onsdag 24 mars 2010

Nationalstatens renässans?

Annika Ström Melin skriver om Yvonne Hirdman och hennes bok Den röda grevinnan. Hirdmans mamma reste runt i Europa, likt Arthur Koestler. Det finns en förundran hos Annika Ström Melin över hur begränsad samtidens kultur och samhällsdebatt är till nationalstaterna.

Som professor Barry Eichengreen påpekade var EU inte ett fredsprojekt. Det militära hot som fanns var Sovjetunionen och Warszawapakten. Det var ekonomin, och handeln mellan sex länder som kompletterade varandra, som drev på. Först efter murens fall började EU att utöka sin roll.

EU:s utveckling blockerades. Det blev diplomatin i Coreper och ministerrådet som blev lösningen på krisen efter konstitutionens fall i folkomröstningarna i Frankrike, Nederländerna och Irland. Där finns en viktig anledning till att samhällsdebatten blev kvar i nationalstaten, medan staternas institutioner för samtal med varandra på europeisk nivå. Det skiljer sig från uppfattningarna om Europeiska Unionen, och inriktar sig på samförstånd mellan nationella regeringar. Det skapar ett Europa, som kan samarbeta om många frågor, men som riktar in sig på de respektive nationella behoven. Därför blir det svårare för allmänheten att förstå hur och varför deras liv och vardag påverkas av besluten i Bryssel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant
Skicka en kommentar

Universalism mot brutalism

Det görs mycket sökande efter mening i dessa dagar då liberalkonservatismen spelat ut sin roll. Ibland så förs tanken om den stora state...