onsdag 22 januari 2014

Yes, we have no bananas!

Image courtesy of [Chris Sharp] / FreeDigitalPhotos.net

Bananen har blivit en mycket populär frukt. Det äts hundra miljarder av dem varje år i världen. Det är inte bara därför att frukten är praktisk, nyttig och god utan därför att fruktbolagen finner den effektiv att odla. Skördarna har jämn kvalitet på frukterna och då det går att få stora mängder att mogna samtidigt kan man få mycket stora skalfördelar.

Problemet är att av alla tusentals olika sorters bananer så ser du bara en i fruktståndet: Cavendish. Det mycket, mycket sällsynt att du hittar någon annan variant.

Så var det inte 50 år sedan, då var det en annan variant som dominerade odlingarna lika starkt: Gros Michel. Den banansorten utsattes för en svampinfektion, Panamasjukan, som slog ut plantage efter plantage. Svampen var snabbare än det gick att röja ny mark. Omkring år 1960 var Gros Michel-bananen nästan helt utrotad och hela bananbranschen gick på knäna.

Nöden är uppfinningarnas moder och många plantager började att odla en variant som tidigare ratats. Den hade dålig smak, såg lite ynklig ut jämfört med Gros Michel och var svårare att skeppa med bananbåt därför att den var bra mycket ömtåligare. Den enda fördelen bananen hade var att den klarade Panamasjukan. Du har nog redan gissat vilken det var: Cavendish förstås.

Cavendish har inga frön längre. Andra varianter har frön, ibland stora som pepparkorn, vilket gör dem svåra att äta. Om du skivar en Cavendish ser du några svarta små prickar i bananen, det var fröna som avlats bort. Alla plantor är kloner som odlas från sticklingar, vilket gör dem mer sårbara för sjukdomar. 

Omkring år 2003 började Panamasjukan sprida sig igen i från Taiwan. Det här var en stark stam som också kan drabba Cavendish. I mindre skala började en annan svampinfektion, Sigatoka, spridas. Snart skulle bananerna vara ett minne blott!

Nu är vi ju framme i år 2014, domedagspredikanterna verkar ha halkat på ett bananskal. Cavendish skulle enligt prognoserna ha varit utrotad för länge sedan. Skördarna kommer fortfarande in på snabbköpet. Det visar på vådan av att bara dra ut en trend in i framtiden utan att tänka på andra utvecklingar. Problemet är inte ur världen, och nog hade det gått att göra mer under bananfristens decennium.

Taktiken som bananodlarna valde var att köra stenhårda kontroller och sätta in stora mängder kemiska bekämpningsmedel för att krossa minsta antydan till spridning av svampen. Nog inte den bästa lösningen på sikt. Banankompanierna har gått väldigt långsamt fram i att leta efter ett botemedel, hitta skonsammare och mer varierade odlingsformer eller få fram hårda bananer som klarar svampen.

Det är svårt att forska på svampen Tropical Race 4 (TR4), men det hade varit bra att noggrannare bevara de många vidunderliga banansorterna som växer runt om i världen. Så mycket som 85 procent av alla bananer exporteras inte utan äts i Latinamerika och Asien. Det handlar om omogna bananer eller kokbananer. En del varianter är riktigt välsmakande, även om de inte är lika anpassade till samma intensiva odling som Cavendish och ser förstås väldigt annorlunda ut.

Samtidigt så har det spelat stor roll att alla antydningar att agronomer och biologer skulle använda bioteknik för att antingen stärka bananerna eller börja att sälja andra varianter möts av välorganiserat motstånd från miljörörelsen eller av konsumenternas konservatism. Det är synd, Papayan räddades av biotekniken, och det kan vara en del av de många olika lösningarna för bananen också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

Oansenlig statuskonsumtion

Millennieskiftet var varumärkets storhetstid. Stora företagsloggor signalerade att bäraren av ett plagg hade vissa värderingar och även ...