måndag 24 maj 2010

Vågar liberaler tänka nytt?

Jag skriver artikeln Det är goda tider nu för liberalismen i Captus Tidning nummer 11, 2005.

Under lång tid definierades den politiska kartan av hur man positionerade sig till reformistisk socialism. Där hamnade liberalismen i en svår situation: antingen sedd som ”mitten” med urlakade svar på frågor vars formulering passade socialdemokratin bättre, eller som ”höger” där man var tvungen att alliera sig med grupper man hade stora meningsskiljaktligheter med för att kunna bevara marknadsekonomin.

Liberalismen kan nu tillåta sig en period av doktrinära experiment, av sökande efter nya influenser, att teoriterisera och finna nya allianser.

Det kanske inte verkar så om begreppet politik tolkas strikt som det som sker i stat, kommun eller landsting - men dessa handlar främst om förvaltning av fördelning och är därför dominerade av idéer som tagits in från tidigare. Den tolkningen får svårt att formulera, konkretisera och leda de nya utmaningarna som samhället ställs inför.

Förändringar i teknik och kulturella strömningar pekar mot allt mer mångfald, och är något som passar den liberala idén om individualismen väl och samtidigt möjliggör dess spridning.

Konservatismens utopi om att gå tillbaka till ett homogent och traditionellt samhälle går inte att ta till sig i det post-traditionella samhället. Där det tidigare fanns enkelhet och begränsning finns nu diversitet - tack vare nya medier, nya kulturella kontakter och ett förnyat intresse för experiment med estetik.

Socialismens djupa klyfta mellan reformism och radikalism, slutade med att båda grupperna fick rätt: radikalismen ledde till kommunismens fasor och praktiska misslyckanden, men reformismen mådde inte bra i den borgerliga demokratin. Socialdemokratins särintressepolitik för att behålla makten befordrar inte socialismens jämlikhet. De f.d. kommunistpartiernas kramande av välfärdsstaten innebär att de har övergivit det socialistiska idealsamhället. Antiglobalisternas åtsidosättande av ideologi till förmån för aktivism hindrar dem att bli en motkraft till den rådande ordningen. Eftersom man inte är ett reellt alternativ längre, utan en del av etablissemanget, så mister hela den romantiska socialistiska auran sin strålkraft.

De gröna klarade sin reformism sämre än socialismen. Avstegen från det decentraliserade, småskaliga och självförsörjande samhället bröt idéernas romantiska bas. De minoritära ideologierna drabbas av att kategorier inte längre är de fasta mallar man antog, och inte längre är ömsesidigt uteslutande. Individen odlar alltmer olika identiteter i olika sammanhang, och de fiendestrukturer man byggt upp stämmer inte med vare sig ett mer tolerant samhälle eller människors alltmer vida livsprojekt.

Virginia Postrel ställde upp i sin bok
Framtiden och dess fiender upp en användbar alternativ skala för dagens politik att orientera sig i. Hon anser att det är mer fruktbart att dela upp politiken i dynamister och stasister. Med stor förenkling kan man säga att dynamisterna önskar mångfald i sina lösningar, medan stasisterna önskar kontroll: den enda bästa vägen. Denna brist på flexibilitet har allt svårare att fungera med ett mer komplext samhälle, och dess praktiska misslyckanden blir lättare att angripa.

Här finns utrymme för en mobil maktkritik, med nya allianser och nya former för organisation. Till exempel så befinner sig lattevänstern, infosocialismen och delar av queer-rörelsen ofta på en mera liberal våglängd i vissa frågor, som t.ex. skadereduktionsstrategier, open source rörelsens kreativa samverkan och sociala frågor, än man skulle kunna tro.

Den fria marknaden är en makalös mekanism för reellt möjliggörande av mänskliga handlingar och specificerar inte vad som måste utkomsten. Den måste också understödjas av en social frihet, och att någon ger exempel på vad som kan vara möjligt inom dess nya och vidare ramar. Här behövs ett filosofiskt och kulturellt samtal - vilket liberalismen ägnat sig åt tidigare, men var tvungen att tona ned då agendan sattes av en ideologi som mätte all mänsklig verksamhet i ekonomiska termer.

Då kan man fostra en ny uppskattning för den lokala kunskap, öppna samhälle, självförverkligande och evolutionära metod som står bakom liberalismens försvar av fria marknader. Det är lättare idag, då människor kommer oftare i kontakt med dessa, än under industrialismens stasistiska glansdagar.

Då måste man dock våga bryta upp den politiska agendan, föra fram nya problemområden, och diskutera gamla frågor från andra angreppsvinklar. Att reflexmässigt stanna kvar i ”högern” ignorerar dels att delar av högern numer finner mer gemensamt med stasister ur den gamla vänstern, dels så kommer man att missa viktiga symboliska och praktiska frågor som Internets frihet, biologisk och social frihet, kulturella experiment och hur flödet ersätter platsen. Liberalismen har ett arbete att uppmärksamma, försvara och utveckla trender i samhället som går mot öppnare riktning och medvetandegöra nya politiska impulser. Då kan man framstå som trovärdig förespråkare av det uttrycksfulla, kreativa, sensuella och öppensinnliga.

Det kommer att krävs hårt, och annorlunda, arbete för att lyckas- men det är en spännande tid att vara liberal, med fler möjligheter som står öppna än 1989.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

Skicka en kommentar

Nudge – en frihetlig knuff?

Vinnaren av årets Nobelpris i ekonomi, Richard Thaler från University of Chicago, har varit ett delvis kontroversiellt val. Thaler är känd ...