lördag 29 januari 2011

Brasilien piratrörelsens nästa ledare?


Flyktingen Stefan Zweig beskrev 1941 Brasilien som Framtidslandet. Stort, rikt på råvaror, natur och folk samt med en vibrerande kultur. Landet har präglats av visionära planer. Har den nyligen avgångne presidenten Lula haft en lika storslagen vision för hur den digitala kulturen kan se ut?

Det framhöll många debattörer, bl.a Lawrence Lessig och Rasmus Fleischer, i mitten av 00-talet. I Köper du min samba? Ordning och framsteg i framtidslandet skriver jag hos Netopia den 27 januari 2011 om Brasilien och landets inställning till upphovsrätt och patent.

I mitten av 00-talet blev Brasilien omtalat i debatten. Lawrence Lessig framhöll dåvarande kulturministern, Gilberto Gil, som en av ljuspunkterna i sin rätt pessimistiska bok Free Culture. Upphovsrättsdebattören Rasmus Fleischer beskrev i artikeln Kulturkannibalismen (Arena 1/2006) hur landet ”ställt sig i fronten för en global revolt mot expansionen av upphovsrätt- och patentlagar”. Nu hade ”handelspolitikens spelplan har vänts upp och ner sen piratkopiering blivit ett vapen i kampen mot den rika världens protektionism”. Viva a revolução!

Claudio Prado från kulturdepartementet sade på konferensen Wizards of OS/4 att Brasilien hade hoppat över 1900-talets copyrightkultur. Det var en medryckande berättelse om brasilianarens karnevalistiska syn på kultur som en process snarare än ett stillastående verk. Det var landets styrka att kulturskaparna inte förstod nords begrepp om intellektuell egendom. Skrivkunnighet var inte en förutsättning för ett informationssamhälle. Det resonemanget hade genklang i den romantiske poeten Oswald de Andrades Antropofagiska manifest från 1920-talet. Mot de modernistiska idéer som skulle utmynna i Getulio Vargas fascistinspirerade ”Nya Stat” (Estado Novo), ställde Andrade det primitiva Brasilien som slukade all påverkan utifrån.

Brasilianska artister jagade inga fildelare. De visade hur en nära kontakt med fansen gav andra inkomster, som att sälja t-shirts och snabbmat. I kåkstäderna byggdes datacenter med återvändna datorer, där invånarna skapade sin egen ”gör det själv kultur”. Programvarulicenserna till Microsoft borde användas för att köpa mat till de fattiga. Istället implementerades en policy av öppen mjukvara i statsförvaltningen, med stöd av IBM. Brasilien visade hur upphovsrättskritikernas digitala samhälle redan fanns etablerat i ett ledande land. Framtidslandet.

Det är intressant vilka roller som olika länder får spela i politiska och sociala debatter. Landet har sedan 1838 en upphovsrättslagstiftning baserad på franska Code civil. I motsats till EU finns mjukvarupatent uppger det nationella institutet för intellektuell egendom INPI. The International Property Rights Index 2010 rankade Brasilien på en delad 52 plats efter länder som Indien, Colombia och Jamaica. Sett till Latinamerika ligger Brasilien lite över medel i sitt skydd av intellektuell äganderätt i indexet. Lagarna verkar välbekanta. Brasilien har kontroverser inom WTO och WIPO, men landet har skrivit under de stora avtalen. 

Jeremy Malcolm från Consumers International kallade i ett tal ifjol Brasiliens lagstiftning för en av de värsta i världen för konsumenterna. Privat icke-kommersiell kopiering är förbjuden, upphovsrättstiden har förlängts med tio år och det finns få undantag och begränsningar. Ingen kopiering av bevarandeskäl. Ny användning av verk genom ny teknik tillåts inte. Brasilianarna verkar också vilja undvika piratkopiering.

Lag och verklighet har sin egen magiska realism i Latinamerika. Den peruanske ekonomen Hernando De Soto har i sina studier pekat på problemet med att u-länders ekonomier är informella. Ekonomer från nord studerar med glädje hur u-länderna verkar uppfylla deras bild av småskalig och lokal produktion på de fattigas villkor, hur ”kreativiteten förskjutits till periferin”.  

Problemet är att folk inte har något val. De många, komplexa lagarna fungerar dåligt och korruptionen är hög. Lagarna stänger ute de fattiga från ekonomin, då det är svårt att registrera en äganderätt eller bilda ett företag.  De rika kan alltid skydda sin egendom, även om lagarna inte fungerar. Då förvärras situationen, för de fattiga ser att samhället tillhör höjdarna och faller ned i hopplös misär eller stöd för brottskarteller (som många musiker i Brasilien). Då går det inte att upprätthålla bra distributionskedjor och resultatet blir en vidsträckt piratkopiering.

Carlos Ignacio Gutiérrez och Alberto Saracho vid Fundación IDEA har tagit upp att i Latinamerika sköts forskning och utveckling främst av den offentliga sektorn därför att staten är den enda aktören som finner det mödan värt att investera. Andra kan inte upprätthålla sina rättigheter, och struntar i det. Brasilien satsar 1,02 procent av sin BNP på forskning, det är för lite för att kunna bli en ekonomi driven av innovation.

År 2006 låg Brasilien i handelskrig med USA. Den tidigare presidenten Lula använde hotet mot amerikansk film-, musik-, och mjukvaruindustri mot USA:s tullar och otillåtna subventioner till bomullsodlare.

Det finns ett spelrum inom dagens upphovsrättsregim, och där kan delar av det brasilianska exemplet vara intressanta (t.ex. om fair use och rimligt DRM-skydd). Men exemplet verkar överskattat, och kannibalism verkar inte handla om att alternativa modeller för distribution ska konkurrera med mer traditionella upphovsrättsregimer. Kannibalen slukar ju andra, men lämnar sig själv intakt.

Det går att förstå lockelsen för ett land i snabb utveckling att ta ett snabbt hopp in i informationssamhället. Men det skapar inte hållbara strukturer för framtiden, och risken är att man får betala dyrt senare. Rasmus Fleischer skrev i sin artikel, ”digitalrättsaktivister från nord investerade stora förhoppningar i det brasilianska exemplet”. Då är det dags att Framtidslandet får stå på egna ben.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Skicka en kommentar

Oansenlig statuskonsumtion

Millennieskiftet var varumärkets storhetstid. Stora företagsloggor signalerade att bäraren av ett plagg hade vissa värderingar och även ...