Falsk gryning för Afrika?

Den vanligaste medieberättelsen om Afrika är fortfarande den om barnen i Biafra/svälten i Etiopien/massmordet i Rwanda/den galna diktatorn i Uganda. Afrika, den förlorade kontinenten.

Det finns en medieberättelse till, tyvärr ofta lika missvisande som skräckberättelsen om den förlorade kontinenten. Det är berättelsen om den snara afrikanska vändpunkten. Den berättelsen brukar också dyka upp med jämna mellanrum.

Vilka länder som brukar framhållas som föredömen varierar allteftersom de politiska vindarna växlar; Ellen Johnson Sirleafs Liberia, Robert Mugabes Zimbabwe, teknokraternas Angola, Kwame Nkrumahs Ghana, Tanzania på Julius Nyereres tid eller glesbefolkade Botswana, Libyen, Gabon och Namibia. Men hoppfullheten leder inte i sig till ett nytt Taiwan eller Sydkorea. Tittar vi på BNP-tillväxten i sig är siffrorna blygsamma när vi tittar på köpkraftsjusterade siffror (men tar inte med inflation) snarare än bara titta på om ekonomin växer.

Problemen är förstås mycket stora, och de låga förväntningarnas tyranni hjälper inte så mycket vare sig om förväntningarna är optimistiska eller pessimistiska. Det är också viktigt att påpeka hur olika kontinentens länder är i förutsättningar, historia och ekonomisk utveckling.

Brain-drain pågår ännu. Sydafrikas utveckling och ökade korruption är oroande. ANC fick för mycket goodwill från Nelson Mandelas presidentperiod. Rwandas steg framåt är osäkra. Nordsudan och Sydsudan står på randen mellan ett krig om oljan eller att kollapsa i var sitt inbördeskrig. Valet i Senegal nyligen visade att landets demokrati inte är så stark som många bedömare trodde. Jag behöver nog inte diskutera problemen på Afrikas Horn eller i Kongo då de är så uppenbara. Den arabiska våren har lett till ett osäkert politiskt läge och en ekonomisk nedgång i Maghreb-länderna. Det väldiga Nigerias regionala, etniska, ekonomiska och politiska konflikter räcker för en hel kontinent. Boko Haram är ett riktigt allvarligt problem för Nigeria och andra västafrikanska länder då staterna har problem att bekämpa en transnationell terrorgrupp. De brukar ha problem med de gamla vanliga lokala gerillorna.

Visst, det finns mycket goda tecken som bättre utbildning och sjukvård. Det har utvecklats en hel del afrikansk industri och handel, för en del länder troligen en mer hållbar sådan än att bara sälja mer råvaror under 00-talets högkonjunktur. Det betyder mycket att både länder som är rika på naturresurser och länder som klarat att dra nytta av tekniska innovationer och tjänster framhålls som exempel.

En BNP-tillväxt behöver inte innebära bättre levnadsvillkor för flertalet, vilket setts i Ekvatorialguinea och Gabon. Den andra generationens afrikanska ledare behöver visa att deras teknokratiska styre inte är lika korrupt som de galna diktatorernas i den första generationen. Med en fördubbling av befolkningen till år 2050 åren lär de flesta afrikanska ekonomier växa. Frågan är om det är tillräckligt mycket?

Läs även andra bloggares åsikter om afrika, ekonomi, bistånd, utveckling, utrikespolitik, samhälle, forskning, sida

Intressant