tisdag 31 augusti 2010

Skadereduktion alternativ till förbud

Jag skriver artikeln Skadereduktion alternativ till förbud i tidningen Tobak & Mer, nummer 4 2008.

Skadereduktionsprincipen är en folkhälsofilosofi som är tänkt som ett alternativ till förbudspolitik. Förbud betyder inte att alla människor slutar göra något som skadar hälsan. Däremot kan man reducera skadorna genom att se till att de gör något mindre farligt. Skall man cykla använder man hjälm.

I maj hölls en konferens om skadereduktion i Barcelona, med stöd från världshälsorganisationen WHO och FNs hivinitiativ UNAIDS. Organisatören International Harm Reduction Association (IHRA) har fått speciell rådgivarstatus hos FN.

Skadereduktion har hittills diskuterats när det gäller narkotika och HIV-prevention, med utdelning av rena sprutor och kondomer. Nytt är att forskare och aktivister också diskuterade tobaken på seminarier under konferensen.

Byte tar bort största faran

Hittills har tobakspolitik handlat om att hindra folk från att börja röka, få fler att sluta och hindra skador för andra. Det har sällan handlat om att minska skadorna för de som röker.

Nikotin är beroendeframkallande men är inte orsaken till att rökare dör, utan ämnen som koloxid och tjära som frigörs vid förbränning. Om man kunde få rökare att byta till rökfri tobak, skulle man få bort den största faran, lungcancern. I Sverige har vi snus, men det är förbjudet att sälja i EU och få känner till det i resten av världen.

Dr. Campbell Aitken vid Burnet Institute i Melbourne berättade att i Australien har illegalt odlad tobak blivit ett hälsoproblem i de höga tobaksskatternas spår. De kostar en tredjedel av de legala cigaretterna, men då tobaken ofta är dåligt torkad riskerar rökarna att få svampinfektioner i lungorna.

EU:s självmotsägelse

Dr. Karyn Heavner, Dunsi Oladele-Rabiu och Lisa Cockburn från University of Alberta i Kanada hade studerat attityder hos rökare och i samhället. Få studier har gjorts kring varför människor röker, vilka sociala vanor som finns kring rökning och vilka de positiva upplevelserna är och att bara peka på beroende är en överförenkling. Då är det lätt att se moraliserande på tobaksbruk, men utan kunskap finns ingen bra folkhälsa.

Paul Bergen, folkhälsoforskare vid University of Alberta, berättade att om att konsumenterna får information från folkhälsoinstitut och myndigheter, så får de veta att snus ”inte är riskfritt” och inte är ett alternativ till att sluta röka. Då ges intrycket att snus är lika farligt som cigaretter och man kan lika gärna fortsätta röka. Det är inte jämförelsen mellan att inte röka och snusa som är relevant. Den relevanta jämförelsen är mellan snus och cigaretter, då man förstår att olika sätt att inta nikotin är olika farliga. Bergen noterade också självmotsägelsen i att EU stödjer skadereduktion när det gäller narkotika, men förbjuder snuset.

Alternativ i folkhälsodebatten

Milena Naydenova, brukaraktivist från INPUD Bulgarien, gav perspektiv på varför narkotikadebatten nu har blivit mindre dogmatisk. Brukarföreningar har gett drogbrukare ett ansikte för beslutsfattarna. Då underlättas förståelse, istället för konfrontation. Men i tobaksfrågan finns ingen som talar för brukarna.

Mycket av debatten kring skadereduktion handlar om en skev bild av risker, om tanken på att sociala problem kan elimineras och att inte man inte kan väga fördelar och nackdelar med åtgärderna. Konferensen i Barcelona visar på att det finns ett mer pragmatistikt alternativ i folkhälsodebatten, och att det börjar vinna kraft i Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

tisdag 10 augusti 2010

Tillåt mig tvivla, Stephen Hawking

Stephen Hawking berättar att vi borde flytta från jorden med rymdskepp. Det verkar väl alarmistiskt.

Varför inte följa vägen till COP16 i Cancun, artikel 1, artikel 2, artikel 3, artikel 4 och det finns anledning att se klart på frågan om utomjordingar.

Skall vi ut i rymden är det för att fara till något, inte från något.

Upphovsrätt ger hållbara lösningar för läkemedel

Jag skriver på Europaportalen den 14 december 2007 att Fattiga länder behöver en egen läkemedelsindustri. Huvudmålet borde vara att göra biståndet överflödigt och kunna få med de fattiga länderna i den globala läkemedelsmarknaden. Först då kommer de hållbara lösningarna på världens folkhälsoproblem. Arbetet med att skapa fungerande marknader och läkemedelsforskning är dock komplicerat. Här har EU en viktig, men svår, roll att spela.

Läkemedelspatent- både känsla och förnuft

Jag skriver om att Skydda läkemedelspatenten på Europaportalen den 6 december 2007.

Kopiering av läkemedel för försäljning i fattigare länder är problematiskt på flera sätt. Lösningen på läkemedelskopians dilemma av innovation kontra tillgänglighet heter fri företagsamhet, handel, rationellt patentskydd, reformer och internationella samarbeten, inte avskaffande av patenten. Då säkras långsiktig innovation, tillgång och säkerhet i Europa och i utvecklingsländerna.


måndag 9 augusti 2010

Rätt väg för fler organdonationer

Situationen blir allt mer orimlig. Bristen på organ gör att människor dör i operationsköerna. Forskningen kring organ odlade på djur måste också ges ökade resurser. Stamcellsforskningen måste på samma sätt ges möjlighet att kunna utveckla konstgjorda organ. Det skriver jag i Västerbottens-Kuriren den 31 januari 2007 i Svensk organdonation räcker ej. Redan idag sker en handel med organ, fast inom sjukvården. Förmodligen är kommersiell organdonation dock inte tillräcklig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Intressant

Citzalia: spenderar EU 40 miljoner kronor på dataspel?

Citzalia är en virtuell värld där deltagarna kan delta i ett rollspel om europaparlamentet, och kan spela rollpersoner som är parlamentsledamöter, tjänstemän och NGO aktivister. Meningen är att lära medborgarna hur de europeiska institutionerna fungerar.

Bloggaren Jon Worth gick i taket, och kritiserade att parlamentet spenderar 4 miljoner euro på Citzalia. Citzalia svarade Worth att de minsann bara fått ett bidrag på 275 000 euro för utvecklingen.


Vi kan tycka att det också är väldigt mycket pengar till ett dataspel, men den populistiska reaktionen att EU nu slösar med skattebetalarnas pengar, missar den betydligt djupare problematiken. Den egentliga frågan om det digitala samhället och dess framtid.

Att det spenderas pengar på kommunikation beror på att många europeiska makthavare upplever att det finns ett förtroendegap mot allmänheten i medlemsländerna. Därför dyker det upp serietidningar och rockkonserter för EU och den förda politiken. Då satsar man på att kommunicera till medborgarna, inte kommunicera med medborgarna.

Det kan vara bra att lära sig hur den europeiska politiken fungerar, men det är viktigare att kunna delta i processen. Jag har svårt att förstå Jon Worths engagerade försvar av medborgarinitiativen, som bara kan leda till vaga folkomröstningar, jämfört med att vi som medborgare inte får vara med att bygga upp de digitala europeiska institutionerna och genom dem påverka det dagliga arbetet inom parlamentet och kommissionen?

I skriften E-demokrati på rätt sätt från Arvid Lindmans fond beskriver jag hur e-demokrati och e-förvaltning bör utformas för att ge medborgarna chansen att påverka och upprätthålla sina intressen.


Rädda yttrandefriheten på internet

Jag skriver på Europaportalen den 27 juni 2008 om att Rädda yttrandefriheten på internet.

Artikeln handlar om den registrering av bloggar som parlamentsledamoten Marianne Mikko föreslog.


Är det fel att vilja bli frisk?

Vad innebär det att vara frisk? Niklas Ekdahl och Cecilia Magnusson skriver om medikaliseringen av samhället, att medicinska behov uppfinns för att passa politiska syften.

Det finns en risk i Ekdahls och Magnussons resonemang, det verkar antyda att det finns ett läge som är "nog" inom medicinen, och att vården inriktar sig på "lyxproblem".

Jag diskuterar hjärnforskningen och de förändrade uppfattningarna om vad som friskt i samhället med Jerker Jansson på Voltaire. Idag accepterar vi inte problem som tidigare sågs som ofrånkomliga för den mänskliga naturen. Det är en positiv utveckling, och problemet är inte att vi får nya läkemedel, utan att vi försöker att passa in förändringar i äldre system. Det är för mycket verkstad och för lite snack i vården.


söndag 8 augusti 2010

Francis Fukuyama och de misslyckade staterna

Francis Fukuyama startade sin bana med att sätta punkt. I den berömda Historiens slut och den sista människan var hans tes att 1900-talets politiska frågor hade avslutats. Den liberala demokratin med en fungerande marknadsekonomi var den sista trovärdiga modellen för politik och ekonomi. Visst finns det variationer, eller misslyckanden, men det är inte fråga om fundamentalt annorlunda system.

Fukuyama har efter Historiens slut undersökt vad som formar morgondagens politik, bl.a. områden som tillit i boken Trust och genteknik i Our posthuman future. Hans bok
State Building- governance and world order in the twenty-first century är bara en sammanställning av tre föredrag, men redigeringen är bra och bokens tre delar har en god kontinuitet.

I State Building beskriver han problemet med misslyckade stater i världen. Där ser Fukuyama orsaken till problem som AIDS, internationell kriminalitet, korruption, krig och terrorism. I de misslyckade och svaga staterna runt om i världen kan dessa frodas och spridas vidare i en globaliserad värld. Går det att lära ut förmågan att bygga en stark, fungerande samhällsordning?

Fukuyama är inte en innovativ tänkare. Hans fördel som debattör är att han på ett klart och koncist språk samlar de viktigaste strömningarna inom den samtida debatten på ett område, och redogör för dem på ett enkelt och överskådligt sätt, för att sedan komma fram till sina slutsatser. På vissa punkter skulle man kunna väcka upp invändningar, kräva ytterligare några problematiseringar eller önskat att Fukuyama tar upp några fler inriktningar och forskningslinjer- men det är inte några större invändningar.

Dagens forskning studerar institutioner, vilka man före 80-talet inte ansåg betydde något eller bestämdes av ekonomisk och social överbyggnad. Med misslyckade stater menar han att statens institutioner inte alls kan utföra de uppgifter de tar på sig. Ineffektiva stater tar på sig en ambitiös mängd uppgifter de inte kan utföra väl, vilket är fallet i många u-länder. Välstånd kan dock inte skapas om inte staten upprätthåller lagar, utbildning och rättsordning.

Här tar Fukuyama skarpsynt upp något som sällan tas upp i debatten. Många fattiga länder har redan omfattande lagar, regleringar och socialförsäkringar, fast bara på pappret, då kapaciteten att följa dem inte finns. T.ex. har Brasilien problem med ett mycket omfattande pensionssystem som bara kommer den lilla medelklassen till del, det enda samhällssegmentet som staten orkar upprätthålla sina åtaganden för.

Fukuyama anser inte att staten måste minska för att ekonomin skulle kunna växa utan, i likhet med t.ex Fareed Zakaria, menar han att staten måste börja koncentrera sig till rätt områden. När man började att reducera staterna i många u-länder under 90-talet räknade man inte med att de ofta hade en tudelad struktur: en rationell statsadministration kopierad efter väst, men underställd en ledning som agerar efter gamla oligarkiska principer vars position bygger på att kunna utdela privilegier till sina gunstlingar. När man krävde att u-länderna skulle skära i statens storlek och kontrollera utgifter- så skar man i den moderna staten för att behålla privilegiesamhället.

Bindningarna till detta privilegiesamhälle, menar författaren, är starka. Varje ny ledning ser att det inte finns pengar till några nya program, bara till att lappa och laga i de som redan existerar. I denna situation frestas ledningarna att ge avkall på försvar, rättsväsende och infrastruktur och därmed är den misslyckade staten ett faktum.

Fukuyama förkastar tanken på statvetenskapen som en exakt vetenskap som naturvetenskapen. Nationalekonomin står närmast detta ideal, därför blev den alltför inflytelserik. Istället bör man inte se på institutioner som enhetliga organismer, utan mer som kulturer med sin egen sociologi. Här navigerar Fukuyama skickligt igenom de många teorier som finns på området, och finner de väsentliga dragen för en god policy. Lagstyre, inte politiska planer, skapar en kultur inom staten för transparens och effektivitet. Formella övervakningssystem innebär stora kostnader för svaga stater, så risken för att informell övervakning av värderingar och normer leder till fara för korruption motverkas bäst genom att beslut tas på rätt nivå med lokal kunskap. Tankarna liknar den peruanske ekonomen Hernando de Sotos nya bok "Kapitalets mysterium" så ett tankeskifte inom den intellektuella världen är på gång.

Man har försökt introducera begrepp som best practice i u-ländernas administration, efter internationellt satt standard, men den begränsade rationaliteten i deras organisationer gör det omöjligt att finna ett optimalt sätt att verka. Samtidigt får inte detta leda till en förevändning för att hävda att dålig och korrupt administration skulle vara en lokal sedvänja. Istället förklarar Fukuyama att man bör koncentrera sig på att undvika worst practice, ta lärdom av exempel på hur man inte bör göra.

Den sista tredjedelen av boken utgör hans exempel på hur man inte bör göra. Det är USA:s statsbyggen i Afghanistan och Irak. USA lade upp en alltför omfattande plan, och målen blev otydliga och toppstyrda.

I förhoppningen att starta en demokratisk dominoeffekt i Mellanöstern-regionen tog man på sig uppgifter man knappt klarar av hemmavid. Man borde ha förutsett att plundring och civila oroligheter i stor skala skulle kunna förkomma när man sopade bort den gamla autokratiska strukturen under Saddam Hussein, och koncentrerat sig på att skapa lag och ordning först.

Fukuyama tar också upp att USA agerat för ensidigt, utan att ha byggt upp ett tillräckligt nätverk bland andra länder som stöd för sina handlingar. Det kan man hålla med honom om, men frågan är om detta nätverk verkligen hade låtit sig göras med bl.a. de ovilliga Frankrike och Tyskland? Någonstans här pekar boken på att nya säkerhetspolitiska tankar bör komma fram, men denna intressanta tanke utvecklas tyvärr inte tillräckligt mycket.

Bokens vandring i det samtida tänkandet är givande och lärorik i sig, ofta med nya slutsatser för en svensk läsekrets. Dess kritik av USA:s utrikespolitik startade en stor debatt under hösten, vilken lär fortsätta efter president Bushs installationstal nyligen.

State Building är som sagt inte ett innovativt verk. Det är lite kortfattat och lättöverskådligt, främst beroende på att det är en sammanställning av tre föredrag. För en intresserad allmänhet är den mycket bra, men boken kan även vidga vyerna för både den svenska samhällsdebatten och statsvetenskapen, där Fukuyama idag blir lite för mycket av en radikal innovatör snarare än den sammanställare han egentligen är. Men som så många gånger annars med Fukuyama lägger han en god grund från vilken många intressanta debatter kan komma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

lördag 7 augusti 2010

Elgitarren, ur jättars skugga

I dag sägs konst och teknik stå långt ifrån varandra. En sägs bara handla om estetik och skönhet, den andra bara om funktionalitet och mätbarhet. Så har det inte alltid varit. Konsten har genom historien funnit nytt material, nya teman och inspiration från tekniken (ett exempel bland många är videokonsten), och tekniker har fått inspiration för sitt arbete från konstnärernas krav.

Ett exempel är den elektriska gitarrens utveckling, som dock också utgör ett exempel på hur skiljelinjen mellan konst och teknik har blivit mer markant i dag. Hur kan man utveckla tekniken, när de flesta som efterfrågar elgitarrer vill att de skall förbli vid en standard som utvecklades för 40 år sedan?

Det dilemmat står elgitarrstillverkarna inför i dag. Så många kunder vill köpa just den typ av gitarrer och förstärkare som legenderna, t.ex. Eric Clapton och Jimi Hendrix, spelade med på 60-talet.

Dagens retrospektion är skild från vad gitarrlegenderna gjorde då. De experimenterade med tekniska lösningar, för att kunna utveckla sin musikaliska stil. Clapton spelade på en Les Paul elgitarr från sent 50-tal och hade en Marshall förstärkare från 60-talet. Hendrix berömda Fender Stratocaster var kopplad till en förstärkare ritad av Jim Marshall. Den innovativa kombinationen möjliggjorde Hendrix våldsamma utspel med distortion och intill över hörselgränsen rika övertonsregister.

Stratocastern hade skapats ett årtionde innan av Leo Fender, en av musikteknikens stora innovatörer. Han hade också tillverkat den första massproducerade elgitarren, Fender Telecaster, elbasgitarren samt flera storsäljande förstärkare. Den första egentliga elgitarren hette Ro-Pat-In A22 (senare känd som Rickenbacker) och hade tillverkats redan 1932, men den massproducerades inte och sålde inte heller något vidare.

Fenders främsta konkurrent var Gibson Guitar Corporation, som hade tillverkat akustiska instrument sedan början av 1900-talet. I början av 50-talet uppmärksammade Gibsons direktör Maurice Berlin de innovationer som Fender gjort med Telecastern och kontaktade uppfinnaren och musikern Les Paul (som vid tidpunkten hade haft flera listframgångar tillsammans med sin fru Mary Ford). Samarbetet mellan företagets tekniker och Paul var mycket framgångsrikt och skapade en elgitarr som kunde konkurrera med Fenders, tillverkad med Gibsons egna komponenter. I år så firar vi faktiskt 50-årsjubileumet för den första Les Paul gitarren. Den kunde också masstillverkas, men med större hantverksskicklighet, och med högre träkvalitet. I mitten av 50-talet kunde Gibson eliminera bruset från elektriska störningar i sina elgitarrer. Vid ungefär samma tidpunkt tog Leo Fender de bästa delarna från Telecastern och lade till tre pickuper istället för två och en svajarm för att höja och sänka gitarrens tonhöjd. 1954 kom Fender Stratocaster ut på marknaden och en mycket snabb och revolutionerande teknisk utveckling hade skett.

Då nådde också elgitarrens teknik sin höjdpunkt. Fråga dagens instrumentsamlare och musiker, som utan att tveka kan betala hundratusentals kronor för en Stratocaster i original, eller en miljon kronor för en Les Paul från slutet av 50-talet.

I sin klassiska bok om framtidens möjliga utveckling, "Profiles of the Future", skrev författaren och framtidsforskaren Arthur C. Clarke att när en teknik nått höjdpunkten av sin utveckling blir alla förändringar evolutionära, snarare än revolutionära- där utgjorde elgitarren inget undantag.

Clarke missade att utplaningens förklaring kan ligga i vad kunderna efterfrågar. De första masstillverkade instrumenten och förstärkarna, hade spelat en så viktig roll i rockmusikens utveckling och förknippats så hårt med de förnyande musiker som blivit hjältar, att de flesta som köper en elgitarr vill att den skall vara lik de som Clapton, Hendrix och Pete Townshend spelade på. Radikala försök att förbättra tekniken (som på 50- och 60-talen) kan möjligen få viss uppmärksamhet på musikmässor och i branschmedia, men de tar sig inte ofta in i musikens huvudfåra, och de används sällan till att förnya hur musiken spelas.

Les Paul fortsatte att förnya. I början av 70-talet övertygade han Gibson att marknadsföra en ny version av sin elgitarr baserad på den han själv använde för sina konserter. Den var mindre störningsbenägen och kunde använda längre trådar, men Pauls elgitarr lät därmed renare i tonen, utan den äldre teknikens "rock-n-roll" känsla. Hans förstärkare var förbättrad av nästan tjugo års framsteg inom elektroniken, och kunde inte användas med Fender- och Marshallförstärkarna. Marshall-förstärkare från 60-talet använde fortfarande vakuumrör!
Försäljningen misslyckades därför. Men "rock-n-roll" känslan, det orena ljudet, berodde på att den teknik som användes före Pauls nya gitarr var så mycket sämre. I dag tillverkas elgitarrer som är mindre avancerade än Pauls 70-tals konstruktion. Les Paul lät sig inte nedslås, och fast han börjar bli till åren kommen (han är född 1915), så spelar han än i dag på en jazzklubb i New York en gång i veckan.

Innovationer sker. Gibson arbetar med ett nytt system som kallas MaGIC (Media-accelerated Global Information Carrier), för att skapa en ljud- och videokabelstandard för elektriska musikinstrument, konserter, inspelningsstudios samt hemmet. De första MaGIC-gitarrerna är Les Paul-gitarrer med en "hexafonisk" pickup. Den kallas så för att den separerar outputen från gitarrens sex strängar, snarare än lägger ihop den. Var och en av de sex strängarna kan kopplas till en separat förstärkare, och en MaGIC-gitarr kan styra en synt. Den kan kopplas till scenens ljussättning, där varje sträng utlöser en ljus- eller bildeffekt. Med rätt sorts hård- och mjukvara kopplas den direkt till en dator för att spela in musik digitalt. Denna tekniska utveckling skulle kunna ge nya impulser för gitarrspelet och musikens innehåll.MaGIC är dock kanske inte så ny och innovativ som man kan tro. Det japanska företaget Roland har tillverkat syntar som styrs av elgitarrer sedan tidigt 70-tal. Trots tekniska problem, har utvecklingen gått framåt. I dag finns t.o.m. möjligheten att spela simulationer av elgitarrer på synt, med samma ljud som från 60-tals förstärkare.

Tyvärr kommer nog innovationerna att falla på sin viktigaste komponent: musikern. Elgitarristen har länge setts som musikens närmast dionysiska förgrundsgestalt, en ständig utforskare av gränser, men som nuförtiden är konservativ, nostalgisk och förlitar sig på äldre teknik. Åtminstone i sitt instrumentval, vilket är en stor kontrast till den annars så förändliga tekniken i musikstudion.

Det finns annan teknik som skulle kunna vara mer avancerad men som behållts på en äldre nivå: Harley Davidsons motorcyklar är 50-tals teknik, likaså Zippo-tändaren. Allt för att bevara en viss attityd från den tid man vill identifiera sig med, men vars anda av förändring och uppbrott från det traditionella man inte riktigt förstår.

Det är lätt att bli retrospektiv även i sin musik, när man eftersträvar att instrument och inspelningsteknik skall vara så lika som möjligt ett gammalt ideal. Det är ingen slump att vi de senaste åren har sett framgångar för musiker som låtit exakt som gamla 60- och 70-tals band.
Vi tvingas inte att använda ny teknik, tvärtom kan vi i hög grad påverka vilken teknik som antas. Bara vi vet vad vi gör, ny teknik ger också nya impulser för framförande och innehåll. Vill man överträffa Claptons och Hendrix musik får man nog också ta till sig en annan viktig del av deras konstnärliga skapande: deras förståelse och experimenterande med tekniken.

Då kan man, som dem, ta sig ut från jättars skugga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

tisdag 3 augusti 2010

Är Kina ett kommunistiskt land?

Nu ägs Volvo av ett kinesiskt företag Geely, med sin driftige företagsledare Li Shufu. Det är ett tydligt tecken på att alltfler beslut som rör Sveriges framtid kommer att fattas i Kina.

En intressant notering är att Li Shufu är medlem av Kinas kommunistiska parti. På 70-talet hade det väckt en enorm uppståndelse, men Kina är väl inte kommunistiskt längre?




Jag recenserar Richard McGregors bok i Svensk Tidskrift den 30 juli 2010, läs mer i Kinas hemlighetsfulla elit.

Richard McGregor, tidigare korrespondent för Financial Times i Peking, anser att den förbisedda sanningen är att Kina fortfarande styrs efter sovjetiska riktlinjer. Dagens politik är långt ifrån Mao Zedongs planekonomi och totalitära terror, men kommunistpartiet styr enväldigt. Partiet har lärt sig att utöva sin makt subtilt. I sin just utkomna bok The Party: the secret world of China’s communist rulers, blickar McGregor in i denna hemlighetsfulla organisation och undersöker dess makt, både i Kina och globalt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,


SvD, GT, e24, DN, GP, BLT, HD, DN, SDS, GP

måndag 2 augusti 2010

The New Virtual Frontier

The virtual worlds are entering the public’s mind. Researchers flock to study them from a variety of disciplines, not only from informatics but also sociology, economics, media sciences and linguistics. Studies of virtual worlds are seen as the next big thing but there have been virtual worlds previously both graphic and textual. The difference is in function and scale. Read more in my article The New Virtual Frontier on Lewrockwell.com on 16 October 2006.


söndag 1 augusti 2010

Desperately Seeking Albert Einstein

I write the article Desperately Seeking Albert on Lewrockwell.com on 20 October 2005.

It is now 50 years since the death of Albert Einstein, the theoretical physicist often regarded as the greatest scientist of the 20th century since his "Miraculous year" of 1905 where he provided the basis of three fundamental fields in physics: the theory of relativity, quantum theory and the theory of Brownian motion. Einstein is still the poster boy for science as a whole.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant

Digital health, misslyckad disruption?

För några år sedan var digital health omtalat som den nya disruptionen . Nu skulle vårdkrisen lösas, medicinen skulle förbättras och stora ...