onsdag 28 november 2012

Har Kina och Indien klimatångest?

Besvikelsen efter COP15 i Köpenhamn riktar sig även mot u-länderna. Borde de inte göra mer? Oavsett vem som tidigare har släppt ut mest koldioxid så kommer det inte att gå att göra betydande minskningar utan att u-länderna går med på drastiska nedskärningar. Kina är har världens högsta utsläpp och Sydafrika släpper ut mer koldioxid än Sverige.

Det finns ett högst rationellt skäl till att ett land som Indien inte vill binda upp sig till enskilda beslut, utan att se till att det diskuteras en helhet av klimat- och utvecklingsfrågor. Kraven som skulle ställas på Indien är värre än klimatförändringarna, även om vi ger mer alarmistiska debattörer än IPCC rätt.

Tänk på vad som skulle krävas för att minska världens koldioxidutsläpp från år 2000 med femtio procent till år 2050, och det är ett lägre satt mål än vad många forskare och miljöaktivister framhållit som nödvändigt för att undvika en klimatkatastrof.

Om väst minskar sina utsläpp med 80 procent under nivån från år 2000 så skulle ett land som Indien, enligt beräkningar från Stephen Eule vid den amerikanska handelskammaren, ändå år 2050 behöva halvera sina utsläpp från år 2000. Dagens indier konsumerar femton gånger mindre energi än amerikanerna. Om Indien skall klara sin befolkning på 1,8 miljarder år 2050 med samma energianvändning som år 2000 så kommer landet att få stora problem med att föda sin befolkning.

Indien skulle få överge planerna på att lyfta upp ännu fler miljoner människor ur den yttersta fattigdomen. Om inte det vore illa nog, så skulle just Indiens snabba utveckling sedan 90-talet lägga ytterligare sten på bördan. Idag har hundratals miljoner indier precis tagit steget upp från bondbyarnas armod till en hyfsad medelklasstillvaro med nymodigheter som tre mål mat om dagen, en billig Tata Nano-bil och luftkonditionering som gör arbetet uthärdligt. Den livsstilen skulle medelklassen behöva ge upp, med en enorm social oro och svält som följd.

Det är så krasst att valet för Indien står mellan en möjlig katastrofal utveckling någon gång i framtiden, kontra en självförvållad svältkatastrof idag. Det dilemmat ger perspektiv på varför just de länder som sett stor ekonomisk utveckling inte gärna gör särskilt mycket i klimatfrågan. Utvecklingen har inlett en samhällsprocess som inte kan gå tillbaka.

Indien och Kina är rädda för ett handelskrig över klimatfrågor med EU och USA, men i det handelskriget kan väst mycket väl bli förlorarna om de utestängs från växande marknader. Dessa låsningar i världspolitiken gör att klimatförhandlingarna riskerar att gå in i samma limbo som förhandlingarna världshandelsorganisationen WTO gjort efter Doha-rundans sammanbrott 2008. Om klimatförhandlingarna som UNFCCC hamnar samma limbo i Doha genom bristande helhetssyn vore förödande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Intressant

Minska klimatpåverkan

Systemet med handel för utsläppsrätter diskuteras alltmer. Handeln skall driva på investeringar och sänka utsläppen. Problemet är att efter Chicago Climate Exchange fallit ihop, så är det bara EU:s ETS-system som finns kvar. ETS har plågats av hackerattacker, skattebedrägerier, maffiainfiltration i Italien, återanvändning av utsläppsrätter (i Danmark försvann utsläppsrätter ut till mäklare) och bubblor. EU har fått ingripa i marknaden flera gånger för att hålla priset uppe vid 300 kronor per ton CO2.

Sverige har under tjugo års tid sparat utsläppsrätter för åtta miljarder kronor. Finansminister Anders Borg står inför dilemmat vad som skall göras med dessa. Skall utsläppsrätterna säljas eller borde Sverige göra som Storbritannien och efterskänka sina sparade utsläppsrätter. Borg har lutat åt försäljning i sina uttalanden.

Om Anders Borg väljer det alternativet är det bråttom för med försäljningen. Finanskrisen beräknas ha sänkt utsläppen i Europa genom mindre produktion och att industrier flyttat till Kina. Tillgången på utsläppsrätter är enorm i systemet. Fast vad ska man göra med dem? Många industrier i EU-länderna skulle kunna bygga ut sin kapacitet för fullt till 2016 utan att behöva göra några begränsningar av utsläppen.

Det finns stora problem i systemet, på en mindre skala har ofta individens ansvar betonats. Det är individer som borde hjälpa till med att spara energi.

S. Z. Attari et al. visar i sin rapport Public perception of energy consumption and savings (PNAS 2010) att många konsumenter är dåliga på att uppskatta hur stora deras energibesparingar är. De antar att konsumtionsminskningar (slå av en strömbrytare, kör mindre bil) är bättre än effektivitetsförbättringar (bättre glödlampor och produktionsprocesser).

Vissa åtgärder är flera storleksordningar mer effektiva än andra, men vi tenderar ofta att se till det som går fort och lätt att göra i vår närmiljö, även om effekten är minimal. Om samhället ska gå från fossilbränslen till förnybara energikällor krävs stora ändringar i utbud och efterfrågan som kan våra svåra för konsumenterna att få grepp om. Om vi vill minska koldioxidutsläppen rejält borde vi verkligen sluta framställa stål och cement, vilket ju inte låter sig göras i första taget.

Tanken att alla kan göra något, kan tyvärr ibland vara ett sätt att få något litet att låta stort.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

tisdag 27 november 2012

Genmodiferade virus mot klimathotet

Ironiskt nog kan gentekniken ge en hållbar lösning på energiproblemet. Med undantag av jordvärme, är solsken den yttersta källan till all den energi vi förbrukar. En liten mängd av detta skördas direkt via solceller, men för det mesta förlitar vi oss på växterna, och använder energi från solen från att framställa kolhydrater från koldioxid. Biomassa ger djur energi eller bränns för att frigöra värme.

Ett alternativ skulle vara att bygga upp styrkan i fotosyntesen till organismer som kan ge oss ett mer direkt användbar form av energi. Professor Angela Belcher från Massachusetts Institute of Technology, skriver i en artikel publicerad i tidskriften Nature Nanotechnology, att de nu har visat ett sätt att dela vattenmolekyler till syre och väte, som kan ge teoretiskt obegränsade mängder av användbara energi. Hon skapade ett ofarligt virus, en bakteriofag, som kallas M13. Den kan binda en iridiumoxid som katalysator och ett pigment, zinkporfyrin. Dessa ordnar sig i trådliknande strukturer, som fångar in solljuset genom att dela upp syre från vatten. Forskarna syftar till att utveckla system för att ge vätgas som ska samlas in.

Kommer vätgas någonsin kommer att bli ett realistisk energikälla? Väte är svårt att lagra, men det finns andra strategier. Vinnaren av Nobelpriset i kemi från 1994, professor George A. Olah har tillsammans med GK Surya Prakash ansökt om ett patent för att katalysera koldioxid till metanol på nanonivå. En utmärkt förnyelsebar energikälla utan koldioxid utsläpp.

Användningen av metanol i stället för vätgas skulle fortfarande möjliggöra användning av bränsleceller, och skulle också ge en energibärare som är mycket enklare att lagra och hantera. Kemin bakom är redan välkänd. Tricket är att integrera detta till en effektiv, kostnadseffektiv process som skulle vara ett realistiskt konkurrent till befintliga energikällor. Om processen är beroende av dyra, subventionerade förnybara energikällor för att producera vätgas, och sedan använder mer energi att för producera metanol, så låter det låter osannolikt att den skulle vara lönsam. Kanske det skulle gå i områden med mycket vattenkraft eller jordvärme.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

Klimatflyktingarna som försvann

En vacker, och djupt tragisk bok är Climate Refugees från den franska fotojournalistkollektivet Argos på MIT Press. Argos visar de umbäranden som människor får leva med i staden Dhakas slum när översvämningar får dem att lämna Bangladeshs landsbygd. Bilderna ger intryck av den förtorkade Chadsjön i Afrika och hur bönderna måste lämna dess stränder. Boken dröjer kvar och ser det som finns kvar efter katastroferna, när tevekamerorna dragit vidare.

Klimatflyktingar har börjat bli omtalade, med människor som flyttar från torka, ökenspridning, stigande havsnivåer eller växlande vädermönster. Internationella Röda Korset skrev i en rapport 2001 att fler flyr från sina hem för klimatskäl än av krig. Uppskattningsvis fanns det då 25 miljoner klimatflyktingar. Förenta Nationerna varnade år 2005 för att 50 miljoner skulle kunna bli klimatflyktingar till 2010. Klimatpanelen IPCC uppskattade att det kan finnas 150 miljoner klimatflyktingar år 2050.

Förändringar är svårare att anpassa sig till i fattigare länder, och nu har också fler i världen chansen att fly. Tidigare stannade de kvar i ett omöjligt läge. Förändringar i miljön kan vara mycket drastiska. Chadsjön har varierat sin storlek över åren. FN skattade att sjön minskade med kanske 95 procent mellan 1963 till 1998, för att nu öka efter de senaste satellitbilderna.

Stora förändringar i miljön sker kontinuerligt, frågan är hur dessa förändringar hanteras på bäst sätt. Men är skälet till att människor flyr fattigdom eller klimatförändringar? Det är ofta svårt att avgöra. Ska klimatflyktingar skall få en egen flyktingstatus av FN:s flyktingkommissariat UNHCR och hur ska de skiljas från politiska, ekonomiska och krigsflyktingar?

Det talas inte längre så mycket om klimatflyktingarna. Gavin Atkins på Asian Correspondent undrade över hur det gått i de områden som pekats ut som riskzoner. Det visade sig inte ha hänt något speciellt, på de platser där folkräkningar genomförts hade befolkningen ökat. FN svarade med att plocka ned sajten med undersökningens karta utan förklaring. Siffran på klimatflyktingar hade kommit från professor Norman Myers vid Oxford, också känd för att ha myntat att det dör ut en art om dagen.

Få människor uppfattar ett så abstrakt begrepp som klimatet. De flyr sin hemort för att det saknas mat, jobb eller makthavares övergrepp. Klimatförändringar kan vara en orsak, men att kategorisera klimatflyktingar som en egen grupp säger rätt lite i sig om hur de bör få hjälp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

måndag 26 november 2012

Läsk, prostatacancer och epidemiologi

Isabel Drake vid Lunds universitet har gjort en studie om att hög konsumtion av läsk kan öka risken för prostatacancer. Artikeln befinner sig bakom en paywall hos den vetenskapliga tidskriften American Journal of Clinical Nutrition (sammanfattning här) men det går att läsa mer på hemsidan för Lunds universitet om studien. Studien uppfattade en 38 procents högre risk, utan att finna något samband mellan prostatacancer och det totala intaget av kolhydrater.

Det finns ju störfaktorer, om inte annat hög ålder hos männen, där prostatacancer blir vanligare. Frågan är också om vilka som rökt mer, är fysiskt aktiva, dricker mer alkohol eller är fetare. En förhöjd risk på 38 procent är lågt och har risken ökat med mindre än 50 procent betyder det troligen en sammanblandning av effekterna där riskfaktorn läsk hänger samman med andra faktorer.

Det är inte för att hänga ut den här studien, det är viktigare att peka på nyhetsvärderingen i media. Den är en bred studie, där studien ska kompensera bort alla störfaktorer utom just det som ska undersökas och sedan ska forskarna få fram något statistiskt signifikant resultat.

Prostatacancer är en de vanligaste cancerformerna och läsk väcker känslor då det onyttiga ofta omtolkas till att bli omoraliskt i dagens samhälle. Det har nog varit skälet till att TT-redaktionen värderade nyheten om att läsk kan öka risken för prostatacancer. Tar TT upp en nyhet, så kommer den att få ett stort genomslag.

Hur mycket påverkar varje faktor vår hälsa? Hur mycket påverkar de i samband med andra faktorer? Det blir mycket svårt att peka ut en enskild faktor, särskilt om vi börjar tänka på alla okända parametrar.  Ändå tar medierna den här typen av epidemiologiska studier på mycket stort allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

Klimatvetenskap och Nobelpris

Världen förbereder sig inför klimatkonferensen COP18 i Doha. Vad säger vetenskapen om klimatförändringarna? Vilka resultat kan det bli av klimatförhandlingarna? Dessutom en diskussion om Nobelprisen. Speglar Nobelpriset hur vetenskapen ser ut i dag? Lyssna på podden här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Intressant

Integritet snarare än anonymitet

Svenska myndigheter är mindre transparenta, Anders R Olsson skrev boken Att stänga det öppna samhället om det. Samtidigt ställer det frågor om hur integriteten bör se ut, där kan boken Nothing to Hide av Daniel Solove rekommenderas. Har vi som Solove utmanande frågar offrat integriteten för anonymiteten?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

COP18, vad kan vi vänta


Idag måndag den 26 november börjar COP18, UNFCCC-förhandlingarna i Doha, Qatar. I år, till skillnad från Durban ifjol, så är det inte tal om att det ska bli något avtal. Kyoto har fallit och parterna har kommit överens om att komma överens, någon gång i framtiden.

Det var EU som fick igång COP-förhandlingarna igen efter den amerikanska senatens nej till Kyoto och satsade mycket politiskt kapital på att få igenom ett avtal i Köpenhamn. När Barack Obama valdes till president i USA höjdes förväntningarna, men ironiskt nog har miljörörelsens starka stöd och Nobelpriset tillåtit honom att komma undan med ett jämförelsevis svalt engagemang.

EU kommer att ha svårt att driva samma linje som tidigare. Vi vet tyvärr inte vad som sagts på Europarådets ministermöte för Doha, ländernas positioner på mötena är inte tillgängliga för allmänheten utan det kommer ett gemensamt uttalande efteråt. EU nådde sina mål rätt snabbt, åtgärderna såg lätta ut att genomföra på 90-talet. Polen och andra nya medlemsstater vill ha utrymme att växa i när deras ekonomi kräver mer energi. Cypern är EU:s ordförandeland och ska samordna EU:s arbete i Doha. Sverige har inte en betydelsefull roll i Doha.

Nu vill president Obama plocka ut förhandlingarna från FN-processen och föra över dem till Major Economies Forum. Det skulle vara en välgärning att samtalet koncentrerades till de 16 största ekonomierna som ändå släpper ut mest växthusgaser.

Mammutkonferenserna är svåra att få ihop med hundratals parter, som alla kommer med olika intressen och förutsättningar till förhandlingsbordet. Alla parter kommer inte heller till bordet med de bästa avsikter; många länder ser snarare konferenserna som chansen att få mer biståndspengar.

Vid de senaste mötena i Cancun och Durban var det tydligt att energipolitik och miljöpolitik blandas ihop med utvecklingspolitik i allmänhet. Mycket prestige har lagts ned i FN-mötena, särskilt av EU, men en mer pragmatisk inställning skulle behövas. Nya parallella samtal kan öppna dödläget.

Under tiden har forskningen börjat att förändras. Det påverkar förutsättningarna, det paradigm forskarna arbetar utifrån, om vilka frågor som är viktiga, vilka svar som är betydelsefulla och vilka experiment som ska utföras. Det kommer fram resultat som inte passar in i paradigmet och inte låter sig förklaras inom ramarna för det förutsättningar som vetenskapen ställt upp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

Kinas stora gröna språng

Kina är världens fabriksgolv, med allvarliga miljöproblem och högre koldioxidutsläpp än något annat land. Det finns en medvetenhet om det hos de kinesiska myndigheterna, som satsat på grön teknik. Kommer Kina att genomföra Det Stora gröna språnget, som Thomas Friedman beskrivit i sin bok Hett, platt och trångt?

På senare tid har invändningar kommit från bland annat klimatdebattören Björn Lomborg. Kina investerar dubbelt så mycket i förnyelsebara energikällor än USA, men det mesta går åt till att producera till kunder i USA och Europa. Den handeln har tagit fart med bidragen till grön teknik. Ett exempel är att Kina tillverkar mer än hälften av alla solceller i världen men använder bara en procent av dem. En tredjedel av alla vindkraftverk som byggts används inte, enligt en rapport från Citigroup. Snarare förlitar sig Kina till 87 procent på fossila bränslen, mest kol enligt IEA, för sitt eget energibehov.

Enligt den senaste femårsplanen ska Kina uppnå 11,4 procent förnyelsebar energi till 2015, men det måste ses mot bakgrund av landets ökade energibehov. Idag får Kina 13 procent av sin energi tillgodosedd av förnyelsebara energikällor som biomassa och vattenkraft.

Det är svårt att beräkna kostnadseffektiviteten hos förnyelsebara energikällor genom de stora bidrag som stater i väst betalar för dem. Det är tydligt i hur kinesiska hushåll har tagit till sig solpaneler, de fungerar bra för att värma vatten eller ge husvärme till inte ens en fjärdedel av kostnaden. När grön teknik är effektiv och billig på riktigt, tar folk till sig den.

Sedan 2006 har Kina ökat sina utsläpp av växthusgaser så mycket att världen fått ett nytt USA sett till utsläppen. Det gör minskningar från små länder, som Sverige, rätt meningslösa. Nu är Kina det land som släpper ut mest koldioxid. Om det skall finnas en kontroll av koldioxidutsläppen så måste Kina vara med. Det kommer inte att ske i första taget.

Kina är nämligen beroende av kolkraftverk, som utgör 70 procent av landets energikonsumtion. Det finns inga exakta siffror, men Kina är tveklöst världens största producent och konsument av kol, med 13 procent av världens fyndigheter. Kinas konsumtion har ökat med 129 procent sedan år 2000, främst inom industrin och utgör nu 40 procent av världens konsumtion.

Skälet till ökningen är att kolkraften flyttar till Kina. Särskilt den energikrävande stålindustrin har i hög utsträckning flyttat dit. Finanskrisen har inte stoppat Kinas tillväxt, och därför är behovet av mer energi fortsatt stort. Den kinesiska regeringen lättar därför på några restriktioner som ålade fabrikerna med de största utsläppen ifjol. Det behövs, då energiförbrukningen ökar med 11 procent under 2010 efter en kall vinter och stålindustrins ökade behov.

Kina är inte bara en stor producent av kol, landet importerar alltmer kol. Kolgruvor över hela världen är beroende av kinesisk efterfrågan. Då den kinesiska ekonomin växer snabbt kommer restriktioner på industrier i väst riskera att råka ut för Amdahls lag, det är den långsammaste komponenten som bestämmer ett systems prestationsförmåga. Då kommer kostnaderna att stiga i de mest energiintensiva länderna, och flytta till dit det är billigare att producera, med en äldre teknik.

Miljörörelsen har rätt i att vi bör tänka på att utsläpp går till Kina, vad händer där med solenergi och vattenkraft? En hel del satsningar sker. Qinghai-provinsen är ett centrum för solenergi, och om Kina börjar att bygga ut högplatån i Tibet med solpanel så kan landet få en betydande ren energiproduktion. Den kontroversiella dammen vid Three Gorges kommer öka sin produktion, då Kina idag importerar vattenkraft från Bhutan och Laos.

Kina är dock ett kolland och kommer troligen att använda än mer över tiden. Annars skulle de inte sluta tjugoåriga avtal för tillgång till kolrättigheter utomlands. Kina förbättrar inte sin energieffektivitet lika snabbt som väst. Alla avtal som inte tar med Kina kommer att leda till högre utsläpp av CO2.

För Kina har en poäng med att föra sin energipolitik. Landets regering ser en osäker energitillgång för hela världen, även om vi undantar tanken om Peak Oil. Det finns många åldrande kol-, olje- och kärnkraftverk som måste stängas de närmaste åren. Pressen på förnyelsebara energikällor kommer att bli stor, och fossila bränslen kommer att vara fortsatt viktiga. De ser fler länder än Kina. Sydafrika bygger nu ett av världens största kolkraftverk med stöd av Världsbanken.

Många debattörer, som professor Hans Rosling, har fört fram att det inte är rättvist att ställa kraven på Kina. Kina har inte haft koldioxidintensiva industrier tidigare, och problematiken med koldioxid idag beror på tidigare industriländers utsläpp. Det är inte Kinas fel att landet nu får chansen att växa. Världen har förändrats snabbare än vad Hans Rosling och många andra anat. Kina är nu en politiskt, ekonomiskt och socialt mycket betydelsefull nation, och kan inte behandlas som ett u-land längre.

Den riktning som Kina tar, mot fortsatt kolanvändning eller grön teknik, kommer att påverka världen långt mer än vad som sker i EU och USA.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

söndag 25 november 2012

Vad gör EU i klimatfrågan?

Chefen för EU-kommissionens kontor i Stockholm, Pierre Schellekens, har en lång erfarenhet av EU:s klimatarbete och internationella förhandlingar. Schellekens arbetade nära den tidigare miljökommissionären Stavros Dimas och följde de internationella förhandlingarna på nära håll. Hur ser EU:s kommande klimatarbete ut, och vad kan följa på COP16 i Cancun för Europas del?

”EU:s ansträngning höll Kyoto på dagordningen, särskilt genom Margot Wallströms arbete med att få Ryssland att ratificera”, då kunde avtalet träda i kraft.  ”Det är föga sannolikt att det blir ett avtal i Cancun. EU:s förhoppning är att kunna föra in fler samarbeten, som de fransk-norska bilaterala avtalen med andra länder om avskogning”.

Det rör sig framåt när det gäller skogsskyddet genom REDD-avtalet, tekniköverföring och anpassning, ”särskilt med att få in mätbarhet och kontroll i avtalen”. Om det går att få delavtal på COP16, kan det ge en skiss av hur en ersättning för Kyoto-protokollet kan se ut. EU kommer att försöka nå bilaterala fördrag med BASIC-länderna (Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina). ”De har också ett ansvar. Det är inte bindande avtal, men åtaganden förväntas av dem med energieffektivitet och att minska utsläppsökningarna”.

Finanskrisen har inneburit fallande koldioxidutsläpp. ”Det gick inte att förutse hur mycket utsläppen skulle falla”. EU varit den främsta förespråkaren för att handel med utsläppsrätter är det bästa sättet att belöna ”early adopters”, de industrier som går före med ny klimatsmart teknik. Faller priset bara av lägre produktion, förbättras inte tekniken när produktionen och utsläppen återgår till sin tidigare nivå. ”Fast priset har inte kollapsat, och experimentet är bara i sin början”. Vid starten år 2005 var utsläppsplanerna nationella för varje EU-land, ”installationsvis var informationen dålig, vissa fick fler kvoter än de behövde”.

Schellekens menar att rapporteringssystemen för företag kommer att bli tuffare, och den nuvarande perioden för handelssystemet ETS mellan 2008-12 har en bättre mekanism. Nu får företagen ansöka om kvoter efter bl.a. BNP-tillväxt och energieffektivitet, och med en minskande faktor i ekvationen. Fler utsläppsrätter kommer att auktioneras ut till högst bjudande, och inte delas ut gratis. I dag auktioneras 5-10 procent ut, år 2020 är målet att omfatta 50-60 procent av rättigheterna. Det kommer att ge mer utrymme för förnyelsebar energi inom transport, jordbruk och bostadssektorerna.

Not: denna intervju gjordes med Schellekens år 2010 inför COP16 i Cancun

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant

lördag 24 november 2012

Ingen rymdturism i Kiruna

Tyvärr, det är fortfarande ett svårt företag att kunna skjuta upp människor i rymden även om det blivit enklare. Virgin Galactic har problem med sin rymdturism i Kiruna.

Det beror också på att Virgin Galactic har problem med att få igenom sina rymdplan genom den amerikanska luftfartstyrelsen FAA. Är det ett flygplan eller är det ett rymdskepp? Vilka regler gäller? Ska FAA skapa upp specifika regler för Virgin Galactics rymdplan? Det fördröjer proverna.

I längden är New Space framtiden, frågan är hur långt det tar och om det blir en livlig utveckling?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

fredag 23 november 2012

Förbud av hajfenor en soppa

Europaparlamentet har röstat för ett förbud av jakt på hajfenor, igen. Tydligen fungerade inte förbudet från 2003, vad handlar det om?

USA har ett federalt förbud mot att fiskare bara skär av hajens fena och sedan kastar tillbaka hajen. Hela hajen ska användas, om den fiskas upp. Sedan har några delstater haft förbud av innehav av hajfenor.

Som tidskriften Reason tar upp är förbudet mot hajfenfiske egentligen bara en renhållningslagstiftning. Det är som att skjuta älg, bara ta hornen och låta kroppen ligga och skräpa i skogen. Det finns många användningar för haj.

Fast det som Världsnaturfonden WWF vill med utökade förbud är att inte sällsynta hajar dödas. Då kommer förbuden inte runt huvudproblemet, att det inte finns något skäl för fiskare att inte fånga alla hajar de kan. Precis som med noshörningarna saknas äganderätt i fisket och hårdare förbud verkar leda till fler kryphål. Det bästa är om det går att visa fiskare att levande hajar kan ge högre intäkter än döda.

Utmaningen för bevarandet av hajar är inte att det finns många som gillar hajfenssoppa, utan att det finns ett jämförelsevis litet antal av riktigt uthålliga konsumenter. De äter hajfenssoppa främst av medicinska skäl och bryr sig rätt lite om lagar och etiska argument. De kan mycket väl tänka sig att betala mer för hajfenorna. Förbud kommer inte åt den handel, lika lite som den gör med handel med noshörningshorn. Där kan en marknad ge en regelbunden tillgång, samtidigt som högre priser skyddar hajarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant

torsdag 22 november 2012

Inför COP18: dags för plan B

Frågan om ett klimatavtal slutade för mig på en frukost i Visby år 2011. Sveriges tidigare finansminister Allan Larsson hade skrivit en rapport för Global Utmaning inför COP17. Då kom det! Nu måste strategin bytas i klimatförhandlingarna. Det blir inget avtal i Durban. Det politiskt omöjliga hade plötsligt blivit verklighet, i alla fall i avskildheten på ett seminarium i Almedalen.

Före mötet i Köpenhamn var strategin sammanhängande för att få till stånd ett globalt bindande avtal under FN:s övervakning. U-länder skulle få miljarder dollar i bistånd för att ställa om och kompenseras av de rika länderna för sina kostnader. Den synen på världens länder som antingen rika och fattiga stämmer allt mindre. Utsläppen skulle minskas till en nivå som begränsade klimatförändringen till en höjning på två grader globalt.

Debatten har främst handlat om klimatforskning; om koldioxid, sotpartiklar och hockeyklubbor. Det fastnade alltid på första steget; att kraftfullt fastslå bevisen för att en klimatförändring orsakad av människans utsläpp håller på att ske. Fast när debatten alltid stannade på att tala om vetenskapen så diskuterades sällan hur genomförbar en global klimatkonvention skulle vara.



Är kostnaden för att inte göra något alltför hög? Är de föreslagna åtgärderna rimliga och effektiva? Finns det enklare och billigare sätt att uppnå samma mål? Så bedöms rimligheten både för att byta ut kullerstenarna på Donners plats, som för att skriva en klimatkonvention.

Vetenskapen betonades för att motivera kostnaden. Just genom den visshet som framfördes i klimatforskningen, behövdes inte några större osäkerheter kring materialet för att allmänhetens förtroende skulle sjunka.

De ekonomiska, teknologiska och diplomatiska förändringarna av ett avtal skulle vara just globalt omfattande. Det skulle kräva massiva omställningar även från länder som inte vare sig vill eller är förmögna till att införa kontroller i varje steg av sin ekonomi. Ett avtal skulle bli urvattnat, omöjligt för USA:s senat och Kinas politbyrå att godkänna, eller omöjligt att upprätthålla.

Det skulle förstås behövas någon institution som kan bestraffa de nationer som bryter mot avtalet, men vi lever alltmer i en värld med flera maktcentrum. FN klarar inte den rollen. USA skulle inte kunna straffa Kina ens om de ville.

Under kalla kriget ställdes världen inför det mycket tydliga hotet av ett globalt kärnvapenkrig. Det var inte tillräckligt för att få parterna att skriva under ett avtal om att avskaffa alla atombomber. Ett globalt nedrustningsavtal skulle i jämförelse vara lättare att övervaka.

Allan Larsson hoppas på en plan B till avtalet om att styra koldioxidpriset. Rapporten faller rätt snart ned i förhoppningar om fler komplexa internationella avtal. Klimatförändringar är ett stort problem, men det räcker inte om lösningen som föreslås är ogenomförbar eller oekonomisk.

Före detta miljöministern Andreas Carlgren sa inför Köpenhamn ”det finns ingen plan B”. Nu är det dags att skaffa en. Som miljödebattörerna Ted Nordhaus och Michael Shellenberger påpekat är problemet att vi ser klimatdebatten som en utsläppsfråga och inte som en energifråga. Alternativa energikällor är för ineffektiva i jämförelse med fossila bränslen. Det blir en fråga om att gynna innovation, och eftersträva hanterbara lokala lösningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant

onsdag 21 november 2012

Desertec: skiner ännu solenergin?

Solenergi projektet Desertec borde väl ha goda förutsättningar för att lyckas? Jag intervjuade tidigare Jonathan Walters på Världsbanken om sol i Sahara.

Nu rapporterar tidskriften Der Spiegel om att Desertec har fått stora problem med att få ihop sin budget på 560 miljarder euro. Intressenter drar sig tillbaka. Problemet är skattemedlen som Der Spiegel tar upp och svårigheten med att bygga i länder som Algeriet, Marocko och Tunisien.

Solenergins problem understryker det som blivit tydligare efter de stora investeringar som gjort i förnyelsebara energikällor det senaste årtiondet: de är för dyra att producera jämfört med fossila bränslen. Satsningarna handlade inte bara om att vara klimatsmart, utan också att många räknade med att fossila bränslen skulle bli mycket dyrare på 10-talet. Skatter och avgifter drev på den observationen. Solpaneler kan ha blivit billigare att tillverka, men det har även olja och skiffergas.

Tanken att höja priset för kol, olja och gas tills att vind och sol kan konkurrera har inte riktigt fungerat som det skulle. Oavsett hur dyrt alternativet är, så måste man i slutändan göra uppfinningarna och implementera innovationerna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

tisdag 20 november 2012

Dags att ge fart åt New Space, Jan Björklund

Jan Björklund är Sveriges rymdminister. Nu reser han till Neapel i Italien för att delta i ESA-rådets ministermöte. Läs mer om mötet och besluten för femårsbudgeten som är uppe på agendan hos Populär Astronomi.

Det är en tid av förändring i rymdfarten. Rymdfarten tar steg ifrån de stora rymdorganisationerna. Vi började att se de första förändringarna när NASA fick börja att förändra sin strategi, särskilt efter Barack Obama lade ned Constellationprogrammet, det som skulle ersätta rymdskytteln.


New Space, start-ups inom rymdteknik och rymdfarten, har fått luft under vingarna genom att NASA definitivt går från utförare till beställare. ESA har varit i den rollen, fast med mindre lyckade resultat, som Galileo-programmet.

Detta därför att skälet till att läget under Obamaadministrationen är bättre då vi jämför med hur NASA såg ut tidigare. Många att frågar sig hur länge SpaceX kan hålla ut med sina låga priser. Kritik har kommit om att kursen bara handlar om att hitta en ersättning för skytteln fast genom företag som SpaceX, ett Solyndra i rymden.

Frågan är fel ställd, hur länge kan de europeiska länder hålla igång sitt rymd-SAS? Att ESA inte specialiserar sig? Ska man satsa på en uppgradering av Ariadne raketerna? Elon Musk på SpaceX tycker det, det mest av budgeten går till jordobservation och navigation.

Dags att ge fart för New Space även i Europa. Om ESA ska vara inblandat i rymdfart borde det vara som just infrastruktur och beställare, inte utförare av tjänster. Här skulle institutionerna och företagen, som dem bakom Rymdagendan, kunna arbeta mer förutseende och entreprenöriellt. Det är möjligt att öppna upp, raketerna kan finnas tillgängliga hos billigare alternativ.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant

Energi under Saharas sol

Det finns något med öknens vidder som lockar till stora projekt. Världens största solkraftverk håller på att byggas i närheten av staden Ouarzazate i Marocko. Självfallet inte i sanddynerna, där solpanelerna skulle sjunka ned, utan på en slätt i stenöknen.

Jag intervjuade i början av år 2011 Jonathan Walters, ansvarig på Världsbanken för strategi i Mellanöstern och Nordafrika.

I vilket skede är uppförandet av solenergianläggningen i Ouarzazate?

Anbudet för den första fasen är på väg att lanseras. Ytterligare information finns hos MASEN (marockanska solenergimyndigheten). Denna process har gått mycket snabbt.

Vilken är din uppfattning av hur MASEN klarar arbetet?

De har rekryterat bra personal, och fick upp farten mycket snabbt. Det visar ett starkt engagemang för solenergi på högsta nivå i Marocko. Solenergi är helt klart strategiskt viktigt för Marocko, och landet har i själva verket nu tagit ledningen i Medelhavsområdet. De uppvisar ett starkt ledarskap för klimatförändringarna, och förtjänar ett lika starkt stöd från Europa.

Varför kan de bästa stordriftsfördelarna uppnås i Sahara?

En kombination av naturliga förutsättningar, marknadstillgänglighet och finansieringsmöjligheter. Den naturliga skälet är solsken, låg luftfuktighet och mycket tillgänglig mark (med också en utvecklad infrastruktur). På marknaden finns två skäl: länder som är stora oljeproducenter vill använda mindre olja och gas för el, och använda oljan i något som har högre förädlingsvärde, så de är ute efter att producera el från solen.

Länderna i Nordafrika är tillräckligt nära för att Europa ska kunna se potentialen i grön el från solen, och solenergin ger också Nordafrika chansen att uppnå sina mål utan att öka utsläppen av koldioxid. De finansiella skälet är att dessa länder är berättigade till mycket mjuka finansieringsvillkor under Cancun-avtalet.

Sammantaget har processen för att mobilisera finansiering av projekt varit mycket lovande, men klara åtaganden krävs från EU:s sida i vissa fall, och det viktigaste är tillgången till den europeiska marknaden.

Världen behöver snarast en teknik för förnyelsebar energi som producerar el även när solen inte skiner och vinden inte blåser. CSP, koncentrerad solenergi, har goda möjligheter att lagra solvärme. Om tekniken blir tillräckligt uppbackad för att uppnå stordriftsfördelar, kan CSP ge en betydande del av världens framtida energibehov.

Kan den nuvarande oron i regionen stoppa projektet?

Det går så snabbt, det är inte möjligt att säga vad effekterna blir. Vi hoppas givetvis allihop att det blir fredligt. Skapandet av arbetstillfällen inom tillverkningsindustrin, som har hög potential i regionen, kan bli ännu viktigare än tidigare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

söndag 18 november 2012

Har du koll på KOL?

Har du känt dig andfådd på sistone? Kommer det mycket slem när du hostar? Märker du att din kondition försämras och att du allt oftare blir stillasittande? Om du röker är det klokt att gå till din vårdcentral och be om att testas för KOL.

KOL, kroniskt obstruktivt lungsjukdom, är snart den tredje vanligaste dödsorsaken i världen. Kjell Larsson påpekar att det inte skulle behöva vara så. Larsson är professor och enhetschef vid enheten för lung- och allergiforskning vid Institutet för miljömedicin på KI och har gett ut boken KOL, det går att behandla.

”KOL är underdiagnosticerat på vårdcentralerna”, när patienter uppger att de är trötta och lätt bli andfådda tolkas det som vanliga ålderstecken. Då symptom för KOL i ett tidigt skede liknar astma (en annan vanlig obstruktiv lungsjukdom) så kan KOL förväxlas med astma. ”Spirometriundersökningar är viktiga för att diagnosticera KOL, men det är inte alltid vårdcentralerna använder dem”, många fall av tidig KOL skulle kunna upptäckas då. I en spirometriundersökning andas patienten i en apparat som mäter lungornas kapacitet.

WHO slår fast att tobaksrökning är den absolut vanligaste orsaken till KOL. I Sverige finns omkring 600.000 -700.000 sjuka och sjukdomen bryter oftast ut efter 45 års ålder efter 30-50 års rökning. Ungefär hälften av alla rökare drabbas av KOL. Arvet kan också påverka. Omkring en på 1600 har en ärftlig brist på äggviteämne, påpekar Larsson. För dessa kan KOL bryta ut redan före trettioårsåldern.

”Det är aldrig försent att sluta röka”, KOL går inte att bota men rökstopp, mer motion, sjukgymnastik och bättre kost minskar symtomen och höjer livskvaliteten. Medicineringen liknar den mot astma och bygger på läkemedel som framförallt ska andas in. Då används luftrörsvidgare som Spiriva och beta-2 stimulerare som Onbrez. Det bästa är om kombinationsläkemedel ges, så att det blir lättare att hålla reda på behandlingen.

Får andra än rökare KOL? ”Gruvarbetare, folk i tredje världen som eldar inomhus, så internationellt är inte KOL relaterat till rökning hos kvinnor som här i Sverige”

KOL är en sjukdom att ta på allvar. För de flesta som slutar röka är det en lindrig sjukdom och det går att leva ett fullt normalt liv, ”ju fler som testar sig för KOL tidigt, desto fler går att rädda och desto bättre blir livskvaliteten för de sjuka”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

lördag 17 november 2012

Energi året om?

En trygg energiförsörjning är avgörande för ett modernt samhälle. Regeringens energiöverenskommelse har satts ifråga efter ledarbytet i Centerpartiet. Storbritannien planerar att göra stora sänkningar i utsläppen av växthusgaser. Samtidigt ska Tyskland stänga sina kärnkraftverk efter katastrofen i Fukushima.

Länder som vill minska CO2-utsläppen kan minska sin totala energianvändning, men det bara skrapar problemet på ytan. För att uppnå målen måste själva produktionen förändras.

För att uppnå målen, måste energiproduktionen utvecklas på ett sätt som behåller ström i ledningarna, till ett pris som konsumenterna är beredda att betala. Tyskland, som nu ska avveckla kärnkraften, ska bygga vindkraftverk och satsa på solenergi.  Liknande utvecklingar kan vi se hos andra länder som Storbritannien och Italien.

Kärnkraftsverken står alltför ofta stilla i Sverige, delvis för att de ju egentligen skulle vara nedlagda vid det här laget. Vind och sol är energikällor som inte alltid ger kraft när den som bäst behövs, eller lika mycket under årstiderna. Strömmen kan komma när efterfrågan är som lägst, och behöver uppbackning från andra energikällor. Det lägsta behovet av el är dessutom ganska högt i Sverige. Danmark kan få 20 procent av sitt elbehov från vindkraft, men i praktiken blir det bara 10 procent. Resten exporteras till Norge och Sverige med förlust.

Problemet är att beroendet av gas och kol riskerar att öka. Förnyelsebar energi kan definitivt spela en viktig roll i energiförsörjningen men då gäller det att förbättra förmågan att klara av förutsägbara toppar och dalar i efterfrågan.

Europeiska Unionen har antagit en agenda. Namnet på agendan är EU 202020 – målet är att till år 2020 göra en energibesparing på 20 procent, en utsläppsminskning på 20 procent och att 20 procent av energin ska komma från förnyelsebara energikällor. EU 202020 låter ju onekligen elegant, men går det att genomföra? EU är rätt entusiastiskt på att anta mål som medlemsländerna sedan inte håller.

Numer verkar målet ändrats till EU 202015 – att EU:s medlemsstater sänkt målet för den förnyelsebara energin till 15 procent. Det kan låta som lättare att uppnå, men det berör hela energibehovet, även uppvärmning och transporter. Därför går det åt mycket bidrag till att isolera hus och utöka användningen av biobränslen för transporter.

Och efter år 2020, då EU ska gå in för utfasning av fossila bränslen? Det är svårt att tro att detta kan uppnås utan en del tämligen radikala tekniska innovationer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

fredag 16 november 2012

Cigaretterna är rökta!

Årligen dör i Sverige 6.400 människor av sjukdomar relaterade till rökningen. Globalt är rökningen ett stort problem, där världshälsoorganisationen WHO räknar med cirka 5 miljoner döda varje år, och att kanske så mycket som att en miljard människor dör till år 2100.


Förutom lungcancer är över 80 procent av alla fall av strupcancer och 90 procent av all muncancer kopplade till rökning. Det farligaste med rökningen är inte nikotinet. Nikotin är ett milt stimulerande medel med lugnande effekter. Nikotinet ger rökaren njutning och leder till beroende.

Det är röken som rökaren andas in från de förbrända tobaken och minst 3.000 andra tillsatser som är farligast. Cigarettrök innehåller mellan 2-6 procent koloxid, vilket minskar rökares hemoglobin med i medel 15 procent mot 1 procent för icke-rökare. Frågan är vilken roll som passiv rökning spelar?




Tobaksbruket kommer från Amerikas indianer. Var inte rökning ohälsosamt även för dem? Nu fanns det inga tio-fredspipor-om-dagen-rökare, snarast var tobaken en rituell drog. Det var med européerna som tobaken blev en handelsvara. Cigaretter kom sent, tidigare rökte de flesta pipa och cigarr eller använde tuggtobak och snus. De gjordes med den tobak som blev över från andra produkter.

Cigarrtobak, som Havanna, har en nikotinhalt på 1,5 procent jämfört med 4-6 procent i den tobak som används för cigaretter. Före det kemiskt behandlade pappret och säkerhetständstickan var det otympligt att röka dem. Tuggtobak var vanligare och först i början av 1900-talet gick cigaretterna om alla andra former av tobak.

Den tyske läkaren Robert Koch, blivande Nobelpristagare, studerade tuberkulos och drog felaktigt slutsatsen att bakterierna kunde smitta genom spottade tobakssafter från tuggtobak. Cigaretter sågs som det hälsosamma alternativet. Under världskrigen var cigaretter en billig förstörelse för soldaterna, då tillverkningen var lätt att mekanisera. 


Nikotinets egenskaper har varit kända än sedan 1500-talet, och studerades kemiskt på 1800-talet. År 1942 rapporterade L.M. Johnston i The Lancet om sina experiment med att injicera rökare med nikotin och att de fick sina behov uppfyllda av sprutorna. Johnston visade också på kroppens tolerans byggs upp för högre doser.

Det finns få ämnen som är så väl studerade som nikotin. Det är därför som tobaksbolagens försvar att förneka nikotinets beroendeframkallande egenskaper, driven av rädslan att bli stämda för skadorna, var dömt att misslyckas. 
Svårigheten låg i att koppla rökning med lungcancer.

Det brukar sägas att det inte är svårt att sluta röka, men människor reagerar olika på nikotin. Vilka rökare som lyckas sluta tvärt är ingen slump. Det är med nikotin som med alkohol; de flesta dricker inte för att bota abstinensbesvär utan för att få en trevlig effekt. De rökarna hade lättare för att sluta.


Rökningen är inte en last längre, en synd att straffa bort, utan har blivit en klassfråga och hänger därför ihop med andra svåra sociala och psykiska problem. Högst andel rökare finns bland kvinnor med svår ekonomisk situation, där var tredje röker dagligen. Det är därför som hjärt- kärlsjukdomar ofta inträffar inom samma grupper, i kombination med dåliga kostvanor och alkoholvanor.


Problemet med Tobakskonventionen är att den antar ett sätt att bekämpa tobakens skadeverkningar globalt, den amerikanska moraliserande tanken att sluta eller dö. Sluta tvärt kommer inte att vara normen längre. De återstående rökarna kommer inte vara lätta att behandla, och att trappa upp dagens politik ger inte samma resultat som tidigare.


Det är svårt för de flesta och att dra ned på antalet cigaretter leder ofta till att man röker mer intensivt med längre och djupare drag för att få samma intag av nikotin. Det finns flera produkter för att sluta röka som nikotintuggummin, nikotinplåster och vareniklinpreparat. 


Hjälpmedlen för rökavvänjning, som plåster och tuggummi, har lägst risker men har nackdelen att de är dyra, ibland svårare att använda och dessutom får man inte köpa dem i butik. Sverige är ett undantag som tillåter det. Få lyckas att sluta genom dem. Vareniklinpreparat har kopplats till svåra depressioner och självmord, men det finns skäl att ta uppgiften med en nypa salt.


Fotografi Uffe Johansson

Snuset har tagits upp som ett alternativ, men det är en kontroversiell tobaksprodukt och med ett omdebatterat hälsoläge. En debatt har gällt risken för cancer i bukspottskörteln, även om risken knappast är högre än för rökning.

Oavsett snusets fördelar är det inte troligt att kunskapen om snuset kommer att bli mer spridd utanför Sverige.
 För att berätta om snuset för konsumenterna skulle innebära att tillåta tobaksreklam. Alternativt skulle folkhälsomyndigheterna få gå ut med informationskampanjer om snuset och dess fördelar för rökare, och det kommer troligen inte att ske.

Rökningen är ett stort hälsoproblem, men för att kunna lindra skadorna bör man se över inte bara att informera folk om riskerna att börja (förmodligen det som gör mest skillnad), eller hur man kan sluta, men också att skydda dem som fortfarande röker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Intressant

torsdag 15 november 2012

Framtidens sex

Debatten om sexualitet är fortfarande fixerad vi de rätt strikta kategorierna manligt och kvinnligt. Debatten om framtidens sexualitet kommer att se ut är rätt förutsägbar. Ett tidigare inlägg tog upp vad sex är till för: syftet är att främja könskriget.

I den här radioessän tar jag upp hur framtidens sex kommer att se ut



Det är fortfarande en het fråga om föräldrar ska få välja kön på sina barn, att äldre människor i allt högre grad bevarar en könsdrift är också en känslig fråga.

Diskussionen om att välja vilket kön som man vill vara är väletablerad, däremot är asexualitet - att inte vilja tillhöra ett kön fortfarande kontroversiell och laddad med konflikt. Att konflikten inte brutit ut beror nog på att de asexuella är så få till antalet, än så länge.

Grunden i konflikten om sexualiteten på 2010-talet rör förstås autenticiteten. Sexualiteten uppfattas idag som ett naturligt, spontant och känslomässigt område i livet. Att sex skildes från kärlek på 60-talet är fortfarande lite laddat, att sex och fortplantning skiljs åt i vår samtid har mildrats då barnafödande i vilket fall som helst gick in i livets mer planerade områden.

Människor har alltid försökt skräddarsy relationer efter ekonomiska och sociala faktorer, men sexualiteten är däremot ny för samma omsorg. Kär genom ett piller? Bara möta sin partner på internet? Upplevelsen att sex är rätt oviktig? Reaktionen från intervjuaren i klippet nedan är rätt vanlig. En brist på diskussion kring framtidens sex inte att tränga undan det. Det går inte över med tiden, det är inte bara en fas.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Intressant

onsdag 14 november 2012

Könskriget stärker avkomman

Sexualiteten är ur evolutionens synvinkel kanske det viktigaste hos oss människor. Efter att vi har fortplantat oss och fört våra gener vidare så bryr den sig inte om hur det går för oss som individer. Fast sex är ju mycket mer än så, och även om sex och samlevnad är synlig för oss på ett helt annat sätt än tidigare finns mycket att utforska.

Det går att tala om sex mer öppet än på till exempel Hugo Gernsbacks tid, men visst är det laddat. Vi har debatter i Sverige om att riksdagen gått emot regeringen ifråga om äggdonation för ensamstående. I många länder, även i Europa är homosexualitet kontroversiellt, och även här i Sverige hörs röster för att begränsa möjligheten till abort. Det var inte så länge sedan p-pillret slog igenom, kan den avancerade sexologiska debatten och stora och små förändringar lämnat många i kölvattnet för den sexuella utvecklingen?

Först och främst, vad är sex till för? Varför föder vi inte bara ungar vid rätt tidpunkt? Växtekologerna Åsa Lankinen och Josefin Madjidian vid Lunds universitet publicerade en studie om en nordamerikansk blomväxt som heter Collinsia heterophylla. De dokumenterade kriget mellan könen hos växten.

En del pollenkorn påverkade pistillens yta så att just deras pollenslangar trängde in i pistillen före de andra pollenslangarna, och befruktade fröna. Det är till nackdel för fröbildningen, så forskarna ser indirekta bevis på att ståndaren och pistillen är inbegripna i en kapprustning.

Collinsia heterophyllas sexualitet och människan skiljer sig förstås åt, men sexualiteten, dess laddning och spelet kring den fyller samma funktion. Det ska inte vara för lätt att para sig och få en avkomma. Sexualiteten driver på evolutionen i snabb hastighet. Då levande organismers miljö förändrats hastigt under hela jordens historia har det varit en fördel att kunna muteras långt snabbare mellan generationerna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant

tisdag 13 november 2012

Är neurovetenskapen ett psykotyckeri?

Kom du fram till dina åsikter för att du är dum i huvudet?

Det är ett riktigt nedsättande sätt att tala om någons politiska åsikter eller bevekelsegrunder på. Har du använt det argumentet kommer samtalet inte att bli särskilt konstruktivt.

Andrew Ferguson skriver en artikel i Weekly Standard om hur rön från psykologin och hjärnforskningen används för att påskriva politiska ställningstaganden beteenden och attityder. Forskarna når sina slutsatser i förväg genom hur de psykologiska testen konstrueras. Det är neurovetenskapen som står i fokus igen, är det fråga om neurononsens?

Plötsligt kan allt förklaras genom hur hjärnan fungerar, att allt du gör sägs påverka intelligensen och intelligensen påverkar allt du gör i ett cirkelresonemang, eller att darwinismens naturliga urval används som förklaringsmodell på saker Charles Darwin aldrig övervägde. Det strävar åt att ge heltäckande förklaringar som har svårt att falsifieras.

Det är ett problem, som Ferguson påpekar, att många studier på universiteten är observationsstudier med sällan ett särskilt bra urval av försöksgruppen. Ferguson tar upp överrepresentationen av amerikaner med asiatiskt ursprung och vad det ger för snedvridningar i attityderna.

I Sverige speglar grupperna ofta de snedvridningar som följer på studentpopulationen här. Studenter är inte typiska representanter för hela befolkningen, men ställer upp på tester för en låg ersättning. Studierna kan sällan ge den tyngd åt fynden som sedan förs fram i pressmeddelanden och nyhetsartiklar, se mer i Föredrar verkligen stressade män tjockare kvinnor?

Det kommer en strid ström av artiklar och böcker. Exempel är rön som säger att rika har sämre moral, ekopsykologi som sägs förklara varför inte människor inte följer förvetenskapligade gröna värderingar eller som sjukdomsförklarar konsumtionsmönster.

Ferguson pekar också på att vilka som kallas liberaler och konservativa i studierna är högst godtyckligt. Ett av hans exempel: innebär ett ordnat skrivbord att man har ”konservativa” politiska idéer? Ett oordnat att man är vänster? Det är faktorer som, utan tillräckligt stöd, dragits upp för att säga saker om komplicerade sociala och politiska sammanhang.

Det sägs vara en strid om verklighetsbeskrivningen, där vetenskapsskribenten Chris Mooney kommit fram flera gånger, nu i år med boken The Republican Brain: The Science of Why They Deny Science—and Reality. Det är ett kusligt anslag, republikanernas politik sägs vara ett ”angrepp på verkligheten” och bero på att republikaners hjärnor skulle se annorlunda ut än demokraters.

Då går man inte in för att kritisera politiska motståndares åsikter, utan politik hänförs till neurologi och psykologi. Hur ska då ett demokratiskt samtal vara möjligt? Den andre hävdar sin åsikt bara för att hårdvaran i den felprogrammerade hjärnan ser ut så. Den egna åsikten är däremot objektiv sanning, alla vet egentligen vad som bör göras och hur.

Sanningen är att även den egna åsikten ju självfallet uppstår ur en blandning av rationella och irrationella faktorer och att påverkan från gener och neuroner är för avlägsen för att konkret påverka vardagslivets attityder. Det är många tankefel som återkommer i sammanhanget, men de är snarare högst allmänmänskliga.

Försöken att förklara komplexa sociala fenomen och individers attityder genom politikens allt för enkla partietiketter, är ett totalitärt synsätt på människans liv som samhällsvarelse. Dessutom politiska etiketter som allt färre människor identifierar sig med – både i USA och Europa ökar antalet väljare som inte identifierar sig med något parti.

Artikeln i Weekly Standard spårar detta ”psykotyckeri” till vissa forskares vänsterpolitiska åsikter. Det stämmer delvis, risken är att gå för långt åt andra hållet om att alla vetenskapliga rön beror på bias.

Det gäller inte bara partipolitik. En jämförelse är hur psykologen Cordelia Fine kritiserar neurosexismen, där skillnader i hjärnan mellan män och kvinnor dras ut till att förklara fenomen som inte kan hänvisas till blott neurologi.

En annan viktig faktor är att forskningen om hjärnan är ny, likaså trendiga forskningsfält som evolutionsbiologi och beteendeekonomi. Alla nya fält har en osäkerhet i sina avgränsningar och rymmer en risk att osäkra rön dras ut till att förklara för mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Intressant

onsdag 7 november 2012

Charles Duke, fortfarande yngst på månen

Det är 40 år sedan Charles Duke gick på månen. Nu var den forne astronauten i Stockholm för att tala på utställningen A Human Adventure på Tekniska muséet. Hur är det att träffa en rymdhjälte? Många gamla astronauter är utleda på att intervjuas om sina färder. Duke är däremot öppen, artig och professionell. Entusiasmen och äventyrslustan från månlandningarna gick att känna av.




Charles Duke berättar om sin månresa

”Vi borde ha tagit fler PR-bilder på astronauter”, säger han fundersamt. ”Nu tog vi främst vetenskapliga bilder”. Ofta skyms syftet med månlandningarna bakom mediasensationen. Särskilt Apollo 16 var en vetenskaplig expedition, med syfte att landa i ett geologiskt mycket intressant område vid den slitna Descartes- kratern. Forskningsresultaten blev intressanta, tidigare trodde man att området formats av vulkaniska flöden med olika viskositet. Det visade sig snarare vara att mycket av stenen i kratern är fragment av meteoritnedslag som förångats. De hittade vulkanisk sten som kylts ned mycket långsamt och blivit puder eller förglasad sten. Måndamm täcker allt. Det finns ingen is på månen. Däremot finns det fruset kväve som påminner oss om is.

Apollo 16 samlade in 98 kilo av totalt 378 kilo månsten. Ingen lätt sak att få ner den tyngden till Jorden. Duke och de andra fick läsa i en master i geologi och fick en genomgång om hur fynd skulle samlas in och katalogiseras med bilder från de automatiska kamerorna från Hasselblad, så att geologerna på Jorden skulle kunna hålla reda på stenfynden. ”Ingen färgprakt på månen. Svarta, vita, grå stenar, ser inte så olika ut”. Idag är de flesta astronauter forskare, berättar han, så systematiken i insamlingen skulle vara mycket noggrannare.



Då det inte finns någon atmosfär kan värmen från solen bli farlig. Rymddräkterna klarade 130 grader, men månytan värms upp mer av solen så de lämnade när temperaturen stigit till 110 grader. Materialet i dräkterna är mycket hållbart för både hugg och slag, så mikrometeoriter var ingen fara.

Den största risken med månpromenaderna var snarare att bli överhettad och få värmeslag, särskilt då månens låga gravitation lurar astronauten att överanstränga sig i 160 kilo tunga dräkten. Nog känner sig en människa lättare på månen, men blir inte Stålmannen för det. Kylsystemet i dräkten är därför mycket viktigt, och en gång höll det på att sluta illa. Duke ville leka mån-OS och hoppa högst i sin dräkt, tappade balansen och föll nästan på rygg. Om han inte vänt sig i fallet i sista stund, hade han slagit sönder syretanken och kylsystemet.

Mest sensation för Apollo 16 väckte månbilen. En lättstyrd batteridriven roversom var packad på landaren och monterades efter landningen. Maxfarten låg på 17 km/h och astronauterna såg till att inte åka längre bort än sex kilometer från landaren. Vid ett nödstopp skulle de ha chansen att gå tillbaka innan luften tog slut. ”Rovern står kvar på månytan så om du vill ha en kärra för åtta miljoner dollar så kan jag berätta var den finns att hämta. Ingen rost, fast du får nog byta batteriet”, skämtar Duke. Fast har bilen inte blivit träffad av en meteorit fungerar den troligen.



Månbilen på utställningen

Duke är fortfarande den yngste som gått på månen. Mycket av rymdprogrammet har lagts i malpåse till hans besvikelse. Kanske borde han ha tagit chansen att fortsätta med rymdskytteln, fast nu är är det yngre förmågors tur. De kommersiella rymdresorna ser han fram emot och omtalar Space X, Nevada orbital science, Boeing och rymdturismen från Kiruna som Virgin Galactic påbörjar. Men det är månen som han fortfarande ser som mänsklighetens tröskel ut i världsrymden. ”Vi borde bygga en bas på månen, som forskningsstationerna på Antarktis, en sådan går att underhålla. Resan till planeten Mars är nästan en enkelriktad resa. Vi kommer att åka dit, så småningom, men månen är fortfarande det mål som går att uppnå lättast”.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

tisdag 6 november 2012

Tidernas rymdutställning, a Human Adventure

A human adventure- The Exibition har öppnat på Tekniska museet i Stockholm. Det är världspremiär för utställningen, som sedan skall gå vidare till andra museer. Det är Tekniska museets största utställning någonsin som pågår fram till den 6 november 2011. Vad kan besökaren förvänta sig? Skapar A human adventure aha-upplevelser och förundran?


Nos och cockpit på rymdfärjan Atlantis

Utställningen är i skrivande stund inte riktigt färdigställd och kommentaren i audioguiden stämmer inte överens med utställningsobjekten. Det är beklagligt, men om man väntar med besöket en vecka eller så borde allt vara på plats.


Motorn för Titanraketen anländer till utställningen på Tekniska Museet


Halda-klockan som bars av Christer Fuglesang på hans färder. En rymdklocka till priset av 80.000 kronor, fast fortfarande är nog Omega Speedmaster Professional tuffast?

Utställningen ger en hel del valuta för pengarna, och den är enormt fascinerande för rymdentusiasten. Nackdelen är att berättelsen om rymden främst handlar om NASA och månkapplöpningen.


För barnen finns en avdelning där de kan få prova på astronautlivet, här ses en gravitationsslunga.

Tidiga tankar om rymden visas med 1800-talets science fiction författare, men även Tsoikovskijs raketekvation hade varit intressant att ha med. Det skulle ha betytt en del matematik och fysik, och det hade nog publiken klarat av.


Rena rama steampunk

Sedan återges rymdkapplöpningen ur ett amerikanskt perspektiv, även några sovjetiska artefakter finns med (den briljante Sergej Koroljov får vara med på en bild). Rymdkapplöpningen är spännande, men skedde för mer än 40 år sedan.


En kopia av månbilen som astronauterna använde. Originalet står kvar på månen.

Efter månlandningarna så avtog mycket av rymdfarten. Besökaren får se modeller av Skylab, och interiörer från rymdfärjan (som får ett sista uppdrag i april, sedan läggs rymdfärjorna ned). Rymdstationen Mir och den internationella rymdstationen ISS tas inte upp.


Cockpit på rymdfärjan Atlantis

A human adventure ger med sin utformning inte bara en intressant inblick i hur spännande teknik är, men också i att läget just nu är problematiskt för att fortsätta utforskningen av rymden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

måndag 5 november 2012

Larmen vingklipper vetenskapsjournalistiken

Utdelning av Aspengrenstipendiet, och Ulrika Björkstén mottar priset. Björkstén är chef för Vetenskapsredaktionen på Sveriges Radio som finns i Uppsala. Det är välförtjänt, utan tvekan. En nyckel till kunskapsspridning.

Så säger Ulrika Björkstén något viktigt i sitt tacktal. Björkstén påpekar att Sveriges Radio Vetenskapsredaktion är den enda som har kritisk massa i sin rapportering. Det är sant, vem skulle annars vara på tal att vinna pris?

Samma sak twittrar de engelska vetenskapsskribenterna Martin Robbins och Ed Yong om när det gäller BBC inför en prisgala. BBC var med sin vetenskapsrapportering de överlägsna vinnarna. Robbins och Yong skämtar om vilken klåpare i nomineringskommittén som satt upp en kandidat på listan som inte tillhör BBC. De skojar, fast skämtet speglar verkligheten. Det är inte särskilt goda tider på många håll i världen.

En titt i enlighet med Martin Robbins sondering av det brittiska landskapet så ser vi en liknande situation i de svenska medierna. Det finns tidskrifter som främst lutar sig mot iögonenfallande bilder och forskningsrön med häpnadsväckande wow-faktor för läsaren (dino-porr!). Det finns populärvetenskap med något tyngre innehåll, även om de självfallet mest skriver om populärvetenskap snarare än vetenskapsjournalistik. Dagstidningarna lyser med sin frånvaro i båda länderna. Vetenskapsjournalistiken uppfattas som relativt dyr av ledningarna på tidningarna, som all annan specialjournalistik.

Hur gick det så? Den ursprungliga vetenskapsjournalistiken var beroende av ikoner, hjälteberättelser där professorn stod i centrum. Riktigt vad professorn gjorde var inte så viktigt, det uppseendeväckande stod nyheten i sig själv för. Alla i publiken fattade att professorn hittat en ny stjärna, benen från en dinosaurie eller uppfunnit en ny makalös manick.



Dagens vetenskapliga upptäckter är mycket svårare att kommunicera, då rönen är mer abstrakta. Vad betyder sannolikheter? Vad är ett vetenskapligt konsensus? Hur värderas en publikation? Därför fanns en önskan att koppla vetenskapsjournalistiken till något som var relevant för en bred allmänhet.

Björkstén för i sitt tacktal fram risksamhället av Ulrich Beck, det är rädslans politik. I dagens mångfaldiga samhälle är det inte säkert att alla delar samma uppfattning om vad som är ett vetenskaplig framsteg. Nyheten om en genmodifierad risplanta kan vara lysande nyheter för vissa men rena katastrofen för andra. Däremot vill ingen få en hjärntumör och alla blir därför berörda på samma sätt av nyheten kring en riskfaktor. Risker skulle engagera läsaren mer än professorsporträtten.

Fixeringen vid risker öppnade för larmjournalistiken och den "churnalism" Martin Robbins varnar för (engelskt nyord för att pressmeddelanden omvandlas till artiklar). Det kom från en önskan att nå en bredare allmänhet, men minskade rapporteringens relevans för publiken. Dagstidningarna gick längst, därför klarar sig magasinen bättre.

Förlusten av förtroende ingår i en större trend där vetenskap och forskning också tappar i förtroende. Vetenskapen framställs som mer enig än vad den ofta är, kanske för att som Martin Robbins påpekar att vetenskapsjournalisten och forskaren kommit för nära varandra? Baylen Linnekin skriver om att många dåliga studier tas upp i medierna. Kopplingarna finns i forskningsmiljön, där larmproducenten kommer med nya larm och dessutom kan ha större intressen bakom sig.

Det handlar om att vetenskapsjournalistik måste våga vara nördig. Det är berättelsen kring vetenskapen, vilket inte behöver vara den gamla hjälteskildringen, som behöver utvecklas. Då engagerar den, för till slut så tröttnar publiken på "Dagens Livsfara", särskilt när allmänheten själv börjar uppmärksamma att rönen inte är så starka som de ges intryck av att vara.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant

Transhumanism och posthumanism i filosofin och framtiden

Jag skriver den 21 maj 2017 om  Transhumanism och posthumanism, på samma sida av staketet på Medium. Transhumanism och posthumanism följer...