lördag 21 december 2013

Lär dig tala kemofobi

Fakta sparkar!
Hårda fakta, vetenskaplighet och försiktiga slutsatser verkar tyna bort när det gäller studier om kemikalier i miljön. Det finns ett språkbruk att se upp för i vissa forskningsstudier som uttrycker att forskaren har dåligt på fötterna och istället försöker tala till mediernas och allmänhetens kemofobi.

Det handlar om ordval som att studien "kopplar till" eller "antyder" ett problem, eller att resultaten är "i linje" eller "pekar i samma riktning" som någon annan föga imponerande studie eller en teori. De orden blinkar som fyrtorn att forskaren har ett svagt statistiskt samband och troligen även att studien har en för liten testgrupp för att säga något av värde. Bara att det finns andra studier som ger konsekventa resultat betyder inte att studien i fråga är bra.

Forskarna anger ofta risken som relativ risk för att något otrevligt ska inträffa om man utsättes för en kemikalie. De jämför försöksobjekt (oftast råttor, mer sällan människor) som fått i sig relativt mycket kemikalier mot grupper som inte utsatts för kemikalien eller relativt lite. Om gruppen med hög exponering verkar uppleva mer krämpor har forskarna rapporterat ett samband mellan substansen och de krämpor som upptäckts, och försöker sedan att uttrycka det numeriskt (som ett siffervärde).

Då gäller det att hålla ordning på vad riskförhållandet uttrycker. Riskökningar på under 50 procent har en troligen en sammanblandning av effekterna där riskfaktorn hänger samman med andra faktorer. Det går inte att fastslå vad som är orsak och vad som är verkan och resultatet kan lika gärna vara en statistisk slump som att förutsättningarna forskaren ställde upp för testet slår igenom. Störfaktorer rapporteras dock sällan i media.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant

Den smarta staden, en ny generation

De senaste åren har intresset förnyats för att diskutera städernas infrastruktur. Miljöfrågor och klimatfrågor diskuteras tillsammans me...