onsdag 30 juni 2010

Problemet med politisk filosofi

Lyssnar på Idésherpa om John Rawls och Robert Nozick, fast samtalet tar sig inte.

Det är inte så mycket Fredrik Johansson, Ingemar Nordin och Carl Rudbeck som själva ämnet med den politiska filosofin. Programmet ger en god rundvandring för de som undrar om de här två amerikanska tänkarna. Skälet till att vi fortfarande talar om John Rawls och Robert Nozick är att de startade upp ämnet ur en än värre törnrosasömn.

Och fortfarande handlar ämnet mycket om att fila på en specifik detalj, med stora stormar i vattenglaset. 1600-talets pirater, som knappt kunde skriva sitt namn, känns i jämförelse som politiska innovatörer.

John Rawls kallas för 1900-talets störste politiske filosof, men hans "A Theory of Justice" känns faktiskt som bara en genomarbetad, hyfsat tänkvärd, efterrationalisering av 1900-talets välfärdsstat. Utan Franklin D. Roosevelt, new deal, Per-Albin Hansson, folkhemmet, Lyndon B. Johnson och the great society ingen okunnighetens slöja. Särskilt Rawls sitter som berg i Sverige då det mytiska 70-talet var hans avstamp, men det saknas innovation och experiment inom den politiska filosofin.

Varför? Här går det att spekulera, men ett skäl är nog att följsamheten och önskan att vara icke-normativ blir en ond cirkel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag 29 juni 2010

Jonathan Zittrain och piratrörelsens nedgång

Jag skriver på Netopia den 28 juni 2010 om Jonathan Zittrain och hans bok The Future of the Internet and How to Stop It i artikeln Hur kan man stoppa internets framtid?

Den här artikeln har en bakgrundshistoria för min del, nämligen i Nicklas Lundblads Utan sociala normer rasar nätet samman. Jag fann frågan intressant, men inget som den nätpolitiska debatten diskuterade. Nu fick jag tillfälle att gå tillbaka till Zittrain och se vad som skett med hans budskap.

Jag har också gått över till Mac. Det är för att få mer tid med det jag vill åstadkomma med datorn, snarare än att lägga tid på att få datorn att fungera. Fast är det något jag ger upp?

Jonathan Zittrain, professor vid Harvard beskriver konflikten i sin provokativa bok The Future of the Internet and How to Stop It. Vilken framtid är det Zittrain vill stoppa?

Zittrain ställer upp två visioner om internets framtid mot varandra. Det generativa nätet som tillåter användaren att påverka hur tekniken fungerar, och som uppmuntrar kreativt bruk. Det nätet har uppstått genom en lyckosam blandning av samarbete och konkurrens mellan entusiaster och företag, öppen källkod, öppet innehåll och proprietära system.

Användaren kan skriva sin egen mjukvara till datorn, och alla kan kommunicera med alla. Det är en plattform som bjuder in till en gör-det-själv attityd och utveckling genom samarbete. Ingen enskild part kunde dominera internet, de enkla protokollen som lade grunden för internet var öppna för alla utveckla. 

Boken beskriver hur PC-revolutionen genom sin mångsidighet, sammankoppling och anpasslighet till användarens kreativitet slog ut centraliserade stordatorer med ”dumma” terminaler och slutna system som CompuServe, franska Minitel och svenska Teleguiden.

Zittrain är pessimistisk om utvecklingen. Risken finns att det öppna nätet kraschar. Internet hotas av virus, malware, skräpmejl, hackers, identitetsstölder, nätverkande terrorister och barnporr. Rädslan för det öppna nätets baksidor driver oss mot en steril vision av nätet. Företag och organisationer lockar med löften om säkerhet och låser in användarna i apparater de inte kan påverka, och terminaler där mjukvara och hårdvara sitter ihop. Utvecklingen mot datormolnet för över processorkraft, lagring och funktioner till att bli tjänster på Internet. Användaren behöver inte ha den tekniska kunskapen, men mister kontrollen då de ligger på ett företags server.

Den sterila kontrarevolutionens slutna nätverk har bara några få av de mest kraftfulla egenskaperna hos dagens internet. Det begränsar innovationsutrymmet och stoppar dela-med-sig kulturen. Internet är inte bara till för affärsverksamhet i galleria, men även för att fostra en slags medborgaranda och värderingsgrund bland användarna.

Slutsatsen i boken är att internets och PC:ns problem måste lösas med en blandning av smart teknologi och ökat samarbete användarna emellan. Om marknaden fastnar i ett fåtal stängda molnbyar, där ägarna kontrollerar allt skapande av ny kod, anser Zittrain att det kan bli nödvändigt att se till att undvika diskriminering. Zittrain nämner allt från regleringar av nätneutralitet, till skatterabatter som tvingar företagen att hålla spelfältet öppet.

Visionerna kring internet är viktiga, men Zittrain tar i för hårt och han ställer upp en falsk motsättning. Gränserna mellan det generativa och det slutna nätet har blivit mindre tydliga. De slutna näten sätter gränser för kreativiteten, men skapar också strukturer som är lättare att ta till sig.

Det känns konstigt att beskriva den tidiga PC-åldern som en svunnen generativ guldålder. Det var ju tiden då Microsoft anklagades för låsa in oss i Windowsmiljön. En viktig förändring har varit den vanlige användarens intåg. Lamerns tidsålder kännetecknas av användare som tycker om IT och vill få det att fungera, men inte nödvändigtvis vill ha allt.

Slutenheten har fungerat. I mitten av 90-talet gick det dåligt för Apple. Företaget kallade åter in legenden Steve Jobs. Jobs knöt företagets proprietära mjukvara hårt till dessa proprietära hårdvara, istället för att satsa på öppenhet och interoperabilitet. Vill du lyssna på din nya låt från iTunes? Då är du tvungen att spela dem på din iPod-spelare från Apple. Vill du köra Mac OS X? Då får du köpa en Macdator. Vill du byta batterier på din iPhone? Då får du göra det på en Applebutik.

Det var så hela databranschen fungerade en gång i tiden. Sir Clive Sinclair och Atari gjorde datorer som bara kunde köra en mjukvara anpassad till just deras hårdvara.

För contentindustrin har det blivit hårda förhandlingar, men Apples modell har gett dem fungerande kanal. För konsumenterna gillar Jobs stängda trädgård. Det är bra att iPod och iTunes är sammanlänkade, för då fungerar de ju bra ihop. Det för över PC-användare till Apples ekosystem.

Vi betalar fortfarande för access, inte tjänster. Kanske curated computing också ger fler möjligheter för kreatörerna? Tillgången till ett funktionellt distributionssystem kan underlätta mikrobetalningar och ge förtroendet att planera för framtiden och skapa nya attraktiva tjänster.

Det talas om det svenska appundret. Det finns företag i Sverige som har blivit uppmärksammade för sina produkter. I nuläget är det bäst att vara försiktigt positiv, det är en marknad med hög konkurrens. Delvis finns inte alla strukturer klara ännu. Länder som står utan officiell tillgång till betalappar på Android Market, som Sverige, går miste om mer än en tredjedel av alla tillgängliga appar. Delvis är det en fråga om kultur. Oftast är det svårt att tjäna pengar på att sälja själva applikationen, för många har vant sig vid gratismaterial. Istället är det viktigt att ta fram tjänster som gratisapparna ger tillgång till.

Det finns ett elitistiskt drag över Zittrains argument. Användarna fattar inte internet. Det har skapat mycket skepsis mot fria marknader och intellektuell egendom, och en ganska stor öppenhet för att statliga ingrepp skall lösa dilemman om hur internet borde fungera. Fast det är inte rädsla som är den främsta drivkraften, utan att användarna vill ha enkelhet och funktionalitet. Nätet öppnas för användare som tidigare hade stått utanför.

Det går nog att finna medelvägar, förmodligen fler än en. Då är det bättre att släppa fram experiment och låta internets framtid avgöras av vad användarna väljer, inte någon påtvingad API-neutralitet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

onsdag 23 juni 2010

P-pillret 50 år! En stor förändring i litet format


Det är nu femtio år sedan det amerikanska matsäkerhets- och läkemedelsverket FDA beslutade att godkänna p-pillret för bruk som preventivmedel. Vid en historisk tillbakablick ser man att åsikterna om pillret varit många och motstridiga.

Jag skriver på Svenska Dagbladet Under strecket den 23 juni 2010 om att Den stora förändringen kom i litet format, en förändring som vi fortfarande inte sett slutet av. Vilken roll kommer p-pillret fortsatt att spela?


Läs även andra bloggares åsikter om mänskliga rättigheter, läkemedel, medicin, preventivmedel, usa, samhälle, forskning, vetenskap

Intressant

tisdag 22 juni 2010

The EU and Rifkin's dangerous energy ideas

I write the article The EU and Rifkin's dangerous energy ideas, together with Nicklas Lundblad, in The European Voice issue 6, 15 February 2007.

The European energy debate is heating up. This is good.

Less good, however, is the unfortunate mix of lofty visions, buzz-words and simply bad science that seems to range freely in the debate under various headings. One particularly horrible example is that of the Jeremy Rifkin cult now growing like wildfire in Brussels.

Dr. Rifkin, an American scholar, has made it his trademark to engage with high-profile individuals and is a kind of European Union hang-around, appearing everywhere environmental issues and technology are discussed. The man is obviously not stupid, and many of his suggestions have the unmistakable quality of provoking thought.

Obviously this is enough for many European political actors. They happily embrace Rifkins ideas and join with him in calling for things like
a green hydrogen economy (the green part being that he wants to phase out nuclear energy because it is centralised) and a third industrial revolution. MEPs like the charismatic Jo Leinen have quickly bought into these tasty catchphrases and now embrace Rifkin like the long-lost visionary the European Union so badly needs.

Rifkin readily offered, recently, a European dream that supposedly would surpass even the American one. This European dream is shifting the EU to a - take a deep breath – post-carbon and uranium-free Europe.

The American dream is rising in society by personal accomplishment in a free society. What we Europeans are offered dream-wise by this American professor is a dirigiste industrial energy production shift. No thanks.

This would probably not be as upsetting if it was not for the fact that Rifkin has an inordinate amount of influence in European Union-affairs. Back in 2005 he engineered a major call for subsidies for the hydrogen sector where several MEPs obediently joined him. During Energy Week in the EU a draft has been circulated containing a joint declaration on, among other things, a green hydrogen economy and a post-carbon Europe. The idea is to force even more people down under the Rifkin agenda, and to lock in other actors than the ones currently in favour.

So far Rifkin has not done irreparable harm to the European energy debate. But the fact that he has been able garner such support for his often fuzzy and ill-defined ideas, not only among Greenpeace activists and Friends of the Earth, is worrying. The draft contains a surely mistaken idea about reducing energy
consumption by 20 percent to the year 2020!

It is a sign of intellectual poverty that the European energy debate is currently dominated by an American professor that wants us to dream not about a free individual in a free society with a free market, but about welfare-state engineered technical shifts in energy production.

Let us find our own way.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

Problemet är fattigdom, inte patent på medicin

Jag skriver i Tidningen Dagen den 19 december 2007 om att Problemet är fattigdom- inte patent på medicin. Gynnar patent forskningen kring läkemedel och skulle ett avskaffade få fram fler läkemedel till de fattigaste i världen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

tisdag 15 juni 2010

Google-koden dekrypterad

Det finns en stark kraft för att bevara internets öppenhet, det mytomspunna företaget Google.

Många är rädda för att Google kan förändras, att de idealistiska krafterna skall försvinna, och bli en Storebror à la 1984. Andra oroar sig för att Google och dess kringtjänster är så bekväma att vi begränsas till att bara använda dem (kampanjen för Google-fria dagar).

Andreas Ekström skildrar företaget i sin tänkvärda reportagebok Google-koden (recenserad av mig i Corren), men trots mottot Don’t be evil handlar inte företaget så mycket om att undvika att skada och att vara schysst. Det är en slogan, inte en mission. Googles mission är att organisera världens information och göra den allmänt tillgänglig och användbar. Och sälja annonser. Google är ett posthumanistiskt företag.

Ekström tar upp frågan om inte Google gör affärer av andras innehåll? Det är en fråga av stora mått. Det finns en oro, inte att Google tar över hela IT-branschen, utan att Googles affärsmodell eliminerar dem som tillhandahåller de andra delarna av informationskedjan: skapande, distribution, och organisation. Deras affärsmodeller var under svår press redan innan, genom digitalisering, ökad uppkoppling och P2P. Google drar vinning av dessa krafter och uppmuntrar dem. Det gör det svårt att utveckla nya affärsmodeller, förutom just Googles typ av öppenhet, och förutsätter ett stadigt inflöde av innehåll i systemet. Den tanken förs fram i boken The Google Enigma av Nicholas Carr.

Fast å andra sidan... företag i allmänhet omvandlar gärna andras varor och tjänster till komplement till sina egna. Se på vad Microsoft gjorde med PCn för att göra mjukvaran till det centrala, och hur IBM nu återigen vill göra hårdvaran till det mest lönsamma genom spridning av open source.

Det är tyvärr lite lätt att bli skeptisk till Googles höga moraliska svansföring och storlek. Likaså är det lätt att beundra Google för ensidigt. Google har blivit en tom duk att måla upp farhågor och förhoppningar på. Det samma hände med Microsoft och IBM på sin tid.

Nyckeln till att lösa Google-koden heter affärsmodellen. Företagets affärsmodell är helt enkelt beroende av det fria flödet av information. Gott? Ont? Det beror på hur vi ställer oss till den visionen av hur nätet skall fungera.

Beroendet av det fria flödet av information gör att Google inte kan kontrollera grunden för sin verksamhet, och är öppet för angrepp från nya konkurrenter som innoverar. Bill Gates byggde Microsofts storhet på att företagets programvara låste in användarna och höll konkurrenterna ute. Så kan inte Google göra, med internet som grund är företaget bundet till en öppen struktur.

Tveklöst är Googles datainsamling vad många skulle kalla ett stort integritetsintrång. Skälet till att det fungerar, än så länge, är att de allra flesta inte bryr sig. Ekström påpekar att mycket få krypterar sina e-mejl. Trots FRA-protesterna är folk rätt ointresserade av integritet. Fast det är ju inte Googles fel, det beror ju på samhällets ibland rätt problematiska syn på integritet. Google gillar bara läget.

Det är synd, för dagens krypteringsalgoritmer är mycket svåra för FRA, NSA, FSB och andra bokstavskombinationsorganisationer att knäcka. Den moderna krypteringen gjorde Echelon mycket mindre användbart än de dystra prognoserna vid millennieskiftet förutspådde.

Google-koden skildrar de teknokratiska idéerna på 00-talet, bara man har rätt redskap så blir problemen lösta. Det är därför det kan gå så fel, som när Google stängde av den svenske IT-entreprenören Ted Valentins hemsidor. Ingen kunde säga vad som var fel, för felen är automatiserade. Google är ett posthumanistiskt företag.

Det finns nya tjänster som hotar Google. Facebook låser inne användarna, Twitter söker i realtid. Kan inte Google också göra det med molnet? När institutioner som Lunds universitet eller Linköpings universitet lägger upp sina system i Googles moln, sitter inte universiteten fast då? Vem säger att även molnet inte kan bli lappat och lagat, fast då har universiteten ingen kontroll. Har man tänkt över steget efter, när Google är föråldrat?

Lanseringen av Google Buzz, för att bemöta Facebook, visar en sida som inte riktigt skildras av Ekström i Google-koden; Google under press. Google Buzz hade några allvarliga integritetsmissar, som retade upp Googles vanligen så trofasta användare. Det pekar på att särskilt millennieungarna inte drivs av vanans makt, därför måste Google innovera och ibland blir det då kostsamma felsatsningar. Det är ofta häpnadsväckande hur korta även storföretags glansdagar kan vara.

Google är ett ingenjörsdrivet företag, och drog till en början stor nytta av att kunna verka långt borta från marknadens krav. Det höll sig undan från att verka på den politiska arenan tills rätt nyligen, då det började kämpa för nätneutralitet, som ju är viktig för affärsmodellen. Debatten om nätneutraliteten hade jag väntat mig något mer från Google-koden. Det finns argument mot nätneutraliteten, och det hade varit bra att få mer kontraster. 

Det något naiva avståndet från politiken är en sympatisk sida av Google, men nu skulle företaget tjäna på att vara mer öppet och ta tydligare debatt. Affärsmodellen är affärsmodellen, den kan man inte ändra på, nu gäller det att förklara varför den gagnar det stora flertalet.

Det visas av händelserna i Kina. Google hamnade i kamp med vad Kina såg som nationella intressen. Här var Googles slogan och affärsmodell inte tillräckliga, och Googles beroende av nätets öppenhet fällde avgörandet till Kinas fördel.

Egentligen kan inte väst klaga. Censur av Google är okej i Tyskland, men inte i Kina? Google kunde ha klarat censuren. Det var attackerna från hackers som var problemet. Google vilar på den tilltro som användarna har till säkerheten. Om tilltron hotas, som att Google ses som sårbart för hackers, så tappar man användarna. Det kinesiska dramat var ett globalt hot.

Uttåget ur Kina kan kosta Google mycket i framtiden, inte bara i framtida intäkter, men för att nu kan Kina utveckla en alternativ internetinfrastruktur. Utan ett internet med öppna spjäll, så kan inte Googles affärsmodell fungera.

söndag 13 juni 2010

Genpatent är bra

En nyligen avkunnad dom har hyllats som en väg att avskaffa mänskliga gener patent. Men en närmare titt visar att avskaffandet av genpatent förmodligen skulle vara ett stort misstag.

Henrik Brändén har varit toppen för vetenskapsbloggosfären. Kunnigt och entusiastiskt har han lyft bloggandet om genetiken och biotekniken till en helt annan nivå. Och inte bara det, Henrik pushar oss andra till att lyfta oss flera snäpp. Det är mycket lättare att ta upp komplicerade frågor och vidareutveckla än att bara lägga upp Twingly-länk till TT-artikeln på tidningens site.

Nu lyfter Henrik Brändén upp frågan om genpatent, det är åter företaget Myriad som är uppe till debattInga lysande tider inom biotech och läkemedelsvärlden, men vi kanske upplever en medicinsk guldålder.


Den 29 mars, fällde en federal domstol sju patent som ägs av företaget Myriad Genetics och University of Utah Research Foundation. Patenten ger sin ägare ensamrätt att kommersialisera vissa bitar av DNA. De involverade två gener, BRCA-1 och BRCA-2, som muterade ofta signalerar en påfallande höjd risk för en aggressiv form av bröst-och äggstockscancer. Dessa och andra patent ger Myriad ett monopol på försäljning av diagnostiska test i screeningen av BRCA-1 och BRCA-2 mutationer. Detta monopol har varit en källa till kritik från patienter, läkare, akademiker och andra.

Domstolens beslut bröt etablerad praxis vid amerikanska patentverket och för de flesta andra länder som Kanada, Japan, och de flesta av Europeiska unionens medlemsnationer. Tvisten långt ifrån över. Myriad planerar så klart att överklaga till den federala appellationsdomstolen, och avgörande allmänt i slutänden i Högsta domstolen.

Genpatent ger möjligheten att motivera dyr forskning och utveckling. I boken Som egenmäktiga gudar berättas mer om forskningens barndom, men i sammanhanget kan Genentech och Herceptin nämnas. Myriad har spenderat hundratals miljoner dollar på att utforska och validera relationerna mellan ett brett utbud av BRCA-mutationer och förekomsten av bröst-och äggstockscancer. Företaget har spritt forskningsresultaten till läkare så att de kan tala om för patienterna varför de ska kontrolleras för BRCA-mutationer.

Kritikerna av genpatent brukar ha tre argument. En är att de flesta, om inte alla genpatent, är ren information; en rad skrivelser som består av en DNA-sekvens; och ren information kan aldrig patenteras. Men amerikanska patentbyrån har sagt att, "även om beskrivande sekvensieringsinformation i sig är inte patenterbart, så är en ny och användbar isolerad DNA-förening som beskrivs av sekvensen berättigad till patent". På ärans och hjältarnas rena språk, genpatent för molekyler som inte förekommer i naturen, även om de innehåller delar av naturligt förekommande DNA.

En annan invändning är att genpatent begränsar forskningen, även om många av de viktigaste genpatenten faktiskt ägs av universitet och andra ideella organisationer.

Den tredje invändningen är att patentbaserade monopol på diagnostik hindrar patientens tillgång med höga priser eller orimliga restriktioner på vem som får utföra diagnostisk.

Myriad- domen tar inte upp de sista frågorna, eftersom domaren ansåg att genpatent i sig är patenterbara oavsett deras praktiska effekt. Men de har undersökts av amerikanska vetenskapsakademien NAS. Två undersökningar av forskare på uppdrag av NAS visade inga bevis för att forskningslabben var begränsade av gen patent. Baserat på denna och andra uppgifter, så drog en 2006 NAS- rapport 2006 slutsatsen att det finns få bevis för att genpatent är dåliga för forskningen.

I själva verket så är forskare sällan oroade för vad som är patenterat eller inte. För i själva verket är ju rättsfall som det här med Myriad sällsynta! Om genpatent var riktigt dåliga och farliga borde väl bioteknikindustrin och läkemedelsindustrin så i rättssalen konstant? Tidskriften Science hade en översiktsartikel 2008 med bara sex rättsfall om diagnosmetoder och genpatent. Alla ogillades, eller så hade domen liten eller ingen effekt på hur forskningen bedrevs.

Nature skrev i sin ledare den 26 mars ifjol att de hemska förutsägelserna om att patent skulle lamslå forskningen måste ses med skepsis på båda sidorna av Atlanten. Priserna på patent-baserade tester är inte genomgående högre för testerna utan patent.

Förutom att Myriad ställt upp med information har de också visat hur flexibla licensavtal kan vara, där testanläggningar fått praktiskt taget fått obegränsad tillgång.

Kostnaden för att tillåta genpatent har varit lägre än förväntat. Fördelarna, med att ge den trygghet och regelbundenhet som krävs för öppenheten på marknaden, har varit stora.

Lite väl ofta har vi väl gått på läkemedelsindustrin med den orättvisa frasen What have you done for me lately?

Kommunikatörernas tid i vetenskapsjournalistiken är gången

Henrik Brändén sätter fingret på ett gigantiskt problem, vårt samhälle är inte förberett på de uppslitande frågor som vetenskapen kommer att ställa till oss, och han sätter det i relation till vetenskapsjournalistiken. Brändén har flera viktiga poänger, bland annat om hur vetenskapen utvecklas.

Jag tror att det beror på att man är rädd för att vara nördig. Henrik Brändén sätter hoppet till kommunikatörerna. Hmm, jag tror att tiden för den centraliserade gruppen är över. Det ligger något i att kommunikatörerna har varit en del av problemet i vetenskapskommunikationen. För det är inte sakfelen som är problemet, utan själva mängden vetenskapsnyheter och multiplikatoreffekten av en vital diskussion.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

lördag 12 juni 2010

Alla var med i Holland

Dick Erixon diskuterar det nederländska valets problematik. Det finns inga block och därför blir det förhandlingar. Jag diskuterade varför detta kommer att bli ett problem efter årets val.

Fast kruxet är att det var meningen. I poldersystemet skulle det bli politisk otydlighet för att sedan lösas i förhandlingar utanför politiken. Precis som i Belgien betydde det att alla som betydde något fick vara med och dela på kakan. Allt var toppen, om du satt med vid bordet.

Numer är de flesta europeiska samhällen för stora. Det går inte att låtsas och säga att Sverige är ett litet land med miljoner och åter miljoner invånare. Bruksorten, och föreningen för att underhålla havsvallen är borta som politiska arketyper.

Det är politikens återkomst som är skräckinjagande, därför vänds nu statskonsten till diplomati.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Barack Obama bailout BP

Barack Obama sätter hårt mot hårt mot Carl Henric Svanberg, fast tecknen finns redan där i miljöns 911, BP kommer att förklaras too big to fail. Nej, ingen vill ha en chockvåg i oljebranschen just nu.

Olja och kredit smörjer den reala ekonomin. Men ekonomin fungerar inte väl om olja eller kredit är för dyrt - eller för billigt.

Som blev uppenbart under 2008, var kredit alltför billig de senaste tio åren eller så. På samma sätt i olja, gjorde djuphavsborrningen till synes mindre riskfylld än det var. Denna illusion höll också oljepriserna billigare än de borde ha varit.

BP aktien har fallit 40 procent, det finns en allvarlig risk att BP inte kommer att överleva det här. En gång till, det finns en allvarlig risk att ett av världens stora oljebolag går i konkurs.

Bostadsindustrin gjorde det, bilindustrin gjorde det, nu är det big oil.

David Cameron, Storbritanniens nye premiärminister, har ett mål att försöka få sitt land att bli mindre beroende av bara bank och finans, och BP är ett av landets stora icke-finansiella bolag. Snart kanske Svanberg låter Union Jack flyga över det multinationella företaget.

Nej, britterna fixar inte att ge bail out till BP, och det är inte troligt att man kan sälja ut BP till ett annat oljebolag som t.ex. Exxon Mobil. En del får skuldsatta brittiska skattebetalare betala för att fixa sanering och skadestånd.

Men om brittiska skattebetalare skulle pumpa in en begränsad mängd pengar i en kompensationsfond, BP köps till brandutförsäljningspris till ett amerikanskt företag, så kan amerikanska kongressen med stjärnbaneret i topp gå in och garantera pengarna för att BP skall överleva.

Att vara för fria marknader betyder inte att vara näringslivets kravlösa hejarklack, och Friedrich Hayek påpekade att de liberala idéerna lidit stor skada när de uppfattats som bara ett stöd för sakernas tillstånd. 


När banken eller storföretaget gör vinst, och cheferna får ännu en rekordbonus, så är risken stor att det faktiskt sker genom att sko sig på dig. Via skattesedeln, via att fixa in en lagstiftning som hindrar konkurrens, genom att se till att kommunen tvångsinlöser din sommarstuga billigt åt dem, eller genom att se till att en viss sorts räntepolitik hålls. 
Tyvärr är det vad marknadsekonomi betyder för många människor idag.

Om denna utveckling sker, blir det svårt att övertyga andra länder om att staten och kapitalet inte skall sitta i samma båt. Dessutom vore det bättre för miljön. Pris är viktigt, om inte känner till oljans verkliga kostnader så kan vi inte bedöma den relativt andra energikällor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant

torsdag 10 juni 2010

Farliga mediciner med slopat patentskydd

Jag skriver Slopat patentskydd ger farliga mediciner på Sveriges Television den 3 december 2007.

Carl Schlyter och Pehr Olov Pehrson hävdar att patentsystemet inte fungerar. Schlyter tycker inte om patent i allmänhet, Läkare utan gränser tror att man kan skilja utvecklingsländernas marknader från våra och att företagen fortsätter ta fram mediciner i alla fall.

Båda anklagar patenten för att inte ge innovationer som hjälper de fattiga. Det är underligt, särskilt för bromsmediciner mot aids, då alla de mer än 80 medicinerna som finns eller är under utveckling är framtagna under patent.

Siffrorna de ger på antalet senast framtagna läkemedel missar något viktigt, som John Calfee visade i Mars/April-numret av The American. Senast framtagna läkemedel är lätta att räka, men verklig innovation på läkemedelsfronten är att sjukhus, läkare, patienter och samhället i allmänhet långsamt utprövar läkemedlen och gradvis finner nya användningar på redan upptäckta rön och framtagna mediciner.

Många av de bästa behandlingarna för de sjukdomar som drabbar de fattigaste har tagits fram på fältet, men då måste medicinerna tas fram till att börja med.

Ett patent är värt så mycket mer för ett företag i utvecklingsländerna, när det respekteras, än för de stora multinationella bolagen. Det ser länder som till exempel Jordanien och Colombia, som såg över sina patentlagstiftningar på 90-talet, och därefter fått investeringar, medan företag avskräcks från att investera i Brasilien.

Schlyter säger att läkemedel är en rättighet för fattiga (även om det är två medelinkomst länder som vill tvångslicensiera) och därför står patenten i vägen. Men ganska få av de mediciner WHO bedömer som nödvändiga är patentskyddade i u-länderna, som ekonomen Gernot Pehnelt påpekat. Tvångslicensieringen finns redan till för nödlägen.

Pehnelt pekar vidare på Indien; ett land med mycket svagt patentskydd. Av de miljoner hivsmittade indierna så får mindre än en procent av dem någon behandling med bromsmediciner. Det är fattigdom och dåligt utvecklade sjukvårdssystem som främst ligger bakom att fattiga inte får tillgång till mediciner, inte starkt patentskydd.

Schlyter och Läkare utan gränser tar inte upp en viktig fråga, nämligen om patientsäkerhet och läkemedelskvalitet. Det är tyvärr ett problem för kopior från u-länderna att de ofta tillverkas med sämre kvalitetskontroller, och att farliga mediciner kan komma ut på marknaden.

För fem år sedan lanserade WHO en treårsplan för att dela ut indiska kopior av bromsmediciner till tre miljoner människor. Kopiorna visade sig bristfälliga och WHO fick dra bort 18 av medicinerna från sin lista. Vad gör det för nytta om man så får gratis mediciner, om de inte fungerar eller till och med är farliga?

I bästa fall skulle huggsexan med tvångslicensieringar kunna ge lägre priser för ett fåtal läkemedel, som förhoppningsvis tar sig fram till fattiga patienter genom otillräckliga sjukvårdssystem. Men kostnaden blir risker i läkemedelssäkerheten, investeringsklimatet och u-ländernas möjligheter att själva utveckla läkemedel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

Nederländerna Geert Wilders in i regeringens kvarnar?

Något som slår en vid en titt på den holländska valet är Geert Wilders problem. Hans parti PVV vinner mandat, men han skulle ju vinna det här valet? Som det ser ut nu hamnar han i den gamla vanliga nederländska koalitionsregeringen där alla skall med och mandattiden ägnas åt att bestämma vad regeringen inte skall göra. Frågan är hur många månader Mark Rutte och DVV kan hålla ihop en regering? PVV har suttit i koalitioner tidigare, men inte klarat av den nederländska politikens rutiner.

Holland präglas av bilden efter mordet på Pim Fortuyn som antingen haschrökande, homosexuella, alternativa hippies i Amsterdam där allt är tillåtet, kontra kryptofascistiska kristna extremister på landsbygden och förstås en extremt militant islam i förorterna. De intrycken är fel, men efter 911 användes Holland som exemplet på att västerländsk liberalism minsann inte gick att kombinera med islam. Muslimerna skulle välla in över Eurabien.

En kedja av tänkare skapades. Pim Fortuyn som sades visa att liberalismen behövde hård immigrationskontroll och krav på assimilering för att försvara de europeiska värderingarna, Theo van Gogh som dog för yttrandefriheten, Ayaan Hirsi Ali tog striden mot de muslimska förtrycket av kvinnorna. Geert Wilders, med förbud av koranen, är nu symbolen för den populistiska fasa som kommer att ske om politikerna hukar i debatten om invandringsfrågan och mångkulturalismen.

Pim Fortuyn lade en intellektuell grund för kedjan. Det var genuint oroade, men även provokativa och retsamma frågor om samhällets framtid. Fortuyn hade sedan fel, men det är en annan sak. Det var hemskt att Theo van Gogh blev mördad för sin konst, men hans bakgrund som självutnämnd nationell byfåne var ett problem. Före muslimerna gjorde han också grova attacker mot judarna i Holland. Theo Van Gogh provocerade nihilistiskt mot allt. Det måste man vara skyddad att få göra, men han blev inte lika populär som Fortuyn. Ayaan Hirsi Ali har råkat ut för kontroverser sedan hon föreslagit kristen mission till muslimska områden. Geert Wilders har aldrig fått omvärldens stöd på det sättet, kanske för att förde tillbaka civilisationernas krig i 911:s skugga från civilisationens försvar, tillbaka den populistiska extremen av främlingsfientlighet. Den 00-tals "höger" som Fortuyn verkade ha startat är borta. Kvar finns populismen, och den har svårare att klara sig när den kommer nära makten.

Fast... hela bråket som präglade 2000-talet i Holland post-World Trade Center verkar handla om något annat än integration. Inte ett kulturkrig, utan fantomsmärtor av att lämna poldersamhället bakom sig. Det kan nog ha varit frågan om att behålla pensionsåldern vid 65 år som varit mer inflytelserik för Wilders. Den slutna och kränkta politiken hade redan tagits in i Wilders väljarkår...

Det är återigen kränkthetens marknad som spelar in, och där det finns grupper som positionerat sig på att tjäna på konflikterna. Så länge som kränkthetens marknad spelar in, kommer inte Nederländerna att kunna lämna dagens politiska problem, vilket gynnar status quo.

Se mer

Irshad Manji

Kenan Malik

Dilsa Demirbag-Sten

som har kloka tankar om frågan

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

onsdag 9 juni 2010

Frihet, jämlikhet, genteknik

Henrik Brändén frågar om det sluttande planet vid kloning och genteknik.

Det gör han rätt i, vi har kommit längre fram i kloningsfrågan. Inte för att många eftersträvar just kloning, utan därför att kloningen ligger i skärningspunkten mellan reproduktionshjälp, genteknik på djur och växter, biotekniskt framställda läkemedel, genterapi och andra områden.

Det är vanliga människors önskemål om helt vanliga lösningar på olika fullt legitima medicinska problem som driver utvecklingen framåt, inte isolerade forskare. Annars skulle inte tekniken fa så bred genomslagskraft.



tisdag 8 juni 2010

Våga vara nördig i vetenskapsjournalistiken

Malin Sandström tar upp debatten om rapporteringen av vetenskapen i medierna, med svar från Inger Attestam, Carl Johan Sundberg

Debatten verkar främst röra de tunga vetenskapliga tidskrifternas makt över agendasättandet hos vetenskapsjournalistiken. Rapporteringens korrekthet diskuteras inte så mycket, även om Sundberg nämner att reportarna på allmändesken får sköta vetenskapsrapporteringen.

Problemet är dock att det finns så lite vetenskapsjournalistik i media till att börja med. Normalt brukar ambitionsnivån kunna gömmas bakom ett hastigt ”Sverige är ett litet land”, men idag är det inte en tillräcklig förklaring.

Det handlar om att våga vara nördig!

När ambitionsnivån alltid ligger på att försöka dra till sig en ointresserad läsekrets, så ges inget till den intresserade publiken som både kan och vill veta mer om vetenskap. De är faktiskt hyfsat många, det var en tid sedan Malins blogg Vetenskapsnytt verkligen var så ensam att den gjorde skäl för namnet (som tur är). Det är den publiken som inte bara läser troget, och vill köpa extra material, men som också agerar som gratis reklampelare till sina bekanta och i sociala medier. Då går det att höja nivån, om inte annat för att denna publik är öppen för att lära.

Institutionerna och universiteten behöver titta mer på bloggare och sociala medier, men då får man gå in i dialog. Att bara efterlikna informationen till vetenskapsjournalisterna med pressmeddelanden och informationspaket fungerar inte. Forskarnas egna bloggar är nyttiga, men förhoppningen att de skall ta över kommunikationen fungerar inte. Då blir det svårare att styra agendan. Fast då är det viktigare att bra vetenskap kommer fram och diskuteras, då det dessutom engagerar vetenskapssamhället och låter dem visa upp sin passion.

Som sagt... våga vara nördig. Följ den ultimata nördjournalistikens framgångssaga; sportjournalistiken. Statushöjningen har förstås med medelklassens identitetsbyggande att göra, men det går ju att bygga samma identiteter med vetenskap och teknik.

Idag är sportjournalister stjärnor av egen kraft. Det är helt okej att referera till väldigt avancerade kunskaper om fotboll. Vad är 4-4-2, La Liga och vem är Zlatan? Det är ett intresse som går bortom att bara vara lite allmänt bevandrad. Sportjournalistiken har kunnat expandera till långt djupare socioekonomiska ämnen, bortom det vaga filosoferande som reportage i Sportspegeln kunde göra för tjugo-trettio år sedan. Fjärran är tiden då läsaren brydde sig om att läsa om bara den egna klubben, landslaget eller idolen. Sporten genererar också lönsamma extrabilagor och extramaterial. Se på portalen Svenska fans, som trots käbbel är mycket värdefull för idrottsjournalistiken, särskilt som den ger många ur den intresserade allmänheten en källa till dialog och fördjupning.

Det bara att gratulera en genre som för hundra år sedan knappt ens hade en egen sektion i tidningarna, jämfört med de spalter vetenskapsnyheterna hade. Den förändringen har genren uppnått på egna meriter. Om idrottsjournalistiken bara handlade om att Zlatan Ibrahimovic gjorde två mål igår, eller att Carolina Klüft satte 15,05 i kula, skulle den inte ha skaffat sig sin styrkeposition.

Steget handlar om att bryta sig loss från att vara vetenskapsnyheter och genombrott till att istället handla om berättelser. Berättelser att komma tillbaka till, som ger perspektiv, och stoppar dramatisering genom konflikter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant

Google Gemini - the innovator's dilemma?

Det var många som reagerade på Googles AI Gemini. I sitt försök att korrigera tidigare bias i sökmotorn har Google fått kritik för att ha gå...