torsdag 10 april 2014

Det rätta priset för läkemedel

Stigande kostnader för sjukvården brukar ses något entydigt dåligt. Det som ligger bakom är förändringar i befolkningsunderlaget och att behandlingar blir alltmer kostsamma. De flesta är friskare under en längre tid av livet, men behöver mycket vård de sista åren. Främst har politikens intresse riktats mot kostnaderna för läkemedel.

Läkemedelskostnaderna i de flesta utvecklade länder utgör omkring 16 procent av vårdkostnaderna. Det är så klart ingen struntsumma, men OECD har flera gånger visat att ökade vårdkostnader inte behöver betyda ökade kostnader för läkemedel. Snarare har läkemedelsprisernas andel av ökningen för vårdkostnaderna minskat sedan mitten av 00-talet.

Självfallet bör man vara försiktig med skattebetalarnas pengar när det gäller vilka läkemedel som köps in, men läkemedelskostnaderna är också lite för politiskt bekväma för vårdpolitiker att lägga sin uppmärksamhet på. Det blir större politiska konflikter av att försöka styra upp lokalkostnaderna, organisationerna eller läkarnas arbete. Patienterna tjänar mer på en sammanhållen syn på kostnadskontroll.

Då upphandlingen av läkemedel i Europa oftast sker genom en central offentlig uppköpare, så kan staten använda sin monopsoni (det finns bara en köpare). Vem som får tillverka läkemedel är också styrt av lagar och tillståndsgivning, även för att introducera nya produkter på marknaden.

Hur prisregleringen ser ut skiljer sig åt, vilket ger konstgjorda prisskillnader över hela Europa. Inom EU kan priserna på samma läkemedel variera så mycket som 25 procent, även om EU egentligen sägs vara en gemensam inre marknad. Det ger pressar ned priserna mot det lägsta, oavsett hur de enskilda marknaderna ser ut.

De offentliga monopsonisterna vill ha "rättvisa priser". Tanken på att det finns ett "sant" pris på en marknad är mycket gammal och återfinns hos Aristoteles och Duns Scotus. Inbyggt i varans natur finns en prislapp som är rättvis, oavsett tillgång och efterfrågan, går tanken. Det sker genom antingen prisregleringar från de statliga myndigheterna eller på en mer marknadsmässig grund bara det att den statliga inköpsmyndigheten är den enda tillåtna kunden. Resultatet blir ungefär detsamma och tanken att  någonslags sant pris på en vara kan bestämmas i en platonsk idévärld är förstås felaktig. Syftet är att ge bättre villkor till den statliga uppköparen än vad som hade varit möjligt på en fri marknad. Det är redan ett steg framåt om debatten är öppen kring att det faktiskt är syftet med regleringarna.

Ett marknadsmässigt satt pris ger mer stöd åt innovation, och därmed nya funktioner från läkemedel. Priskontrollerna ger incitament för att minska kostnader, inte nya funktioner för att möta ett förändrat hälsoläge i samhället. Det har byggt in en sällan omtalad risk i den europeiska vården. Patienter, läkare och vårdpolitiker i Sverige har lämnat ifrån sig möjligheterna att styra sjukvårdens riktning. Det är de mer öppna marknaderna i USA och Asien som betalar mer av marknadspriset på läkemedel. Det enda Europa kan göra är att försöka sänka kostnaderna på de läkemedel som utvecklats för andra marknaders behov.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Intressant

En ny form för IMF och Världsbanken

Internationella valutafonden IMF och Världsbanken håller sitt vårmöte i Washington DC. Troligen ett av de svåraste sedan grundandet i B...