torsdag 5 september 2013

Kemi, när boten blir värre än soten

Image courtesy of [joesive47] / FreeDigitalPhotos.net

Politik är en avvägning mellan intressen och ett försök att finna rationella lösningar. Kemikaliepolitiken är sällan ett bevis på det. Dagens Nyheter tar inte upp att det finns ett starkt intresse som driver på mer lagstiftning om kemikalier: den europeiska miljörörelsen. Det är inte ett problem i sig att det finns intressenter och lobbyister, utan i vilket sammanhang de ska agera.

EU:s kemikaliepolicy Reach kräver att tillverkare bevisar att deras produkter är säkra. Fast det går inte att fullt ut bevisa att ett ämne är helt säkert, så tillståndsprövningen innehåller många politiska överväganden och lobbying. Det är därför som processen kring Reach även har fått en sorts medialt driven opportunism i frågan om vilka ämnen som ska vara tillåtna.

Porterhypotesen säger att en strikt miljöpolitik kan pressa industrin att ta fram säkrare ämnen och förbättra konkurrenskraften. I praktiken är det inte lätt att förutse uppfinningar. Snarare blir det svårare att innovera, för de nya ämnena ska testas, medan den gamla produktionen kan flyttas till billigare och osäkrare förhållanden i Kina och Indien. Kemikaliepolitiken är en bra viktigare fråga än att hamna under en närsynt konsumtionskritik, många av produkterna är inte så lätta att avstå från som DN gör gällande.

Hur ser vi till att boten inte är värre än soten? Det beror på om regleringarna görs på en farlighetsuppskattning (”ämnet kan vara farligt! Förbjud det!”) enligt försiktighetsprincipen eller på en riskbedömning (”om det är farligt beror på hur det används, så testa och se hur skadorna kan minskas”). Europa behöver en ny typ av rationell riskhantering som börjar väga alternativkostnader.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

Den smarta staden, en ny generation

De senaste åren har intresset förnyats för att diskutera städernas infrastruktur. Miljöfrågor och klimatfrågor diskuteras tillsammans me...