tisdag 30 juli 2013

Politiseringen av vetenskapen

Samhället och naturvetenskapen har alltid påverkat varandra intimt, men något har förändrats på senare tid. Det märks inte minst efter att ha läst den välskrivna essäboken Politicizing Science- The Alchemy of Policymaking (redaktör Michael Gough) från Hoover Institution/Stanford University, skriven av tolv forskare vars karriärer påverkades när deras vetenskapliga gärning kom i konflikt med förhärskande politiska ståndpunkter.

Det är ofta svårt för sund vetenskap att ligga till grund för politiska beslut menar de, då samhället genomsyras av olika politiska särintressen, och det finns en vetenskaplig okunnighet hos både lagstiftare och allmänhet.

Essäerna visar att konflikten mellan vetenskap och politik beror på att det i politiken ofta finns en tanke på att uppfattningar är lika med verklighet och fakta är förhandlingsbara, vilket lånar sig till felanvändning eller överbetoning av naturvetenskapliga rön för att gynna en viss politik. Det medför att resurser och forskningstid tas från relevant forskning, onödiga regleringar införs, viktiga tillämpningar inte kan utföras- samt att inflytande och trovärdighet ges till de forskare som är mindre nogräknade. Särskilt farligt blir det när man ser det som möjligt att enkelt härleda en specifik politik ur naturvetenskapliga analyser.

Genom hela boken löper försiktighetsprincipen som en röd tråd. Den kan vara bra för att medvetandegöra forskare om de möjliga konsekvenser ett handlande kan få och principen manar till försiktighet i hur man applicerar nya rön. Men om man inte tar rationell riskanalys och riskhantering på allvar, så används lätt principen bara till att avfärda allt nytt som för riskabelt.

Fysikern William Happer tar upp kall fusion i sin essä, en händelse som blev starkt politiserad för att stödja en förmodad upptäckt som antogs lösa alla energiproblem. Han jämför detta med hur den sovjetiske forskaren Trofim Lysenko vidhöll att ärftlighet berodde på miljö istället för gener. Både hypotesen om kall fusion och Lysenkos teser föll vid en falsifiering. Kall fusion kunde då trots allt avfärdas i väst, men lysenkoismen vidhölls i Sovjet då den var korrekt för etablissemangets politiska syften. När hypoteser och påståenden är precisa och kan testas, menar Happer, kan en fri forskning sanera sig själv. Men när dessa inte är det, som med vår tids oerhört komplexa frågor (exempelvis koldioxidutsläppens påverkan på klimatet, eller radioaktiv strålnings-, kemikaliers-, och genmodifierade grödors påverkan på människa och miljö) samtidigt som risker eller möjliga fördelar uppfattas som stora, så politiseras naturvetenskapen lättare.

Henry Miller, tidigare verksam vid amerikanska Food and Drug Administration (FDA) pekar på hur byråkrater och stora företag ofta kan samverka för att politisera forskningsresultat. Byråkrater finner gärna fler problem, som kan leda till fler regleringar, då detta utökar deras inflytande och anslag. Stora företag har resurserna för att klara en höjning av omkostnader för forskning, utveckling, säkerhet och utökat administrativt arbete, vilket deras mindre konkurrenter inte har och därför drivs bort från marknaden genom dessa höjda affärsomkostnader. Miller noterar att byråkrater och storföretag, genom dessa mekanismer, på senare tid också har kommit närmare aktivistiska grupper som är motståndare till vetenskap och teknik för att kunna få ytterligare ammunition till sina regleringsagendor.

Ingenjören Joseph Martino pekar på fall då statliga myndigheter medvetet valde ut passande data, misstolkade observationer och påverkade experiment för att uppnå önskade resultat. Martino anser självklart inte att vi alltid skall misstro forskning bedriven av statliga myndigheter, men att all forskning, vare sig den bedrivs av myndigheter, universitet, företag eller miljöorganisationer bör bemötas av en hälsosam skepsis.

Biokemisten Stephen Safe studerar forskningsresultaten kring endokrina disruptorer. Det har länge diskuterats om vilken påverkan som utsläpp av små mängder av kemikalier med hormonet östrogen har haft på människors hälsa. Safe anser att vi har diskuterat ämnet för länge. Det finns inte längre i den politiserade debatten några incitament för att sätta punkt och säga att något är tillräckligt säkert, utan även små risker skall numer undersökas om och om igen. Det är riskabelt, menar Safe, då det tar viktiga resurser från forskning om andra mer angelägna vetenskapliga problem.

Genetikern Bruce Ames, från National Academy of Sciences NAS, och cancerforskaren Lois Swirsky Gold kritiserar dagens överreglering av kemikalier då regleringar ger små hälsovinster för hela befolkningen. Särskilt den vikt som har getts för reglering av och forskning på cancerogena ämnen visar att det går mode i vad som anses vara stora miljöfaror. En sidoeffekt blir att forskare på relaterade fält beskriver sin forskning i termer av just den miljöfara som är på modet, vilket innbär att fältet kan spädas ut.

Fysikern Bernard Cohen arbetade på 70-talet med att sprida acceptans för kärnkraften hos allmänheten. Det gick inte så bra, kärnkraftsmotståndarna kunde alltid räkna med massmediernas trogna stöd, särskilt genom att dessa inte satte riskerna hos kärnkraften i perspektiv med risker i vardagslivet. Människor bedömer näraliggande risker i vardagen som mindre farliga, vilket gör att människor anser att bilkörning och rökning är säkrare än kärnkraft, men obekanta faror säljer lösnummer. Därför kunde kärnkraftmotståndarna lugnt sikta in sig på att enbart beskriva risker och faror, utan att ta på sig ansvaret att göra avvägningar eller beskriva hur samhället skulle klara sig utan kärnkraftens fördelar. Om man bara stängde kärnkraftverken skulle alla problem vara lösta.

Klimatforskaren Patrick Michaels varnar för hur politiska hänsyn kan komma in redan i valet av hur man skall ställa upp sina vetenskapliga modeller och vilka data som betonas.

Biologen Michael Gough beskriver hur urvalet av forskare till olika kommittéer kan politiseras. Gough beskriver exempelvis hur amerikanska Environment Protection Agency (EPA) år 1990 kom fram till att det inte fanns övertygande skador av Agent Orange på veteranerna från Vietnamkriget. Kongressen, som länge stött veteranernas krav, gav the Insitute of Medicine (IOM) i uppdrag att gå igenom EPA:s data. Men IOM:s kommitté uteslöt alla de forskare som tagit ställning i den vetenskapliga debatten. De flesta av världens främsta forskare på området hade dock ställt sig bakom EPA:s studie. Kongressen fick, inte oväntat, sina önskade forskningsresultat från IOM till stöd för Agent Oranges skador på veteranerna.

Det läsvärda svenska bidraget ges av Robert Nilsson, en toxikolog som har verkat vid Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen, och som länge varit kritisk till Sveriges extrema tolkning av försiktighetsprincipen och rigida regleringar av kemikalier. Nilsson varnar för att statsmakten på senare tid har skaffat sig ett stort inflytande över forskarsamhällets problemformulering och teoribildning genom finansieringen. Provokativt pekar han på att naturvetarna anpassar sig till de fält som har forskningsanslag, och söker finna effekter och forskningsresultat inom givna ramar, för att fortsätta få anslag. Därför har naturvetarna tappat i status i samhället, i slutändan vet politikerna ändå att forskarna kommer att anpassa sig till politiken. Exempel Nilsson ger är att många av dagens detaljregleringar angående cancerogener och andra kemikalier har drivits fram av tjänstemän utifrån politiska hänsyn, och att dåvarande miljöminister Anna Lindh 1997 sade att hon satte högre tilltro till Greenpeace i frågan om PVC:s skadliga effekter än till Kungliga Vetenskapsakademin.

Kemisten Roger Bate skriver om farorna med att rakt av överföra miljöstandarder som antagits av i-länder till u-länderna. Han fokuserar sig särskilt på frågan om DDT; hur förbudet mot insektsgiftet ledde till malarians återkomst i Afrika, och hur politiska påtryckningar såg till att det inte återtogs i bruk mot malariamyggan tills helt nyligen, men då hade redan många människor insjuknat och dött.

Klimatforskaren Fred Singer berättar om de mycket hårda politiska påtryckningar han fick att stryka en kollega ur en vetenskaplig rapport, när denne uttryckte att den vetenskapliga grunden för global uppvärmning var otillräcklig för att motivera snabba och vittgående politiska åtgärder. Singers essä väcker frågor om hur konsensusdrivna rådgivande paneler arbetar, och pekar på att rekommendationer från dessa tyvärr kan vara mer grundade på sociala och politiska hänsyn än sund vetenskap. Singer tar också upp hur USA:s dåvarande vice-president Al Gore försökte misskreditera hans forskning genom att försöka få TV att undersöka varifrån Singer fick sina forskningsmedel. Singer påpekar att i dag tillåts många debatter om vetenskap bli ofokuserade, genom att man övergår till en föga produktiv metadebatt om vem som får anslag av vem, vem som har rätt att yttra sig i debatten, vem som i själva verket företräder vilka intressen, eller vad den och den menar egentligen. Själva forskningsdebatten försvinner långt ut i periferin.

Essäförfattarna uppmanar ofta naturvetare att mer aktivt delta i den politiska debatten, för att lösa problemet med politiseringen. Det är kanske en lite väl from förhoppning. Det tar mycket tid och arbete att nå långt i sin disciplin, att också ha tillfälle och kunskap för att delta i samhällsdebatten är få forskare förunnat.

Ett annat skäl till att forskarna tystnat i mycket av samhällsdebatten beror på något mer allvarligt, som författarna inte tar upp i tillräckligt hög grad. I den professionella roll som forskarna ofta företräder i debatten måste åsikterna vara väl underbyggda och alla eventuella osäkerheter måste påpekas. Men den vetenskapliga argumentationen kan dels inte bemöta icke faktabaserade frågor och invändningar, dels framstår forskaren som osäker, när hon påtalar- i stället för att kringgå- den osäkerhet som finns i resonemang och fakta. Då blir det ofta de forskare som vågar ta steget utanför sin forskarroll som får ett oproportionerligt genomslag i debatten, på gott och ont. För fakta framkommer inte såsmåningom i samhällsdebatten, vilket många forskare tycks tro. Det kräver ett aktivt debatterande från forskarna, men från andra premisser.

Bokens författare är ibland för inriktade på situationen i sin egen disciplin utan att riktigt fånga helhetsbilden, men man bör betänka att författarnas steg i denna riktning är rätt stort. Många inom det vetenskapliga samfundet har inte uppmärksammat problematiken än i dag.

Ofta så tar författarna upp medierna, problematiken kring mediesituationen och att dessa borde balansera debatten och återge forskningens positioner tydligare. Men även vetenskapsjournalister har svårt att påverka debatten kring forskningen, då den numer rör sig i ett gränsland mellan naturvetenskap, politik och kulturdebatt som är annorlunda än traditionell vetenskapsjournalistik. Snarast tjänar vetenskapsjournalisterna på att politisera vetenskapen. Detta då vetenskapsjournalistiken har mist mycket av sin status den senaste tiden, men genom en politisering av vetenskapsdebatten så kan vetenskapsjournalisten träda in i en mer respekterad roll nämligen som politisk kommentator. Detta är riskabelt, då politiker och beslutsfattare mer och mer får sin omvärldsanalys från medierna. En artikel i en kvällstidning kan innebära mer för samhällsdebatten än 10 år av forskningsarbete.

Inte blir det bättre av att naturvetenskapen nästintill är eliminerad från kulturdebatten, detta i en tid då naturvetenskapen mer än någonsin påverkar människans livssituation och ställer de viktiga existensiella frågorna.

Politicizing science rör ett kontroversiellt tema, och fungerar som ett viktigt inlägg, och tar iallafall en hel del steg i rätt riktning för att väcka debatten om naturvetenskapens självständighet. Boken är läsvärd och kan rekommenderas även till lekmannen, då den ger en god introduktion till många politiska frågeställningar och stridslinjer inom naturvetenskaperna. Kanske kan boken starta en välbehövlig bredare debatt även utanför forskningen och politiken om vilken roll naturvetenskapen bör ha.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

Make the future come sooner på Arholma GAL-festival!

Den 3 september anordnas Arholma GAL-festival – en mötesplats och forum för gröna, alternativa och libertära aktörer. Festivalen å...