onsdag 28 november 2012

Har Kina och Indien klimatångest?

Besvikelsen efter COP15 i Köpenhamn riktar sig även mot u-länderna. Borde de inte göra mer? Oavsett vem som tidigare har släppt ut mest koldioxid så kommer det inte att gå att göra betydande minskningar utan att u-länderna går med på drastiska nedskärningar. Kina är har världens högsta utsläpp och Sydafrika släpper ut mer koldioxid än Sverige.

Det finns ett högst rationellt skäl till att ett land som Indien inte vill binda upp sig till enskilda beslut, utan att se till att det diskuteras en helhet av klimat- och utvecklingsfrågor. Kraven som skulle ställas på Indien är värre än klimatförändringarna, även om vi ger mer alarmistiska debattörer än IPCC rätt.

Tänk på vad som skulle krävas för att minska världens koldioxidutsläpp från år 2000 med femtio procent till år 2050, och det är ett lägre satt mål än vad många forskare och miljöaktivister framhållit som nödvändigt för att undvika en klimatkatastrof.

Om väst minskar sina utsläpp med 80 procent under nivån från år 2000 så skulle ett land som Indien, enligt beräkningar från Stephen Eule vid den amerikanska handelskammaren, ändå år 2050 behöva halvera sina utsläpp från år 2000. Dagens indier konsumerar femton gånger mindre energi än amerikanerna. Om Indien skall klara sin befolkning på 1,8 miljarder år 2050 med samma energianvändning som år 2000 så kommer landet att få stora problem med att föda sin befolkning.

Indien skulle få överge planerna på att lyfta upp ännu fler miljoner människor ur den yttersta fattigdomen. Om inte det vore illa nog, så skulle just Indiens snabba utveckling sedan 90-talet lägga ytterligare sten på bördan. Idag har hundratals miljoner indier precis tagit steget upp från bondbyarnas armod till en hyfsad medelklasstillvaro med nymodigheter som tre mål mat om dagen, en billig Tata Nano-bil och luftkonditionering som gör arbetet uthärdligt. Den livsstilen skulle medelklassen behöva ge upp, med en enorm social oro och svält som följd.

Det är så krasst att valet för Indien står mellan en möjlig katastrofal utveckling någon gång i framtiden, kontra en självförvållad svältkatastrof idag. Det dilemmat ger perspektiv på varför just de länder som sett stor ekonomisk utveckling inte gärna gör särskilt mycket i klimatfrågan. Utvecklingen har inlett en samhällsprocess som inte kan gå tillbaka.

Indien och Kina är rädda för ett handelskrig över klimatfrågor med EU och USA, men i det handelskriget kan väst mycket väl bli förlorarna om de utestängs från växande marknader. Dessa låsningar i världspolitiken gör att klimatförhandlingarna riskerar att gå in i samma limbo som förhandlingarna världshandelsorganisationen WTO gjort efter Doha-rundans sammanbrott 2008. Om klimatförhandlingarna som UNFCCC hamnar samma limbo i Doha genom bristande helhetssyn vore förödande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Intressant

Bonobo ett föredöme?

Det finns en vurm för “det naturliga” i samtiden. Det har jag tagit upp tidigare om den lyckliga stenåldern , apan som människans spegel...