söndag 1 september 2013

Tunisien på tröskeln

Hur står det till kulturellt och politiskt i Tunisien? Efter den hastiga internationella uppmärksamheten vid presidentvalet i oktober har det nordafrikanska landet fallit tillbaka i medieskuggan. Fast det kanske borde vara länder som Tunisien som uppmärksammas mer? Jag skriver reportaget Lyfter det glittrande Tunisien? i Tidningen Kulturen den 14 april 2010.

Skymningen utanför flygplatsen i Monastir ger den nyanlände först en känsla av främlingsskap. Resan på den stora vägen från flygplatsen in till staden Sousse går genom relativt välmående förorter. Det är betongförorter, men ser inte så mycket sämre ut än sina motsvarigheter över hela världen. Bilarna på vägarna ser ofta rätt slitna ut, fast luften är inte så hårt nedsmutsad. Det är sanden från Sahara, som lyfts upp i skyn av kvällsvinden, som låter en förstå att Tunisien ligger långt borta. Sanden glittrar vackert i solnedgången, men gör luften torr som sandpapper, medan den signar med över kusten på väg norrut.

Tunisien skulle kunna vara en ö. Resande kommer med båt eller flyg. Landvägen från det oroliga Algeriet och det excentriska Libyen är stängd. Landet tittar hellre norrut mot Europa, som börjat titta tillbaka. Det är ett alltmer populärt resmål, med mer än femtiotusen besökare från Sverige varje år. Den främsta konkurrenten om charterturisternas gunst, Turkiet, har blivit dyrare på sista tiden och Tunisien kan också bjuda på soliga stränder, spännande kultur och äventyr.

Medinan, den gamla staden i Sousse, är en labyrint av vindlande gator, mattförsäljare, kaféer, fönsterluckor, gångar med välvda tak, glimrande butiker, främmande dofter och minareter. Gamla lampor lyser upp de mörka hörnen basaren. Parfymer, kryddor och orientalisk tobak tynger luften. Det är nästan som att befinna sig i ett vykort, om det inte vore för att vanliga tunisier fortfarande handlar här.

Turistområdet utanför Sousse är en värld för sig. Det är så snyggt och modernt som landet förmår för att turisterna skall trivas. Arkitekturen är anpassad till att motsvara förväntningarna på Orienten, den traditionella tunisiska byggnadsstilen ser inte tillräckligt arabisk ut.

Böneutroparen från den näraliggande moskén hörs svagt över gatorna, närmast försagd jämfört med andra muslimska länder. Religionen är försagd i Tunisien. Landets förste president, landsfadern Habib Bourguiba, ville bygga en sekulär stat. Det gick delvis, månggiftet avskaffades, kvinnor fick rösträtt, och familjeplanering gav arabvärldens lägsta befolkningstillväxt. I årtionden balanserade Bourguiba sin makt mellan statsförvaltningen, oligarkerna och islamisterna precis som han balanserade mellan USA och Sovjet, mellan Israel och PLO.

I november 1987 var balansnumret slut, en sänkning av brödsubventionerna utlöste kravaller som islamistiska organisationer verkade kunna ta kontrollen över. Då grep vice-president Zine El Abidine Ben Ali makten, skickade Bourguiba i vänlig men bestämd ålderspension, och fick ett lugn i landet han inte släppt sedan dess. Islam fick ett än kortare koppel. Moskéerna är bara öppna under bönestunderna och ingen får befinna sig i dem annars. Där fredagen är en helgdag i alla muslimska länder är den bara en inofficiell halvdag i Tunisien.

Människorna bemöter som regel utlänningar med vänlighet, även utanför turistcentrumen. Turisterna slipper ifrån de oerhört tröttande dricksbeloppen och småmutorna som behövs för att vardagen skall flyta i så många andra arabländer. Köpslåendet i basarerna finns kvar, men det går lätt att röra sig i en nästan västerländsk miljö i de rikare kvarteren.

Vänligheten är förståelig. Säkert 70 procent av sysselsättningen är beroende av turistnäringen. Det är folk väl medvetna om, och det förs ständigt kampanjer i den statliga radion och televisionen om hur viktiga turisterna är och att de måste känna sig välkomna. Det finns skäl till oro. När en bomb sprängdes i synagogan på ön Djerba år 2002, dödades fjorton tyska turister. Det ledde till en svår förlust av besökare, och det får inte upprepas.

Myndigheternas kontroll är hård. Reportrar utan gränser rankar pressfriheten i Tunisien på en bottenlåg 143dje plats i världen. I senaste valet i oktober 2009, så vann Ben Ali återigen, utan att oppositionen hade några möjligheter att bedriva en riktig valkampanj. Då skrev journalisten Taoufik Ben Brik en kritisk artikel i franska tidskriften Le Nouvel Observateur, och ställdes sedan inför rätta på vad Amnesty och Reportrar utan gränser bedömt som påhittade anklagelser.

Internet är strikt kontrollerat. Förutom den procent av befolkningen som har tillgång till nätet, måste tunisierna gå till telefonbolagets internetkontor. Censuren består ofta av grova spärrar, men säkerhetstjänsten börjar bli mer kunnig i filtreringen. När Förenta Nationerna år 2003 höll WSIS, sin stora konferens om internets framtid, i Tunis fick FN mycket kritik. Tunisien var inte en symbol för ett fritt och öppet internet.

Det finns få saker som kan få en att längta så mycket efter reklam och varumärken, som gatubilden i ett land med personkult. Bilder på presidenten finns överallt. På affischer, på stora tavlor, i butiker och på kontor. Det är en välbekant syn, mer än 50 procent av befolkningen är så ung att de inte har upplevt en annan statschef än Ben Ali.

Ingen vet hur hög arbetslösheten är. Myndigheterna uppger den till uppåt 15 procent av de arbetsföra, vilket definitivt är för lågt. Många utexaminerade akademiker som haft turen att få en anställning på något företag eller förvaltning är undersysselsatta, och arbetar för låg lön. De statliga prisbidragen på basvaror är fortsatt viktiga för många.

Den som kan tala franska har goda möjligheter att göra sig förstådd. Banden till den gamla kolonialmakten är fortfarande starka, många tunisier har släkt och vänner där som skickar tillbaka pengar.

En bit från Tunis turistmagnet, den världsarvsmärkta medinan, ligger plötsligt en bit Frankrike. I Cité Nouvelle, krockar det arabiska och det europeiska. Fransmännen var i Tunisien med avsikt att stanna. La Cité Nouvelle erbjuder mer typiskt franska kaféer, bagerier, brasserier och boutiquer än nedgångna städer som Marseille.

Folkåskådning är en populär sysselsättning från borden på Café de Paris vid Avenue Habib Bourguiba, Cité Nouvelles stora paradgata. Ungdomarna som går förbi ser ut som de gör lite varstans i världen nuförtiden. En del äldre kvinnor täcker håret, men den traditionella kvinnoklädseln i Tunisien är närmast brokigt färggrann. De kvinnor som är klädda i svart är turister från någon av gulfstaterna. President Habib Bourguiba avskydde slöjan, "den vidriga trasan", som han kallade den, och de är förbjudna på vissa offentliga platser.

Det som fångar ögat är människornas ansikten. Tunisien är som författaren Paul Theroux beskrev i "Herkules stoder" en blandning av hela Medelhavet, "ansiktena i Tunis kunde ha varit italienska, spanska, grekiska, sardinska, turkiska, albanska och var det förmodligen också". Så många lager av kultur ligger under dagens Tunisien. De stora civilisationerna var intresserade av den bördiga kusten och lämnade inlandet mer eller mindre åt sitt öde. Ju längre söderut och inåt landet, desto fattigare och mer traditionella blir städerna och byarna. Tunisiens fosfat- och oljefyndigheter i inlandet allt viktigare. Nu behöver Tunisien kunna dra nytta även av den inre delen av landet.

Är Tunisien ett lämpligt land att besöka? Kulturellt är det en höjdpunkt. Den aktuella filmfestivalen i Karthago har gett tunisisk film en chans att utmärka sig i världen. Konstmåleriet är värt att upptäcka, med främst Yahia Turki och Abdelaziz Gorgi, som gick bort härom året, från Tunisskolan. Deras figurativa måleri i västerländsk stil mellan 1900 och 1960, inspirerade Paul Klee när han bodde i Hammamet. I Hammamet bodde en spännande konstnärskoloni, med författaren André Gide i spetsen. Det antika arvet är välkänt, som arenan i El Jem, bättre bevarad än Colosseum i Rom. Tunisierna behöver pengarna, och kan erbjuda många upplevelser, det är snarare väst som behöver tänka till.

I början av 2000-talet trodde många att om bara världen öppnades för handel, så skulle demokrati och modernisering sprida sig. Fast globaliseringen tog sig olika uttryck efter de lokala förutsättningarna. Innan krisen gick det rätt bra för Tunisien, men ekonomin och politiken öppnades inte upp av handeln. Snarare så påverkades Europas politiker att acceptera de auktoritära metoderna hos arabvärldens ledare. De skulle ju nu uppfattas som jämlikar det gick att göra affärer med. Därför blev Ben Ali en allierad för att stoppa terrorister och flyktingströmmar till Europa. Hotet från terrornätverket Al Qaida har gjort säkerhetstjänsten så mäktig att den har blivit makten bakom tronen. När presidenten kommer att dra sig tillbaka om några år, så kommer han behöva stämma av sin efterträdare med säkerhetstjänsten.

Demokratin visade sig bli ett vapen för makteliten. Den politiske kommentatorn Mahmoud Belhimer har sagt att valprocessen i arabvärlden tjänat till att "fortsätta elitens monopol på makten, och förneka den stora majoriteten rätten att delta i samhällslivet".

Många jämför med det konfliktfyllda Algeriet, och det egensinniga styret hos Libyens envåldshärskare Muammar Khadaffi. Med sådana grannar så är livet i Tunisien fredligt, välmående och fritt. Landet såg också, fram till finanskrisen, en god tillväxt och bättre levnadsvillkor för de flesta.

Vilken framtid finns för Tunisien? På stan i Sousse sitter anslag för att lära sig kinesiska och för resor till Kina. De goda exemplen på sekularisering och utveckling i den muslimska världen, Turkiet och Indonesien, är inte så tydliga. Det finns stora skillnader länderna emellan, och de skillnaderna fördjupas nu. De oljeexporterande länderna vid Persiska viken dras mot Asiens växande marknader, Nordafrika dras till Europa.

För världsläget är mer pragmatiska styren i länder som Tunisien ett större problem, än de mest teatraliska diktaturerna. De senare drar världens uppmärksamhet till sig, men de förra är mer utvecklade länder som skulle kunna förändras mycket genom mindre ansträngningar. Då finns chansen för en hållbar politisk, social och kulturell stabilitet i Tunisien.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

The road leaving Mont Pelerin is the road leading to renewal

Read the article  The road leaving Mont Pelerin is the road leading to renewal on Medium on the future of free market and liberal ideas. ...