onsdag 3 oktober 2012

Biodiversitetens pris?

Reaktionerna på resultatet från toppmötet i Nagoya har varit blandade. COP 10 hölls 2010, under FN:s år för biodiversitet, och det påföljande Nagoyaprotokollet hyllades som en framgång. Problemet är att Nagoyaprotokollet påminner om Millenniemålen och Kyotoprotokollet. Många målsättningar, men det är också många bedömare som misstänker att det åter blir många fina ord utan uppbackning som Millenniemålen och Kyotoprotokollet.

USA har inte ratificerat avtalet vid COP10, och avtalet blev inte så kraftfullt som många hoppats. Målet i Nagoya sattes till att 17 procent av landytan och 10 procent av havsytan skall vara skyddade till 2020.

Högt satta mål för skyddet eller storslagna åtaganden från utvecklingsländer är lätta att få till, problemet blir att få fram pengarna till arbetet. När små Stilla havsstater som är beroende av bistånd och remitteringar proklamerar vidsträckta marina naturreservat så kommer de inte kunna bära kostnaderna för att upprätthålla och bevaka dem på ett rimligt sätt. Tyvärr handlar det mindre om naturskydd och mer om att skaffa sig ett bättre förhandlingsläge vid nästa runda av biståndsförhandlingar.

Oavsett hur realistiskt det är att få fram pengarna nu under finanskrisen, så blir det i slutändan vi i Europa och Sverige som får betala; som skattebetalare och konsumenter. Det beror på hur avtalen om biodiversitet skrevs vid Riokonferensen 1992, företag hos oss i väst ska ge tillbaka en del av sin vinst till de länder som varit ursprungslandet för en viss genetisk resurs. När du exempelvis äter en chokladkaka, så skall en del av vinsten gå till Mexiko, där kakaobönan har sitt ursprung. Det kompenserar förstås tillverkaren med att höja priset.

Många räknade fel i början på 90-talet av utvecklingsländerna snart skulle sitta på en grön guldgruva med genetiskt material att sälja och dra in licenspengar på. Så har det inte blivit, snarare lägger sig avtalet ofta i vägen även för icke-kommersiell insamling av biomaterial för forskning.

Biodiversitet ses ofta av allmänheten som att vi måste skydda den karismatiska megafaunan: pandor, isbjörnar, gorillor, tigrar och liknande. Fast mikroorganismer är också viktiga för ekosystem, och även mindre gulliga djur som flugor, kackerlackor och råttor.


Värd att skydda?

Det är den totala mängden gener, arter och ekosystem i en region som är det viktigaste inom biodiversiteten. Fast det finns ingen "rätt nivå" av biodiversitet i ett ekosystem. Om vi gör åkermark av en skog, så kommer det att gynna vissa arter och missgynna andra. De fågelarter som är anpassade till skogen får det tufft, men den biologiska mångfalden skulle öka. I svenska barrskogar finns relativt få fågelarter. Den miljö där det finns flest sorters fåglar är i den blandade odlings- och kulturbygd som stadsbor kallar för ”landet”.

Det är vi människor som kan göra värderingen om det är önskvärt eller inte. Vi har utrotat många arter, men har också räddat många arter som annars skulle dött ut. Det är bra att bevara ekosystem för att förändringar kan leda till jorderosion, ökenspridning o.s.v. men det har inte med att göra biodiversitet per se.

Miljöekonomin används alltmer för att sätta pris miljön, men det kräver en mängd svåra antaganden och överväganden. Då blir det nödvändigt att göra beräkningar av kostnadseffektivitet och alternativkostnader, som med klimatåtgärderna. Det kommer att bli svårt att få rätsida på utkomsten av mötet i Nagoya.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant

Google Gemini - the innovator's dilemma?

Det var många som reagerade på Googles AI Gemini. I sitt försök att korrigera tidigare bias i sökmotorn har Google fått kritik för att ha gå...