Lyssnar på Idésherpa om John Rawls och Robert Nozick, fast samtalet tar sig inte.
Det är inte så mycket Fredrik Johansson, Ingemar Nordin och Carl Rudbeck som själva ämnet med den politiska filosofin. Programmet ger en god rundvandring för de som undrar om de här två amerikanska tänkarna. Skälet till att vi fortfarande talar om John Rawls och Robert Nozick är att de startade upp ämnet ur en än värre törnrosasömn.
Och fortfarande handlar ämnet mycket om att fila på en specifik detalj, med stora stormar i vattenglaset. 1600-talets pirater, som knappt kunde skriva sitt namn, känns i jämförelse som politiska innovatörer.
John Rawls kallas för 1900-talets störste politiske filosof, men hans "A Theory of Justice" känns faktiskt som bara en genomarbetad, hyfsat tänkvärd, efterrationalisering av 1900-talets välfärdsstat. Utan Franklin D. Roosevelt, new deal, Per-Albin Hansson, folkhemmet, Lyndon B. Johnson och the great society ingen okunnighetens slöja. Särskilt Rawls sitter som berg i Sverige då det mytiska 70-talet var hans avstamp, men det saknas innovation och experiment inom den politiska filosofin.
Varför? Här går det att spekulera, men ett skäl är nog att följsamheten och önskan att vara icke-normativ blir en ond cirkel.
Läs även andra bloggares åsikter om filosofi, rättvisa, john rawls, robert nozick, politik, etik, samhälle
0 kommentarer:
Skicka en kommentar