torsdag 5 juli 2012

Silicon Soviet

Det fanns en datortillverkning i Sovjetunionen som höll hyfsat jämna steg med västs fram till 60-talet. Datorerna tillverkades inte i särskilt många exemplar, därför spreds den inte utanför specialiserade forskningsinstitut och Röda armén. Det är därför som programmerare skolade i det forna Sovjetunionen sägs vara så skickliga; de fick räkna ut i huvudet alla operationer datorn skulle utföra för att spara in på de sällsynta testkörningarna. 


När radiorör ersattes av transistorer stod den sovjetiska datorindustrin inför ett teknikskifte, och 1969 fattade ministeriet för radioproduktion MINRADIOPROM det ödesdigra beslutet att standardisera all datortillverkning efter en klon av den redan fem år gamla IBM 360 från USA (läs mer i Red Plenty). Det tog bort all innovationskraft och efter det tillverkades bara efterapningar av amerikanska datorer. Fram till Sovjetunionens fall var innehav av persondatorer förbjudet för privatpersoner. Frågan är vad som hade skett om innovativa datoringenjörer som Sergej Lebedev fått ett fritt spelrum att utveckla sina idéer?


Dataspelet Tetris var en stor internationell framgång på 80-talet. Skaparen Alexej Pazjitnov arbetade vid den sovjetiska vetenskapsakademins datoravdelning, som licensierade ut spelet till väst. Som anställd fick inte Pazjitnov några royalties från Tetris. Nuförtiden driver han ett dataspelsföretag i USA.


I Moskva finns ett minnesmärke tillägnat denna märkliga tid i teknikhistorien, ett museum över sovjetiska arkadspel, som är väl värt ett besök. Produktionen av arkadspel upphörde när Sovjetunionen upplöstes. Några av spelen sparades undan på Statens tekniska universitet i Moskva och rustades upp av entusiastiska studenter för några år sedan. 




Tekniken vid tidpunkten från arkadspelen i väst gick rätt lätt att ta efter. Handlingen i spelen är ungefär densamma, kanske lite mindre våld. Ofta handlar det om precisionsspel, som den ryska varianten av kägelspelet poppi eller som bilkörning. Spelen hade inte ett propagandasyfte för statens ideologi, men spelen hade ingen highscore-lista för att inte uppmuntra konkurrens och bråk bland medborgarna.

Spelen fanns ute på biografer, ungdomsgårdar och tågstationer. Det kostade 15 kopek att spela en gång. Hade vanliga sovjetmedborgare råd att spela arkadspel? Priset på många varor som mat och husrum var kraftigt subventionerade av staten. Priserna hade inte hade ingen koppling till utbudet och ibland fanns varorna inte att köpa. För de flesta var ett par partier i månaden det man kunde ha råd med.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Intressant

Nudge – en frihetlig knuff?

Vinnaren av årets Nobelpris i ekonomi, Richard Thaler från University of Chicago, har varit ett delvis kontroversiellt val. Thaler är känd ...