söndag 23 december 2012

Kärnkraften vid vägs ände?

Jordbävningen i Japan 2011 ledde även till en kris för kärnkraften. Lyckligtvis kan krisen i Fukushima starta en ny, och mer fruktbar debatt om säkrare kärnkraftverk och nya energikällor. 

Det gäller att tycka illa om kärnkraften av rätt skäl. Kärnkraften har utformats som ett tekniskt system av stora centraliserade anläggningar, där all risk samlas. Går det fel där, då går det riktigt fel.

Kärnkraften kunde ha utvecklats annorlunda, med små och mindre komplicerade system som producerar energi men som är olämpliga för produktion av plutonium till kärnvapen. De vägval bland annat de amerikanska myndigheterna, Westinghouse och miljörörelsen tidigt gjorde hindrade den utvecklingen. Som tekniken ser ut nu, kan kärnkraft helt enkelt inte vara kostnadseffektiv.

På kort sikt finns ett behov av någon form av säkrare fissionskraft. Andra energikällor, förnyelsebara eller fossila, är inte tillräckligt effektiva. Idag klarar inte vindkraft, vågkraft, solkraft etc. av att ge en pålitlig, flexibel och säker leverans av energi. Det behövs lagringskapacitet i en större skala än vad som är möjligt i en snart framtid, även om vi tänker på ett DC-nät som omfattar hela Europa.

Jakten på förnyelsebara energikällor är ett sätt att sprida gracerna och inte satsa allt på ett kort. Problemet är att hitta rätt mix, då politiker länge har använt bidrag, prisstyrning, forskningspolitik och teknikpolicy för att stödja sin favoritteknik. De snedvridna incitamenten har gjort att ingen vet vilken energiteknik som faktiskt ger den bästa balansen mellan miljö, kostnadseffektivitet och säkerhet. 

Det har varit problem med driften av de svenska kärnkraftsverken. Frågan är infekterad även efter energiuppgörelsen 2009 då den öppnar för nya kärnkraftverk, trots folkomröstningen 1980.

Hur ska slutförvaringen av kärnbränslet ske? Var ska avfallet lagras? EU har skärpt kraven. Det är få som vill ha en lagringsplats i sin kommun. Nu har kärnkraftsindustrin tagit en bättre approach i Östhammar, genom att aktivt omfatta invånarna i planeringsarbetet.

Det lättaste är att återvinna. Nästan allt bränsle kan återvinnas, eller användas inom industrin eller sjukvården. I Frankrike är en tredjedel av bränslet återanvända bränslestavar.

Gamle miljökämpen Stewart Brand har framfört att säkerheten för lagringen är överdriven. Ingen kan planera för tusentals år framåt. Vi borde planera lagringen för bara några hundra år framåt. Det är lättare att räkna på, fast Brand förlitar sig då väl mycket på att framtidens forskare verkligen kommer att ha lyckats med några rätt svåra genombrott inom kärntekniken.


Lyckligtvis kan krisen i Fukushima starta en ny, och mer fruktbar debatt om säkrare kärnkraftverk och nya energikällor. Westinghouse arbetar med reaktorer med passiva säkerhetssystem, som använder naturkrafterna istället för dieselgeneratorer och elektriska pumpar. 

Det skulle också sätta fart på de toriumreaktorer som bland annat just Japan arbetar med att utveckla. Toriumreaktorer kan vara ett säkrare alternativ. Torium kan inte upprätthålla en kedjereaktion, till skillnad från vissa uranisotoper. Toriumreaktorer arbetar med atmosfärstryck.Torium kan dock dopas med tillräckligt mycket uran eller plutonium för att upprätthålla en kedjereaktion. LFTR-reaktorer drivs av en smält bländning av torium och uran som smälts i flouridsalter av litium och beryllium under atmosfäriskt tryck.


Det finns inget tryck i reaktorn så de sprider inte radioaktivt material vid en olycka. Det går att byta bränsle när som helst, bränslet är redan nedsmält, och det går inte att upparbeta till kärnvapen. Torium är vanligt och reaktorn kan använda gammalt avfall också. Det bedöms att 83 procent av avfallet från en toriumreaktor är säkert efter tio år, och resten lagras i relativt korta 300 år. 



En ny form för IMF och Världsbanken

Internationella valutafonden IMF och Världsbanken håller sitt vårmöte i Washington DC. Troligen ett av de svåraste sedan grundandet i B...