Allt fast förflyktigas, så även gränsen mellan atomer och bitar. Fysiska föremål kan nu skannas in för att skapa upp en CAD (datorassisterad design) och sedan återskapas varsomhelst genom att använda en 3D-skrivare. Är detta en demokratisering av tillverkningen i klass med tryckpressen?
I boken Piraterna av Anders Rydell och Sam Sundberg, är den utvecklingen tydlig när det gäller omvärldens syn på Antipiratbyråns ansvarige jurist Henrik Pontén. Han gick från brottsbekämpande hjälte på TV3 till mordhotad och undviken. Vad hade hänt? Antipiratbyråns arbetsmetoder var desamma. Rydell och Sundberg pekar på Napster som vändningen.
Den första fildelningen formades med hemdatorn Commodore 64. Konkurrerande användargrupper fick tag på mjukvara som sedan spreds vidare. Filerna spreds ofta rent fysiskt på disketter i en hierarkisk pyramid, där grupperna fick tillgång efter sin interna status. Ju mer och bättre material som lades in, desto mer fick man ut.
BBS:erna använde i mycket samma system. De som spred kopiorna utanför pyramiden var inte väl sedda, och det var inte fritt att bara lägga upp saker. Denna slutna hantering var tillgänglig för långt färre, och många såg med misstänksamhet på den.
Skiftet till internet möjliggjordes av ny teknik och den ökade risken för tillslag, inte alltid med den äldre hackerkulturens gillande. Peer-to-peer (P2P) med fildelningsprogrammet Napster öppnade upp tekniken för vem som helst.
Internet snabbar upp processen; från filer på en privat server, via protokollet FTP ut på P2P-nätverken. P2P gör att fildelningen är mindre hårt styrd av ett toppskikt, vare sig vem eller vad som kan laddas upp. Alla i nätverket kan agera i alla roller. Användare och grupper styrs av nätverksdynamik, snarare än organisationspyramider, men etiken har sina rötter i universitetens dataklubbar där alla kände alla.
Tidigare diskussioner runt piratkopiering handlade om fysiska varor. En av de stora vändningarna i debatten var att fysisk och digital kopiering skildes åt. Världshandeln av piratkopierade varor var enligt OECD år 2007 värd 250 miljarder dollar. Enligt World Customs Organisation omsätter piratkopior i dag mellan fem och sju procent av hela världshandeln. För tio år sedan gjorde tullen årligen kanske ett femtiotal ingripanden mot misstänkta piratvaror, nu har antalet ingripanden tiofaldigats, med ett uppskattat försäljningsvärde på 50 miljoner kronor. Främst kommer varorna, i mindre kvantiteter, från Kina.
Ett exempel är att The Global Anti-Counterfeiting Group har uppskattat att 11 procent av alla kläder som säljs är piratkopior. De förluster modebranschen gör är mycket större än musik- och filmbranschens. Det uppvisar likheter med hur piratkopieringen sett ut digitalt. Först via mindre delande nätverk, sedan en politisering, som vid krav på att läkemedelspatent ska släppas till behövande länder.
En del kan sympatisera med utvecklingen, ”nu visas verkligen vad varorna är värda”. Fast det är en paradox i en tid som annars är så upptagen med säkerhet, med produktansvar, med att följa hela kedjan och av etisk och hållbar tillverkning.
Kopplingen mellan materien och tanken ligger hos skaparen, fast tanken på en kreatör har monterats ned. Det kommer från 60-talets franska poststrukturalism, som plockade isär romantikens bild av den ”gudomliga gnistan” i kreatören, men ersatte den med en syn på den enskilde skaparen som bara en överföringskanal utan autonomi eller ens medvetenhet om sitt verk. Kulturvetaren Roland Barthes ville istället sätta den som läser, läsandet och det ständiga tolkandet i centrum, det vill säga konsumtionen.
Juristen och aktivisten Lawrence Lessigs resonemang inriktar sig på att marknader håller nere nyttjandet av begränsade resurser. Digitala varor är idéer, och det finns ingen gräns för deras konsumtion. Då borde dagens produktion gå samma väg som tillverkarna av hästkärrorna när bilen kom.
Det argumentet vilar på teknikdeterminism. En ny teknik har inte bara ett sätt att användas på, eller distribueras. Den påverkas av omgivande kultur, samhällsekonomi och individuella val. Internet är inte ett undantag, utan en föregångare. Hur kan ett mer integrerat internet påverka resten av samhället?
Det går Lessig inte närmare in på. Han snuddar vid problemets ursprung – brist på konkurrens. Kortsynthet och riskundvikande blir vanligare i en affärsmiljö där många tillverkare upplever osäkerhet inför marknaden. Kommer man verkligen att få betalt?
Utbyten skapas i sociala relationer mellan människor. Byteskulturer och statuskulturer fungerar sämre i större ekonomiska system, där inte alla känner alla. Då behövs någon form av ekonomisk modell för att säkra tillverkning och kvalitet.
Allt fast förflyktigas, så även gränsen mellan atomer och bitar. Fysiska föremål kan nu skannas in för att skapa upp en CAD (datorassisterad design) och sedan återskapas varsomhelst genom att använda en 3D-skrivare. Är detta en demokratisering av tillverkningen i klass med tryckpressen? Har ditt kylskåp gått sönder? Ladda ned CAD-filen, tillsätt plast och skriv ut. Vitvarubutiken hamnar i samma sits som bokhandeln efter Amazon. Fast vad händer om du skriver ut en patenterad kyl? När tekniken blir vanligare kommer konflikt att uppstå kring intellektuell äganderätt.
Just nu är 3D-skrivaren någonstans där IT befann sig i början av 70-talet. Det har börjat uppstå mer seriösa hobbygrupper som provar sig fram, men det är för dyrt och svårt att använda tekniken. Den är en bra bit från att få sin Napster, och det finns ingen citaträtt eller återgivningsrätt för fysiska föremål.
Det finns skäl att se hoppfullt på tankens och materiens möte. Mejkarna (som de kallar sig) har en chans att från första början skapa synergier med kreatörer, uppfinnare och företag och undvika de bittra konflikterna runt intellektuell egendom. Då undviker industrin också att i ett tidigt skede missa tillfällen att kommersialisera tekniken och dra nytta av decentraliserad tillverkning.
I boken Piraterna av Anders Rydell och Sam Sundberg, är den utvecklingen tydlig när det gäller omvärldens syn på Antipiratbyråns ansvarige jurist Henrik Pontén. Han gick från brottsbekämpande hjälte på TV3 till mordhotad och undviken. Vad hade hänt? Antipiratbyråns arbetsmetoder var desamma. Rydell och Sundberg pekar på Napster som vändningen.
Den första fildelningen formades med hemdatorn Commodore 64. Konkurrerande användargrupper fick tag på mjukvara som sedan spreds vidare. Filerna spreds ofta rent fysiskt på disketter i en hierarkisk pyramid, där grupperna fick tillgång efter sin interna status. Ju mer och bättre material som lades in, desto mer fick man ut.
BBS:erna använde i mycket samma system. De som spred kopiorna utanför pyramiden var inte väl sedda, och det var inte fritt att bara lägga upp saker. Denna slutna hantering var tillgänglig för långt färre, och många såg med misstänksamhet på den.
Skiftet till internet möjliggjordes av ny teknik och den ökade risken för tillslag, inte alltid med den äldre hackerkulturens gillande. Peer-to-peer (P2P) med fildelningsprogrammet Napster öppnade upp tekniken för vem som helst.
Internet snabbar upp processen; från filer på en privat server, via protokollet FTP ut på P2P-nätverken. P2P gör att fildelningen är mindre hårt styrd av ett toppskikt, vare sig vem eller vad som kan laddas upp. Alla i nätverket kan agera i alla roller. Användare och grupper styrs av nätverksdynamik, snarare än organisationspyramider, men etiken har sina rötter i universitetens dataklubbar där alla kände alla.
Tidigare diskussioner runt piratkopiering handlade om fysiska varor. En av de stora vändningarna i debatten var att fysisk och digital kopiering skildes åt. Världshandeln av piratkopierade varor var enligt OECD år 2007 värd 250 miljarder dollar. Enligt World Customs Organisation omsätter piratkopior i dag mellan fem och sju procent av hela världshandeln. För tio år sedan gjorde tullen årligen kanske ett femtiotal ingripanden mot misstänkta piratvaror, nu har antalet ingripanden tiofaldigats, med ett uppskattat försäljningsvärde på 50 miljoner kronor. Främst kommer varorna, i mindre kvantiteter, från Kina.
Ett exempel är att The Global Anti-Counterfeiting Group har uppskattat att 11 procent av alla kläder som säljs är piratkopior. De förluster modebranschen gör är mycket större än musik- och filmbranschens. Det uppvisar likheter med hur piratkopieringen sett ut digitalt. Först via mindre delande nätverk, sedan en politisering, som vid krav på att läkemedelspatent ska släppas till behövande länder.
En del kan sympatisera med utvecklingen, ”nu visas verkligen vad varorna är värda”. Fast det är en paradox i en tid som annars är så upptagen med säkerhet, med produktansvar, med att följa hela kedjan och av etisk och hållbar tillverkning.
Kopplingen mellan materien och tanken ligger hos skaparen, fast tanken på en kreatör har monterats ned. Det kommer från 60-talets franska poststrukturalism, som plockade isär romantikens bild av den ”gudomliga gnistan” i kreatören, men ersatte den med en syn på den enskilde skaparen som bara en överföringskanal utan autonomi eller ens medvetenhet om sitt verk. Kulturvetaren Roland Barthes ville istället sätta den som läser, läsandet och det ständiga tolkandet i centrum, det vill säga konsumtionen.
Juristen och aktivisten Lawrence Lessigs resonemang inriktar sig på att marknader håller nere nyttjandet av begränsade resurser. Digitala varor är idéer, och det finns ingen gräns för deras konsumtion. Då borde dagens produktion gå samma väg som tillverkarna av hästkärrorna när bilen kom.
Det argumentet vilar på teknikdeterminism. En ny teknik har inte bara ett sätt att användas på, eller distribueras. Den påverkas av omgivande kultur, samhällsekonomi och individuella val. Internet är inte ett undantag, utan en föregångare. Hur kan ett mer integrerat internet påverka resten av samhället?
Det går Lessig inte närmare in på. Han snuddar vid problemets ursprung – brist på konkurrens. Kortsynthet och riskundvikande blir vanligare i en affärsmiljö där många tillverkare upplever osäkerhet inför marknaden. Kommer man verkligen att få betalt?
Utbyten skapas i sociala relationer mellan människor. Byteskulturer och statuskulturer fungerar sämre i större ekonomiska system, där inte alla känner alla. Då behövs någon form av ekonomisk modell för att säkra tillverkning och kvalitet.
Allt fast förflyktigas, så även gränsen mellan atomer och bitar. Fysiska föremål kan nu skannas in för att skapa upp en CAD (datorassisterad design) och sedan återskapas varsomhelst genom att använda en 3D-skrivare. Är detta en demokratisering av tillverkningen i klass med tryckpressen? Har ditt kylskåp gått sönder? Ladda ned CAD-filen, tillsätt plast och skriv ut. Vitvarubutiken hamnar i samma sits som bokhandeln efter Amazon. Fast vad händer om du skriver ut en patenterad kyl? När tekniken blir vanligare kommer konflikt att uppstå kring intellektuell äganderätt.
Just nu är 3D-skrivaren någonstans där IT befann sig i början av 70-talet. Det har börjat uppstå mer seriösa hobbygrupper som provar sig fram, men det är för dyrt och svårt att använda tekniken. Den är en bra bit från att få sin Napster, och det finns ingen citaträtt eller återgivningsrätt för fysiska föremål.
Det finns skäl att se hoppfullt på tankens och materiens möte. Mejkarna (som de kallar sig) har en chans att från första början skapa synergier med kreatörer, uppfinnare och företag och undvika de bittra konflikterna runt intellektuell egendom. Då undviker industrin också att i ett tidigt skede missa tillfällen att kommersialisera tekniken och dra nytta av decentraliserad tillverkning.
Läs även andra bloggares åsikter om teknik, forskning, upphovsrätt, piratpartiet, samhälle, politik, poststrukturalism, mejkare, 3d-printer, innovation
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar