söndag 26 februari 2012

För höga förhoppningar om konstgjort kött

Konstgjort kött ska rädda världen säger forskare från AAAS. Den forskningen har pågått rätt länge nu.

Forskare vid universitetet i Eindhoven har lyckats att framställa ett konstgjort kött. Det är muskelceller från svin som fått växa in vitro i näringslösning i en tank. Resultatet är fläskkött som aldrig suttit på en gris. Odlingen skulle kunna förse människor med mer miljövänligt kött, utan att någon gris fått sätta livet till.

Problemet är att köttet inte alls har den fasta och magra konsistens som vi är vana vid. Det odlade köttet påminner inte om fläskkotletter, snarare om sojabiffar eller quorn. Forskarna försöker nu att hitta ett sätt att få det odlade köttet att bli mer vältränat. Om in vitro köttet inte smakar eller känns som kött kommer inte konsumenterna att köpa det.

Både forskningen på konstgjort kött och ersättningar från växter lider av problemet att konsumenterna ofta utgår från en bild av ett autentiskt, naturligt jordbruk. Om man har problem att lansera tanken på genteknik i mat gäller samma här. Se mer i boken Som egenmäktiga gudar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

torsdag 23 februari 2012

IMF söker sin nya roll med gamla medel

IMF och Världsbanken är två udda organisationer som fått en renässans genom finanskrisen, fast kanske inte för att de är så väl fungerande utan bara för att de råkat finnas tillhands för politikerna.

IMF har aldrig haft så mycket pengar och inflytande för att forma Europas öde och undvika en ekonomisk hjärtinfarkt. Så var det inte före finanskrisen började 2008 där IMF snarare hade problem med att hitta ett sätt att vara relevant på (se mer i en rätt tunn intervju i Newsweek nyligen med chefen Christine Lagarde). När krisen började såg IMF sin chans, de skulle åter bli en lender of last resort, och då behövdes stora ekonomiska resurser. Gång på gång har IMF tillförts mer pengar av världens stater.

Här sågs problemet med att utse chefer som Dominique Strauss-Kahn och Christine Lagarde på urval att Europa ska ha IMF:s chefspost. Strauss-Kahn gick med EU:s tanke att den europeiska skuldkrisen beror på att PIIGS-länderna (Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien) har ett likviditetsproblem snarare än ett soliditetsproblem. Det är högst troligt att bedömningen Strauss-Kahn gjorde påverkades av sättet han blev tillsatt på. Hade en IMF-chef från Singapore gjort samma bedömning?

Euro-länderna missbrukade helt enkelt möjligheten med att börja spendera massivt, vilket ledde till stora underskott i statsbudgeten som kunde externaliseras. Detta kopplat till väldiga bostadsbubblor, främst i Spanien och Irland.

Euro-länderna har inte längre egna valutor och har stora problem med att anpassa sig inom EMU. Problemet före euro infördes var att många europeiska länder hade som vana att inflatera bort problemen. Om regeringarna hade möjlighet att inflatera skulle de kanske kunna få upp sin export, fast frågan är hur mycket PIIGS-länderna har att exportera? Nu blir det deflation av priser och löner.

IMF borde ha sett att länderna egentligen var bankrutta, men det hade varit svårt att driva igenom politiskt och gått emot IMF:s strategi. IMF:s recept på krishantering brukar vara en ordenlig injektion av kapitalutlåning, följd av benhårda besparingar. Det är en åtgärd för att stärka likviditeten hos landet, så att deras tillväxt sedan kan lösa problemet med tiden. Fast problemet är ju att det inte finns någon tillväxt i ekonomin. Det var tydligt i mitten av 2000-talet när högst modesta kreditdrivna tillväxtsiffror omtalades som en väldig högkonjunktur.

Lösningen som nu drivs är att Tyskland och Frankrike börjat förstå att det inte är fråga om en likviditetskris och därför kräver att problemländerna ska skriva på juridiskt bindande underskottsminskningar som ska övervakas utifrån. Egentligen möter det samma problem, nämligen att tillväxten är för låg. Minskningen av underskotten måste främst komma från en högre tillväxt, inte från en nödbroms, och frågan är hur den ska åstadkommas utan att tänka nytt om den gemensamma valutan och hur EU-ländernas ekonomier fungerar?

I det arbetet är IMF till föga hjälp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

lördag 18 februari 2012

Nazisternas plan inget mot dagens politik

Den onda nazistiska planen kan jämföras med Bank of Englands egen politik. Nazisterna tryckte upp sedlar till 10 procent av penningmängden under cirka 4 år. Bank of England har under de senaste fyra åren tryckt upp sedlar till 28 procent av penningmängden och ökat penningmängden med en faktor på 3,34!

Tack Adam Smith Institute.

Varför är det inte hyperinflation i Storbritannien nu? Förmodligen för att många fler länder gör precis som Bank of England...

Läs mer i Din guide till pengar i Magasinet Neo.


onsdag 15 februari 2012

Vi behöver mer lobbyism

Fredrik Gertten debatterar för registrering och mer reglering av PR-firmorna. De största firmorna lär inte få några problem (snarare drar de nytta av ett svårare affärsklimat), däremot blir det värre för de mindre och för medborgarna. Se mer om detta i Vi behöver mer lobbyism, inte mindre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


onsdag 8 februari 2012

Tyst vår 50 år, vad hände sedan?

Varje dag utsätts du för hundra tusen kemikalier. De används i nappflaskor, plastbestick, tidningspapper och allt annat man behöver för ett bra liv. Hur ska du kunna skydda dig?

I år är det femtio år sedan farorna kring modern kemi uppmärksammades av Rachel Carson i boken Tyst Vår. Hur väl har boken som blev startskottet för miljörörelsen stått sig? Jag undersöker kemikaliesamhället i magasinet Neo nummer 1 för 2012. Lägger vi för stor eller för liten vikt vid riskerna? Hur påverkas vår hälsa? Hur påverkas vår ekonomi?


måndag 6 februari 2012

Kollaps för civilisationen? Valet är vårt

Jag recenserar boken Kollaps, livet vid civilisationens slut av David Jonstad i Svensk Tidskrift den 3 februari. Läs mer i En västerländsk kollaps.

Pamfletter om förestående katastrofer och skräckvisioner är en viktig del av den politiska litteraturen. Det är ett negativt, men ofta framgångsrikt sätt, att argumentera på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

lördag 4 februari 2012

Pengarna och politiken

Dagens Arena tar upp frågan om pengar i amerikansk och svensk politik. Hur kandidater och partier finansierar sina valkampanjer diskuteras alltmer.

Det har blivit en vanlig anklagelse både från vänster och höger att politiker är korrupta, pengarna styr politikerna och lobbyisterna dirigerar sakfrågorna. Visst finns problemet, men att räkna pengar och tala om korruption kan skyla över den politiska debatten.

Amerikansk politik är inte så korrupt som den brukade vara. Ta dig en titt på ett avsnitt av Boardwalk Empire om inte annat. Dagens politik skiljer sig mycket från tidigare, se mer i den artikel jag skrev för UNT.



En skillnad från förbudstiden är intressant nog att många amerikanska politiker är tämligen förmögna på egen hand till att börja med. Där finns en risk i den svenska politiken, den enskilde politikern är rik på grund av sin position - inte trots den.

Men köper inte pengar röster? Då borde (m) och (s) vara än större, (v) borde ha åkt ur riksdagen för länge sedan och (sd) aldrig kommit in. När eBays tidigare VD Meg Whitman ställde upp i guvernörsvalet i Kalifornien 2010 var hennes kampanjbudget mer än tio gånger större än motståndaren Jerry Browns. Brown vann en rätt bekväm seger. Demokratiska presidentkandidaterna har mycket mer pengar att röra sig med än republikanska, ändå har republikanerna vunnit två av fem val sedan 1992.

Den påverkan som pengar och lobbyism har på politiken är mycket mer subtil än så, och beror snarare på vilka kanaler som står öppna för allmänheten att påverka.

Varför behövs pengar i politiken till att börja med? Därför att valkampanjer har blivit mer toppstyrda. I både Sverige och USA har inte politikerna längre de levande kontakterna med samhället genom ett brett nätverk. Även Barack Obamas omtalade valkampanj på internet präglades av toppstyrning och det främsta budskapet var att skänka pengar till Obamas valfond. I Sverige är även de största partierna i riksdagen beroende av de statliga partibidragen för att kunna fungera. Partierna har garderat sig mot vikande medlemssiffror och behovet att möta väljarna.

I slutändan handlar bristen på förtroende om politikernas oförmåga att uttrycka värderingar och formulera visioner. Politiken tolkad som administration och företag beror på det. Lagar om transparens och mot korruption kan i längden inte lösa det problemet.


TransVision 2017 in Brussels

On November 9th 2017 I will give a speech on technological development in Sweden and Europe and the politics of emerging technologies at...