fredag 24 januari 2014

Inför EU-valet: en ny medeltid


Det var ett rätt bra år för EU. Kroatien gick med och både Serbien och Montenegro rörde sig mot medlemskap. Lettland införde euron, och lilla Andorra började prägla sina egna euronmynt. Det var ett rätt dåligt år för EU då Cypernkrisen definitivt visade att det är skillnad på euroland och euroland och Island fryste sina medlemsförhandlingar. Läget känns lite för lugnt mot vad det borde vara, och i Sverige förbereder sig partierna på att valet till Europaparlamentet ska fortsatt vara ett kyrkoval i jätteformat inför huvudshowen: valet till den riksdag som alltmer tappar sin makt till Europeiska rådet och COREPER.

I PIIGS-länderna så känner företagare, politiker och intellektuella att euron har fångat dem i en fälla. Devalveringsvapnet är borta för att lösa ekonomiska problem. Det för med sig en del gott, men man har inte riktigt kunnat dra nytta av förändringen. Snarare än frågor om budgetpolitik och arbetsmarknadsproblem ställs det frågor om den roll Tysklands spelat med dåliga lån. Nu räddar PIIGS-länderna de inkompetenta tyska bankirerna. Euron blev en mycket billig D-mark, vilket gynnat Tyskland.

Det tyska synsättet kommer inte att vägleda syds väg ut ur den europeiska krisen. Om inte annat för att det är svårt för PIIGS-länderna att exportera sig ur krisen, då euron gör kinesiska varor billiga i de europeiska marknader som de tidigare exporterade till. Före euron hade t.ex. Italien ett handelsöverskott till Tyskland. Visst, tyska kommentator har rätt i att det delvis berodde på de många devalveringarna av den italienska liran, men det var inte bara därför. Det borde leda PIIGS-länderna till att stödja ett handelsavtal med USA, men för det skulle det behövas en politisk plan.

Det är svårt att planera, då ECB ju faktiskt stöttar upp de europeiska finansmarknaderna månadsvis. Cypern kanske får sällskap av en kris i Slovenien, men de stora centrala marknaderna håller sig flytande. Det kan bli ett problem, på medellång sikt. För att hålla sig flytande kan EU-medlemmarnas olika ekonomiska och politiska intressen börja göra sig mer gällande, jämfört med om det är katastrof stup i kvarten.

Frankrike har några uns kvar av internationell och europeisk prestige. Det är troligt att Quai d'Orsay använder det till att putta ut Storbritannien lite mer från kärnan i EU. Oavsett hur det går i den brittiska folkomröstningen kommer Storbritannien nog att ta steg ifrån sin nuvarande position inom EU. Det skulle ge Frankrike kraften att ena upp fler länder för ett mer centraliserat EU, och få Tyskland att gå med på en linje där EU försöker att blockera den press unionen upplever från omvärlden, både när det gäller handel och migration. Om Frankrike får råda lättas banden till USA, och istället försöker EU att utöva större inflytande över sin närregion på Balkan och i Nordafrika. Om man får hybris, även Mellanöstern. Planen att omforma Europa för att inte behöva förändra Frankrike är i och för sig en fransk önskedröm och den är nog inte realistisk eller genomförbar. President Hollande fick sin triumf i Mali, men risken är att Frankrike blir än mer insyltat i ett politiskt instabilt Afrika, utan hjälp från resten av EU-länderna. Indirekt kan det påverka riktningen på Europas framtid.

Tyskland vill absolut inte ha någon bankunion och känner sig riktigt förorättat över att resten av Europa knappt gör något annat än ”mention the war” i ett kontinuerligt EM i nazireferens. Det känns upprörande inte minst då problemen med högerextrema rörelser är större runt om i Europa än i Tyskland. Samtidigt är Tyskland en förbundsstat där förbundsländerna inte släppt så mycket makt till Berlin, och en hel del förbundsländer har allvarliga ekonomiska problem. Det inte minst därför att många kreditkassor runt om förbundsländerna just har varit så inkompetenta i sin utlåning som PIIGS-länderna anklagar dem för. Här har det tyska svaret varit för fantasilöst och bristande. Tyskland vill främst vinna tid för att inte centralisera EU, och försöka få ordning på utrikespolitiken efter sina allvarliga misslyckanden med Iran, Turkiet och Ukraina. Ryssland har spelat energikortet väl mot Tysklands sårbara klimatagenda. Klimatfrågan har kostat Europa mycket både politiskt och ekonomiskt, men att ändra kurs skulle vara en stor prestigeförlust. Det är inte så att Tyskland är allierat med Storbritannien, men man vill gärna ha dem kvar i EU just nu, även om det är politiskt kostsamt.

Betyder det att EU håller på att falla i bitar? Euron har onekligen skapat en nästan lika stor spänning i Europa som Versaillefördraget. Det som håller samman EU är unionens natur, det är en samarbetsorganisation för 28 nationella eliter som har kunnat sprida ut problematiska frågor på en högre gemensam nivå. Om euron, eller i värsta fall EU, bryts upp kommer man behöva att ta hand om frågorna på riktigt på hemmaplan. Den beredskapen finns inte, därför har politik ersatts med diplomati. Så euron och EU får kosta mycket. För de ekonomiska problemen har inte lösts.

Därför ser blir troligen utvecklingen in på 20-talet präglad av samma splittrade bild vi sett på 10-talet. Det blir en politik av undantag, underliga jättekampanjer som visar sig sakna stöd när det kommer till kritan, utrikespolitiska intressen som drar i olika riktningar. Det betyder inte att EU-länderna är att räkna bort från den världspolitiska scenen. Det är fortfarande fråga om rika och rätt så mäktiga länder som ibland kan ena sig till att bli riktigt inflytelserika. Det är bara det att den nuvarande europeiska situationen gör att EU som sådant inte alltid blir en så konstruktiv aktör på den globala arenan. Vissa medlemmar kan hoppa över skaklarna och göra saker, men inte EU som sådant. För det skulle man behöva ta tag i några politiska frågor och bryta loss dem från att föras i den ofruktsamma debatten mellan nationer. Det kommer inte att ske i nuläget och det kommer tyvärr att förlänga många av problemen.

En ny medeltid för EU, inte olik den som var mellan Romfördraget och Berlinmurens fall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

TransVision 2017 in Brussels

On November 9th 2017 I will give a speech on technological development in Sweden and Europe and the politics of emerging technologies at...