söndag 8 augusti 2010

Francis Fukuyama och de misslyckade staterna

Francis Fukuyama startade sin bana med att sätta punkt. I den berömda Historiens slut och den sista människan var hans tes att 1900-talets politiska frågor hade avslutats. Den liberala demokratin med en fungerande marknadsekonomi var den sista trovärdiga modellen för politik och ekonomi. Visst finns det variationer, eller misslyckanden, men det är inte fråga om fundamentalt annorlunda system.

Fukuyama har efter Historiens slut undersökt vad som formar morgondagens politik, bl.a. områden som tillit i boken Trust och genteknik i Our posthuman future. Hans bok
State Building- governance and world order in the twenty-first century är bara en sammanställning av tre föredrag, men redigeringen är bra och bokens tre delar har en god kontinuitet.

I State Building beskriver han problemet med misslyckade stater i världen. Där ser Fukuyama orsaken till problem som AIDS, internationell kriminalitet, korruption, krig och terrorism. I de misslyckade och svaga staterna runt om i världen kan dessa frodas och spridas vidare i en globaliserad värld. Går det att lära ut förmågan att bygga en stark, fungerande samhällsordning?

Fukuyama är inte en innovativ tänkare. Hans fördel som debattör är att han på ett klart och koncist språk samlar de viktigaste strömningarna inom den samtida debatten på ett område, och redogör för dem på ett enkelt och överskådligt sätt, för att sedan komma fram till sina slutsatser. På vissa punkter skulle man kunna väcka upp invändningar, kräva ytterligare några problematiseringar eller önskat att Fukuyama tar upp några fler inriktningar och forskningslinjer- men det är inte några större invändningar.

Dagens forskning studerar institutioner, vilka man före 80-talet inte ansåg betydde något eller bestämdes av ekonomisk och social överbyggnad. Med misslyckade stater menar han att statens institutioner inte alls kan utföra de uppgifter de tar på sig. Ineffektiva stater tar på sig en ambitiös mängd uppgifter de inte kan utföra väl, vilket är fallet i många u-länder. Välstånd kan dock inte skapas om inte staten upprätthåller lagar, utbildning och rättsordning.

Här tar Fukuyama skarpsynt upp något som sällan tas upp i debatten. Många fattiga länder har redan omfattande lagar, regleringar och socialförsäkringar, fast bara på pappret, då kapaciteten att följa dem inte finns. T.ex. har Brasilien problem med ett mycket omfattande pensionssystem som bara kommer den lilla medelklassen till del, det enda samhällssegmentet som staten orkar upprätthålla sina åtaganden för.

Fukuyama anser inte att staten måste minska för att ekonomin skulle kunna växa utan, i likhet med t.ex Fareed Zakaria, menar han att staten måste börja koncentrera sig till rätt områden. När man började att reducera staterna i många u-länder under 90-talet räknade man inte med att de ofta hade en tudelad struktur: en rationell statsadministration kopierad efter väst, men underställd en ledning som agerar efter gamla oligarkiska principer vars position bygger på att kunna utdela privilegier till sina gunstlingar. När man krävde att u-länderna skulle skära i statens storlek och kontrollera utgifter- så skar man i den moderna staten för att behålla privilegiesamhället.

Bindningarna till detta privilegiesamhälle, menar författaren, är starka. Varje ny ledning ser att det inte finns pengar till några nya program, bara till att lappa och laga i de som redan existerar. I denna situation frestas ledningarna att ge avkall på försvar, rättsväsende och infrastruktur och därmed är den misslyckade staten ett faktum.

Fukuyama förkastar tanken på statvetenskapen som en exakt vetenskap som naturvetenskapen. Nationalekonomin står närmast detta ideal, därför blev den alltför inflytelserik. Istället bör man inte se på institutioner som enhetliga organismer, utan mer som kulturer med sin egen sociologi. Här navigerar Fukuyama skickligt igenom de många teorier som finns på området, och finner de väsentliga dragen för en god policy. Lagstyre, inte politiska planer, skapar en kultur inom staten för transparens och effektivitet. Formella övervakningssystem innebär stora kostnader för svaga stater, så risken för att informell övervakning av värderingar och normer leder till fara för korruption motverkas bäst genom att beslut tas på rätt nivå med lokal kunskap. Tankarna liknar den peruanske ekonomen Hernando de Sotos nya bok "Kapitalets mysterium" så ett tankeskifte inom den intellektuella världen är på gång.

Man har försökt introducera begrepp som best practice i u-ländernas administration, efter internationellt satt standard, men den begränsade rationaliteten i deras organisationer gör det omöjligt att finna ett optimalt sätt att verka. Samtidigt får inte detta leda till en förevändning för att hävda att dålig och korrupt administration skulle vara en lokal sedvänja. Istället förklarar Fukuyama att man bör koncentrera sig på att undvika worst practice, ta lärdom av exempel på hur man inte bör göra.

Den sista tredjedelen av boken utgör hans exempel på hur man inte bör göra. Det är USA:s statsbyggen i Afghanistan och Irak. USA lade upp en alltför omfattande plan, och målen blev otydliga och toppstyrda.

I förhoppningen att starta en demokratisk dominoeffekt i Mellanöstern-regionen tog man på sig uppgifter man knappt klarar av hemmavid. Man borde ha förutsett att plundring och civila oroligheter i stor skala skulle kunna förkomma när man sopade bort den gamla autokratiska strukturen under Saddam Hussein, och koncentrerat sig på att skapa lag och ordning först.

Fukuyama tar också upp att USA agerat för ensidigt, utan att ha byggt upp ett tillräckligt nätverk bland andra länder som stöd för sina handlingar. Det kan man hålla med honom om, men frågan är om detta nätverk verkligen hade låtit sig göras med bl.a. de ovilliga Frankrike och Tyskland? Någonstans här pekar boken på att nya säkerhetspolitiska tankar bör komma fram, men denna intressanta tanke utvecklas tyvärr inte tillräckligt mycket.

Bokens vandring i det samtida tänkandet är givande och lärorik i sig, ofta med nya slutsatser för en svensk läsekrets. Dess kritik av USA:s utrikespolitik startade en stor debatt under hösten, vilken lär fortsätta efter president Bushs installationstal nyligen.

State Building är som sagt inte ett innovativt verk. Det är lite kortfattat och lättöverskådligt, främst beroende på att det är en sammanställning av tre föredrag. För en intresserad allmänhet är den mycket bra, men boken kan även vidga vyerna för både den svenska samhällsdebatten och statsvetenskapen, där Fukuyama idag blir lite för mycket av en radikal innovatör snarare än den sammanställare han egentligen är. Men som så många gånger annars med Fukuyama lägger han en god grund från vilken många intressanta debatter kan komma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Skicka en kommentar

Nudge – en frihetlig knuff?

Vinnaren av årets Nobelpris i ekonomi, Richard Thaler från University of Chicago, har varit ett delvis kontroversiellt val. Thaler är känd ...