torsdag 22 november 2012

Inför COP18: dags för plan B

Frågan om ett klimatavtal slutade för mig på en frukost i Visby år 2011. Sveriges tidigare finansminister Allan Larsson hade skrivit en rapport för Global Utmaning inför COP17. Då kom det! Nu måste strategin bytas i klimatförhandlingarna. Det blir inget avtal i Durban. Det politiskt omöjliga hade plötsligt blivit verklighet, i alla fall i avskildheten på ett seminarium i Almedalen.

Före mötet i Köpenhamn var strategin sammanhängande för att få till stånd ett globalt bindande avtal under FN:s övervakning. U-länder skulle få miljarder dollar i bistånd för att ställa om och kompenseras av de rika länderna för sina kostnader. Den synen på världens länder som antingen rika och fattiga stämmer allt mindre. Utsläppen skulle minskas till en nivå som begränsade klimatförändringen till en höjning på två grader globalt.

Debatten har främst handlat om klimatforskning; om koldioxid, sotpartiklar och hockeyklubbor. Det fastnade alltid på första steget; att kraftfullt fastslå bevisen för att en klimatförändring orsakad av människans utsläpp håller på att ske. Fast när debatten alltid stannade på att tala om vetenskapen så diskuterades sällan hur genomförbar en global klimatkonvention skulle vara.



Är kostnaden för att inte göra något alltför hög? Är de föreslagna åtgärderna rimliga och effektiva? Finns det enklare och billigare sätt att uppnå samma mål? Så bedöms rimligheten både för att byta ut kullerstenarna på Donners plats, som för att skriva en klimatkonvention.

Vetenskapen betonades för att motivera kostnaden. Just genom den visshet som framfördes i klimatforskningen, behövdes inte några större osäkerheter kring materialet för att allmänhetens förtroende skulle sjunka.

De ekonomiska, teknologiska och diplomatiska förändringarna av ett avtal skulle vara just globalt omfattande. Det skulle kräva massiva omställningar även från länder som inte vare sig vill eller är förmögna till att införa kontroller i varje steg av sin ekonomi. Ett avtal skulle bli urvattnat, omöjligt för USA:s senat och Kinas politbyrå att godkänna, eller omöjligt att upprätthålla.

Det skulle förstås behövas någon institution som kan bestraffa de nationer som bryter mot avtalet, men vi lever alltmer i en värld med flera maktcentrum. FN klarar inte den rollen. USA skulle inte kunna straffa Kina ens om de ville.

Under kalla kriget ställdes världen inför det mycket tydliga hotet av ett globalt kärnvapenkrig. Det var inte tillräckligt för att få parterna att skriva under ett avtal om att avskaffa alla atombomber. Ett globalt nedrustningsavtal skulle i jämförelse vara lättare att övervaka.

Allan Larsson hoppas på en plan B till avtalet om att styra koldioxidpriset. Rapporten faller rätt snart ned i förhoppningar om fler komplexa internationella avtal. Klimatförändringar är ett stort problem, men det räcker inte om lösningen som föreslås är ogenomförbar eller oekonomisk.

Före detta miljöministern Andreas Carlgren sa inför Köpenhamn ”det finns ingen plan B”. Nu är det dags att skaffa en. Som miljödebattörerna Ted Nordhaus och Michael Shellenberger påpekat är problemet att vi ser klimatdebatten som en utsläppsfråga och inte som en energifråga. Alternativa energikällor är för ineffektiva i jämförelse med fossila bränslen. Det blir en fråga om att gynna innovation, och eftersträva hanterbara lokala lösningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant

Bonobo ett föredöme?

Det finns en vurm för “det naturliga” i samtiden. Det har jag tagit upp tidigare om den lyckliga stenåldern , apan som människans spegel...