Hanne Kjöller uppmärksammar hur oskicket att begära utdrag ur belastningsregistret sprider sig. Delvis är den konsekvens av den svenska lagstiftningen katastrofala inställning till integritet.
De första lagarna om dataregister kom till när bara myndigheter och storföretag kunde samla in information. Den svenska personnumren startade vid den tiden. Då förväxlades målet, integritetsskydd för alla, med medlet att hejda insamlandet och bruket av uppgifter om enskilda. Nu har alla möjligheten att samla och behandla stora mängder data hemma med persondatorn. Mycket riktigt så har förväxlingen av anonymitet och integritet lett till att personnumren numer används som identifiering i många sammanhang. Personuppgifter kan läggas upp på nätet av vem som helst. Hur djupt problemet är understryks av att myndigheterna själva försöker att minska insynen av sin verksamhet.
Fast hetsen kring brottsregistret har en faktor till, du blir aldrig förlåten ett brott i Sverige. Dick Erixon tog upp frågan i en replik hos Dagens Konflikt, det finns ingen försoning! Staten är fortsatt misstänksam mot den som tjänat av sitt straff och misstänksamheten sprider sig till företag och även bostadsrättsföreningar.
För när böterna är betalade, samhällstjänsten avklarad eller fängelsetiden slut så måste det vara nog. Den dömde är åter en vanlig medborgare. Det är en viktig del av rättssamhället men idag uppfattar många i samhället att rättssystemets påföljder är för svaga och för otydliga. När som helst, uppfattar man, kan den dömde återfalla i sin tidigare kriminalitet.
Vårdande ”straff” rymmer en rättsosäkerhet. När blir man lämplig nog, botad, för att återgå till samhället? Under tiden sprider sig misstänksamhet och rädsla i det svenska samhället och underminerar vardagens möten människor emellan.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, juridik, integritet, anonymitet, internet, straff, kriminalitet, samhälle, rättvisa
