måndag 3 september 2012

Vetenskapens anarki

Fysikern Stephen Hawking sörplar soppa mitt under en föreläsning. Då Hawking lider av den muskelförtvinande sjukdomen ALS så kan vi tänka oss hur pinsamt det låter och hur det ser ut när hela auditoriet i aulan vänder sig om och tittar på honom. Den store vetenskapsmannen, som samtidigt folk ser ned på eller tycker synd om, då de förväxlar hans tillstånd med en Cp-skada vilken i sin tur förväxlas med ett förståndshandikapp. Det är inledningsscenen i kvantfysikern och New Scientist – skribenten Michael Brooks bok Free Radicals: The Secret Anarchy of Science.

Varför skildras Hawking så här? Brooks vill visa att forskare också är människor. De är fulla av brister; de fuskar, de behandlar varandra orättvist, de finner inspiration i mystik eller droger, de håller fast vid sin älsklingsteori oavsett vad experimenten säger. Isaac Newton var den siste trollkarlen, han på med alkemiska experiment. Albert Einstein valde ut resultat som stödde hans teorier, tog andras upptäckter och drog stor nytta av sitt kändisskap. Michael Faraday tillhörde en kristen sekt och fick sin tanke om elektromagnetismens tre lagar med elektricitet, magnetism och rörelse ifrån treenigheten av fadern, sonen och den helige anden.

Boken känns ofta lika tvetydig som inledningen. Det är synd, Brooks budskap är intressant, men tar ett steg för långt. Det är skillnad på att bryta konventioner och att bete sig illa, för det sistnämnda behöver inte ge resultat - snarast tvärtom.

Forskningsprocessen är en anarki som påminner om vilken arbetsplats som helst än samhällets bild av fridsam lagerlund befolkad av Mr. Spock och Professor Kalkyl. Den viktiga varningen i boken är att forskningen efter andra världskriget vill vara så respektabel, metodbunden och känslolös att den blockerar det fritänkande och anarki som ger den liv.

Det Brooks skriver stämmer förvisso, men vetenskap handlar också om det trista arbetet med att beräkna sannolikheter, och kunna bevisa att teorier inte stämmer. Det är långt ifrån den heroiska forskning som politiker och allmänhet ofta vill ha, ”varför kan inte forskarna bara komma överens och säga vad som behövs göras?”

Free Radicals tar upp viktiga kritiska teorier om vetenskapen, från t.ex. Paul Feyerabend och hans epistemologiska anarkism men det känns som Brooks främst kritiserar en stelbent rationalism som trott att all vetenskapsteoretisk debatt avstannade med Sokalaffären. Beskrivningarna över hur många upptäckter gått till är intressant populärvetenskap. Boken är väl skriven och rymmer bra idéer, men genomförandet gör att det är svårt att bli riktigt entusiastisk över resultatet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

Oansenlig statuskonsumtion

Millennieskiftet var varumärkets storhetstid. Stora företagsloggor signalerade att bäraren av ett plagg hade vissa värderingar och även ...