tisdag 30 juli 2013

Politiseringen av vetenskapen

Samhället och naturvetenskapen har alltid påverkat varandra intimt, men något har förändrats på senare tid. Det märks inte minst efter att ha läst den välskrivna essäboken Politicizing Science- The Alchemy of Policymaking (redaktör Michael Gough) från Hoover Institution/Stanford University, skriven av tolv forskare vars karriärer påverkades när deras vetenskapliga gärning kom i konflikt med förhärskande politiska ståndpunkter.

Det är ofta svårt för sund vetenskap att ligga till grund för politiska beslut menar de, då samhället genomsyras av olika politiska särintressen, och det finns en vetenskaplig okunnighet hos både lagstiftare och allmänhet.

Essäerna visar att konflikten mellan vetenskap och politik beror på att det i politiken ofta finns en tanke på att uppfattningar är lika med verklighet och fakta är förhandlingsbara, vilket lånar sig till felanvändning eller överbetoning av naturvetenskapliga rön för att gynna en viss politik. Det medför att resurser och forskningstid tas från relevant forskning, onödiga regleringar införs, viktiga tillämpningar inte kan utföras- samt att inflytande och trovärdighet ges till de forskare som är mindre nogräknade. Särskilt farligt blir det när man ser det som möjligt att enkelt härleda en specifik politik ur naturvetenskapliga analyser.

Genom hela boken löper försiktighetsprincipen som en röd tråd. Den kan vara bra för att medvetandegöra forskare om de möjliga konsekvenser ett handlande kan få och principen manar till försiktighet i hur man applicerar nya rön. Men om man inte tar rationell riskanalys och riskhantering på allvar, så används lätt principen bara till att avfärda allt nytt som för riskabelt.

Fysikern William Happer tar upp kall fusion i sin essä, en händelse som blev starkt politiserad för att stödja en förmodad upptäckt som antogs lösa alla energiproblem. Han jämför detta med hur den sovjetiske forskaren Trofim Lysenko vidhöll att ärftlighet berodde på miljö istället för gener. Både hypotesen om kall fusion och Lysenkos teser föll vid en falsifiering. Kall fusion kunde då trots allt avfärdas i väst, men lysenkoismen vidhölls i Sovjet då den var korrekt för etablissemangets politiska syften. När hypoteser och påståenden är precisa och kan testas, menar Happer, kan en fri forskning sanera sig själv. Men när dessa inte är det, som med vår tids oerhört komplexa frågor (exempelvis koldioxidutsläppens påverkan på klimatet, eller radioaktiv strålnings-, kemikaliers-, och genmodifierade grödors påverkan på människa och miljö) samtidigt som risker eller möjliga fördelar uppfattas som stora, så politiseras naturvetenskapen lättare.

Henry Miller, tidigare verksam vid amerikanska Food and Drug Administration (FDA) pekar på hur byråkrater och stora företag ofta kan samverka för att politisera forskningsresultat. Byråkrater finner gärna fler problem, som kan leda till fler regleringar, då detta utökar deras inflytande och anslag. Stora företag har resurserna för att klara en höjning av omkostnader för forskning, utveckling, säkerhet och utökat administrativt arbete, vilket deras mindre konkurrenter inte har och därför drivs bort från marknaden genom dessa höjda affärsomkostnader. Miller noterar att byråkrater och storföretag, genom dessa mekanismer, på senare tid också har kommit närmare aktivistiska grupper som är motståndare till vetenskap och teknik för att kunna få ytterligare ammunition till sina regleringsagendor.

Ingenjören Joseph Martino pekar på fall då statliga myndigheter medvetet valde ut passande data, misstolkade observationer och påverkade experiment för att uppnå önskade resultat. Martino anser självklart inte att vi alltid skall misstro forskning bedriven av statliga myndigheter, men att all forskning, vare sig den bedrivs av myndigheter, universitet, företag eller miljöorganisationer bör bemötas av en hälsosam skepsis.

Biokemisten Stephen Safe studerar forskningsresultaten kring endokrina disruptorer. Det har länge diskuterats om vilken påverkan som utsläpp av små mängder av kemikalier med hormonet östrogen har haft på människors hälsa. Safe anser att vi har diskuterat ämnet för länge. Det finns inte längre i den politiserade debatten några incitament för att sätta punkt och säga att något är tillräckligt säkert, utan även små risker skall numer undersökas om och om igen. Det är riskabelt, menar Safe, då det tar viktiga resurser från forskning om andra mer angelägna vetenskapliga problem.

Genetikern Bruce Ames, från National Academy of Sciences NAS, och cancerforskaren Lois Swirsky Gold kritiserar dagens överreglering av kemikalier då regleringar ger små hälsovinster för hela befolkningen. Särskilt den vikt som har getts för reglering av och forskning på cancerogena ämnen visar att det går mode i vad som anses vara stora miljöfaror. En sidoeffekt blir att forskare på relaterade fält beskriver sin forskning i termer av just den miljöfara som är på modet, vilket innbär att fältet kan spädas ut.

Fysikern Bernard Cohen arbetade på 70-talet med att sprida acceptans för kärnkraften hos allmänheten. Det gick inte så bra, kärnkraftsmotståndarna kunde alltid räkna med massmediernas trogna stöd, särskilt genom att dessa inte satte riskerna hos kärnkraften i perspektiv med risker i vardagslivet. Människor bedömer näraliggande risker i vardagen som mindre farliga, vilket gör att människor anser att bilkörning och rökning är säkrare än kärnkraft, men obekanta faror säljer lösnummer. Därför kunde kärnkraftmotståndarna lugnt sikta in sig på att enbart beskriva risker och faror, utan att ta på sig ansvaret att göra avvägningar eller beskriva hur samhället skulle klara sig utan kärnkraftens fördelar. Om man bara stängde kärnkraftverken skulle alla problem vara lösta.

Klimatforskaren Patrick Michaels varnar för hur politiska hänsyn kan komma in redan i valet av hur man skall ställa upp sina vetenskapliga modeller och vilka data som betonas.

Biologen Michael Gough beskriver hur urvalet av forskare till olika kommittéer kan politiseras. Gough beskriver exempelvis hur amerikanska Environment Protection Agency (EPA) år 1990 kom fram till att det inte fanns övertygande skador av Agent Orange på veteranerna från Vietnamkriget. Kongressen, som länge stött veteranernas krav, gav the Insitute of Medicine (IOM) i uppdrag att gå igenom EPA:s data. Men IOM:s kommitté uteslöt alla de forskare som tagit ställning i den vetenskapliga debatten. De flesta av världens främsta forskare på området hade dock ställt sig bakom EPA:s studie. Kongressen fick, inte oväntat, sina önskade forskningsresultat från IOM till stöd för Agent Oranges skador på veteranerna.

Det läsvärda svenska bidraget ges av Robert Nilsson, en toxikolog som har verkat vid Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen, och som länge varit kritisk till Sveriges extrema tolkning av försiktighetsprincipen och rigida regleringar av kemikalier. Nilsson varnar för att statsmakten på senare tid har skaffat sig ett stort inflytande över forskarsamhällets problemformulering och teoribildning genom finansieringen. Provokativt pekar han på att naturvetarna anpassar sig till de fält som har forskningsanslag, och söker finna effekter och forskningsresultat inom givna ramar, för att fortsätta få anslag. Därför har naturvetarna tappat i status i samhället, i slutändan vet politikerna ändå att forskarna kommer att anpassa sig till politiken. Exempel Nilsson ger är att många av dagens detaljregleringar angående cancerogener och andra kemikalier har drivits fram av tjänstemän utifrån politiska hänsyn, och att dåvarande miljöminister Anna Lindh 1997 sade att hon satte högre tilltro till Greenpeace i frågan om PVC:s skadliga effekter än till Kungliga Vetenskapsakademin.

Kemisten Roger Bate skriver om farorna med att rakt av överföra miljöstandarder som antagits av i-länder till u-länderna. Han fokuserar sig särskilt på frågan om DDT; hur förbudet mot insektsgiftet ledde till malarians återkomst i Afrika, och hur politiska påtryckningar såg till att det inte återtogs i bruk mot malariamyggan tills helt nyligen, men då hade redan många människor insjuknat och dött.

Klimatforskaren Fred Singer berättar om de mycket hårda politiska påtryckningar han fick att stryka en kollega ur en vetenskaplig rapport, när denne uttryckte att den vetenskapliga grunden för global uppvärmning var otillräcklig för att motivera snabba och vittgående politiska åtgärder. Singers essä väcker frågor om hur konsensusdrivna rådgivande paneler arbetar, och pekar på att rekommendationer från dessa tyvärr kan vara mer grundade på sociala och politiska hänsyn än sund vetenskap. Singer tar också upp hur USA:s dåvarande vice-president Al Gore försökte misskreditera hans forskning genom att försöka få TV att undersöka varifrån Singer fick sina forskningsmedel. Singer påpekar att i dag tillåts många debatter om vetenskap bli ofokuserade, genom att man övergår till en föga produktiv metadebatt om vem som får anslag av vem, vem som har rätt att yttra sig i debatten, vem som i själva verket företräder vilka intressen, eller vad den och den menar egentligen. Själva forskningsdebatten försvinner långt ut i periferin.

Essäförfattarna uppmanar ofta naturvetare att mer aktivt delta i den politiska debatten, för att lösa problemet med politiseringen. Det är kanske en lite väl from förhoppning. Det tar mycket tid och arbete att nå långt i sin disciplin, att också ha tillfälle och kunskap för att delta i samhällsdebatten är få forskare förunnat.

Ett annat skäl till att forskarna tystnat i mycket av samhällsdebatten beror på något mer allvarligt, som författarna inte tar upp i tillräckligt hög grad. I den professionella roll som forskarna ofta företräder i debatten måste åsikterna vara väl underbyggda och alla eventuella osäkerheter måste påpekas. Men den vetenskapliga argumentationen kan dels inte bemöta icke faktabaserade frågor och invändningar, dels framstår forskaren som osäker, när hon påtalar- i stället för att kringgå- den osäkerhet som finns i resonemang och fakta. Då blir det ofta de forskare som vågar ta steget utanför sin forskarroll som får ett oproportionerligt genomslag i debatten, på gott och ont. För fakta framkommer inte såsmåningom i samhällsdebatten, vilket många forskare tycks tro. Det kräver ett aktivt debatterande från forskarna, men från andra premisser.

Bokens författare är ibland för inriktade på situationen i sin egen disciplin utan att riktigt fånga helhetsbilden, men man bör betänka att författarnas steg i denna riktning är rätt stort. Många inom det vetenskapliga samfundet har inte uppmärksammat problematiken än i dag.

Ofta så tar författarna upp medierna, problematiken kring mediesituationen och att dessa borde balansera debatten och återge forskningens positioner tydligare. Men även vetenskapsjournalister har svårt att påverka debatten kring forskningen, då den numer rör sig i ett gränsland mellan naturvetenskap, politik och kulturdebatt som är annorlunda än traditionell vetenskapsjournalistik. Snarast tjänar vetenskapsjournalisterna på att politisera vetenskapen. Detta då vetenskapsjournalistiken har mist mycket av sin status den senaste tiden, men genom en politisering av vetenskapsdebatten så kan vetenskapsjournalisten träda in i en mer respekterad roll nämligen som politisk kommentator. Detta är riskabelt, då politiker och beslutsfattare mer och mer får sin omvärldsanalys från medierna. En artikel i en kvällstidning kan innebära mer för samhällsdebatten än 10 år av forskningsarbete.

Inte blir det bättre av att naturvetenskapen nästintill är eliminerad från kulturdebatten, detta i en tid då naturvetenskapen mer än någonsin påverkar människans livssituation och ställer de viktiga existensiella frågorna.

Politicizing science rör ett kontroversiellt tema, och fungerar som ett viktigt inlägg, och tar iallafall en hel del steg i rätt riktning för att väcka debatten om naturvetenskapens självständighet. Boken är läsvärd och kan rekommenderas även till lekmannen, då den ger en god introduktion till många politiska frågeställningar och stridslinjer inom naturvetenskaperna. Kanske kan boken starta en välbehövlig bredare debatt även utanför forskningen och politiken om vilken roll naturvetenskapen bör ha.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

måndag 29 juli 2013

Science in pop

Dandy Warhols with I am a scientist


Erin Hill and her psychedelic harp with Lookout Science


Thomas Dolby with She blinded me with science



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Intressant

söndag 28 juli 2013

Miljön och de fattiga

Spencer Banzhaf vid Georgia State University har tagit en intressant titt på sambanden mellan fattigdom och miljöproblem i boken The Political Economy of Environmental Justice. Forskningen har sedan länge visat att fattiga och minoriteter drabbas av fler miljöproblem än andra. De bor ofta närmare fabriker som släpper ut, soptippar eller vid stora vägar med avgaser.

Banzhaf pekar på några mekanismer som gör att fattiga drabbas värre; de saknar politiskt inflytande, de söker sig till samma billiga platser som miljöfarliga verksamheter där det också finns efterfrågan på deras arbetskraft.

Banzhaf varnar för att forskningen visar att reningen av ett sådant område kan skada de fattiga. Det blir högre bostadspriser och färre arbeten för dem, och vill det sig illa kan de sociala kostnaderna bli högre än miljövinsten. Banzhaf menar inte att dessa hushåll har samma valmöjligheter som rikare hushåll, men han påpekar att alla inte värderar samma saker. Då det är viktigt att de tillåts få ha sin nisch i kulturmiljöns biodiversitet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Intressant

lördag 27 juli 2013

Satsa på rätt bioteknikföretag

Om nu avkodningen av det mänskliga genomet inte har gett full utdelning i ny bioteknik, vad bör du hålla ögonen öppna för?

Problemet är att lista ut vilka forskare och företag som har lovande projekt. Om du inte har en doktorsexamen i molekylärbiologi, är det är mycket svårt att bedöma värdet av forskningen. Företag i bioteknikbranschen kan vara svåra att bedöma på dess ekonomiska resultat, på grund av att de förlorar miljoner medan de håller på att utveckla en teknik, testa den och sedan vänta in ett godkännande. Oförutsägbart är bara förnamnet. Kommer de här företagen ens att ha en färdig produkt?

Image courtesy of [lemonade] / FreeDigitalPhotos.net

Det går ju att investera i stora läkemedelsföretag som både utvecklar bioteknik och licensierar. Problemet är att läkemedelsföretagen har överskuggat de delar av bioteknikmarknaden som kommer nära dem. Även en ganska stor hit i biotekniken kan försvinna i jämförelse med de vinster ett stort läkemedelsföretag gör för övrigt. Biotekniken är förstås viktig, men det blir en teknik av flera och de riktigt stora framstegen kommer inte hos läkemedelsföretagen. Det har även läkemedelsföretagen själva förstått, och ofta flyttat ut forskningens risker på fristående bolag.

Om vi söker framtiden för biotekniken och tillämpningar av kunskapen om genomet genom att titta på företagen, så kan vi få intressanta kunskaper genom att titta utvecklingen på fonder med bioteknikföretag i.

Ett annat sätt att investera i bioteknik är att kopiera strategin som användes av många investerare under guldruscherna i vilda västern. Köp inte aktier i guldgruvor - satsa på dem som säljer hackor och spadar. På ett liknande sätt, titta på de forskare och företag som arbetar med att tillverka utrustning till dem som utvecklar biotekniken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Intressant

fredag 26 juli 2013

Ayn Rand, en författare för sin tid

Som vanligt säger en bild mer än tusen ord. Peter Bagge som tecknar i Reason magazine Will everyone please stop freaking out over Ayn Rand? Peter Bagge summerar mycket av min upplevelse kring Atlas Shrugged, hon ger ett passionerat och tänkvärt försvar för individuell frihet men Ayn Rand överdriver och överdramatiserar sin poäng. Rand känns ganska så moralistisk och självrättfärdig.

Jag kände uppskattande igen Rands litterära förebilder i den klassiska romantiska romanen med Fjodor Dostojevski och Victor Hugo, men förundrades även av att hon skrivit en företagsekonomi enligt Friedrich Nietzsche, snarare än den myllrande marknad som Adam Smith beskrev. Det stärker oron kring bilden av marknadsekonomi som en elitverksamhet.

Ändå freakar alla på Ayn Rand, och Bagge beskriver det känslostormande bemötandet av Ayn Rand i samhället (fast i mindre utsträckning i Sverige). Peter Bagges svar om rigiditeten i objektivismen som provokation för de häftiga reaktionerna har en poäng. Jag kan också rekommendera It usually begins with Ayn Rand av Jerome Tucille, även om bokens innehåll pekar på att undertiteln skulle kunna vara "… and it often ends with her too".

Detta för att objektivismen ofta var det första mötet med filosofi och politik överhuvudtaget, för hennes unga läsare. När man sedan står i talarstolen är det svårt att dra en rak linje från citat av Dagny Taggart och John Galt till den praktiska politiken. Alla politiska idéer har skillnader mellan det politiskt möjliga och det politisk önskvärda, men vissa gör det svårare att tänka på hur praktik och teori ska mötas. Antingen följer du Rands tanke, eller så gör du det inte. Då blev de lite för besvikna på alla frihetliga idéer och vandrade samma väg som Hillary Clinton och Alan Greenspan.



För att vara rättvis mot Ayn Rand gäller det att se på hennes samtid. Litterärt var hon en främmande fågel i en tid präglad av författare som Dalton Trumbo och Truman Capote. Mitten av 1900-talet var de stora allomfattande filosofiska systemens tid. Den klassiska marxismen hade ännu inte riktigt angrips av att 60-talet filosoferade med hammaren, Jean-Paul Sartre hade börjat bygga upp sin existensialism.

Därför låg det nära till hands att även den klassiska liberalismen återuppstod i en lika systematisk version, som kunde erbjuda den kontinentala filosofins visshet. Allting följer från människans natur eller definitionen av frihet. Det liberala samhället är inte något relativt, antingen så har vi ett frihetligt samhälle nu, eller så har vi det inte. Det finns inga gradskillnader mellan mat och gift, även om toxikologerna säger annorlunda. Antingen går USA segrande ur kalla kriget, eller så gör Sovjetunionen det.

För mer om den tiden, stämningarna och deduktiva ahistoriska tankesystem läs antologin Vi trodde på kommunismen av bland andra Arthur Koestler, Ignazio Silone och André Gide.

Litterärt är Ayn Rands böcker intressanta, och för den delen stundtals spännande, om än tunglästa och något träiga. Filosofiskt inspirerande, de visar på att en bättre värld är möjlig. Men praktiskt landar det ofta i isoleringen i Galt’s klyfta, likaväl som marxisterna landade i det klasslösa samhället någongång i framtiden.

Filosofi är inte en fotbollsmatch, där man "hejar på laget". Det finns intressanta tankegångar att hämta från många håll för att kunna tänka själv. Och som Bagge skriver, Rand förespråkade aldrig våld och tvång som metod, vilket många av hennes motståndare gjorde.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

onsdag 24 juli 2013

Vad är ett tankefel?


Vad är ett tankefel? Det är misstag vi gör i våra bedömningar, när vi låter förutfattade meningar styra våra uppfattningar och beslut. Tankefel är ett sätt att spara tankekraft. Vi är ofta tvungna att lita på tumregler. Det vet politiker och reklammakare. Konsekvenserna kan bli förödande i vardagen, arbetslivet, politiken och forskningen. I den här artikeln kan du läsa mer om vilka som är vanligast och hur det går att tänka lite mer förnuftigt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant

tisdag 23 juli 2013

Sokrater eller sofister?

Redan de gamla grekerna debatterade frågan om hur man ska kommunicera sina åsikter och ställningstaganden till andra människor och förändra deras attityder.

Sofisten Protagoras hävdade att människan är alltings mått, medan filosofen Sokrates hävdade att det finns allmängiltiga normer och sanningar som människan borde eftersträva. Sokrates kritiserade sofisterna för att de tog betalt för att filosofera och ge råd om retorik och statskonst, vilket han ansåg korrumperade tänkandet i samhället, och gav det andra mål än att sträva efter sanningen.

Det var också en konflikt om metod. Skulle man koncentrera sig på det som var möjligt att föra fram i samtidens debattklimat, eller skulle man sträva efter de eviga sanningarna och förändra samhället i riktning mot dessa?

Martin Borgs utkom för några år sedan med en bok som sätter fingret på denna uråldriga fråga, Propaganda: så påverkas du på förlaget Atlas, och visar att den är aktuell även i vår samtid.

Boken är välskriven, på ett klart och rappt språk, och är mycket intressant att läsa. Inte bara för den som vill förstå hur PR-branschen ser ut och hur PR-arbete bedrivs, men även för den som ser opinionsarbetet från en långsiktig synvinkel.

Martin Borgs ger konkreta och goda råd om hur man ska bedriva ett kommunikationsarbete i dagens samhälle, oavsett om man vill förespråka vegetarianism, buddhism, marxism-leninism, liberalism, att rädda stadsbiblioteket undan nedläggning eller förbättrat affärsklimat för den kemiska industrin. Författaren beskriver ingående hur olika opinionsbildningskampanjer sett ut i vår samtid, och redogör för hur PR-byråernas arbete har blivit så accepterat i det offentliga samtalet.

Det är en positiv utveckling, menar Propaganda, som gör att fler kan komma fram i offentligheten. Här tar Borgs upp en viktig poäng, för egentligen har lobbying och PR-arbete funnits länge även i Sverige.

Den skillnad som funnits mot andra länder är att den doldes av den korporativistiska modellen och remissförfarandet. Särintressen som till exempel LO, TCO, SACO, SAF, Hyresgäströrelsen och IVA, hade länge en speciell ställning där man uppfattades som legitima allmänintressen. I praktiken handlade det dock om en sluten process dit endast somliga var inbjudna.

Borgs beskriver insatt hur dagens PR-bransch ser ut. Det är en ung bransch, som tog fart ordentligt för 15-20 år sedan, bestående av en ganska homogen grupp människor med tidigare erfarenhet från partipolitiken. Detta då politiken har blivit en mycket viktig faktor att ta hänsyn till i många företags och organisationers verksamhet.

Borgs ger vardagliga beskrivningar på hur lätt vi påverkas i våra åsikter av PR-arbetet, men ger inte riktigt svar på varför vissa idéer lyckas påverka oss och andra inte. Propaganda är i slutändan bara en megafon. Megafonen gör att man hörs, men vad ska sägas i den, och kan det budskapet få gehör? I dag så missar många just denna långsiktiga sida av kommunikationsarbetet. De framgångar som vinns med det pragmatiska synsättet, tenderar att vara sårbara i det långa loppet. Opinionens grundsyn i en fråga har inte förändrats och snart så kommer man hamna i en liknande situation igen. Vilket är anledningen till att så mycket av PR-branschens arbete kretsar kring krishantering nuförtiden, många formas av opinionen snarare än formar den.

Strategiskt kommunikationsarbete kräver mycket; framförallt måste man känna sina egna värden och vad man vill förändra samhället till, och utifrån detta finna en pragmatisk väg.

Borgs behandlar detta strategiska arbete i ett av bokens kapitel, och anser att ett av branschens problem är att många kunder inte förstår arbetets svårighet, osäkerhet och de krav på engagemang som ställs på uppdragsgivaren själv. Ofta tror uppdragsgivaren att PR-konsulten är en alkemist (med författarens ord) som i en handvändning kan förändra opinionens eller politikernas åsikter. Den strategiska opinionsbildningen i Sverige har ofta hamnat långt upp i elfenbenstornet, och varit kopplad till ett fåtal intressen i samhället. Det taktiska kommunikationsarbetet har därför varit mycket tydligare i sina resultat, och kommit att helt dominera scenen. Vilket just har invaggat många uppdragsgivare i tron att PR-konsulter är offentlighetens alkemister. PR-branschens mest berömda nederlag, folkröstningen om EMU, förlorades därför att man hade en uppdragsgivare som trodde att hundratals miljoner kronor i en månadslång kampanj skulle kunna kompensera åratals brist på opinionsbildning.

Bokens författare förstår mycket väl den ovan beskrivna problematiken, men tyvärr faller han också ned i den Sverige så vanliga handlingsmystiken i kapitlet Handling är effektiv kommunikation. Det är recensentens erfarenhet, när han undersökt tankar hos olika medarbetare på PR-byråer, att man hyser en beundran för aktivistiska grupper. Man uppfattar det som att dessa, åstadkommer en mer autentisk- och därmed mer slagkraftig kommunikation av sina värden än en PR-firma någonsin kan. Där tar de miste.

Redan 68-vänstern uppmärksammade att aktivismens spontanitet lätt ledde till som kallades strukturlöshetens tyranni. Den informella strukturen är sällan tillräckligt förbunden eller i beröring med befolkningen för att agera effektivt. Därför skapar rörelserna mycket aktivitet under en begränsad tidsperiod, men små resultat. Spontaniteten i aktivismen frikopplar den från sin ideologiska medvetenhet. Denna begränsade strategi gör att verksamheten förblir lokal, lätt blir den rena samvaron inom gruppen ett självändamål, och man blir sårbar för yttre påverkan. Isolerade vänkretsar förändrar inte samhället.

Talang och engagemang är viktigare än status och pengar, påpekar Borgs, och det har han helt rätt i. Problemet är att status och pengar inte är oviktiga. Därför är organisation och en klar medvetenhet över vilka mål man vill uppnå långsiktigt med sin kommunikation nödvändiga.

Detta saknas i dagens Sverige, där folkrörelserna blivit pyramider utan bas (underhållna av bidrag)- eller snabbt ihopfallande grupper utsatta för strukturlöshetens tyranni. Då många människor saknar skolningen man fick från dessa strukturer har många svårt för att kunna fokusera sin talang och sitt engagemang. I slutändan överlevde Hill & Knowlton Attac-rörelsen.

Sofistens och sokratens tillvägagångssätt är kompletterande delar i hur man bedriver ett kommunikationsarbete. Både taktik och strategi krävs för att framgångsrikt kunna förändra samhället. Propaganda ger en utmärkt beskrivning av opinionsbildningens taktik, och rekommenderas där helhjärtat, men i längden så vinner god strategi.

Det blev ju till slut Sokrates som formade grunden för vårt västerländska samhälle.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

söndag 21 juli 2013

Vinnarna av matematikens nobelpris

Fieldsmedaljen med Arkimedes bild. Foto: Stefan Zachow
Matematiken har inget nobelpris, fast den 19 augusti 2010 delades Fields-medaljen ut. Fields-medaljen kallas i folkmun för matematikens nobelpris. Detta prestigefyllda pris delas ut till mellan två till fyra vinnare. Det är unga matematiker som skall uppmuntras, så prisvinnaren får inte vara äldre än 40 år.

Prissumman, förutom medaljen, ligger på en hundradel av nobelpriset. Det är inte så illa. Även nobelpriset är idag för litet för sitt ursprungliga syfte, att finansiera en meriterad forskares arbete. Prestigefyllda priser ger snarare chansen att få stora donationer. Självklart blir Fields-medaljens prestige större av att det bara delas ut vart fjärde år.

Charles Fields var en skicklig matematiker och organisatör. Fields tog initiativet till många kontakter och konferenser över Atlanten. När han sedan avled 1932 testamenterade han pengar till ett pris, som delades ut första gången 1936.

Alfred Nobel tänkte på matematiken som ett ämne för sitt testamente, men ville hellre uppmuntra den praktiska forskningen och valde därför fysiken. Berättelsen om att han bråkat den berömde matematikern Gösta Mittag-Leffler om en kvinna är troligen en skröna, även om de tyckte illa om varandra. Kommer vi att få en donation till ett pris i matematik till Alfred Nobels ära? Troligen inte, nobelkommittén fick inte en bra erfarenhet av att svenska Riksbanken donerade svenska statens pengar till ekonomipriset. Nationalekonomin verkade vara lika vetenskapligt stark som matematiken när priset instiftades 1969. Sedan dess har fältet blivit mindre matematiskt och studerar mer institutioner och mänskligt beteende.

De senaste vinnarna år 2010 blev Cédric Villani, Stanislav Smirnov, Ngô Bau Chau och Elon Lindenstrauss.

Villani fick priset för att ha matematisk tolkat begreppet entropi, för att lösa problem som inspirerats av fysiken. Smirnov gav ett elegant bevis för två matematiska modeller om perkolation och magnetism stämde nära överrens med verkligheten. Lindenstrauss har räknat på hur dynamiska system förändras. Chau var det mest omtalade priset, för hans bevis av fundamental lemma som kommer att få stor betydelse inom högenergifysik, datavetenskapen och kryptografin.

Vilka kommer att vinna Fieldsmedaljen när den delas ut i Seoul år 2014?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

lördag 20 juli 2013

Carl Sagan förklarar oändligheten

Carl Sagan var en astronom som var inspirerande skicklig på att förklara vetenskapen och hur universum fungerar. Både det ofattbart stora och det obegripligt lilla blev möjligt att greppa när Carl Sagan förklarade. Det var många med mig som satt klistrade framför TV-rutan på 80-talet när hans serie Kosmos sändes på Sveriges Television. Tveklöst är det en av historiens mest framgångsrika populärvetenskapliga TV-program.

I det här klippet berättar Sagan om atomer, och illustrerar de två enormt höga talen av en googol och en googolplex (ja, grundarna av Google hämtade sitt företagsnamn och högkvartersnamn här).



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

fredag 19 juli 2013

AI: en konstgjord intelligens

Forskningen kring artificiell intelligens sägs likna den gamla vitsen om klockan, den går och går men kommer inte fram till dörren.

De första framgångsrika stegen i forskningen att utveckla tänkande maskiner togs av engelsmannen Alan Turing. Han ändrade fokus från att utveckla hårdvaran till att bli intelligent till att mjukvaran skulle bli intelligent.

Forskarna fick då problemet att härma den mänskliga hjärnans sätt att tänka med komplicerade algoritmer. Kritiker till forskningen om AI anser att mjukvaran inte kan efterlikna människans kreativitet.

Image courtesy of [Victor Habbick] / FreeDigitalPhotos.net


Vi kanske tänker för mycket att artificiell intelligens utvecklas i något labb och skall vara något som liknar robotarna i filmen Terminator. Det finns robotar som arbetar vid löpande bandet i fabriker, och även om deras programmering blir alltmer avancerad, så behöver de inte vara intelligenta. Artificiell intelligens finns redan i vår vardag, där vi först inte anar det.

Google Translate är ett exempel. Den översättningstjänsten utvecklades ur AI-forskningen. Ansiktsigenkänningsteknik är ett annat exempel, där dataprogrammet känner igen användarens anletsdrag. AI-forskning har också varit nyckeln till framgång för betalningstjänsten PayPal, där algoritmerna i företagets säkerhetsprogram lägger pussel om vilka pengatransaktioner som med hög säkerhet uppfyller egenskaperna för bedrägerier. Det hade varit omöjligt att övervaka alla transaktioner med PayPal med anställda.

Framtidens artificiella intelligens kanske inte blir som datorn HAL i filmen 2001, med en tydlig personlighet och något som vi skulle kunna uppfatta som något slags väsen. Framtidens AI kanske snarare är en mängd opersonliga funktionella processer, som agerar var för sig, och där summan av deras arbete är användbart för oss.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

torsdag 18 juli 2013

Dinosaurien som ville vara katt

Ed Yong berättar om den lilla dinosaurien Pakasuchus kapilimai, en avlägsen släkting till våra dagars krokodiler. Under Krita-perioden sprang den och jagade på superkontinenten Gondwana (där Tanzania ligger i våra dagar) och hade många drag som påminde om ett däggdjur. Pakasuchus hade tänder med olika funktioner, precis som vi människor har. Krokodiler har bara en sorts tänder.

Den lilla dinosaurien hade långa ben och mindre benplattor, vilket var en anpassning till det liv den levde. Pakasuchus jagade små villebrå, ungefär som en katt, och den var nästan i kattens storlek. Var det en krokodil som ville vara katt? Det är en utmaning för vår tidigare bild av dinosaurierna.

Evolutionen frambringar många olika mutationer, som kan lyckas olika bra i olika miljöer. Två djur som liknar varandra behöver inte vara släkt, utan kan ha utvecklats under liknande förhållanden. Precis så utvecklades både Pakasuchus och kattens förfäder, fast med en lång tid emellan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

onsdag 17 juli 2013

Nao, en känslig robot

Får jag presentera en trevlig krabat från Frankrike? Det är roboten Nao från Aldebaran robotics.



Nao är söt, och det är meningen. Roboten är till för att vänja oss människor vid att ha robotar i vår vardag. Det känslomässiga bandet till Nao stärks av att robotens program kan känna igen vem den talar med. Nao reagerar på människors känslor och ansiktsuttryck och kan visa upp egna ”känslor” för oss genom sitt kroppsspråk. Det verkar för en mänsklig betraktare som om Nao kan bli arg, otålig, glad eller rädd. Det är svårt, för känslor kräver mycket tajming för att kunna kommuniceras.

Roboten kan också lära sig av sin omgivning, ungefär på samma sätt som en ettårig baby. Förutom som leksak, så har roboten redan sett användning i Frankrike för att hjälpa autistiska barn. Barn med olika grader av autism har svårt att ta till sig omgivningens känslor, men med Nao känner de sig mer säkra än med vuxna och andra barn.

Kommer Nao och andra robotar att ta över allt arbete från människorna? Trenden är kanske överdriven nu för tillfället. Vi befinner oss i en global recession, där företag har svårt att få fram kapital för att köpa in robotar. Robotar behöver mer för att kunna delta i produktionen av varor och tjänster, de behöver även mycket mer kunnande från människorna som ska sköta dem och även att omgivningarna anpassas till dem. Det är en stor extrakostnad roboten som är svår att komma ifrån, och alla robotar är inte lika bra på att kommunicera som Nao.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

tisdag 16 juli 2013

Att hitta det du letar efter

Ett av de vanligaste argumenten mot vetenskapliga slutsatser är att forskare bara leta efter data som bekräftar en önskad slutsats. Konfirmeringsbias är anmärkningsvärt vanligt hos bl.a. spåtanter, newage-förespråkare och medier. Som du kanske gissar från en sådan lista, så ser forskarsamhället på det avsiktliga sökandet efter bekräftelse av sina slutsatser som en riktigt trist form av dålig forskning.

Det betyder inte att konfirmeringsbias inte sker i forskningen, och det förekommer tyvärr nog mer än vad det borde göra. Tre tänkvärda fall är de patriotiska franska N-strålarna, Jacques Benveniste och vattnets minne, samt Margaret Mead och hennes forskning om sexuell frigjordhet i Polynesien.

Hur kan sökandet efter bekräftelse göras rätt? Lösningen är enkel, fast ändå så svår. Det är att vetenskap är en kampsport med fullkontakt och att kritik från andra forskare är välgörande för alla parter.

I de allra flesta fall så förstår forskaren förklaringarna och ser att det har skett konfirmeringsbias. I några fall så fortsätter de att hålla fast vid sina teser, men det blir ju långt färre forskare som lyssnar på dem. I vissa fall leder kritiken till djupa skyttegravar, och svartsjukt ruvande på data. Tråkigt, men det leder i alla fall till debatt. vilket är det mest välgörande i längden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

måndag 15 juli 2013

Stephen Hawking och de feta svansarna

Image courtesy of [Salvatore Vuono] / FreeDigitalPhotos.net

Stephen Hawking har tidigare varnat för att ett möte med utomjordingar kan sluta katastrofalt, och han säger att mänskligheten inte kommer att överleva om vi stannar på jorden.

Nu har väl ändå Hawking flippat? Är rymdkolonisation lösningen? I långa loppet är vi väl ändå alla döda?

Det finns en poäng med Hawkings resonemang. Riskerna för vår överlevnad har förändrats. Svält, epidemier, krig och naturkatastrofer har blivit mindre farliga, men hoten har inte försvunnit. Snarare diskuterar forskningen nu risken för verkligt stora katastrofer, händelser med feta svansar, något med låg sannolikhet för att inträffa men om det sker kommer att ha extrema effekter. Ett exempel är om Jorden träffas av en stor asteroid.

Risker verkar också utvecklas långt innan vi blir medvetna om att de finns. Några av de riktigt allvarliga hoten, som supervulkaner eller gammablixtar, har upptäckts rätt nyligen. Vem vet vad forskarna ännu inte upptäckt?

Samhället har blivit alltmer medvetet om risker, men det betyder inte att de hanteras bättre. Stora hot kan leda till mycket aktivitet, men till liten nytta. Särskilt stora risker blir svåra att ta till sig, och därför blir de ofta undervärderade. AIDS ses inte som den globala katastrof det en gång var.

En relevant fråga är över vilken tidsperiod talar man om risker? Det spelar stor roll om vi talar om 10, 100 eller 1000 år för hur vi planerar. Titta på de här planerna från Shimizu Corporation, månbaser, rymdkolonier, utvinning av månenergi. Det är visionär ingenjörsvetenskap, som också är sannolik. Det finns alltså fog för Stephen Hawkings förhoppning om rymdkolonisation. Problemet är att ingenjörskonst i den här skalan inte bara är kostsam, utan även väldigt svår att administrera.

Det är därför som uthållighet, resiliens, kan bli viktigare för att möta framtidens risker. System för att få samhället att fungera även om något går fel, och rymdfarten har bäst chans att lyckas om det finns många mindre skäl att ge sig ut i rymden, än mänsklighetens överlevnad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant

söndag 14 juli 2013

Harald Cramér, den statistiska teorins jätte

Det internationella Cramérsymposiet hålls för att uppmärksamma Harald Cramér (1893-1985). I en biografisk artikel i Journal of the Royal Statistical Society kallas han för en av ”den statistiska teorins jättar”.

I början av 1900-talet var matematik ett mycket aktivt forskningsområde vid Stockholms Högskola och dominerades av Gösta Mittag-Leffler. Efter en konflikt med Mittag-Leffler arbetade Cramér också jämsides som aktuarie, innan han 1929 fick den första professuren i försäkringsmatematik och matematisk statistik. Cramérs arbete handlade om sannolikhetslära, hur man ska dra slutsatser ur data med slumpmässiga inslag.

Han vidareutvecklade den kollektiva riskteorin, en tillämpning av matematisk statistik som analyserar modeller av skadeutfall och ekonomiskt resultat för ett helt försäkringsbestånd. Cramér gav den matematiska statistiken dess moderna form, särskilt genom sin betoning på precision och att koppla teoretisk kunskap till praktiskt vetande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Intressant

lördag 13 juli 2013

Vem kan räkna med din risk?

Ska du teckna en försäkring? Försäkringen ska vara anpassad till vad just du behöver, vara flexibel och ha ett bra pris. De som utvecklar dessa anpassade produkter är matematiker med försäkringar som specialitet. De kallas även för aktuarier. En aktuaries arbete är att beräkna och värdera risker som ligger till grund för priset på produkterna.

Försäkringsbolagens verksamhet bygger på avancerad matematik. Försäkringar sprider risker och tryggar försäkringstagarnas ekonomi mot oförutsedda förluster. Man kan säga att försäkringsbolaget har en obetald skuld till kunden som det skulle behöva betala tillbaka om något inträffar. Försäkringsbolaget tar en avgift för risktagandet, en premie. Branschen drivs av utvecklingen i beräkningskapaciteten, som när steget togs att gå från tabuleringsmaskiner till datorer.

"Försäkringsbranschen har blivit större. Den omsätter mer då fler försäkrar mer och rymmer nya produkter. Tjänstepensionsförsäkringar fanns i praktiken inte för femtio år sedan och internationaliseringen har varit stor sedan 20-30 år" kommenterar Gunnar Andersson, senior advisor på Folksam, adjungerad professor i försäkringsmatematik vid KTH samt talare på Cramérsymposiet.

Den 11-14 juni samlas forskare från hela världen på det internationella Cramérsymposiet om försäkringsmatematik anordnat av Stockholms universitets avdelning för matematisk statistik. Symposiet handlar om bland annat modern riskteori, stokastisk modellering av försäkringar inom det kommande regelverket samt utvecklingar i aktuariestatistik och mjukvara.

Image courtesy of [Stuart Miles] / FreeDigitalPhotos.net


Aktuarien utför riskanalyser, beräknar vinstmarginaler och gör modeller över förmågan hos bolagets finanser att betala skulder allteftersom de förfaller (solvensen) och bedömer hur stora avsättningar som behövs för att täcka framtida skadeersättningar. De beräknar underlag för premier och skapar nya försäkringar.

I arbetet ingår matematik, sannolikhetsteori, statistik och dataprogrammering. De används för att förutse risker och finansiella utfall vid dödsfall och olyckshändelser i olika åldrar eller för skador på hus, bilar och industrianläggningar.

Aktuarieprogrammet är ett tvåårigt magisterprogram som ges vid Stockholms universitet för dem som redan har en examen i matematik och matematisk statistik. Det ingår även studier i ekonomi och juridik. Utbildningen och tre års erfarenhet av arbetet på försäkringsbolag möjliggör anställning som aktuarie enligt Finansinspektionens regler. Enligt lagen måste alla försäkringsbolag ha en aktuarie. Svenska Aktuarieföreningen utger även en internationellt accepterad diplomering. I andra europeiska länder krävs en certifiering för att få en licens.

Försäkringsbolagen behöver försäkra sina egna åtaganden. Det gäller för aktuarien att upptäcka så att bolagen inte försäkrar hos varandra i en cirkel. Genom att sprida sina risker hos större aktörer, återförsäkringsbolag, så klarar företagen av kostsamma katastrofer som 11 september attackerna år 2001 eller jordbävningen i Japan år 2011.

Katastrofer kommer att inträffa, det räknar aktuarier med. Naturkatastrofer och risker från klimatförändringarna blir vanligare då människor bosätter sig på mer riskabla platser. Det viktigaste är inte att undvika förluster, utan att räkna på kostnader och sprida risker.

Skyddet utgörs av lager på lager av återförsäkringar, återköp av försäkringar i särskilt riskabla områden och katastrofobligationer. Katastrofobligationer ger köparen en ränta, men inträffar katastrofen får köparen inte tillbaka hela sin kostnad. Risken överförs till finansmarknaderna där det finns mer kapital tillgängligt. Systemrisker, att finans- och försäkringssystem blivit för sammankopplade, är en allvarlig risk där aktuarier nu söker efter okända samband.

Lagarna kräver allt oftare ansvarsförsäkringar av företag för att få bedriva sin verksamhet, som för att säkerställa ett miljöansvar eller skadeersättningar. Ett annat område är socialförsäkringarna där inkomsttryggheten vid arbetslöshet, arbetsskada, sjukdom eller ålderdom alltmer måste kompletteras med privata försäkringar, då inkomsterna allt oftare överskrider de offentliga försäkringarnas ersättningstak. Försäkringsbolag har krav på sig att erbjuda ansvarsförsäkringar för att få verka, vilket medför att premierna blir dyrare, då det blir svårare att beräkna riskerna.

Efter finanskrisen har EU beslutat om en av de största regeländringarna genom tiderna för försäkringsbranschen. Solvens II-direktivet är ett principbaserat direktiv. Det anger inte i detalj hur företagen ska leva upp till kraven på solvens, utan anger bara vilka principer som ska följas.

Det är osäkert om direktivet kan införas som planerat den 1 januari 2014, då reglerna medför höga kostnader för försäkringsbolagen och svåra frågor om anpassningen av ränterisk (duration) mellan tillgångar och skulder. Många försäkringsbolag i krisdrabbade euroländer skulle få svårt att klara villkoren, då de investerat i det egna landets statspapper. Istället fasas nu riktlinjer gradvis in, som mer rapportering till myndigheterna eller om hur försäkringsbolagen ska bedöma sina risker. Direktivet påverkar Sverige särskilt med avseende på tjänstepensionen då den främst tryggas genom just försäkringar, till skillnad från i andra EU-länder.

"Regelverket är omfattande och ställer fullständighet i skyddet mot enkelhet" säger Jan Åke Persson, ordförande för Svenska Aktuarieföreningen. Ger regelverket tillbaka vad det kostar? För det krävs transparens. Persson efterlyser även mer transparens för kunderna i hur avgifter beräknas.

Jämförelsesajter påverkar marknaden genom att tydliggöra priser och villkor, särskilt för bilförsäkringar som är jämförelsevis dyra och tecknas relativt sällan. Företags- och fastighetsförsäkringar står för en stor del av branschens premieintäkter men säljs till industrin via mäklare, och därför har inte den marknaden påverkats av internet hittills.

Idag har datalagring blivit mycket billigare och allt fler system genererar stora mängder rådata från sociala medier, sensorer och transaktioner. ”Big data” kan analyseras för bättre prissättning, riskanalys och kundanpassning samt automatisera beräkningar. Det ger mer tid för att beräkna komplicerade och okända risker. Samtidigt ställs nya krav på integritetsskydd från kunderna

För matematiker är försäkringsbranschen en av de bästa möjligheterna att arbeta praktiskt och mångsidigt med sin kunskap. Automatiseringen är en mottrend till aktuariernas utökade uppgifter på det finansiella området. Efterfrågan på arbetsmarknaden är god och försäkringsmatematiken utvecklas i takt med tekniken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

fredag 12 juli 2013

P=NP? En miljon dollar för matematiskt genombrott?

Inom datavetenskapen var länge problemet P=NP? svårt att lösa, så svårt att Clay institutet i matematik instiftade ett pris på en miljon dollar för den som löser det. Prispengar har tidigare gett resultat: år 2003 löste den ryske matematiken Grigori Perelman Poincarés förmodan, fast Perelman ville inte ha priset.

Den 6 augusti 2010 lämnade Vinay Deolalikar på HP Labs in en lösning. Effekterna av lösningen skulle då främst kunna ses inom optimeringsläran.

Det är rätt svårt att avgöra om något stämmer eller inte inom matematiken. Så, stämmer lösningen? Scott Aaronson vid MIT har satt ihop en intressant lista på tio punkter att hålla utkik efter för att avgöra om ett matematiskt genombrott inte är sant. Stämmer punkterna in? För Aaronson så var inte Deolalikars lösning korrekt, även Moshe Vardi vid Rice university fann fel och Deolalikar släppte inte information om sin lösning.

Intressant nog kan arbetet med att förkasta Deolalikars lösning ha fört matematiken framåt. Matematikerna kommunicerade via bloggar, wiki och forum, då var det lättare att hitta rätt person i den mycket specialiserade matematiska världen. Det kollektiva samarbetet kring problemet var något nytt, tidigare gick matematisk korrespondens mycket långsammare via e-mail och var ju bara kommunikation i rätt små grupper av matematiker. Sajter som Mathoverflow har sparat in på antalet fysiska seminarier som behövs för att lösa ett problem.

P=NP? är inte bara ett stort hjärnbryderi men det är ett matematiskt problem som också skulle få omedelbar praktisk betydelse, särskilt när det gäller kryptering av datakommunikation. Om informationsproblemet stämmer, och P är lika med NP, skulle få enorma effekter på vår uppfattning av världen.

Den omvälvningen har varit skälet till att många matematiker, som Aaronson, varit skeptiska mot att den lösningen finns. Då skulle det inte finnas någon skillnad mellan att lösa ett problem och att förstå dess lösning, utan ett kreativt språng. Tyvärr så stämmer inte det med hur informationsbehandling ser ut i verkligheten, om du förstår en symfoni så kan du fortfarande inte skriva musik som Beethoven och även om Albert Einstein förklarar fysik för dig steg för steg så kommer du ha svårt att komma på relativitetsteorin.

P=NP? verkar fortsätta att gäcka matematikerna som ett av de stora "olösbara" problemen, vilket nog är dess stora tjusning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

onsdag 10 juli 2013

Deepwater Horizon. Drill, baby, drill?

Oljan från Deepwater Horizon läcker in i Mexikanska gulfen och hotar Louisianas träskmarker. Det är en miljökatastrof, men vilka omfattningar får den, och hur klarar naturen själv av olja?

När olja blir dyrare så letar företag och prospekterare på nya ställen. Då blir det svårare borrningar än i Mellanöstern. Deepwater Horizon var en av de största plattformarna för att borra på 10 685 meter. Det är ett nytt världsrekord i djup. Oljeborrningstekniken har gått framåt bara de senaste årtiondet, men Deepwater Horizon stötte förmodligen på en gasbubbla under havsbotten som exploderade. Borrning på det djupet är farlig, då det är svårt att förutse var gasfickor kan ligga.

Det låter självfallet hemskt med att 800.000 liter olja läcker ut varje dag. Fast om vi jämför med volymen på en simbassäng tar det tre dagar att fylla den. I ett område som Mexikanska gulfen har Deepwater Horizon bidragit med att läcka ut lika mycket olja som det läcker ut ur den oljerika havsbottnen naturligt. Lokalt kommer det bli svåra skador, men nog inte en global katastrof för hela ekosystemet i Mexikanska gulfen.

Olja bryts ned i naturen, det är ju ett organiskt ämne. Tidigare användes kemikalier för att skrubba rena stränderna, men risken är att boten blir värre än soten. Dispergeringsmedel kan spridas på oljan till havs.

Olja avdunstar i varma klimat och kan tunnas ut av strömmar och vindar. Havsmiljön tar hand om oljan på ungefär som en människas kropp tar hand om alkohol. Den bryts ned och deponeras i olika föreningar, ju mer sol, desto snabbare går det.

När oljan avdunstar bildas det klumpar, de klumpar som ofta visas på TV från stränderna. Hur de sprids är en fråga om vindförhållanden. Dessa klumpar kan existera under månader och år i öppna havet medan de bryts ned.

De guppande klumparna bryts ned till kolväte. Det kan vara farligt för djurlivet, men mikroorganismer och solljuset hjälper till att rena vattnet. Dispergeringsmedlet blandar upp oljan och vattnet mer, så att oljan sjunker till botten. Det kan rädda stränder och djurlivet vid dem, men risken är att djuphavsbotten får ta emot oljan, och dess ekosystem är känsligare för att slås ut. Väl på botten kan nedbrytningshastigheten av oljan stanna av nästan helt på grund av syrebrist, och tunga fragment olja bevaras inuti sedimenten i många år.

Så utsläppet i Mexikanska gulfen kan förhoppningsvis inte bli så illavarslande som det ser ut att bli. Mer illavarslande är det för president Barack Obamas energipolitik, då han precis gick ut med att fler oljeplattformar skall öppnas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

tisdag 9 juli 2013

Kan det verkligen regna paddor?

I århundraden har det kommit in märkliga berättelser om att det regnat paddor, fiskar och fåglar. Fenomenet verkar inte vara en vandringssägen utan det finns fakta bakom det. Forskningen har inte haft goda tillfällen att undersöka det underliga fenomenet, men några teorier finns.

André-Marie Ampère, en av elektromagnetismens upptäckare, forskade kring fenomenet med djurregn och kom med det som var en av de bättre hypoteserna; att små flockdjur kunde plockas upp av vindarna, kastas upp i luften och sedan falla ned med ett regnväder. Ampère kan ha haft rätt då en virvelvind, en tornado, kan rycka tag i fågelflockar och fladdermöss när de flyger tillräckligt högt.

Ibland har det rapporterats att det regnat blod från himlen. Forskning av Lars Franzén har visat att det rör sig om dammpartiklar av järnoxid som blandats i regnet.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

måndag 8 juli 2013

Låter det svårt? Då är det väl värt att citera

Blir forskningsrapporter med långa titlar oftare citerade av andra forskare? Ja, det skriver forskarna F. Habibzadeh och M. Yadollahie för tidskriften Croatian Medical Journal 51(2), april 2010, ss. 165-170 i artikeln Are Shorter Article Titles More Attractive for Citations? Crossectional Study of 22 Scientific Journals.

Ibland så är långa och komplicerade titlar svåra att undvika. Många ämnen är komplicerade och innehåller studien mycket intressant material, så är det svårare att koka ned innehållet till en slagkraftig mening.

Ibland är det nog så enkelt att det som verkar invecklat, ger intryck att vara viktigt och insiktsfullt. De två artikelförfattarna påpekar att även om många redaktörer alltmer säger till om kortare och mer kärnfulla titlar, så blir titlarna ändå längre. Det är klart, vem vill inte blir citerad?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant

söndag 7 juli 2013

Grodorna skakar loss

Rödögda bladgrodor i Centralamerikas djungler utkämpar hårda strider när det är parningstid.

De stora lysande ögonen visar hur väl anpassade grodorna är till att kunna se i mörker. Därför är det ingen bra idé att ha ljus för att studera dem, grodorna blir skrämda och störda. Michael Caldwell vid universitetet i Boston har därför använt infraröda kameror, rörelsedetektorer och även en mekanisk groda för att studera dem.

Det gav resultat. Forskaren fann att när grodorna blir mycket aggressiva mot andra rivaliserande hannar, så skakar de på sin bak. Vibrationerna säger till rivalerna att nu skall de verkligen akta sig. Tävlingarna mellan grodorna kan pågå i timmar. Den som ger ifrån sig högst ljud, längst tid vinner.



Förmodligen innehåller rumpskakningarna också en hel del information från grodan. Robotgrodan visade att andra hannar inte reagerade på anblicken aven annan groda, om de inte också uppfattade vibrationerna.

Caldwell har pekar på att det förmodligen kan finnas många djur som, likt den rödögda bladgrodan använder seismisk kommunikation- att vibrera. Det kan inte vi människor höra, men naturen shakar nog loss.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

fredag 5 juli 2013

Det goda giftet

Gift har länge botat. Det är inte en slump att symbolen för läkekonsten är en orm som ringlar sig runt en stav, då läkare länge tömt giftormar.

Det är dosen som gör giftet. Idag så finner forskarna alltfler gifter i naturen som kan användas till läkemedel, här är några av de mer uppseendeväckande fynden.

Huachansu är ett medel som läkare i Kina länge utvunnit ur paddors giftiga skinn för att behandla cancer i lever, lungorna, tjocktarmen och bukspottskörteln. Nu testar Anderson Cancer Center i Houston medlet.

Aggrastat är ett medel som företaget Merck konstruerat från sandrasselhuggormens gift. Giftet påverkar blodkropparna, men istället för att orsaka inre blödningar stoppar aggrastat hjärtinfarkter.

Gilamonstret har visat sig vara en välsignad ödla för dem med typ 2 diabetes. Ur giftet har Byetta, ett konstgjort protein, framställts som hjälper kroppen med insulinet.

Det finns många arter av näsgropsormar i Amerika, och i Brasilien är de ett problem för plantagearbetarna. Forskare upptäckte att arbetarna ofta led att fallande blodtryck efter ett bett. Ur giftet har det gått att framställa capoten som kan behandla högt blodtryck.

Fortfarande finns det en hel del för forskningen att upptäcka i naturen, så det finns gott hopp om nya genombrott de närmaste åren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

onsdag 3 juli 2013

Bidöden kommer och går

Är det en kris för bina, ska man adoptera en bikupa från Bee Urban?

Bidöden är en komplex företeelse och har förekommit flera gånger tidigare i historien. EU har förbjudit neonikotinoider i ett demokratiskt tveksamt beslut. Det fanns ingen majoritet bland EU:s medlemsländer för att förbjuda dem, Europeiska kommissionen rammade igenom det ändå? Det är konstigt att Schweiz, landet dokumentären Inte bara honung (More than honey) av Markus Imhoof spelades in i ett land där neonikotinoider inte används men bisamhällena ändå är under press, på grund av kvalster.

Vad som verkligen inte kommer att hjälpa mot bidöden är att göra den till en Aisopos fabel om det storskaliga, konventionella jordbruket. Bidöd har förekommit tidigare, och ofta blivit lösta av bönderna, och många av våra viktigaste grödor behöver inte pollinering. Det finns inget enkelt svar, som Bee Urban talespersonerna också påpekar i artikeln. 

Forskarna Randal Rucker och Walter Thurman gav ut studien The Market Response to Bee Disease där de påpekar att media ofta underskattar uthålligheten som finns i marknadssystemet runt biodlingen. 

Bipopulationens antal, livskraft och ekonomiska produktivitet avgörs ju även av ekonomiska beslut som biodlaren och bonden gör. Bidöden CCD är främst ett problem när priset inte tillåts spegla kostnaderna. Rucker och Thurman visar upp flera metoder att sköta biodlingarna. Unga drottningar odlas fram i snabb takt i hundratusental och snarare ökar mängden bin i världen. Anpassning till högre dödlighet kan göras med att dela friska kolonier i tu, föra in fler friska bin eller byta ut drottningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

tisdag 2 juli 2013

Detox, vår tids späkelserit

Detox, jag har provat det själv. Är det vetenskapligt? Fungerar det?

Det handlar om en slags diet som blivit mycket populär. Du skall undvika animaliskt fett och kolhydrater under en eller två veckors tid. Till detta så tar du preparat av algextrakt och kli för att påverka matsmältningen. Resultatet? Ja, självfallet positivt för mig. Ingen alkohol, mer grönsaker, mindre matportioner, regelbundna mattider ger en del goda resultat.

Jag känner av huvudvärk och ont i lederna. Det är inte så konstigt. Den diet jag följer går under mitt dagsbehov av kalorier, och så har jag ju lagt om kosten ordentligt. Det är något irriterande att dieten argumenterar för att "det måste bli värre, innan det kan bli bättre", för det döljer vilka dietens effekter är. Överskottsenergi kommer efter en tid, vilket inte är överraskande då kroppen börjar att bränna fett och inte bara muskler. Min matsmältning förändras också, helt i linje med allt det kli och fröer jag äter.

Det är en befriande känsla att få kontroll över sin kosthållning, och veta vad man väljer och väljer bort. Det tråkiga är att tvärtom så många av oss får för mycket energi från maten, och vi gör av med mindre i vardagen. Detta utan att riktigt veta om det.

Men det finns inga "gifter" att "rensa ut ur kroppen", det har inget med mänsklig biokemi att göra. Detox blandar sunt förnuft och medicinsk fantasi. Kosten är särskilt laddad i välfärdssamhället, då vi äter så rikligt. Därför blir detox så kulturellt kraftfullt. Dessutom passar detox in traditionen med fastan i vårt moderna samhälle.

Detox är en späkelseritual. Där en gång gud sades kräva avhållsamhet, är det idag hälsa och välbefinnandet. Fast precis som med tolkaningen av guds vilja, så är det si och så med tolkningen med vetenskapen. Mitt råd? Det bästa med detox är att tänka över vad du äter till vardags, men några dyra preparat behöver du inte köpa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

måndag 1 juli 2013

Uråldriga träd

Träd är några av de mest långlivade livsformerna. Vi vet att det finns åtminstone femtio träd runt om i världen som är äldre än tusen år, fast ingen vet egentligen hur gamla träd kan bli.

Träd åldras så klart, den väldiga eken har ju en gång varit ett litet ekollon. Ett skäl till att vissa arter blir så långlivade är att trädets olika delar åldras olika fort. Det är möjligt för trädet att leva vidare och frodas, även om en annan del av stammen dör. Vissa träd producerar sina egna antibakteriella ämnen.

Träd som är tusentals år gamla kan fortsätta att växa. Tallar av arten Pinus longaeva i Kalifornien har blivit mer än tretusen år gamla och de gamla träden växer lika fort som de hundraåriga knattarna. Långsamhet är annars en dygd för gamla träd, att växa innebär risken för cellförändringar, och därmed cancer. Forskarna undersöker därför Pinus longaeva för att lösa cancerns gåta.

Världens äldsta träd finns i Sverige. Ett 9.500 år gammalt träd, eller rättare sagt en klon från ett så gammalt träd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

Transhumanism, ethics and human rights

The new possibilities and threats from AI, surveillance, and new technology put us in a situation where we must deal with new kinds of ...