tisdag 11 maj 2010

En natt på museet

Kulturnatten i Stockholm rymde många intressanta aktiviteter på stadens museer. I En natt på museet i Tidningen Kulturen den 10 maj 2010 berättar jag om programmet på Tekniska, Sjöhistoriska samt Etnografiska- Folkens museum. Vad säger Kulturnatten oss om det moderna museet?

Utanför Sjöhistoriska museet brinner en vårdkase i natten. Varnar den för orostider? Nej, dess sken leder till Kulturnatten vid Museivägen.

Det är första gången som Stockholm anordnar en kulturnatt. Företeelsen finns i många storstäder runt om i Europa och Sverige (bland annat den göteborgska Kulturnatta), för att teatrar, museer och andra institutioner skall ha chansen att visa upp sina verksamheter och bjuda på något extra. Museerna vid Museivägen på Gärdet deltar med evenemang hela natten.

På Tekniska museet spelar JoLi-orgeln, som Johan Liljencrants byggt efter inspiration av de nederländska gatuorglarna, och en slagverksorkester skall anknyta till temat av tekniken. Besökarna får tillfälle att prova på att göra egen slagverksmusik, genom att slå på järnvägsspår. En ljud- och ljusshow spelar över väggarna i stora maskinhallen. Med rök och pukor visas bilder av underliga flygplan och flygexperiment från början av 1900-talet upp. Effektfullt, men svårt att sätta i sammanhang till de stora samlingar av bilar och maskiner som besökarna står mitt ibland. Utställningarna och museets ämne får inte tala för sig, det konstnärliga tar överhanden, av rädsla för att tekniken skall bli för svår. Filmen En natt på museet 2 med Ben Stiller, kanske en passande kväll att visa den lättare komedifilmen, men kopplingen till museet finns inte. Då är det mer givande att få sätta sig bakom ratten hos en gammal Saab i utställningen, och själv inse hur enormt förändrad biltekniken och designen blivit sedan år 1965...

Etnografiska- Folkens museum satsar på sägner om vampyrer och varulvar i den ruggiga natten. Sagoberättandet faller väl ut, men huvudattraktionen, utställningen (O)mänskligt får trots sitt viktiga tema inte samma goda utfall.
(O)mänskligt berättar om hur vetenskapliga expeditioner och privata donationer förde skelett, kroppsdelar och kulturföremål till svenska muser. Utställningen behandlar även rasbiologins historia och hur föreställningar kring människors olikhet kom in i vetenskapen för att skydda de samhällsnyttiga från de som uppfattade som "onyttiga". Några av utställningsföremålen är djupt skrämmande och obehagliga. Foster bevarade i formaldehyd, mätinstrument för kranier, filmer av nazisternas medicinska experiment, ett verklighetens skräckkabinett. Tyvärr fungerar inte draget att dela ut brickor med radiofrekvenstaggar inbyggda. Elektroniken i kortet skall aktiverar en förinspelad beskrivning till utställningsföremålet. Kopplingen klickar ofta, och besökaren får stå och frustrerat vifta sin bricka framför läsaren.

På Sjöhistoriska möts vi av ett skådespel om kaparna i Göteborg. Ingela Gathenhielm berättar om sin make, kaparen Lars Gathenhielm, bättre känd som Lasse i Gatan. Lasse i Gatan var en laglig pirat som levde i början av 1700-talet. Kungar runt om i Europa delade i krigs- och orostider ut kaparbrev till betrodda personer. Det var ett privilegium som gav kaparen rätt att röva ostraffat kapa och plundra från fartyg som kom från fiendeländer. Det låg kungarnas intresse. Flottor kostade mycket, och kaparbrev var ett billigt sätt att föra krig till sjöss. Kaparna kunde i lugn och ro anlöpa svenska hamnar. Svenska kapare var illa sedda, då de inte var så noga med att fartygen de kapade verkligen kom från ett fiendeland...
Mycket av denna tid finns beskriven i Lasse i Gatans kaparkumpan John Norcross halsbrytande självbiografi "Den engelska capare-capitainen John Norcross sälsamma levnadslopp och trettioåriga fångenskap, egenhändigt beskrivit i dess fängelse på castellet vid Köpenhamn". Norcross kommer även in i skådespelet, och förmedlar hur intensivt och hårt livet var för dessa pirater. Gathenhielm och Norcross var på höjde av sin karriär knappt trettio år fyllda. Med enkla medel förmedlas kunskapen från sjöröveriets storhetstid, och kopplas till dagens pirater utanför Somalias kust. Genom enkelt skådespeleri och en koppling till den aktuella utställningen levandegör Sjöhistoriska kunskapen väl.
Kulturnatten visar att den traditionella museiutställningen, att bara ställa ut samlingarna, har frångåtts av museerna. Motsatsen, att föremålen i samlingarna hamnar i bakgrunden, är tyvärr vanligare. De bästa utställningarna tror på museets idé, och levandegör samlingarna med aktiviteter som på ett enkelt sätt förmedlar deras kunskap vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Skicka en kommentar

Bonobo ett föredöme?

Det finns en vurm för “det naturliga” i samtiden. Det har jag tagit upp tidigare om den lyckliga stenåldern , apan som människans spegel...