torsdag 8 april 2010

Vad är verklig frihet?

På den tiden som existensialismen var populär, och ett paket Gauloises var billigt, slog den många som befriande. Den verkade erbjuda en fri vilja utan gränser, men den Guds död som existensialismens portalfigur Jean-Paul Sartre talade om var det som tog bort grunden för värden, syfte och mening.

För att använda en favoritfras från den tiden: existensen är absurd. Men världens absurditet var inte särskilt befriande, snarast en fasa, ett äckel.

Det värde och syfte i existensen som objektivt inte finns, kan återställas med en viljehandling (se Sisyfosmyten hos en annan existensialist Albert Camus). För att leva livet måste man utöva friheten att skapa sitt eget liv. Att följa konventionella värden och glömma världens absurditet är inte att leva autentiskt. Kyparens utifrån påtagna roll är inte lika autentisk som kattens sätt att "bara vara".

Därför är helvetet andra människor, tyckte Sartre. Om vi lever i absolut frihet och fattar helt autonoma beslut så ger det oss inget gemensamt med andra. Att anta andras värden och konventioner är inte autentiskt. Men vi blir isolerade genom detta, och andras värderingar upplevs som främmande och irriterande. Att kalla någon för "kvinna", "dum", "eritrean", "godhjärtad" eller "tjock" påtvingar dennes existens en essens och begränsar den fullständiga autonomin genom att implicera att man tillhör en kategori. Detta går inte att tolerera i den existensialistiska synen (därför ville få av dem ens kalla sig för existensialister, det gav dem en essens). Strukturer i samhället blir alltid av ondo.

Sartre själv kände ju av förlusten av moraliskt ansvar: traditionella idéer om ansvarstagande försvann när det inte fanns något att vara ansvarig för. Därför talar existensialismen mycket om ansvar, men detta ansvar visar sig tomt på vidräkning för handlingarna. Det finns ju inga värden, inte sant? Existensialisten beslutar sig för att ge meningsfullhet åt sina handlingar, men detta ger handlingarnas mening en känsla av godtycke och efterhandskonstruktion, vilket urholkar deras meningfullhet och autenticitet. Inte undra på att existensialisterna brände ut sig. De existensialister vi ser i dag är snarare religiösa existensialister av Sören Kierkegaards och Martin Bubers märke.

Andra människor bedömmer oss, ständigt. Sällan på de absolut bästa och mest objektiva grunderna, om inte att annat för att de inte är allvetande. Självklart vill de också påverka oss. Ibland vill de inte ha med oss att göra.

Men livet handlar inte om perfekta val. Livet handlar om att värdera, att interagera med andra, att förhandla, att köpslå och att välja sina gemenskaper. Allt detta för att kunna värdera strukturer, konventioner och traditioner utifrån våra värden.

Då kan vi uppnå en verklig frihet och fatta reella val. Det är inte en total frihet att göra vad som helst. Det är inte en frihet som garanterar att vissa individuella mål uppnås. Det är frihet där vi ibland följer värden och konventioner vilka vi inte alltid riktigt förstår till fullo. Det må vara icke-autentiskt, men det ger oss möjligheten att värdera de frågor i livet som är relevanta att ifrågasätta. Många konventioner är ju av godo att följa (läs gärna mer i Per Ericsons intressanta bok Leva fritt och leva väl)

Förstår vi inte detta, riskerar vi att slå sönder den civilisation som ger oss så mycket gott. Det är då människor reduceras till isolerade individer, som inte frivilligt kan samverka, utan hålls samman endast av statens våldsmakt.

Om vi är så absolut fria, borde väl existensialisterna ha rört sig över hela det politiska spektrumet? De gjorde de inte, Sartres dogmatiska marxism och Martin Heideggers nazism är välkända. De ideologier de existensialistiska tänkarna absolut inte drogs till var liberalism och kapitalism, just därför att dessa står för bedömning, för värderande, för att alla inte vill ha med dig att göra, eller "älska dig för den du är" oavsett hur du beter dig. Och det är ju klart, lever man i ett samhälle där man antar att alla andra människor lever efter samma "vilja till makt" som en själv så strävar man nog efter att behärska andra. Det blir inte nog att man själv väljer att stå utanför konventionen om vad som utgör en "riktig kvinna", "en äkta svensk", "en god hållning", "en normal inställning" o.s.v. Andra måste också avstå från dessa konventioner.

Ur existensialismen, uppstod en syntes med olika marxistiska och marxisserande tankar, som påverkade sedan de postmoderna minoritära ideologierna. Det gick inte att leva existensialistiskt som individ, men som grupp. Då blir friheten från påverkan, andras åsikter och från kulturen överordnad och snart blir kampen mot konventionerna totalitär. Det intressanta var att denna totalitarism stammade ur tanken på en atomistisk individualism.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant
Skicka en kommentar

Bonobo ett föredöme?

Det finns en vurm för “det naturliga” i samtiden. Det har jag tagit upp tidigare om den lyckliga stenåldern , apan som människans spegel...