söndag 20 oktober 2013

Kungen och vetenskapen

Kungamakten är en gammal vidskepelse, som inte har en plats i det moderna samhället som grundar sig på demokrati och vetenskap. Å andra sidan har monarkin och vetenskapen länge levt samman. Vad kan historien säga oss om monarkins och vetenskapens förhållande i samtiden och framtiden?

Enligt hovets hemsida är kung Carl XVI Gustaf beskyddare av tiotals föreningar och riksförbund, men relativt få är inriktade på vetenskapliga frågor. Kungens främsta engagemang sker som beskyddare för de kungliga akademierna och lärda samfund. Kungen representerar svensk forskning och teknikutveckling, som Ingenjörsvetenskapsakademins Royal Technology Mission vilken enligt hovets hemsida uppges ”studera teknologiskt och industriellt kunnande samt stimulera samarbete inom dessa områden”.

Det är ett kungligt engagemang typiskt för vår tid. Det handlar om att som galjonsfigur invigningstala, klippa band och titta intresserat när något förevisas. Kungligheter som prins Charles och kung Muhammed VI av Marocko har i vår samtid kunnat påverka vetenskapen något mer än så. Det finns exempel på kungligheter i modern tid som har varit intresserade amatörforskare men de kan inte styra vetenskapens riktning med sina befallningar. De kungahus som lyckades överleva 1900-talet var dem som befann sig på den vinnande sidan av världskrigen och som kunde återuppfinna sig själva till att representera sina länder istället för att regera dem.

Nu är kungen ett varumärke och en nationell symbol, som statsvetaren Cecilia Åse skriver i sin bok ”Monarkins makt”. Efter Torekovskompromissen, som tog de sista resterna av kungens formella makt, sa statsminister Olof Palme att det återstod ”bara en plym” av kungamakten. Fast även plymer säger betraktaren något om bäraren. Åse beskriver kungahuset som en institution som står över politiken och därför med stor informell makt genom sitt symbolvärde.

Kungamakten har alltid sökt en högre orsak för sin existens. Ordet konung kommer av den urgermanska formen kuningaz,”tillhör konan”; det vill säga en man som står urmodern, modersgudinnan, nära. Kungen var alltså ofta också en präst med rituella uppgifter, kunskapen om naturfenomenen hörde samman med den världsliga makten. Släktskapet med eller åtminstone att vara utvald av en högre makt visade att kungen var en del av den naturliga ordningen.

Det är tydligt i forntidens högkulturer som Mesopotamien, Egypten och Kina. Där möter vi människans längtan efter kunskap och kontroll över sin miljö. I stadsstaterna uppstår en första kunskapsexplosion när nya jordbruksredskap lättare kan spridas än i de små byarna. Det går att dra större nytta av jordbruket när skrivare i templen kan föra bok över vad boskapen och åkrarna ger. Prästkungarna är ofta forskare på sätt och vis och försöker utröna gudarnas vilja ur stjärnornas rörelser, i järtecken eller i djurens inälvor. Där finner de en del kunskap av praktiskt värde, ser inälvorna dåliga ut kan djuren vara ansatta av parasiter och i ett jordbrukssamhälle betyder det definitivt att det kommande året blir dåligt. Fast den kunskapen ses som ett enskilt fall för just den spådomen. Något kommer att hända därför att en viss gud av tillfälligheternas spel vill att det ska vara så. Den moderna vetenskapen söker en förklaring som alltid gäller, oavsett tid och rum.

De första vetenskapliga tankarna uppstår i antikens Grekland. Längtan till kunskap har alltid funnits, så självfallet hämtade grekerna in många tidigare tankegångar, men i Grekland fanns en faktor till som gav den rätta blandningen. Många statsstater störtade sina kungar. I kungens ställe trädde ofta karismatiska folkledare, tyranner, in. Några av dem var grymma, men filosofen Platon gav dem deras dåliga rykte för att de helt enkelt var driftiga människor, som belönade lydiga undersåtar och straffade motståndare. Den fria tanken stod förstås tidvis högre i demokratins Aten, men att tyrannerna släppt kopplingen mellan att upprätthålla både en världslig och gudomlig ordning gjorde att nya tankar fick större spridning. Tyrannväldet visar att sanningar är provisoriska, precis som att en kung eller tyrann kan störtas.

När Alexander den Stores rike delades upp efter hans död, upprepas Greklands exempel runt hela Medelhavet. I Egypten styr ptoleméerna, ättlingarna till en av Alexanders generaler. Som uppkomlingar vill de vinna prestige genom att ge lärda skattefrihet och fristad i Alexandria. Det inleder en tradition av kungars beskydd av vetenskapen. Ptoleméerna utfärdade ett dekret där alla skriftrullar som kommer till staden beslagtas och kopieras för att läggas i det stora biblioteket. Biblioteket i Alexandria sägs ha innehållit över 500.000 skriftrullar, vilket nog inte stämmer då arkeologerna inte hittat rester av en så stor byggnad. Alexandria var ändå ett centrum för tanken. För tankar var det fråga om, praktisk forskning stod under filosofernas värdighet och arbete var något som man hade slavar till.

Mycket av vetenskapens praktik sätts i verket av Rom, en republik för de rikaste släktena med några öppningar för folkmassan, men som historiskt avskyr monarkin efter att störtat sina etruskiska prästkungar. När sedan Rom blir ett kejsardöme tillträder kallas kejsaren bara imperator, befälhavare. Kristendomens roll för den vetenskapliga tanken i antiken är omtvistad. Är den emot vetenskapen och ger tillbaka makten till kungarna och startar den mörka medeltiden? Är den vetenskapens bevarare när politiska och sociala strukturer faller samman?

Monarkins roll förblir densamma, kungen finansierar de lärde som han gillar. Kalifen Harun Al-Rashid och hans son Al-Mamun bygger på 800-talet upp ett stort lärdomscentrum, Visdomens hus i Bagdad, där kopior av de stora vetenskapliga verken sprids. I Mellanösterns och Spanien städer vidareutvecklas och förfinas kunskaper inom medicin, matematik, astronomi och ingenjörskonst. Liknande sker på Sicilien, där den normandiske kungen Roger II på 1100-talets första hälft öppnar sitt hov i Palermo för lärde av alla trosriktningar.

Där ser vi också problemet med den kungligt styrda vetenskapen, Roger II skapar en stark centraliserad administration som blir en förebild för alla kristna riken i Europa. När hans efterträdare tröttnar på öppenheten, stryps mångfalden lätt. I de muslimska länderna och senare i Mingdynastins Kina räcker det med att härskaren vänder sig emot dessa framstående forskningstraditioner för att de ska falla till stoft och glömska.

Renässansen, där lärde i Europa började sätta sig själva i centrum istället för gud, är välkänd. Konst, religion och särskilt vetenskap går igenom omvälvande förändringar, särskilt efter att Johann Gutenbergs tryckpress gör det möjligt att sprida idéer. Europa är politiskt splittrat och det går att snabbt fly över med tankar och böcker från ett kungarike till ett annat.

Studium, senare kallat universitetet i Bologna, är något nytt. Studenter till olika lärare runt om i staden organiserar sig i ”nationer” efter vilken landsända de kom ifrån. Dessa föreningar skyddar studenterna mot Bolognas lagar och sedan börjar nationerna hyra in lärare till en stor universell förening som skötte utbildningen för alla, ”universitetet”. Lärarna organiserade sig på motsvarande sätt och ur detta partsförhållande uppstod en självständig institution med egna lagar och förhållningssätt som inte alltid behövde anpassa sig till kung och kyrka.

Filosofen och vetenskapsmannen Francis Bacon kallas för den experimentella vetenskapens fader. En av hans gärningar är att han pekar ut för kungarna under enväldets dagar på 1600-talet att det är bra att gynna vetenskapen av praktiska skäl, och det är bra att låta forskarna få vara självständiga, för att det kan ge riket ännu större utdelning i framtiden. Bacon inspirerar därför till grundandet år 1660 av brittiska Royal Society. Svenska lärda samfund, som Kungliga Vetenskapsakademien, bildas under Frihetstiden på 1700-talet. Samfunden ska främja vetenskaperna och stärka deras inflytande i samhället, kungens roll begränsas än mer.

Det är kapitalismen och borgerskapet som blir vetenskapens nya bundsförvant. Flera av de stora industrimännen på 1800-talet börjar använda sina pengar till att stimulera vetenskap och rationalitet  med en önskan om att den ska leda samhällsutvecklingen i en viss riktning. Stabiliteten från universitetets skråväsende, den statliga byråkratins strategiska planering och det kapitalistiska storföretagets krav på praktisk tillämpning av rönen uppfattas av många som den mest rationella uppdelningen av det vetenskapliga arbetet.

Det är tydligt på ”festernas fest”, utdelningen av Nobelpriset. Dynamitkungen Alfred Nobel var en av sin tids rikaste män. Nobels testamente var kontroversiellt och skakade om Sveriges vetenskapliga institutioner då han skrev att ”den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej”. Kung Oscar II uppfattade det som att Nobel inte satte fosterlandet främst och skickade istället kronprins Gustaf för att dela ut det första priset år 1901. Sedan dess har kungen delat ut priset, om han varit fysiskt förmögen till det. Nobelfesten visar den representativa monarkins roll, den ger glans och berömdhet åt festligheterna och även de yttre formerna.

Historikern Dick Harrisson skrev för något år sedan i tidskriften Magma att ”det är, ytterst, vi människor som avgör vad som skall uppfattas som vetenskap”, fast fortfarande har kungahusen den informella makten att med sin närvaro upphöja viss vetenskap och göra det möjligt att peka ut vad vi andra bör uppfatta som god forskning.

Kungar går nu från att vara nationalsymboler till att vara kändisar. De kungahus som lyckas hålla sig relevanta i mediaflödet väcker känslor och engagemang, oavsett om det handlar om deras bröllop eller eventuella besök på strippklubbar. Representationen får ta ett steg tillbaka.

För vetenskapen har kändisskapet, som hos de stora pristagarna Wilhelm Röntgen eller Albert Einstein, varit svårare att upprätthålla. Forskningen i en alltmer sammankopplad värld utförs sällan av ensamma genier. Försiktigt växer bilden om forskningen som process fram och förses med nya ideal. Det är därför kanske hög tid för vetenskapen att lämna de sista resterna av det kungliga beskyddet och ge sig ut bland folket?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

The road leaving Mont Pelerin is the road leading to renewal

Read the article  The road leaving Mont Pelerin is the road leading to renewal on Medium on the future of free market and liberal ideas. ...