måndag 30 september 2013

Behövs det fler naturvetare och tekniker?

Utan fler ingenjörer stannar Sverige, vi måste satsa på forskningen, samverka för att öka intresset för naturvetenskap och teknik hos unga. När argumentationen läggs fram i så allmänna ordalag av parter på arbetsmarknaden eller politiker är det svårt att argumentera emot.

Det är kontentan är Jan-Eric Sundgren, AB Volvo, ordförande för Tekniksprånget, Leif Johansson, ordförande AstraZeneca, Ericsson och IVA Tomas Billing, vd Nordstjernan Börje Ekholm, vd Investor Björn O. Nilsson, vd IVA Anders Nyrén, vd Industrivärden skriver i Dagens Industri för att lösa ingenjörsbristen genom Tekniksprånget.

Fast generaliseringar är inte alltid så nyttiga. Ingenjörer som har vissa sorters specialiseringar har goda möjligheten men inte alla över hela linjen. Endast 35 procent av alla civilingenjörer arbetar som civilingenjörer. Tekniksprånget och behovet av ingenjörer har lett till en hel del debatt inom ingenjörskåren. Ingenjörer kan också räkna med högre löner utomlands, vilket beror på låg lönespridning, höga skatter och höga ingångslöner i Sverige. Se även Ingenjörsbloggen för ett annat perspektiv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant

lördag 28 september 2013

Robots will take your job - threat or blessing?


Fear and discontent has been turned against the machines since the dawn of the Industrial Age. The Luddites rebelled in nearly 19th century England, named after the weaver Ned Ludd who smashed the stocking frames that took his job. Luddite has since come to mean an opponent of new technology. In my Netopia column Robots will take your job - threat or blessing? of September 26th I write about Luddisms recent return to being in vogue. Many current thinkers seem to be of the opinion that robots will supplant human workers in all professional positions. Is that true?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

fredag 27 september 2013

IPCC och klimatmodellernas giltighet

Klimatfrågan är oerhört viktigt för oss alla. Om förtroendet för IPCC är motiverat så bör effektiva riskreducerande åtgärder ges hög prioritet. Debatten rör sig då från vad som är problemet till hur man bäst kan lösa det, antingen genom de mest kostnadseffektiva minskningarna av koldioxidutsläppen eller att helt enkelt vänta tills framtida forskare har utvecklat lönsam energiteknik som inte använder fossila bränslen.

Om förtroendet för IPCC är fel, så faller argumenten för radikalt minskade koldioxidutsläpp. Det faktum att det inte finns något slut i sikte på Kina och Indiens ökande användning av kol kan redan ses som att dagens politik har misslyckats, men det har inte stoppat EU och några andra länder från att införa höga kostnader för att minska sin egen användning av fossila bränslen. För målet med den förda politiken har varit att göra användningen av fossila bränslen så dyr att ingen ska finna det rationellt att bruka dem. Problemet har varit att de alternativa energikällorna som vind, sol och vågenergi inte har varit så billiga att energianvändarna har kunnat växla över till dem. EU betalar miljarder dollar för att kanske få temperaturen att minska med 0,05 grader Celsius i början av 2100-talet. Det är lika meningslöst som det låter.

Forskarna sliter med att förklara varför uppvärmningen varit långsammare än vad modellerna förutsagt. Inte för att svenska medier tagit upp frågan, det lär bli ändring när nyhetskedjan skiftar. Det kan få enorma följder, vi vet att mänskligheten aldrig släppt ut så mycket växthusgaser som idag och ändå är temperaturerna betydligt lägre än förutsägelserna. 

Vart tar all värme vägen? Att värmen ”gömt sig” i havet som IPCC för fram verkar som en för bekväm förklaring. Då det är omöjligt att bestämma havets värmemängd eller förändringar i den med tillräcklig noggrannhet, så går det ju inte att motbevisa. Aerosolerna finns där, men forskarna känner ännu inte till deras relativa betydelse för klimatet. Den mest sannolika förklaringen till uppvärmningspausen är att klimatkänsligheten överskattades i tidigare modeller på grund av felaktiga antaganden om nettoförstärkning genom återkopplingen från vattenånga.

Klimatpolitiken för att minska utsläppen har handlat om mycket konkreta temperaturökningar, se ”tvågradsmålet”, där forskarna hade exakt kunskap från sina modeller. IPCC har alltid talat om sannolikheten att mer än hälften av klimatförändringarna beror på människans förbränning, men i offentligheten har människans andel alltid förts fram som den enda orsaken. Vilken effekt har andra faktorer haft?

En del av problemet pekas ut av Naomi Oreskes. Ja, hon som skrev boken The Merchants of Doubt. Innan det var Oreskes känd för att studera de fundamentala vetenskapsteoretiska problem som de nya möjligheterna att numeriskt lösa komplicerade matematiska modeller genom datorberäkningar har lett till (vilket gäller även andra forskningsområden)

Det handlar om komplexitetsparadoxen, att utvecklingen av modellerna sker genom att göra dem alltmer komplicerade med alltfler detaljer. Det är intressant att Oreskes konstaterar att just komplexiteten gör att modellerna blir allt svårare att använda för långtidsprognoser. Det är svårt att riktigt utröna när modellerna har varit fel, på grund av problemet med backtracking.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag 23 september 2013

Israel: en nation grundad på migration


Hur har Israel klarat den påfrestning det innebär att ta emot och integrera miljoner människor från hela världen? Är Israel En nation grundad på migration.

Läs mer i tidskriften Menorah från Förenade Israelinsamlingen - Keren HaYesod nummer 3/2013.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant

söndag 22 september 2013

Alla jobb behövs


En av gästerna på seminariet om integrationspolitik och rapporten Integrationspolitikens förlovade land som Timbro höll den 17 september var krönikören Alice Teodorescu.

Teodorescu skriver om låglönejobb i Skånska Dagbladet och Laholms Tidning där hon uppmärksammar att vissa arbeten nu kallas för "skitjobb" som anses vara under allas värdighet att utföra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

En integrationsmodell för Sverige


Västerviks-Tidningen skriver den 19 september om En integrationsmodell för Sverige. Ledarartikeln behandlar rapporten Integrationspolitikens förlovade land.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

lördag 21 september 2013

Israel har fått öknen att blomma


Debatten från den första debattartikeln om Israels integrationspolitik fortsätter. Det blev en replik från Lisa Pelling, Veronica Nordlund och Jytte Guteland så den 20 september kom jag med slutreplik i Israel har fått öknen att blomma.

För att se mer om Israels integrationspolitik och vad som kan läras, se Integrationspolitikens förlovade land.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

Hur farliga är transfetter?

Regeringen har beslutat att inte införa något förbud av transfetter. Det är ett klokt beslut, därför att riskerna med transfetter är så låga. Det inte minst för det låga intag som finns i Sverige av transfetter. På den här länken kan du läsa mer om transfetter och på den här länken kan du läsa mer om livsmedelssäkerhet. Det är inte rimligt att tillföra livsmedelsföretag och konsumenter extra kostnader på grund av det. Debatten lär säkert fortsätta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

fredag 20 september 2013

Integrationspolitikens förlovade land


I dag flyttar miljoner människor i världen av politiska, kulturella eller ekonomiska skäl från ett land till ett annat, vilket ställer värdländerna inför stora utmaningar.

Migration har alltid ägt rum, även i större skala. Men vilka är de sociala konsekvenserna för värdlandet, och hur påverkas ett land socialt, kulturellt, ekonomiskt, religiöst och politiskt?

Syftet med rapporten Integrationspolitikens förlovade land är att undersöka ett av 1900-talets mest omfattande experiment för att integrera miljoner människor från världens alla hörn, staten Israel.

I samband med lanseringen av rapporten den 17 september hölls även ett seminarium, med kommentarer från Israels ambassadör Isaac Bachman och Veronica Nordlund, programansvarig migration och integration på Global Utmaning.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

onsdag 18 september 2013

Bioethics debate in Uppsala


Welcome to a day of talks, debates, expo and more.

In recent years the internet and the plummeting cost of microchips has completely transformed our society. In the same way, new powerful methods in biotechnology and rapidly falling costs of DNA sequencing and synthesis promises an equally great transformation of the world.

Uppsala iGEM 2013 presents a day dedicated to the future of synthetic biology and genetic engineering where everyone is welcome to participate.

There are many misconceptions today about what genetically engineered organisms (GMOs) actually are. What are the dangers of genetic engineering and can it be used to benefit mankind?

The conference is held on September 19th at the Ångströmlaboratoriet, Lägerhyddsvägen 1 in Uppsala, Sweden. See more on Facebook.

At 15.30 PM to 16.45 PM, Waldemar Ingdahl debates bioethics, GMO and synthetic biology with Mats G. Hansson (professor bioethics, Uppsala university), Anthony Foster (professor synthetic biology, Uppsala university), and Stefan Roos (professor microbiology, SLU-  Swedish University of Agricultural Sciences).

Mr. Ingdahl is author of the book Som egenmäktiga gudar and has written on several occasions about scientific values.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

måndag 16 september 2013

Entreprenörskap – de nyanländas väg in


Israel är ett land av nybyggare. Hur har alla nyanlända kunnat integreras? Jag skriver i Svensk Tidskrift den 13 september om hur entreprenörskap och innovationskultur har spelat en avgörande roll – och vad Sverige kan lära sig av Israel. I en globaliserad värld står nämligen Sverige inför samma fråga som Israel: vad ska politiken bakom integration, innovation och företagande syfta till?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

söndag 15 september 2013

Shlichim, Israels etableringslotsar

Det finns ingen internationell mirakelkur för en framgångsrik integration, men det finns goda exempel. Israel har trots stora befolkningsströmmar visat på mycket goda resultat, och i en jämförelse i artikeln Israel lotsar nyanlända rätt till integration i Sveriges Resurser den 11 september med det svenska etableringssystemet står det klart att en avgörande faktor är att den nyanländes ansvar – inte myndigheternas – måste stå i centrum.

Den 1 december 2010 var ett historiskt datum. Etableringsreformen är en av de mest omvälvande som gjorts på integrationsområdet. Reformen behövdes, Sverige visar inte goda resultat när det gäller att kunna integrera sina nyanlända. Efter andra världskriget var sysselsättningsgraden bland utrikes födda 20 procent över snittet i landet. Idag är risken för arbetslöshet dubbelt så hög som hos de infödda. Samtidigt har Sverige utökat sina integrationsåtgärder, störst ansträngning ger inte bäst resultat.

Det finns förstås ingen entydig formel till framgång, men det går att lära av exempel. Israel har under hela sin stormiga historia som självständig stat mottagit stora befolkningsströmmar. Staten grundades just för att ta emot judisk immigration.

Integrationen har varit en uppgift som borde ha varit omöjlig. Många anlände tomhänta, de var tvungna att lära om både språk och kultur när de anlände. Toppen på immigrationen var vid Sovjets fall i början på 90-talet då omkring en miljon judar anlände inom loppet av några. Samtidigt tog det lilla landet emot omkring 100.000 etiopiska judar, en befolkningsgrupp som levde på botten av ett av världens fattigaste samhällen.

Israel saknar ekonomin som Sverige haft för att ta emot nyanlända, ändå har landet visat goda resultat. Anställningsgraden bland utlandsfödda är högre än bland infödda, delvis beroende på utbildningsnivå och ålder på dem som invandrar.

Det går att peka ut flera skäl till resultaten. De hebreiska språkskolorna har studerats av utlandet. Israel har ett regelstyrt välfärdssystem som är riktat till individens behov efter prövning, snarare än att som i Sverige vara generellt och icke-behovsprövat.

En viktig del är lotsarna (shaliach) som har kontakt med den nyanlände redan innan hon anländer till Israel. Lotsarna kommer från det civila samhället och arbetar efter ett kontrakt med staten. Det civila samhällets arbete med att slussa nya immigranter fanns före att staten Israel ens existerade.

Ett liknande system med etableringslotsar finns nu i Sverige. Lotsarna kan vara företag, föreningar eller enskilda skrivit kontrakt med Arbetsförmedlingen om att ha ansvar för att en nyanländ integreras. Lotsarna från betalt efter hur många nyanlända som väljer dem och får en bonus efter hur många som sedan får arbete.

Den israeliska administrationen är regelstyrd, till skillnad från den svenska som är målstyrd. Kraven på den nyanlände är höga för att få ersättningar och traktamenten som ges så länge budgeten tillåter det. När pengarna är slut måste man vänta till nästa budget är lagd; därför är det bra att få den nyanlände ur systemet så fort som möjligt. I det svenska systemet får lotsarna ersättning efter hur lång tid de är kvar i systemet. Fokus ligger fortfarande på att lotsa den nyanlände inom systemet, inte ut ur det.

Reformen försöker lovvärt att skapa förutsättningar för nyanlända att själva kunna ta sig in i det svenska samhället. Resultaten har varit måttliga. I mars 2012 angav Statskontoret att 4,2 procent av de nyanlända fick ett jobb. Troligen kommer siffran att förbättras med tiden, då det i allmänhet tar lång tid för många arbetssökande i Sverige att få ett arbete.

Exemplet Israel ger regeringen lärdomar för hur etableringslotsarna kan förbättras. Det pekar på att den nyanländes ansvar måste stå i centrum, inte myndigheternas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

lördag 14 september 2013

Draken, lejonet och tigern

Så här skildrar jag det kinesiska nyåret i Tidningen Kulturen den 19 februari 2010. Läs mer i Draken, lejonet och tigern.

Det är tradition sedan några år att det kinesiska nyåret firas på Östasiatiska muséet i Stockholm tillsammans med Folkrepubliken Kinas ambassad.

Nyåret i den kinesiska kalendern infaller vid den andra nymånen efter vintersolståndet, så dagen så det precisa datumet kan vara annorlunda från år till år. I år räknas den 14 februari till den 2 februari 2011 som tigerns år, då varje år har namn från den kinesiska djurzodiaken.

Kinas ambassadör Chen Mingming invigde nyåret. Dansare genomförde de halsbrytande traditionella lejon- och drakdanserna, som skall jaga bort onda andar. Traditionen bjuder att mandariner kastas ut till barnen, så att det nya året ger guld och lycka.

Östasiatiska återinvigde utställningen om Kinas forntid, Kina före Kina, som visar livet i en kinesisk stenåldersby. Torsten Jurells konstutställning Goda nyheter från underjorden visar upp hans gränsbrytande målningar mellan det västerländska och det kinesiska.

Världsnaturfonden WWF presenterade en fotoutsällning om tigrar. Det stora kattdjuret håller på att bli utrotat, då det bara finns 3500 kvar i hela världen.

Från och med den 28 augusti kommer terrakottasoldater från den förste kejsaren Qin Shi Huangdis grav att ställas ut.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

fredag 13 september 2013

Hundra år av hockeystolthet med Montreal Canadiens

Ishockeyklubben Montreal Canadiens firade nyligen sitt hundraårsjubileum. Klubben har blivit en symbol för den franskspråkiga Quebec i Kanada. Läs mer om Montreal Canadiens och se bilderna från jubileet i Hundra år av hockeystolthet med Montreal Canadiens i Tidningen Kulturen den 14 april 2009.

Ishockeyklubben Montreal Canadiens grundades 1909 av industrimannen Ambrose O'Brien. O'Brien ville ha en franskspråkig klubb i staden för att skapa upp en naturlig rival till Montreal Wanderers, den engelskspråkiga klubb han redan ägde.

Omständigheterna kring grundandet gjorde Canadiens till en symbol för det franskspråkiga Kanada och dess kultur. Andrahandsklubben visade sig bli historisk, och är det enda laget i den nordamerikanska hockeyligan NHL som grundats före ligans uppkomst. Canadiens är det lag som vunnit Stanley cup mästerskapet flest gånger (24 gånger).

Hockeyns nedgång i Kanada har även drabbat Les Habitants (smeknamnet kommer från de franska nybyggarna i Quebec) och sedan säsongen 1992-93 har laget inte vunnit Stanley cup. Det var också senaste gången ett kanadensiskt lag vann. Firandet pågår över två säsonger, där historiska lag utses och årets NHL All Star match spelas i Montreal.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

torsdag 12 september 2013

E-förvaltning är en social fråga

Jag skriver om att E-förvaltning är en social fråga i Dagens Samhälle den 4 juni, nummer 20, 2009 med utgångspunkt från min rapport om E-demokrati.

I flera länder pressas medborgare ut på nätet för att interagera med myndigheter. Dels som en del i moderniseringen av den offentliga förvaltningen, dels för ökad effektivitet och automatisering då stora pensionsavgångar väntar, samtidigt som man kan bibehålla och förbättra servicen till medborgarna till lägre kostnad.

Kopplingen mellan bättre e-förvaltning och stärkt demokrati är inte automatisk. Effektiva tjänster betyder inte alltid bättre medbestämmande.

När Danmark upprättade digitala tjänster utgick man ifrån att medborgarna inte känner till hur myndigheterna är uppbyggda och uppbyggnaden inte intresserar dem. Medborgarna ser i stället till sin egen situation, sina egna möjligheter och sina egna problem. Samtidigt både kan och vill en stor och ökande andel av befolkningen använda sig av digital självbetjäning.

Borgerguiden guidar till det offentliga Danmark och ger en överblick över politik, lagar och myndighetsbeslut. Portalen för enkelt över till de relevanta sajter där man kan finna information. Sajten kan anpassas till individens behov, så att man kan få del av samlade tjänster för en funktion (bostad, barn, pension och så vidare).

Det är i vardagen som demokratin måste fungera, inte i särskilda rådslag eller e-omröstningar. Det är när medborgare hittar rätt, kan få hjälp att formulera sig och självständigt köra demokratins system som det fungerar.

Chattrum, bloggar, e-postlistor – alla uppstod utan planering och kopplar till social samverkan på nätet. Såsom denna samverkan skapade en naturlig nätkultur, kan e-förvaltning skapa en naturlig grund för e-demokrati.

Medborgaren måste sättas i centrum genom en smidig och användardriven utveckling. E-förvaltning får inte handla om att slippa ha med medborgaren att göra, med ett ansikts- och interaktionslöst gränssnitt mot medborgaren.

Kostnaden för att införa e-förvaltning kan tyckas vara låg, då it-verktygen i sig inte verkar vara den stora kostnaden. Men kostnaden för att införa och upprätthålla ett nytt arbetssätt och en ändrad organisation är inte lika tydlig.

Det är viktigt att ha egen personal för att upprätthålla kontinuitet, kompetens och drift. Faran är att det försvinner om en övervägande del hanteras med hjälp av utomstående konsulter.

Tiden är knapp och risken är att en digital klyfta fördjupas i samhället. Samtidigt ger it en möjlighet till en ny offentlighet som är interaktiv, relativt enkel att delta i och obehindrad av tid och rum.

Samma genomslag som vi har sett på arbetet, i handeln, för bank över internet, online-tidningar och för att chatta/mejla med vänner och familj borde vi kunna uppnå inom demokratin.

Vid årsskiftet lades Verket för förvaltningsutveckling (Verva) ner efter bara ett par års verksamhet. Hur fortskrider uppbyggnaden av dess ersättare, E-delegationen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Intressant

IT lyfter sjukvården

Sjukvården har länge dragit nytta av utvecklingen inom it genom register och begrepp som e-hälsa och telemedicin. Den senaste utvecklingen kallas digital health och är ett gränssnitt mellan å ena sidan it och å andra sidan hälsovård och biovetenskaplig forskning. Det skapar ett sammankopplat ekosystem av hårdvara och mjukvara för att registrera och analysera data om patientens hälsa.

Den 9 september 2013 skriver jag It lyfter sjukvården - men skapar oenighet i Tech World. Risken är att läkare och patienter har en helt annan syn än it-avdelningen på området och hur det kan utvecklas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

onsdag 11 september 2013

Geologins dag

Nu på lördag, den 14 september, hålls Geologins Dag runt om i Sverige. Då kan du bekanta dig närmare med mineraler, sediment och kontinentalplattor. På hemsidan för Geologins Dag ser du vilka arrangemang som hålls nära dig.

Geologi är spännande, det finns inga döda stenar, utan snarare så är Jorden väldigt aktiv.

Kontinentaldriften började att slå igenom inom geologin först på 60-talet. Det är idén som tysken Alfred Wegener förde fram om att jordens yta vilar på rörliga plattor som bryts mot varandra och pressar den med lägst densitet. Denna plattektonik leder till att kontinenterna under årmiljonerna dansar över jordens yta.

Att en så grundläggande idé knappt har fyllt femtio år visar att det finns mycket nytt att upptäcka inom geologin. Det kan, med vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott eller den stora jordbävningen i Japan i åtanke, vara livräddande kunskap.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

tisdag 10 september 2013

Integrationspolitiskt seminarium Israel


Waldemar Ingdahl presenterar den 17 september sin rapport Integrationspolitikens förlovade land. Den kommenteras av Isaac Bachman, Israels ambassadör i Sverige och Veronica Nordlund, programansvarig migration och integration på Global Utmaning. Klicka här för anmälan till seminariet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Intressant

måndag 9 september 2013

Från Holmes till Sherlock

Mattias Boström har skrivit boken Från Holmes till Sherlock, som jag recenserat i Digert om den undflyende detektiven för Sundsvalls Tidning den 8 september 2013. Sherlock Holmes är en av få litterära figurer från 1800-talet som vidareutvecklas. Har bilden av Holmes förändrats sedan 1800-talet? Vilken är skillnaden mellan Holmes och Sherlock? Publiken är fascinerad av hans geni och mysterierna han löser, mer så än på länge. För den här nya boken läsarna närmare förståelsen av fenomenet med privatdetektiven på Baker Street 221B?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant

söndag 8 september 2013

Den nya vågen av italienska kompositörer

Utvecklingen för den samtida italienska konstmusiken har varit god de senast tjugo till trettio åren. Vad känneteckar Den nya vågen av italienska kompositörer? Läs mer i Tidningen Kulturen den 1 april 2009.

Utvecklingen för den italienska samtida musikkompositionen har varit god sedan 1980-talet. Kompositörer har vunnit många internationella erkännanden, och därför är det glädjande att det Italienska Kulturinstitutet "CM Lerici" nu startar en serie konserter och seminarier på Kungliga Musikhögskolan.

Tre tonsättare presenteras, Luca Francesconi (född 1956), Marco Stroppa (född 1959) och Jacopo Baboni Schilingi (född 1971) och därför representanter för den efterkrigsgeneration som påverkats av modernismen från tidigare kompositörer som Azio Corghi, Luciano Berio och Pierre Boulez (vilka även undervisat dessa tonsättare).

Först ut var Luca Francesconi som inte är en ny bekantskap för den svenska publiken. Han undervisar som professor i komposition vid Musikhögskolan i Malmö. Francesconi har utsetts till konstnärlig ledare för Venedigbiennalens 52:a internationella festival för nutida musik. Fyra verk framfördes av KammarensembleN, med Francesconi som dirigent. Han förklarade i en introduktion till verken att han påverkats av filosofen Zygmunt Baumans tankar om en flytande tillvaro, och betecknade sin musik som transmodern, utan den centrala kontroll som västerländsk musik kännetecknas av.

På frågan om tiden i Sverige påverkat honom svarade Francesconi att det kanske förstärkt vissa drag i hans musik- och människosyn, där han ser Sverige som mer demokratiskt än Italien, kanske även överdrivet demokratiskt. Det var ett gravallvarligt uttalande av den typ som Francesconi använt vid många konserter, men han ger prov på en viss självironi då hans hemsida heter "is THAT music?"

Musiken Francesconi vill skapa är mycket fysisk, och lyssnas till med magen före hjärnan, vilket han anser kännetecknar popmusiken. Därför blir den igenkänd. Där tar likheterna slut, Francesconis musik kännetecknas av en strikt modernism av spräckta klanger och ljudexplosioner i kontrast med mycket tysta partier. I verken märks påverkan från jazz och elektronisk musik. År 1990 grundade Francesconi ett centrum för forskning kring modern musikteknologi i Milano, som ett resultat av hans nyfikenhet för tekniken.

Marco Stroppa, vars konsert spelas den 7 maj på Kulturinstitutet, delar denna fascination för den elektroniska musiken genom sina studier i informationsteknik och artificiell intelligens. Jacopo Baboni Schilingis konsert är den 19 maj.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

lördag 7 september 2013

Upprop om respektombud

Efter den senaste tidens rubriker om sextrakasserier har ett upprop startat för att Diskrimineringsombudsmannen DO skall inrätta Respektombudsmän vid arbetsplatserna. Jag intervjuar Petra Hjortensjö om uppropet om respektombud i Tidningen Kulturen den 5 mars 2010.

Berätta om bakgrunden till uppropet? När lämnas det till DO? Var det de senaste nyheterna om sextrakasserier som inspirerade?

I grunden är jag dramatiker och skådespelerska och har levt i branschen i över tio år. Eftersom jag själv varit med om sexuella trakasserier inom denna arbetsvärld ett flertal gånger, har jag valt att gå ut offentligt och varit mycket engagerad i den senaste tidens debatt. Jag har skrivit artiklar som publicerats i Aftonbladet, Expressen och Stockholm City, samt medverkat i TV4 Nyheterna, Lennart Ekdahs Kvällsöppet och Malou von Sivers Efter tio. Debatten i sin helhet har lett mig till att tänka att okej, det är fantastiskt bra att vi pratar om det, lägger upp det på bordet och nagelfar det etc, men vad kan vi göra för att förändra situationen? I mina ögon blir debatten en aning meningslös i förlängningen, om folk glömmer bort den efter en vecka när medievindarna blåser åt annat håll utan att någon förändring kommit till stånd. Därför känns det extremt viktigt för mig att i denna debatt även peka på vad man skulle kunna göra för att förändra situationen.

Dessvärre tror jag inte att kulturbranschen är ensam om denna typ av problematik - tror att det grundar sig i en större samhällsproblematik kring kvinnosyn bland annat. Därför är jag rädd att statistiken skulle kunna se nära lika skrämmande ut på de flesta arbetsplatser. Dessutom är ju sexuella trakasserier dessvärre långtifrån den enda typ av trakasserer som man som människa kan bli utsatt för på sin arbetsplats idag. Därav breddningen av uppropet.

Planen är att lämna det till DO strax efter den 18 mars (en månad efter uppropets start), men eftersom det varit svårt att få täckning kring detta i media, då intresset var större veckan innan, väntar underskrifterna med att komma in. Detta kan göra att jag förlänger uppropet en månad eller så, om snurren skulle komma igång, ordet spridas och underskrifterna börjar rulla in i större omfattning än tidigare. Jag lobbar på många nivåer, bland annat genom att vända mig till organisationer som arbetar mot diskriminering på olika sätt.

Vad skall ett respektombud göra? Hur bör en diskrimineringseliminerande plan se ut för en arbetsplats?

Respektombudet ska göra en diskrimineringsutredning av arbetsplatsen, lägga upp en diskrimineringseliminerande plan för verksamheten, utbilda chefer och personal, samt vara den man kan vända sig till om man på arbetet blivit utsatt för diskriminering eller trakasserier av någon art - sexuell, rasistisk, religiös, eller vad det än må vara. Respektombudet är då ansvarigt för att situationen utreds och att lägga upp en lämplig åtgärdsplan. Tanken är att Respektombudet ska vara utomstående, för att i möjligaste mån undvika intressekonflikter. En DO-s förlängda arm, i nära anslutning till arbetsplatsen.

Jag tror att dessa Respektombud, med kanske utbildning inom samhällskunskap, arbetsledning/personal, genus och jämställdhet, mycket bättre än jag kan avgöra hur en diskrimineringseliminerande plan bör se ut.

I uppropet finns kravet på ett respektombud per tio anställda på en arbetsplats. Hur ser du att den ekonomiska avvägningen görs för de många relativt små verksamheter som måste skaffa respektombud vid lagstiftning?

Uppropet säger ett Respektombud ska vara knutet till varje arbetsplats med minst tio anställda. Inte ett Respektombud anställt per tio personal. Tanken är att Respektombudet ska vara utomstående, vilket innebär att man endast betalar per uppdrag. Precis som med en konsult eller en revisor. Vilket de flesta företag har råd med - eller tvingas ha råd med. Varför jag dragit gränsen vid tio anställda, är just för att jag ser en svårighet med att mindre företag än så skulle ha ekonomin som krävs för att finansiera dessa uppdrag. Inte för att jag tror att diskiminering är mindre vanligt förekommande här. Men tyvärr måste man dra gränsen någonstans.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Intressant

fredag 6 september 2013

Thilo Sarrazin med inspiration av Myrdal

Jag skriver i Svensk Tidskrift den 7 januari 2011 om boken Deutschland schafft sich ab av Thilo Sarrazin. I artikeln Om tysk integration – med inspiration av Myrdal beskriver jag hur fjolårets mest osannolika bestseller är en rätt torr och tungläst lunta om integration, demografi och sociologi med inspiration av Alva och Gunnar Myrdals Kris i befolkningsfrågan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

torsdag 5 september 2013

Kemi, när boten blir värre än soten

Image courtesy of [joesive47] / FreeDigitalPhotos.net

Politik är en avvägning mellan intressen och ett försök att finna rationella lösningar. Kemikaliepolitiken är sällan ett bevis på det. Dagens Nyheter tar inte upp att det finns ett starkt intresse som driver på mer lagstiftning om kemikalier: den europeiska miljörörelsen. Det är inte ett problem i sig att det finns intressenter och lobbyister, utan i vilket sammanhang de ska agera.

EU:s kemikaliepolicy Reach kräver att tillverkare bevisar att deras produkter är säkra. Fast det går inte att fullt ut bevisa att ett ämne är helt säkert, så tillståndsprövningen innehåller många politiska överväganden och lobbying. Det är därför som processen kring Reach även har fått en sorts medialt driven opportunism i frågan om vilka ämnen som ska vara tillåtna.

Porterhypotesen säger att en strikt miljöpolitik kan pressa industrin att ta fram säkrare ämnen och förbättra konkurrenskraften. I praktiken är det inte lätt att förutse uppfinningar. Snarare blir det svårare att innovera, för de nya ämnena ska testas, medan den gamla produktionen kan flyttas till billigare och osäkrare förhållanden i Kina och Indien. Kemikaliepolitiken är en bra viktigare fråga än att hamna under en närsynt konsumtionskritik, många av produkterna är inte så lätta att avstå från som DN gör gällande.

Hur ser vi till att boten inte är värre än soten? Det beror på om regleringarna görs på en farlighetsuppskattning (”ämnet kan vara farligt! Förbjud det!”) enligt försiktighetsprincipen eller på en riskbedömning (”om det är farligt beror på hur det används, så testa och se hur skadorna kan minskas”). Europa behöver en ny typ av rationell riskhantering som börjar väga alternativkostnader.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

onsdag 4 september 2013

Framtidens kontor: en ojämn fördelning

Fördelarna från det öppnare kontoret har diskuterats sedan minst tiotalet år: vi sparar in kostnaderna från teknikinvesteringar på hyra, underhåll och fastighetsskatter. I arbetet rivs tids- och språkbarriärer genom bättre kommunikation och det går att minska på personalstyrkan.

Men var börjar och slutar kontoret och arbetstid med en mer virtuell arbetsplats? Hur ta bort alla konfigurationsproblem? Tänk på vilka problem som kan uppstå om min id-bricka inte kan tala med min stol eller konferensrummet inte är sammankopplat med min kalender. Vad händer användares olika datamiljöer kolliderar? Trådlösa kontoret, ytan under skrivbordet består fortfarande av ett råttbo av sladdar. Säker överföring av data – är det att ta över information på en USB-sticka? USB har blivit en standard genom sin bekvämlighet, vilket står över de allra flesta säkerhetshänsyn. När miljön blir smartare så kommer energibehovet för personlig teknik att stiga, det är en stigande kostnad och leder till en ständig jakt på eluttag.

När den mänskliga ryggraden och minnet på kontoret försvinner behövs en IT-infrastruktur som ersättning. Microsoft lägger redan in Facebook och LinkedIn i Outlook. Men funkar dessa, de är ju inte gjorda för att fungera som ryggrad? Sociala medier har fördelen framför e-mail att bevara informationen i ett sökbart, delningsbart, uppdateringsbart flöde. Tjänster som Yelp kan vara en möjlig förfader till det här informationsflödet.

För tio år sedan var alla datorer desktop, det lever vi med fortfarande då vi använder skrivbordsmetaforer (som papperskorg, filarkiv). Nu blir mobiltelefonen det främsta sättet att använda internet på. Lägre kostnader ger fler sensorer i vår omgivning, mer programvara har öppet API och mer information kommer från sociala nätverk. Föremål har blivit mer intelligenta. Den intelligensen kommer att användas för att sända information till mobiltelefonen, där data processas.

Mycket sammanfaller tekniskt för en stor förändring, där datorer och telekommunikationer smälter samman till något nytt. Appar, tjänster och nätverk finns. Användarna finns. Mobiltelefonerna kan försvinna redan före de sista fasta telefonerna avskaffas.

William Gibson hade rätt i sitt klassiska citat: framtiden är redan här, den är bara ojämnt fördelad. Anmärkningsvärt så talar vi ofta som om informationsteknik, internet och andra disruptiva innovationer är något som kommer att ske! Troligen för att tanken om att förändringen är viss tidpunkt eller viss teknik är viktig för att kunna föreställa sig framtiden.

Förändringar sker gradvis. Kontoret försvinner inte helt plötsligt, utan det är en del av långsam utveckling. Utvecklingen hade inte behövt gå i dagens riktning. Brytpunkten låg troligen någonstans i början av 1990-talet, där IT användes för att förstärka och vidareutvecklade vissa värderingar och arbetsmönster som redan fanns ute i arbetslivet. Rester finns alltid kvar av det, delvis för att olika lagar kräver det.

Kommer tekniken att skjuta människan åt sidan, att skapa ökad stress och ge mindre antal arbetstillfällen? Det är vad en del fruktar. Kommer kontorstekniken att berika och avlasta, att effektivisera och ge helt nya möjligheter? Det är vad många hoppas.

Framtidens kontor är det samlade resultatet av ändrad organisation, ny teknologi, ökad kapacitet, nya arbetsroller, ändrade arbetsmetoder och nya arbetsmönster. Det virtuella kontoret är inte vad vi behöver, om det slår igenom är det för att vi vill ha det.

Det här är den femte och sista delen i en serie om framtidens kontor

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Intressant

tisdag 3 september 2013

Intellectual property, Sweden and the battle of The Pirate Bay

I write the article Intellectual property, Sweden and the battle of The Pirate Bay in Cafe Babel- the European Magazine on 5 March 2009.

On 16 February, the most publicised trial of the content industry kicked off against the defendants responsible for the Bit Torrent tracker site. Four are charged with being accessories to breaking copyright law. They may face fines or up to two years in prison if found guilty.

The conditions for creating and consuming music, film, literature, journalism, computer software and games and other intellectual production have changed dramatically in less than a decade. Paradoxically, the public is consuming ever more culture. It is in the creative industries the impact of the development of technology to copy and share content on the internet has been most keenly felt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant

måndag 2 september 2013

Carl Köhler får ett postumt erkännande

Hur går det till när en konstnär börjar att få ett postumt erkännande? Carl Köhlers son Henry ger några av svaren i Carl Köhler får ett postumt erkännande i Tidningen Kulturen den 24 februari 2010.

Konstvärldens kvarnar mal ibland långsamt. Den andra sidan av myntet till vår snabba samtidskultur är att fler genrer, stilar och konstnärer kan komma fram i offentligheten och finna sin nisch.

Rätt nisch kan öppnas långt efter att ett verk har skapats, då samtidens retrospektion ser nya tidigare ouppmärksammade kvaliteter. En intressant sådan berättelse är om målaren Carl Köhler (1919-2006), som efter sin död kommit alltmer kommit i samklang med konstintresset. Hans verk finns representerade på Moderna muséet och Göteborgs konstmuseum.

Hur går det till när en konstnär börjar att få ett postumt erkännande? Carl Köhlers son Henry ger några av svaren.

Carl Köhlers bakgrund var borgerlig, med konstnärliga intressen, men "även om farfar var amatörmålare så var det inte riktigt tänkt att man skulle bli konstnär på heltid på den tiden", säger Henry.

"Pappa märkte tidigt att han var väldigt duktig på att teckna, och det intresset, skapandet följde med honom till juridikstudierna. Till slut så tog det överhanden, och han följde sitt kall och hoppade av efter en halv jur.kand".

Hur kännetecknade sig Carl Köhlers karriär?

"Han var på väg på 50-talet, uppmärksammades med finare stipendier och i tidningarna. 60-talet var hyfsat, men han fick aldrig det genomslag som många trodde på. Pappa fick ofta höra att han borde åka till New York, och jag tror han hade slagit genom där".

Konstnärligt inspirerades han av den nya saklighetens Otte Sköld, Sven "X-et" Erixson och Edvard Munchs virvlande linjer.

Verken kännetecknas av ett abstrakt formspråk som ändå är figurativt, Carl Köhler arbetade både med färg och form. "Pappas måleri var väl lite före sin tid kanske som senmodernist. Mycket färg och form, klippande, klistrande, häftande, collage, överlappande. Han kunde jobba med ett motiv länge, bygga upp och riva ner och bygga upp igen".

Teckningen uppvisade stor precision, det behövdes för motivet, "han var alltid fascinerad av kroppen, kvinnan, kroppar i rörelse, dans/ballett och kroppar på teaterscenen".

Litteraturens gestalter blev ett intrycksfullt och fascinerande motiv. "Han lyckades sätta färg på författarnas inre och anlete, och han kunde bli väldigt inspirerad av starka karaktärer inom olika kulturer överlag".

På 70-talet hade Carl Köhler en tung period, och han hyrde ut sin ateljé under en längre tid. Köhlers konst fann inte sin plats i tidsandan, särskilt som han inte kompromissade. Ett exempel Henry tar upp är stipendiet från Svenska Konstnärernas förening år 2005, som gavs med motiveringen "kompromisslöst kraftfullt måleri i ständig utveckling"

Trots fina recensioner och utställningar på 80-talet, så var avståndet från konstvärlden problematiskt för Carl Köhler de sista årtiondena av hans liv. I en tid som kraftigt präglats av skolbildningar, av kontaktsökande och av institutionernas växande styrka över både ekonomiska medel och konstnärlig värdering fann sig Carl stå utanför.

"Han var oerhört seriös i sitt skapande, men kunde inte foga in sig i det lite försiktiga ledet för att smälta in bättre. Han umgicks inte med andra konstnärer, och hade på sitt vis ganska dåligt självförtroende".

Uppmärksamheten och det växande erkännandet kring Carl Köhlers verk nu på 2010-talet, kan ironiskt nog bero på syskonen Henry och Frida Köhlers enträgna arbete för att belysa de djupa kvaliteterna hos faderns konst. Det har skaffat Carl Köhlers gärning fler plattformar och breddat hans publik.

Carl Köhlers författarporträtt ställs ut på Stadsbiblioteket i Stockholm t.o.m. den sista februari, och från mitten av april på Irving K. Barber Learning Centre University of British Columbia i Vancouver.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

söndag 1 september 2013

Tunisien på tröskeln

Hur står det till kulturellt och politiskt i Tunisien? Efter den hastiga internationella uppmärksamheten vid presidentvalet i oktober har det nordafrikanska landet fallit tillbaka i medieskuggan. Fast det kanske borde vara länder som Tunisien som uppmärksammas mer? Jag skriver reportaget Lyfter det glittrande Tunisien? i Tidningen Kulturen den 14 april 2010.

Skymningen utanför flygplatsen i Monastir ger den nyanlände först en känsla av främlingsskap. Resan på den stora vägen från flygplatsen in till staden Sousse går genom relativt välmående förorter. Det är betongförorter, men ser inte så mycket sämre ut än sina motsvarigheter över hela världen. Bilarna på vägarna ser ofta rätt slitna ut, fast luften är inte så hårt nedsmutsad. Det är sanden från Sahara, som lyfts upp i skyn av kvällsvinden, som låter en förstå att Tunisien ligger långt borta. Sanden glittrar vackert i solnedgången, men gör luften torr som sandpapper, medan den signar med över kusten på väg norrut.

Tunisien skulle kunna vara en ö. Resande kommer med båt eller flyg. Landvägen från det oroliga Algeriet och det excentriska Libyen är stängd. Landet tittar hellre norrut mot Europa, som börjat titta tillbaka. Det är ett alltmer populärt resmål, med mer än femtiotusen besökare från Sverige varje år. Den främsta konkurrenten om charterturisternas gunst, Turkiet, har blivit dyrare på sista tiden och Tunisien kan också bjuda på soliga stränder, spännande kultur och äventyr.

Medinan, den gamla staden i Sousse, är en labyrint av vindlande gator, mattförsäljare, kaféer, fönsterluckor, gångar med välvda tak, glimrande butiker, främmande dofter och minareter. Gamla lampor lyser upp de mörka hörnen basaren. Parfymer, kryddor och orientalisk tobak tynger luften. Det är nästan som att befinna sig i ett vykort, om det inte vore för att vanliga tunisier fortfarande handlar här.

Turistområdet utanför Sousse är en värld för sig. Det är så snyggt och modernt som landet förmår för att turisterna skall trivas. Arkitekturen är anpassad till att motsvara förväntningarna på Orienten, den traditionella tunisiska byggnadsstilen ser inte tillräckligt arabisk ut.

Böneutroparen från den näraliggande moskén hörs svagt över gatorna, närmast försagd jämfört med andra muslimska länder. Religionen är försagd i Tunisien. Landets förste president, landsfadern Habib Bourguiba, ville bygga en sekulär stat. Det gick delvis, månggiftet avskaffades, kvinnor fick rösträtt, och familjeplanering gav arabvärldens lägsta befolkningstillväxt. I årtionden balanserade Bourguiba sin makt mellan statsförvaltningen, oligarkerna och islamisterna precis som han balanserade mellan USA och Sovjet, mellan Israel och PLO.

I november 1987 var balansnumret slut, en sänkning av brödsubventionerna utlöste kravaller som islamistiska organisationer verkade kunna ta kontrollen över. Då grep vice-president Zine El Abidine Ben Ali makten, skickade Bourguiba i vänlig men bestämd ålderspension, och fick ett lugn i landet han inte släppt sedan dess. Islam fick ett än kortare koppel. Moskéerna är bara öppna under bönestunderna och ingen får befinna sig i dem annars. Där fredagen är en helgdag i alla muslimska länder är den bara en inofficiell halvdag i Tunisien.

Människorna bemöter som regel utlänningar med vänlighet, även utanför turistcentrumen. Turisterna slipper ifrån de oerhört tröttande dricksbeloppen och småmutorna som behövs för att vardagen skall flyta i så många andra arabländer. Köpslåendet i basarerna finns kvar, men det går lätt att röra sig i en nästan västerländsk miljö i de rikare kvarteren.

Vänligheten är förståelig. Säkert 70 procent av sysselsättningen är beroende av turistnäringen. Det är folk väl medvetna om, och det förs ständigt kampanjer i den statliga radion och televisionen om hur viktiga turisterna är och att de måste känna sig välkomna. Det finns skäl till oro. När en bomb sprängdes i synagogan på ön Djerba år 2002, dödades fjorton tyska turister. Det ledde till en svår förlust av besökare, och det får inte upprepas.

Myndigheternas kontroll är hård. Reportrar utan gränser rankar pressfriheten i Tunisien på en bottenlåg 143dje plats i världen. I senaste valet i oktober 2009, så vann Ben Ali återigen, utan att oppositionen hade några möjligheter att bedriva en riktig valkampanj. Då skrev journalisten Taoufik Ben Brik en kritisk artikel i franska tidskriften Le Nouvel Observateur, och ställdes sedan inför rätta på vad Amnesty och Reportrar utan gränser bedömt som påhittade anklagelser.

Internet är strikt kontrollerat. Förutom den procent av befolkningen som har tillgång till nätet, måste tunisierna gå till telefonbolagets internetkontor. Censuren består ofta av grova spärrar, men säkerhetstjänsten börjar bli mer kunnig i filtreringen. När Förenta Nationerna år 2003 höll WSIS, sin stora konferens om internets framtid, i Tunis fick FN mycket kritik. Tunisien var inte en symbol för ett fritt och öppet internet.

Det finns få saker som kan få en att längta så mycket efter reklam och varumärken, som gatubilden i ett land med personkult. Bilder på presidenten finns överallt. På affischer, på stora tavlor, i butiker och på kontor. Det är en välbekant syn, mer än 50 procent av befolkningen är så ung att de inte har upplevt en annan statschef än Ben Ali.

Ingen vet hur hög arbetslösheten är. Myndigheterna uppger den till uppåt 15 procent av de arbetsföra, vilket definitivt är för lågt. Många utexaminerade akademiker som haft turen att få en anställning på något företag eller förvaltning är undersysselsatta, och arbetar för låg lön. De statliga prisbidragen på basvaror är fortsatt viktiga för många.

Den som kan tala franska har goda möjligheter att göra sig förstådd. Banden till den gamla kolonialmakten är fortfarande starka, många tunisier har släkt och vänner där som skickar tillbaka pengar.

En bit från Tunis turistmagnet, den världsarvsmärkta medinan, ligger plötsligt en bit Frankrike. I Cité Nouvelle, krockar det arabiska och det europeiska. Fransmännen var i Tunisien med avsikt att stanna. La Cité Nouvelle erbjuder mer typiskt franska kaféer, bagerier, brasserier och boutiquer än nedgångna städer som Marseille.

Folkåskådning är en populär sysselsättning från borden på Café de Paris vid Avenue Habib Bourguiba, Cité Nouvelles stora paradgata. Ungdomarna som går förbi ser ut som de gör lite varstans i världen nuförtiden. En del äldre kvinnor täcker håret, men den traditionella kvinnoklädseln i Tunisien är närmast brokigt färggrann. De kvinnor som är klädda i svart är turister från någon av gulfstaterna. President Habib Bourguiba avskydde slöjan, "den vidriga trasan", som han kallade den, och de är förbjudna på vissa offentliga platser.

Det som fångar ögat är människornas ansikten. Tunisien är som författaren Paul Theroux beskrev i "Herkules stoder" en blandning av hela Medelhavet, "ansiktena i Tunis kunde ha varit italienska, spanska, grekiska, sardinska, turkiska, albanska och var det förmodligen också". Så många lager av kultur ligger under dagens Tunisien. De stora civilisationerna var intresserade av den bördiga kusten och lämnade inlandet mer eller mindre åt sitt öde. Ju längre söderut och inåt landet, desto fattigare och mer traditionella blir städerna och byarna. Tunisiens fosfat- och oljefyndigheter i inlandet allt viktigare. Nu behöver Tunisien kunna dra nytta även av den inre delen av landet.

Är Tunisien ett lämpligt land att besöka? Kulturellt är det en höjdpunkt. Den aktuella filmfestivalen i Karthago har gett tunisisk film en chans att utmärka sig i världen. Konstmåleriet är värt att upptäcka, med främst Yahia Turki och Abdelaziz Gorgi, som gick bort härom året, från Tunisskolan. Deras figurativa måleri i västerländsk stil mellan 1900 och 1960, inspirerade Paul Klee när han bodde i Hammamet. I Hammamet bodde en spännande konstnärskoloni, med författaren André Gide i spetsen. Det antika arvet är välkänt, som arenan i El Jem, bättre bevarad än Colosseum i Rom. Tunisierna behöver pengarna, och kan erbjuda många upplevelser, det är snarare väst som behöver tänka till.

I början av 2000-talet trodde många att om bara världen öppnades för handel, så skulle demokrati och modernisering sprida sig. Fast globaliseringen tog sig olika uttryck efter de lokala förutsättningarna. Innan krisen gick det rätt bra för Tunisien, men ekonomin och politiken öppnades inte upp av handeln. Snarare så påverkades Europas politiker att acceptera de auktoritära metoderna hos arabvärldens ledare. De skulle ju nu uppfattas som jämlikar det gick att göra affärer med. Därför blev Ben Ali en allierad för att stoppa terrorister och flyktingströmmar till Europa. Hotet från terrornätverket Al Qaida har gjort säkerhetstjänsten så mäktig att den har blivit makten bakom tronen. När presidenten kommer att dra sig tillbaka om några år, så kommer han behöva stämma av sin efterträdare med säkerhetstjänsten.

Demokratin visade sig bli ett vapen för makteliten. Den politiske kommentatorn Mahmoud Belhimer har sagt att valprocessen i arabvärlden tjänat till att "fortsätta elitens monopol på makten, och förneka den stora majoriteten rätten att delta i samhällslivet".

Många jämför med det konfliktfyllda Algeriet, och det egensinniga styret hos Libyens envåldshärskare Muammar Khadaffi. Med sådana grannar så är livet i Tunisien fredligt, välmående och fritt. Landet såg också, fram till finanskrisen, en god tillväxt och bättre levnadsvillkor för de flesta.

Vilken framtid finns för Tunisien? På stan i Sousse sitter anslag för att lära sig kinesiska och för resor till Kina. De goda exemplen på sekularisering och utveckling i den muslimska världen, Turkiet och Indonesien, är inte så tydliga. Det finns stora skillnader länderna emellan, och de skillnaderna fördjupas nu. De oljeexporterande länderna vid Persiska viken dras mot Asiens växande marknader, Nordafrika dras till Europa.

För världsläget är mer pragmatiska styren i länder som Tunisien ett större problem, än de mest teatraliska diktaturerna. De senare drar världens uppmärksamhet till sig, men de förra är mer utvecklade länder som skulle kunna förändras mycket genom mindre ansträngningar. Då finns chansen för en hållbar politisk, social och kulturell stabilitet i Tunisien.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

Universalism mot brutalism

Det görs mycket sökande efter mening i dessa dagar då liberalkonservatismen spelat ut sin roll. Ibland så förs tanken om den stora state...