vi behöver 30 terawatt, men den kan aldrig leda till en minskning av den totala energiproduktionen. Att tro det är inte bara naivt, utan också farligt.

Vi vill med detta uppmana miljöministern att snarast presentera regeringens förslag till de överordnade energiproduktionsmål inom vilka klimatmålen skall nås. Det duger inte att säga att vi får anpassa energiproduktionen efter klimatmålen. Det drabbar kanske inte oss i väst så hårt om vi gör det, men det är ett massivt svek mot alla de människor som idag vill följa efter 1900-talets miljard ur fattigdomen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant
Skicka en kommentar

Bonobo ett föredöme?

Det finns en vurm för “det naturliga” i samtiden. Det har jag tagit upp tidigare om den lyckliga stenåldern , apan som människans spegel...