söndag 31 oktober 2010

Straffa syndare, eller hjälpa människor?

Spridningen av hiv kunde ha förhindrats med sprutbyte, berättar SvD och Aftonbladet.

I boken Straffa syndare eller hjälpa människor berättas om alternativet till förbudspolitiken, och i artikeln Blodets pest berättas historien om hiv/aids i Sverige.


söndag 17 oktober 2010

Nätsäkerhet: verkliga och inbillade hot


Hur säkert är ditt nätverk? Tänk om någon hackade din printer? Hur undviker du att din dator smittas med virus?

På Netopia den 14 oktober 2010 berättar jag om säkerhetskonferensen SEC-T i Stockholm samt om hackers och säkerhetsproblem. I Nätsäkerhet: verkliga och inbillade hot kommer jag fram till att lagarna behöver anpassas till vad som sker på internet, men syftena med lagarna måste vara desamma.

De gamla fåtöljerna på alternativbiografen Bio Rio i Stockholm känns inte som de designerstolar på konferenscenter som säkerhetsfrågor brukar diskuteras på. SEC-T är säkerhetskonferensen som på tre år har blivit en av de mer intressanta mötena för hacking och säkerhet. Kanske går det att skapa sig en tydligare bild av läget för IT-säkerhet i denna mer alternativa miljö, med hackers på rätt sida av lagen?

Grundteknikerna för en hacker kan vara slående enkla. Att trycka på F5-tangenten uppdaterar innehållet i en webbläsare när den läser en hemsida, sätt nu några tusen som gör det på samma gång och sajten kraschar! Köp botnet-mjukvara och ta kontroll över många användares datorer och gör attacken distribuerad. Estland angreps år 2007 med just en så kallad distributed denial of service attack, som slog mot parlamentet, banker, myndigheter och medier.

Ökad uppkoppling ger ökad sårbarhet. Routrar, smarta telefoner, verifieringar av köp och betalningar, trådlösa nätverk etc öppnar möjligheter för hackers att angripa. Oavsett alla PIN-koder, RFID-kort och tillgänglighetsnycklar så vet få om hur osäkra och svaga systemen är.

Årets tema på SEC-T handlar främst om komponenter inom IT-infrastrukturen, som printrar, servrar och deras operativsystem. De är områden som kan vara svåra att till sig för dem som inte är specialister.

IT-säkerhet omfattar mer än infrastruktur (nät, hårdvara, applikationer, middleware etc). Det räcker inte alltid med att uppdatera sina program, om inte apparater kopplade till nätet också har uppdaterad säkerhet, vilket de sällan får. 

Apparater uppkopplade till nätet är ofta sårbara då tillverkarna sällan tänkt på att göra dem säkrare. Välkända säkerhetshål förblir oroande ofta olagade. Det säkraste nätverket är ingenting värt om någon rent fysiskt bara gå in och koppla upp sig. En allvarlig fråga med tanke på hur ofta USB-stickor används, och att den har blivit en osäker standard för många tillbehör.

Hotbilden ser förstås olika ut beroende på vem du är, vad du vill skydda och vilka dina nätvanor är. En hemmaanvändare är skyddad med sunt förnuft och säkerhetsprogram. Stora företag har kompetensen för att skydda sig, eller kan hyra in den. Det mest hotade är små och medelstora företag och större användare som är begärliga för angrepp, men inte har resurserna att skydda sig.

Alltmer av vårt vardagsliv, som banktjänster, våra relationer till myndigheter och företag samt vårt arbetsliv, flyttar ut på nätet. Var ligger ansvaret för säkerhet att använda tjänsterna och vad kostar det mig som privat användare? Att ha en fungerande, någorlunda användbar dator ur säkerhetssynpunkt kostar. Både tjänster och hårdvara åldras snabbt. Nackdelen med tunga antivirusprogram och brandväggar gör att tillgänglighet till tjänster saktas ned.

Ett vardagligt exempel ges av Julia Wolf, säkerhetsforskare på FireEye. Hon informerar om riskerna med PDF-filer, då de olika läsprogrammen (parsarna) inte läser filerna på samma sätt. Då går det att smyga sig förbi antivirusprogrammen.

Ett annat exempel är att kapa internettelefonitjänsten Skype för att få tag i modempoolers och PBX:ers (telefonväxlar för företag) telefonnummer.
Särskilt efter det stora angreppet på Estland har risken för riktigt storskaliga hackarattacker debatterats. Ribban för att utkämpa ett cyberkrig är lägre än för ett reguljärt krig.

Säkerhetskonsulten Michael Kemp talar om Nordkorea, och dess fruktade Enhet 121, med 17.000 hackers redo att utföra den käre ledaren Kim Jong Ils vilja. Den sydkoreanska militären och amerikanska säkerhetsexperter har varnat för ett nordkoreanskt angrepp på G20-mötet som hålls i Seoul i november. Kemp visar att det inte ligger mycket i varningarna. Nordkorea har mycket begränsad tillgång till internet, och intranätet Kwangmyong är inte så mycket mer tillgängligt då hårdvaran är för dyr. Det finns fem fasta telefoner per hundra invånare, och GSM-nät finns bara i huvudstaden Pyongyang. Nordkorea har vare sig kompetensen, resurserna eller infrastrukturen för cyberkrigföring. Kemp gissar att ett rykte förstärktes av experter, plockades upp av trovärdiga källor som The Economist och blev en ”sanning” då det gynnar vissa politikers och särintressens agendor.

Föredragen på SEC-T visar att säkerhetsfrågan bör tas med en nypa salt. Vissa aktörer marknadsför sig genom fruktan, osäkerhet och tvivel. För att sälja mer säkerhetstjänster, eller för att skrämma bort kunder från konkurrenters produkter. En certifiering garanterar inte säkerhet. Tveklöst orsakar hackers stora skador och det finns i längden inga osårbara system.

Ligger lösningen i bättre teknik och bättre säkerhetstänkande? Delvis, en fungerande säkerhet handlar om att väga kostnader mot sannolikheten att bli hackad. Det har blivit lättare för scriptkiddies (hackare som använder skript och program som utvecklats av andra) att utföra attacker, eller att göra angreppen mer kraftfulla genom botnets av frivilliga datorer. Det är en kostsam terrorbalans.

Tillfället gör tjuven, men motiven är olika. En del gör olagliga hack för att få uppmärksamhet och status i den egna grupp, andra utför databrott för pengarnas skull.

Lagarna behöver anpassas till vad som sker på internet, men syftena med lagarna måste vara desamma. Detta då lagarna bör företräda de värderingar som hela samhället delar. Det främsta skyddet för liv, frihet och egendom även på nätet är en moralisk känsla hos medborgarna att ”vissa saker gör man inte”. Intrång, hot och stölder leder till ett dåligt samhälle, även för förbrytaren i slutändan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

lördag 16 oktober 2010

Space: the free market's final frontier

I write the article Space: the free market’s final frontier in The Local, 6 December 2006.

On the night of December 8th Christer Fuglesang will become the first Swede in space, when he travels on the American space shuttle Discovery to the International Space Station (ISS). But will Fuglesang's space flight actually be of value to develop Sweden's presence in space?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

fredag 15 oktober 2010

Sweden can learn from the US on climate issues

I write the article Sweden can learn from the US on climate in The Local, 30 March 2007

A number of important American visitors descended on Sweden on March 30th to talk about climate change policy. Former vice president Al Gore was talking to European Commissioner Margot Wallström in Stockholm, while minister for the environment Andreas Carlgren was due to debate with Dr Harlon Watson, US Senior Climate Negotiator and Ambassador Michael M. Wood.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

torsdag 14 oktober 2010

Send in the clones

I write the article Send in the clones in The Local, 21 January 2008

In 2007 the calf Dundee Paradise joined Dolly the sheep as a popular icon of the biotech era, when the BBC reported that cloned animals are already present in European agriculture. The issue is very controversial in Europe.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

måndag 11 oktober 2010

Efter pirate bay och piratpartiets skeppsbrott


Valet står för dörren i Sverige, och två frågor som saknats har varit de digitala frågorna och frågan om tillväxt. Piratrörelsen var ett av de tydligaste politiska alternativen på 00-talet.

Den 16 september 2010 tar jag i Netopia upp hur dagens nätpolitik uppstod, hur den gick in i en återvändsgränd och hur den kan gå framåt i Kreativitetens återkomst.

Valdebatten har handlat om förvaltning av fördelning, vilket är logiskt för en stor och mogen omfördelande välfärdsstat som Sverige. Många medborgares liv avgörs mer av beslut i politiska församlingar, än av omständigheterna som finns i deras livsmiljö. Då blir stora och övergripande frågor mindre viktiga. Ändå har årets val varit betydelsefullt för just för synen på informationspolitiken och tillväxten.

Mitt 2000-tal började 1999 med en framtidskonferens på University of California i Berkeley. Det var de mest visionära från Silicon Valley, på toppen av dotcom-eran, som medverkade. Det slog mig att många av dem som talade på konferensen gjorde en stark åtskillnad mellan informationspolitiken och resten av samhället. John Perry Barlows självständighetsförklaring för cyberrymden var fortfarande aktuell. Det som skedde på internet var en egen värld, som inte berördes av världen utanför.

Nackdelen var att många utanför den digitala miljön i sin tur inte uppfattade att nätet påverkade deras liv. Partier, debattörer och tankesmedjor släppte sin hand från ett brett spektrum av samhällsfrågor om medborgarrätt, tillväxt och kulturskiften.

Sedan dess har Silicon Valley sett sina bästa dagar. Den kreativa miljön påverkas av att delstaten Kalifornien är i fritt fall ekonomiskt. I Sverige försvann Bredbandsjesus entusiasm från scenen, och de digitala frågorna fylldes med ett konkret innehåll av det som något vagt kallats piratrörelsen.

Många av piratrörelsens viktigaste institutioner är nedlagda eller för en tynande tillvaro. Redan nu rör sig många av rörelsens referensramar kring IT-bubblans gulddagar eller redan avgjorda politiska strider. Det var så långt som fildelningen och integritetsfrågan nådde. De var de frågor som, sett från cyberrymdens horisont, kunde påverka köttrymdens vardag.

Den upplyftande känslan från Berkeley återfanns på eventet Codemocracy nyligen. Vinnare blev en
tjänst för att spåra bussar, kollektivt.se. En smart liten tjänst som pekar på att det finns mycket potential i öppen data.

Det kunde vara lättare att läsa polisrapporter, beslut i kommunfullmäktige och i landstinget och se vad som sker hos myndigheter. Snarare vill myndigheter ofta ta betalt för att hantera offentliga data och publicerar dem sällan i maskinläsbar form.

Problemet är inte så mycket rädsla från byråkrater, en vilja från myndigheter att marknadsanpassa sig, som en uppfattning att det är ”inte så här man jobbar”. Det offentliga Sverige var tidigt ute, och byggde fast sig i lösningar som handlade om att förenkla myndighetens arbete snarare än för medborgaren.

Fast en annan viktig sida är skyddet för den som använder dessa öppna data för att skapa upp egna applikationer från öppen data. Skall det vara möjligt att tjäna pengar på offentlig information? Vad händer om insynen i det offentliga ägs av någon?

Svåra frågor, men en lika svår fråga är att om inte kontrollen över den egna kreativiteten finns där att förfoga över, så kommer inte dessa nya applikationer att nå sin fulla potential. Det ömsesidiga förtroendet har problem i många samhällssektorer, om inte annat borde det senaste åren efter Pirate Bay peka på det. I en immateriell ekonomi får det effekter för tillväxten.

Det var så jag kom in på att läsa den peruanske ekonomen Hernando De Soto, och hans tankar på äganderätten, som bland annat format The International Property Rights Index. Äganderättens utformning är en viktig fråga för framtiden. Som IT-gurun George Gilder sade, ”att privatisera riskerna och socialisera belöningarna” är ett säkert sätt att ta kål på investeringar och innovation.

Den har påverkat synen på kreativiteten, där det kommit fram tankar att kulturell och intellektuell produktion borde vara en hobby, inte ett jobb. Industrin borde ta konsekvenserna av att deras affärsmodeller inte håller, och gå samma väg som vagnstillverkarna när bilen kom.

Tveklöst håller distributionssystemen i många branscher på att förändras, men det betyder inte att verksamheten är förlegad. Frågan är om den nätkultur som finns idag ger de nödvändiga sporrarna för kreativiteten? Om det inte finns en förståelse varför äganderätt och fria marknader är viktiga, så kommer de inte kunna upprätthållas. Det samförståndet måste förbättras.

Det kan ha varit ett skäl till Sveriges ställning som piratföregångare. Vi diskuterar inte äganderätt etiskt eller samhällsekonomiskt, debatten handlar mer om skatterna. Synen på ekonomin är på makronivå snarare än mikronivå. Problemet är att den isolerade och tekniska debatten om skatterna lätt blir steril, och utan koppling till den enskilde medborgarens situation, om det inte kopplas till en förståelse av äganderättens betydelse.

Då blev inte heller produktionssidan i systemet viktig, och tanken på att det inte går att äga immateriella ting verkade rimlig för fler. Det får även näringslivet ta på sig, bruket av licensieringar gjorde äganderätten och dess överlåtning otydligare.

De som är kritiska mot upphovsrätten är vår tids motsvarighet till miljörörelsen. En alternativrörelse som ställer viktiga frågor till samhället, men som genom bristande framsyn och engagemang från samhället fått en tidig start i debatten och ett genomslag som inte alltid varit det bästa för samhällets dynamik och innovation.

Det får man ge John Perry Barlow och deltagarna på konferensen i Berkeley. Entusiasmen gällde mer att själva skapa musik, dataprogram, film och gensekvenser. Det var den digitala revolutionens kärna. Kunde det ha lett till bildandet av kreativa partiet, istället för piratpartiet?

Då de informationspolitiska frågorna blir allt mer integrerade i resten av samhället kan det bli lättare efter årets val att föra den mer kreativa debatten om positiva visioner.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

söndag 10 oktober 2010

Ytlig bok av Nicholas Carr

Jag recenserar boken The Shallows skriven av Nicholas Carr i Netopia den 1 september 2010.

I recensionen diskuterar jag Nicholas Carrs syn på neurovetenskapen, internet och kulturen och finner några skäl till varför dagens kultur på nätet ser ut som den gör. Blir vår hjärnor verkligen översköljda av ny information från internet?

Redan de gamla grekerna mötte nya informationstekniker med skepsis. Filosofen Sokrates promenerar en dag för 2400 år sedan i staden Atens utkanter. Där stöter han på retorikern Faidros och de två börjar samtala. Ett av samtalsämnena är den nya coola trenden med skriftspråk. Alla early adopters hade börjat att skriva allt mer och dessutom börjat custa skriftspråket till en grekisk variant.

Sokrates tyckte att skrift inte bara var hypat, utan också rätt farligt. Skriften kunde bryta ned den muntliga traditionen, och om folk inte längre tränade minnet med att komma ihåg alla berättelser och sånger så skulle atenarna snart outsourca minnet och rabbla det som stod i skriftrullarna. Läsarna skulle förlora sin sociala kompetens. Han menade att det kanske verkar som om personerna i skriftrullarna är levande och nära oss när vi läser, men ställ dem en fråga tillbaka och allt du får tillbaka är tystnad.

Författaren Nicholas Carr skrev för några år sedan essän Is Google making us stupid. Essän tilltalade dem som oroas av sökmotorn Googles ökade makt över internets innehåll, de som oroas över att allt går så mycket fortare och de kulturkonservativa som ser skräpkulturens syndaflod närma sig.

Nu har Carr byggt ut essän till boken The Shallows: what the internet is doing to our brains som fått ett varmt mottagande. Prestigefyllda tidskriften Slate skrev att The Shallows kommer att få samma effekt för vår uppfattning om internet som Rachel Carsons Tyst vår fick för miljöfrågan. Dagstidningen Guardian utropade boken till början för en slow read rörelse.

Carr är vältalig. Då han är öppen i sinnet för mycket av teknikutvecklingen är han något av Silicon Valleys favoritprovokatör för eftertänksamhet och långsamhet. Den som säger emot samtidens populära idéer uppmärksammas lätt i debatten, men att bara vara motvalls är inte så uppbyggande eller nyanserat.

The Shallows argumenterar för att internet gör användarna splittrade och okoncentrerade. Det sätt som nätet är uppbyggt på försvagar förmågan att förstå djupa och mångfacetterade texter. Dagens teknik är utformad för att väcka vår uppmärksamhet, och blir hart när omöjlig att stänga av.

För att stödja sin tes berättar Carr om hjärnforskningen. Han berättar om nobelpristagaren Eric Kandels forskning om hur tänkande, inlärning, och handling förändrar hjärnans fysiska struktur och organisation. Den svenske forskaren Torkel Klingbergs slutsatser tas upp, att vi inte kan hålla hur mycket information som helst aktuell samtidigt. Hjärnan är en flaskhals, där arbetsminnet kan svämma över av information som inte når långtidsminnet. Hjärnan måste användas för att fortsätta fungera.

Bokens bästa del är den goda genomgången av hjärnforskningen. Den kunskapen tar Carr för att beskriva hur kommunikationsmedlen har påverkat samhällets utveckling och det mänskliga sinnets utformning på en biologisk nivå.

Resonemanget påminner om medieforskaren Neil Postmans bok Underhållning till döds, där TV var en övergång från skriftkultur till bildkultur. Postman var rädd för Sokrates muntliga kultur. Liksom talet i en muntlig kultur, måste bildmediet använda sig av kulturella symboler som är lätta att känna igen. Det begränsar möjligheterna till rationellt tänkande och djupare resonemang.

Carr är känslomässigt engagerad, skälet till att han skrivit boken är att han själv upplever hur hans tankeliv blivit ytligare och fattigare. Viljan att läsa de krävande texterna, som Leo Tolstojs roman Krig och fred, får svår konkurrens av twittrandets enkla kickar. Vi odlar inte längre kunskapens trädgård, utan blir jägare och samlare i den elektroniska vildmarken.

Frågan är om det är Tolstojs romaner som har fått falla till föga för Twitter och dataspel? Är det inte slötittandet på TV som minskat? Carr verkar som Sokrates anta att ny teknik kommer att påverka användarna på ett specifikt sätt. Fast att vi känner till Sokrates varningar om skriftspråket beror på att hans elev Platon skrev ned dem.

Det finns incitament för att bli distraherad, fastna i länkfällor eller irriteras av snokande kakor. Fast det är en effekt av hur nätet har utvecklats. Annonser har blivit den ledande affärsmodellen. Användaren är inte en kund för Facebook, Google och andra företag, utan en tillgång som erbjuds annonsörerna. Länkfällorna som får oss att klicka vidare tar fram viktig information om våra preferenser och nätvanor. Dagens nätkultur har många fördelar, men den premierar många klick och träffar, inte att utveckla långsiktiga relationer.

Carr värdesätter intellektuell tyngd, struktur, rationalitet och kvalitet vilket han anser nätet ryckt bort. Fast tendenserna beror på att medier och kreatörer fokuserar på kostnaderna. Den skräplitteratur, snuttifiering och tramsunderhållning han tycker illa om är billig att göra. Intäkterna är svårare att höja, och de många mindre kreatörerna har svårt att ta sig in i en alternativ modell. Det saknas ett ömsesidigt förtroende i vår nuvarande nätkultur.

Carr förstår problematiken, som i sin essä The Google Enigma, och det är synd att han inte tar fasta på den mer. Teknikdeterminism leder ofta tanken fel och leder Carr till en fatalistisk tanke om att hjärnan inte klarar tekniken. Fast tekniken ger nya möjligheter. Fred Stutzmans dataprogram Freedom stänger ned internet på vår dator i åtta timmar, just för att vi inte skall fastna. Appen Instapaper sparar artiklar till senare djupläsning.

Hjärnans koncentrationsproblem verkar vara lättare att lösa, än de betydligt svårare frågorna kring ekonomi, informationspolitik och upphovsrätt. För det finns flera olika sätt som internet kan fungera på, vilket vi anser är bäst beror på vad vi värdesätter.


lördag 9 oktober 2010

The Internet of Things


Tänk om varje läskburk kunde berätta om hur den färdats från fabrik till butik? Om läkarväskan kunde berätta exakt för sjuksköterskan vad den innehöll? Om ett visitkort innehöll både CV och LinkedIn-profil för bäraren?

Jag skriver om The internet of things hos Netopia den 19 augusti 2010.

”Smarta föremål” och ”smarta platser” som bär på information, och som det går att kommunicera med, är en idé som har några år på nacken. Tidigt fanns tanken på att informationen om föremåls historia, tillverkning, ingredienser och ägandehistoria skulle vara sökbar på nätet. Visionärer som Nicholas Negroponte på MIT Media Lab diskuterade ett ”Internet of things”, sakernas internet, redan på nittiotalet. En del framsteg har gjorts, men kanske är först nu smart omgivning och allestädes närvarande datakraft slår igenom?

Omgivningen har fått mer datakraft. Den smarta telefonen har gynnat utvecklingen, som läsare av informationen. Positioneringstjänster som Gowalla och Foursquare har börjat att slå igenom, och kopplar information till platser via mobilen. Identitetstekniken finns alltmer i individens händer.

Stickybits är en ny app för Android och iPhone, som är kopplad till remsa med påklistringsbara streckkoder. Streckkoderna är till för att innehålla information. I butiken innehåller de främst varans pris, men de skulle kunna lagra en bild, ett textmeddelande, en videohälsning eller en röstanteckning. Allt någon skulle behöva för att läsa upp meddelandet är en smart telefon med Stickybits-appen.

Streckkoden är programmeringsbar för den förste som söker efter den. Nästa gång någon söker streckkoden, kommer det tidigare meddelandet kommer att visas på dennes smartphone. Vem som helst kan lägga till ett nytt meddelande till samma kod, vilket ger ett flöde av meddelanden anslutet till föremålet. Varje sökning och tillagt budskap är geo-taggat så att föremålets rörelser kan följas och det går att se hur dess historia. Det går att växla mellan meddelandena och kartan, och att lägga ut varje sökning i Facebook och Twitter.

Appen är gratis, men förpackningarna på tjugo klistermärken med skrivbar streckkod kostar tio dollar. Stickybits använder på ett lekfullt sätt streckkoder för det som radiofrekvenstaggar har en egen hårdvara för. 

RFID-taggar finns redan inom industrin, sjukvården, och hos stora lagerhållare som butikskedjan Wal-Mart. Tekniken förbättrar säkerhet, det är svårare att förfalska föremål och det är lättare att förhindra piratkopiering. För konsumenten har det varit mer besvärligt att läsa av informationen, för dyrt och framförallt har tekniken inte varit tillräckligt användarvänlig.

Säkerheten i systemen har varit ett problem, men lösningar finns rent tekniskt. Vad som krävs är att slutanvändarna ser behovet av säkerhet, även om det innebär extra kostnader och tar med det i sin systemdesign. Så börjar ske inom näringslivet.

För att tekniken ska kunna användas utanför produktionslinjer och specialisttillämpningar måste en tillfredsställande lösning på konsumentrelationen utvecklas. Troligen behövs tekniska lösningar som radioblockerande material, blockeringstaggar, ”kill-codes”, men det behövs också en väl fungerande äganderätt till det som skapas med identitetstekniken. Vem får sätta sina meddelanden först i Stickybitlappen eller i RFID-taggen? Vad händer om någon ändrar och skriver ett negativt budskap om en taggad vara?

Integritetsfrågan har varit ett svårt hinder för RFID, med en hårdnackad konflikt mellan producent och konsument. Den enskildes rätt att besluta om sina egna uppgifter, har ofta nämnts i Europeiska kommissionens samråd och rapporter. EU- projektet CASAGRAS syftar till att få tillverkare, näringsliv och universitet att sätta gemensamma definitioner och sikta in sig på strategisk forskning, men för att RFID verkligen skall godtas av allmänheten behövs insyn i hur RFID används, och arbetet bör inriktas på att ge både industrin och konsumenterna konkreta fördelar. 

Ett problem för den europeiska identitetstekniksbranschen är att den varit alltför praktisk, med gradvisa förbättringar av existerande verksamheter. Så länge som emergenta tekniker bara anses vara producenter och distributörer till nytta finns det ingen motivation för konsumenterna att acceptera de minsta risker eller komplikationer. Det är talande att positioneringstjänsterna och Stickybits tänktes ut i USA.

Dialog är bra, men det bästa sättet att vinna acceptans för tekniken är att låta folk prova den. Det var så informationstekniken så hastigt vann djup tillit och slog igenom i samhället.

”The Internet of things” har möjligheten att bli ett enormt lyft för små och medelstora företag, eftersom det kan vara till stor hjälp dem med databehandling och andra uppgifter som är enklare för stora företag idag. Små företag är ofta de kommer med helt nya tillämpningar av ny teknik, och därmed hitta nya affärsmöjligheter.

För att identitetstekniken skall kunna slå igenom behöver producenterna fokusera på tydlig nytta för konsumenten för att bygga tillit, tillåta experimenterande då det ger användaren en kontroll samt våga diskutera värderingarna och visionen bakom tekniken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Twingly Rank

Twingly BlogRank

NetworkedBlogs

Bloggintresserade

Knuff

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Map

Topblogarea

Vetenskap bloggar

BlogPing

bloggping

Bloggar

Bloggar - Topplista

BloggRegistret

BloggRegistret.se

Bloggfavoriter

Commo

Blogg

Svenska sajter

SvenskaSajter.com - Den ständigt växande länkkatalogen

Ping Frisim

Pinga Frisim

Creeper

Creeper

MediaCreeper

MediaCreeper