söndag 31 maj 2015

Evidensbaserad politik eller policybaserad evidens?

Finns det en för liten vetenskaplig grund bakom de politiska beslut som fattas idag? Det skriver Nätverket för evidensbaserad policy på DN Debatt idag.

I en tid när politiken har svårt att ge övertygande svar på de problem som människor möter, försöker politiker ofta att använda vetenskapen för att ge moralisk legitimitet åt den förda politiken. Man genomför inte politik för att man tycker något särskilt, men för att den sägs följa logiskt ur forskningens resultat. Debatt och reflektion anses bara bli käbbel i ett debattklimat vars hätskhet stammar ur dess konsensustänkande och konflikträdsla.

Det saknas inte vetenskaplighet i den politiska sfären. Politiken runt politikerna, i form av tjänstemän och partigängare, är tillväxtsektorn inom politiken. Ute på myndigheter och verk finns allt oftare beslutsfattare som behöver ett politiskt mandat för den politik de vill föra. Det ger upphov till en efterfrågan av "politiskt orienterad vetenskap", vetenskap som har en tendens att forma sig runt beslutsfattarnas behov. Evidensbaserad policy kan slå över i policybaserad evidens.

Risken är uppenbar för scientism, att en förment vetenskaplighet sprider sig in i det personliga, kulturella och sociala där andra former av reflektion behövs. Värst är det när naturvetenskapens, särskilt fysikens, tankemodeller lånas in för att beskriva den mänskliga handlingen. Ett bra exempel är lyckoforskningen.

Man ska inte heller sticka under stol med att det finns forskare som påverkar politiken för sin egen agendas räkning. Den forskare som får in sin forskning som grund för den förda politiken kan ha mycket att tjäna på det i form av anslag och vetenskaplig prestige. Risken finns att en bias för paternalism byggs in, har man nu forskat så måste man komma fram till handlingsrekommendationer och nya policyprogram. Banden mellan politiker, administration och akademi kan växa sig mycket starka.

Fakta framkommer inte såsmåningom i samhällsdebatten, vilket många forskare tycks tro. Det kräver ett aktivt debatterande från forskarna, men från andra premisser. Risken är annars stor för glidningar i expertis där forskare börjar att uttala sig som forskare i samhällsdebatten på områden de saknar kunskap om.

Det är lätt att evidensbaserad politik missar substitutionseffekter, att människor anpassar sitt beteende till den förda politiken och ersätter den med något annat. Klassikern är den svenska regeringens höjning av tobaksskatten år 1997 som fick ökad smuggling som följd.

Det är ökänt svårt att beräkna externaliteter, inte minst om de är beroende av subjektiva uppfattningar spridda över långa tidsperioder. Klassikern är att anta att kommande generationers preferenser om något så komplext som "miljön" kommer att lika samtidens.

Självfallet är det bra för en beslutsfattare att ha ett bra vetenskapligt underlag till hands när en fråga övervägs. Men politiska problem i sig själva går inte att bryta ned till objektiva och slutgiltiga resultat. Bevis måste testas, tolkas och ges betydelse innan det kan bli en pålitlig källa till handling. Problem är beroende av sitt sammanhang och förmedlas genom många olika sorters påverkan. Den politiska tolkningen av ett vetenskaplig faktum är inte given.
The social sciences in the narrower sense, i.e., those which used to be described as the moral sciences, are concerned with man's conscious or reflected action, actions where a person can be said to choose between various courses open to him, and here the situation is essentially different. The external stimulus which may be said to cause or occasion such actions can of course also be defined in purely physical terms. But if we tried to do so for the purposes of explaining human action, we would confine ourselves to less than we know about the situation. 
—Friedrich A. Hayek, The Counter-Revolution of Science (III: The Subjective Character of the Data of the Social Sciences)
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

torsdag 28 maj 2015

The future of biopolitics

How should we react to the radical possibilities of GMOs (genetically modified organisms), human cloning, life extension, selection and modification of the genetics of embryos, novel reproductive technologies, and other means to direct the future of human evolution? Which possibilities should we fear, and which should we grasp? How should politics approach the breathtaking changes of "the biotech century"? This is a talk given recently in London by Stefano Vaj on his book Biopolitics.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

fredag 22 maj 2015

Jobbapokalyps eller renässans, automatiseringens framfart


Jag skriver i Svensk Tidskrift den 22 maj 2015 om Jobbapokalyps eller renässans. Debatten om automatiseringens roll i samhället befinner sig idag i ett dödläge mellan dem som avfärdar att det finns en problematik för arbetsmarknaden och dem som förutspår att alla jobb snart kommer att ta slut. Trenderna mellan extremerna är fortfarande öppna för att påverkas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

tisdag 19 maj 2015

Online blir offline, offline blir online när e-handeln skiftar till omnikanal

Vilka är e-handelns möjligheter? Vad innebär omnichannel retail för logistiken? Vilka hamnar klarar sig efter EUs svaveldirektiv? Läs om utmaningar och möjligheter i Svenska Dagbladets bilaga Fokus: Logistik den 19 maj 2015.

Läs mer om:
  • Logistiken binder samman e-handelns kanaler. Kunderna vill ha fler alternativ när de handlar online. Det ger nya logistiska utmaningar för branschen att möta med öppenhet och tillgänglighet.
  • Hamnen, logistikens gröna knutpunkt. Sjöfarten är det viktigaste transportslaget globalt och när hamnens betydelse som knutpunkt för transportslag ökar blir dess betydelse för miljön viktigare.
  • Expertpanalen har ordet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

lördag 16 maj 2015

Infrastrukturministern och de japanska järnvägarnas gåta

Infrastrukturminister Anna Johansson (s) har nyligen besökt Japan för att studera landets järnvägar. På Medium skriver jag om Infrastrukturministern och de japanska järnvägarnas gåta.

Vad finns det för lärdomar att dra för tågtrafiken i Sverige från Japan? Japan har ju fördelen att vara mycket mer tättbefolkat och samtidigt ha ett dubbelt så stort järnvägsnätet dubbelt som Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

söndag 10 maj 2015

Lama Lima och poänglösa Paris

COP20 i Lima var det första klimatmötet som inte utgick från att stifta ett nytt klimatavtal efter Kyotoprotokollet. Avsikten med mötet i Lima 2014 var att förbereda inför COP21 i Paris i december för att ett internationellt bindande avtal ska stiftas där.

De som mest gladdes åt COP20 i Lima var flygbolagen som flög dit tusentals delegater och Limas hotellägare som fick full beläggning. Mötet i Perus huvudstad visade att klyftan mellan de rika länderna, med EU i spetsen, och BRIC-länderna som kan tänka sig att minska utsläppen av koldioxid om väst betalar för det.

Efter COP16-mötet i Cancun år 2010 startades en fond med ju det ändamålet. Fast behoven är ju enorma, avsikten är att fonden ska innehålla 100 miljarder dollar till år 2020 (då nytt avtal eventuellt skulle börja) och det är nog för lite. Inför COP20 så fanns det 10 miljarder dollar i fonden.

Elefanten mitt i rummet som ingen vill låtsas om är hur rimligt och genomförbart ett globalt klimatavtal är. Ett avtal som ska övervaka hela ekonomin i USA såväl som i Kina, Togo såväl som Oman, Sydkorea såväl som Nordkorea, Sverige såväl som Iran. Det innebär en administration som är omöjlig att införa. (Tandlöst klimatmöte i Durban)

Det blir svårt att sälja in att pynta ut 90 miljarder dollar till, och dessutom till mindre trevliga länder. Hur mycket skulle USA vilja betala Kuba och Nordkorea för omställningen?

COP15 i Köpenhamn år 2009 var en vändpunkt. Mötet i Bella Center blev grunden för den nya cykeln av klimatförhandlingar som vi har sett sedan dess. Först kommer artiklarna på våren om att "läget är värre än vi tidigare anat", om istäcket på Antarktis eller att året varit det varmaste någonsin.

Forskningen har svårt att komma med något nytt. Den grundar sig på en tvådelad modell där det först antas att en temperaturökning med ungefär en grad Celsius ger en fördubbling av koldioxidhalten. Därefter sker det en återkoppling från ökad halt av vattenånga och molnbildning som måste vara minst dubbel så stor för att modellerna ska stämma. Det kan forskarna inte bevisa utan blir tvungna att anpassa sina modeller till det registrerade utfallet som man sedan extrapolerar. Det är därför nya observation ute på fältet är ett problem, det ger en ny faktor som modellen inte justerats för. Då visar förstås modellerna fel.

Larmen försöker att förstärka läget för ett typ av avtal som varit rätt kört ända sedan USAs senat sa nej till Kyoto. Det blir en mammutkonferens som drar över tiden för att leda till långa dokument där ingen binder sig till mer än att fortsätta nästa år.

Den viktigaste utvecklingen på senare tid var att USAs president Barack Obama tog initiativ förra året till avtal med Kina. Alla diskussioner om klimatet är rätt meningslösa utan Kina, det land i världen som släpper ut mest koldioxid. De flesta länder är bara komplikationer för ett avtal. Burkina Faso och landets koldioxidutsläpp skulle utan problem kunna försvinna från jordens yta eller fördubblas i morgon bitti och det skulle inte göra till eller från.

Kina säger, föga förvånande, nej till alla former av yttre övervakning av deras ekonomi och energianvändning. Avtalet mellan USA och Kina innebär att USA ska sänka sina CO2-utsläpp med 27 procent till 2025 med utgångspunkt från 2005 års nivå. Å sin sida har president Xi Jinping bara åtagit sig att Kinas utsläpp ska nå sin topp år 2030. Många av åtgärderna känns som saker Kina skulle  ha gjort i alla fall, särskilt mot landets enorma smogproblem. Obama gick med på väldigt mycket för att få ett avtal att visa upp, vilket kan leda till svårigheter för metoden att skriva fler avtal på nationsnivå.

För några större planer om hur olika länder skulle arbeta vid COP21 i Paris finns inte, och då är det inte bra visa upp att individuella avtal gå bra att ha bara som dekorationer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant

tisdag 5 maj 2015

Öppen data ett vinnarhack för samhället


Jag bevakar tävlingen Hack for Sweden i tidningen TechWorld nr. 3/2015. I artikeln Öppen data - ett vinnarhack för samhället intervjuar jag IT-minister Mehmet Kaplan och civilminister Ardalan Shekarabi om hur regeringen vill öppna myndigheternas data. Vem vann Hack for Sweden och hur?

Min personliga favorit var siten Myndighetsdata som erbjuder ett enkelt API som gränssnitt. Många på tävlingen talade om bristen på samstämmiga data och det är nog svårt att bygga appar och tjänster om det blir till att jämföra äpplen och päron som samlats in på olika sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

Transhumanism och posthumanism i filosofin och framtiden

Jag skriver den 21 maj 2017 om  Transhumanism och posthumanism, på samma sida av staketet på Medium. Transhumanism och posthumanism följer...