söndag 21 maj 2017

Transhumanism och posthumanism i filosofin och framtiden

Jag skriver den 21 maj 2017 om Transhumanism och posthumanism, på samma sida av staketet på Medium. Transhumanism och posthumanism följer på humanism och postmodernism till en följd av ett skifte inom filosofi, etik och samtidsdebatt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

måndag 15 maj 2017

Human-Robot Interaction. Heaven or Hell?


On 11 May, I was invited as a speaker to the conference Human-robot interaction: transhumanism, ethics and human rights, organized by the Stockholm School of Theology and with the assistance of Cusanus. My presentation had the title What does transhumanism say about future possibilities and threats? and discussed the development of information technology, biotechnology, nanotechnology, synthetic biology, cloning, cognitive technology, neuroscience and medical developments. The scope was to answer some of the question of what are the ethical and political effects of transhumanist technology are to society at large.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

söndag 14 maj 2017

Artificiell Intelligens hos Den Reflekterande Ingenjören


Ingenjörer utan Gränser bjöd den 9 maj 2017 in till debattserien Den Reflekterande Ingenjören i Uppsala om den artificiella intelligensens möjligheter och risker. Fokus på paneldebatten skulle kretsa kring AI i Sverige. Hur använder vi oss av AI idag och bör det satsas mer på området? Vilken riktning borde isåfall forskningen ta?

Mycket stora och varierade frågor som jag, Kajsa Norin från organisationen Stockholm.AI, Mikael Laaksoharju; doktor i datavetenskap med inriktning mot människa-datorinteraktion samt Ann-Therese Enarsson; VD på tankesmedjan Futurion diskuterade med Hans Liljenström; teoretisk biofysiker och professor på Institutionen för Energi och Teknik på SLU i Uppsala som moderator.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

fredag 12 maj 2017

Fem lärdomar från president Emmanuel Macron

Våga frifräsa från gamla institutioner

Partier i Frankrike är mer centrerade till en person, men Emmanuel Macrons #jemarcheseul var ändå viktigt för att sätta fokus på de egna idéerna, snarare än att bara hålla sig till att vara emot Marine Le Pen. Äldre partier och institutioner är inte byggda för samtidens debatter.

Ja till EU!

Skylla på Bryssel ger inte längre snabba opinionsvinster. Det är bättre att lyfta visioner och ställa krav utifrån dem. Då vågar man ta valet som en folkomröstning om globaliseringen (hur illa det går annars, se på David Cameron och Matteo Renzi)

Normalisera aldrig, men sprid kärlek

Macron normaliserade aldrig Le Pen. Han markerade alltid att hon saknar politik, parasiterar på människors rädsla och var en ovärdig presidentkandidat. Macron kombinerade detta med att aldrig gå på de väljare som skulle kunna tänka sig rösta på henne. Klokt val. Det räcker inte med att peta hål på motståndarens idéer, även om de är dåligt ihoptänkta eller motbevisade. Det särskilt om de går ut på den egna kränktheten. Praktiska svårigheter eller hål i teorin kan alltid bemötas med en förklaring framtagen på stället och som passar ihop med idéerna som helhet. Då vinner man på motsatsen till till triangulering, lyft egna idéer istället för att tala om motståndarens.


Släpp scripts och soundbytes

Lär av Emmanuel Macron på Whirlpool-fabriken som skulle läggas ned och flyttas till Polen. Marine Le Pen åkte ut och berättade att hon minsann skulle rädda den om hon blev president. Macron åkte ut och förklarade noggrant sin position. Ingen älskade honom, buropen fanns där, men han blev mer respekterad. Respekt är nog för att vinna rösten, kärlek kan vara överkurs.

Slå till mot fake news 

Etableras den kontakten går det också att få en starkare position mot massmedierna och även konsekvent stänga ute propagandacentraler som RT. Hackerattacken bemöttes med att kräva Marine Le Pen på källor, vilka hon inte kunde ge för att inte riskera att avnormalisera sig. Ett viktigt skäl till att hackerattacken aldrig blev viral. Då kom debatten att handla om idéer och Macron vann.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

söndag 7 maj 2017

Frihetliga cyborger och bevakade kroppar: etiska perspektiv på AI, gränser och kontroll


Den 6 maj 2017 debatterade jag med Cecilia Åsberg (professor i genus, natur, kultur vid Linköpings universitet) och Helena Granström (författare, poet, fysiker) om Frihetliga cyborger och bevakade kroppar: etiska perspektiv på AI, gränser och kontroll inom ramen för Orionteaterns debattserie Automata:bieffekter. Moderator för debatten var författaren Carl Åkerlund.

I debatten presenterade jag begreppen cyborg, cybernetisk organism, och artificiell intelligens. Lyssna här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

söndag 30 april 2017

Ghost in the Shell: Scarlett Johansson

Rupert Sanders version av den klassiska animefilmen Ghost in the Shell med Scarlett Johansson verkar inte bli en succé, även om den klarar av att dra in sig budget. Filmen kom under årets hårdaste månad, då alla bolagen släpper sina blockbusters, men Ghost in the Shell var med en inspelningsbudget på 110 miljoner dollar och en marknadsföringsbudget 30-50 miljoner dollar gjord för den konkurrensen.

Vad har mottagandet berott på? Det är så enkelt att det inte är en bra film. Vissa scener och intryck är hämtade från tidigare filmer och TV-serier i franchiset, men inte de grundläggande koncepten.

Filmen använder den nu ganska slitna idén med den förrådda supersoldaten. Likt en John Rambo eller Alex Murphy har major Mira Killian aldrig själv valt att bli cyborg. Det var något påtvingat, medan förlagans Motoko Kusanagi valde det själv. Det skulle kunna säga något om skillnaden i syn på hur man kan påverka sin tillvaro, men det är troligen bara ett mindre jobbigt sätt att skapa konflikt än att utveckla dramat (jämför med stuffed into the fridge). Det görs en poäng av att Mira Killian är unik, den första cyborgen med full robotkropp, men det var inte Motoko Kusanagi i serien. Kusanagis kropp ser där ut som en vanlig serietillverkad kropp, men med militära modifikationer.

Handlingen är ofta lätt att förutse men det stora problemet är att berättelsen ställer publiken inför de motsatta filosofiska frågorna från Masamune Shirows manga och Mamoru Oshiis anime. I Rupert Sanders version handlar det om majorens frågor om vem hon var och varifrån hon kommer, istället för vem hon verkligen vill vara och vart hon är på väg.

Rupert Sanders twist att Mira Killian egentligen är japanska Motoko Kusanagi som kidnappats för experimentet att bygga en full cyborg är, trots sin logiska kullerbytta att en bortrymd tonåring skulle vara ett lämpligt försökssubjekt, en intressant idé. Handlingen är dock inte tillräckligt intelligent för att göra mer av tanken av hur påverkan från kropp och kultur kan förändras. Mira Killian förblir densamma.

Det blir än mer uppenbart i slutscenen med Hideo Kuze, där hon väljer att avstå från transcendensen för att bevara sig själv. Filosofin bakom Ghost in the Shell: Scarlett Johansson har svårt för tanken bakom människans och maskinens sammangående. Tekniken ses, liksom i vår samtids filosofiska system, som något utanför personen, något främmande för människan och med en vag gräns som inte får överskridas. Personligheten är en avgränsningsbar essens vars inre röst går att lyssna till.

Den teknologiska singulariteten är höjdpunkten i mangan och animen med de symboliska slutorden “Och vart går den nyfödde härifrån? Nätet är vidsträckt och obegränsat”. De ställde nya frågor, snarare än att ge lätta svar som Scarlett Johanssons slutreplik "det finns mer arbete att göra".

Det sista är kanske höga krav att ställa på en Hollywoodproduktion, “Robocop with tits”, men det är ledsamt för att publiken tidigare varit så bortskämd med intressanta idéer från tidigare filmer och serier. Nu får vi vänta till kommande anime.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

söndag 23 april 2017

En ny form för IMF och Världsbanken


Internationella valutafonden IMF och Världsbanken håller sitt vårmöte i Washington DC. Troligen ett av de svåraste sedan grundandet i Bretton Woods år 1944, inte beroende på vem som är där utan vem som inte är där, president Donald Trump och Kinas konkurrerande finansiella institution den asiatiska infrastruktursinvesteringsbanken AIIB.

Donald Trump gillar inte IMF och Världsbanken. IMFs största nödlån på 10-talet har gått till Grekland för att hålla ihop EU och till Ukraina för att bevara landet som motvikt till Ryssland. Båda går emot Trumps politik att försvaga EU och att ha en vänskaplig relation med Ryssland. Det har länge funnits en kritik från USA att IMF tillåter länder som Kina, Japan och Tyskland inom eurozonen att manipulera sina valutakurser för att vinna handelsfördelar. Den kritiken har blivit starkare med Trump, som gick till val på det.

Fast dagens situation beror på att USA inte längre finner sängen man bäddade bekväm. År 1944 föreslogs på Bretton Woods-konferensen att det skulle bildas en International Trade Organization (ITO) och bancor, en internationell valuta för handel, skulle ges ut av IMF. Pådrivet av John Maynard Keynes hade IMF fått en roll som världens centralbank, som troligen lånat ut mycket. USAs linje var istället att knyta alla valutor till dollarn, som i sin tur var knutet till guldets värde till en kvot som Kongressen beslutade. Andra länder skulle inte kunna devalvera utan att samråda med IMF och lån skulle ske för relativt kort sikt. Vid den här tiden var USA tveklöst världens största kreditgivare (inte minst efter att Ivar Kreuger gjort bankrutt) och den linje de genomdrev speglade det.

Tiderna förändrades. President Richard Nixon släppte guldmyntfoten för att kunna finansiera Vietnamkriget och dyra socialförsäkringsprogram som Great Society och Medicare och Medicaid med sedelpressarna. Budgetunderskotten blev normala och USA en av världens största låntagare. Istället för att vara övervakare av det finansiella systemet fick IMF och Världsbanken bli dess brandkår respektive socialassistent.

USA har som största ekonomi ett mycket stort inflytande över IMF och Världsbanken, med 15 och 17 procent av rösterna i respektive exekutivkommittée. Det var förstås tydligt att det var ett läge som skulle komma under debatt, när Kina och andra NIC-länder växte ekonomiskt. Dollarn är fortfarande central för världens finansiella system. Därför var det inte konstigt att Kina grundat en konkurrerande världsbank AIIB med de stora mängder kontanter som landets centralbank sitter på. Det är tydligt då AIIB ger medlemskap till länder utanför Asien och dessutom investerar i bara infrastrukturprojekt. Världsbanken och de olika regionala investeringsbankerna, som Asian Development Bank, ger lån till allt möjligt från infrastrukturbyggnad, miljövård till projekt för att främja jämställdhet. Det var omskakande att Storbritannien bröt linjen i G7 för att gå med i AIIB, vilket USA och Japan inte gjort. Sverige har också gått med i AIIB, utan att landets samhällsdebatt tag större notis om det. Skälet till att gå med tidigt är att först in får flest aktier med högst röstvärde i banken. Kina kontrollerar en tredjedel av rösterna.

I dag finns det ett lapptäcke av flytande valutakurser och valutaunioner, men det främsta problemet är inte bristen på krediter, utan att så många länder ger ut så mycket valuta. Det är därför fortfarande IMFs form som övervakare skulle vara aktuell igen, kanske med utgivandet av fler valutor för respektive handelsform, frigjort från statliga fiatvalutor med hjälp av Blockchain.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

söndag 16 april 2017

Tar robotarna alla jobb eller all sysselsättning?


Carl Benedikt Frey och Michael Osborne vid Oxford University gav 2013 ut en rapport som slog ned som en bomb i samhällsdebatten: The Future of Employment: How Susceptible are Jobs to Computerization?”. Frey och Osborne kom till slutsatsen att 47 procent av de amerikanska jobben hotas av digitalisering inom en tjugo års tid.

Efter det så har studien från Frey och Osborne varit en viktig referenspunkt i samhällsdebatten. Exempel är Bill Gates skrämda förslag om en skatt på robotar (vilket Frans Sporsén har ett bra svar på).

Kritiken har däremot inte var lika omtalad. Melanie Arntz, Terry Gregory och Ulrich Zierahn vid OECD publicerade 2016 ett intressant svar på Frey och Osborne. The Risk of Automation for Jobs in OECD Countries lyfter fram att Frey och Osborne analyserar arbetsmarknaden efter antalet yrken som utförs (occupational based approach) snarare än de uppgifter som utförs (task based approach). Det ser Arntz, Gregory och Zierahn kan lätt överskatta automatiseringens effekter.

I motsats till de pessimistiska prognoserna, verkar artificiell intelligens påverkan på efterfrågan av mänsklig arbetskraft bero mycket på det relativa priset på kapital, snarare än teknikdeterminism. Det är rätt få företag som känner till Industrie 4.0 även Tyskland.

Automatiseringen verkar mer vara en transition, snarare än en revolution. Det är syn som också underlättar för att finna rätt nischer för mänskligt arbete.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

söndag 9 april 2017

Terrorteatern och säkerhetsteatern är akter av samma drama


Lastbilsdådet på Drottninggatan i Stockholm är en del av en sträng av liknande dåd, med en inneboende dramatik. En dramatik nu så välkänd att det inte behöver vara säkert att den förmodade terroristen inte behöver ha haft kontakt med en terrororganisation. Den nya sortens terrorism liknar clownpaniken hösten 2016, ett emergent fenomen baserat på ett antal idéer och sociala förhållanden som pusslas ihop till ett liknande mönster av handlingar.

Yuval Noah Harari, professor i världshistoria vid Hebrew University och författare till Sapiens och Homo Deus, skrev 2015 en artikel i Guardian, som är väl värd att läsa om. Harari påpekar att terror är en dålig militär strategi, då det lämnar besluten hos motståndarna. Därför ser Harari terrorister mer som teaterfolk. Kostnad och effektivitet, anger artikeln som mindre viktiga för attentaten. Terroristerna försöker få relativt små händelser att bli symboliskt laddade.

Harari ser också teaterliknelsen hos dem som bekämpar terror. Tänk mindre som generaler och mer som producenter, uppmanar han. Harari berättar varför att staternas nolltolerans mot politiskt våld driver dem till att överreagera.

Samtidigt så finns dock ett motsvarande drama, säkerhetsteatern. Om bara säkerheten blir synligare, så kommer den göra oss tryggare. Kostnad och effektivitet är inte viktiga, det är åtgärderna i sig själva som är viktiga i denna dramaturgi. Terrorteaterns dramaturgi är framgångsrik när den kan samspela med säkerhetsteaterns dramaturgi.

Noah Yuval Harari argumenterar för att den stora risken med terrorism är att samhället överreagerar. Det har Harari rätt i, och han har rätt i att risken för att någon får tag i ett massförstörelsevapen är allvarlig. Den andra delen av ekvationen om hårdaretagismen behöver också ses över. När föll ETA, IRA, RAF och andra våldsdrivna organisationer bort? Finansieringen försvann, men också när deras berättelser bekämpades och inte längre nådde fram. Den samhällsdebatten har sällan tagits upp de senaste åren, då hårdaretagismen har satts som svaret. Att vinna människors sinne för framtiden, handlar om att vinna båda akterna av dramat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

söndag 2 april 2017

Det finns inget spöke i maskinen

Jag skriver på Medium den 2 april 2017 om franchiset Ghost in the Shell och dess olika inkarnationer i Det finns inget spöke i maskinen. Mangaserien av Masamune Shirow kom flera år före att internet blev allmänt tillgängligt och långt före dagens utveckling av AI. Idéerna han skrev och tecknade om har vidareutvecklats av flera filmskapare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

lördag 1 april 2017

Liberalkonservatismens resonemangsparti är redan över



Liberalkonservatismen har alltid varit en fråga om slitningar, ända sedan ordet först myntades. Den uttalas gifta ihop två ideologier till den så kallade “borgerligheten”. Jag skriver artikeln Liberalkonservatismens resonemangsparti är redan över i Frihetssmedjan den 31 mars 2017 i samband med Moderaternas Sverigemötet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

söndag 19 mars 2017

Transhumanism, ethics and human rights


The new possibilities and threats from AI, surveillance, and new technology put us in a situation where we must deal with new kinds of ethical and political issues as well as a reorientation of human rights.

On 11 May 2017, Stockholm School of Theology (THS) organizes the conference Human-robot interaction: transhumanism, ethics and human rights. Click on this link for further details and registration.

I am invited as a speaker to give the perspective of the transhumanist philosophy What does transhumanism say about future possibilities and threats?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

söndag 12 mars 2017

Postmodernism och nätverksteori


Postmodernismen var aldrig någon sammanhållen och programmatisk rörelse. John Swedenmark beskriver det i inledningen av en essä om Giorgio Morandi och "il pensiero debole". Samtiden är marinerad i postmodernismens olika strömningar, strömningar som gått vidare, och det har till och med funnits tillfälle att skriva retrospektiv över postmodernismen.

Ändå lever en "cartesiansk ångest" kvar över postmodernismen, där väl ofta kränktheten blir en pose. Ofta därför att postmodernismen först gjorde sig märkbar i en serie kritiker av moderniteten. Då sammanblandades den ofta med dekonstruktion av det modernistiska paradigmet, nämligen att det går att observera en övergång från kunskap från uppenbarelser i förmodern tid till modernitetens empiri över till postmodernismens epistemologiska pluralism.


Nu betyder ju inte epistemologisk pluralism att alla sätt att söka efter kunskap är lika varandra. Snarare understryker det vikten av att titta på flera olika metoder att nå kunskap för att kunna fördjupa sanningen och nå en djupare förståelse av frågan som ligger för handen. Vissa metoder att nå kunskap är mer tillämpbara eller värdefulla, men snarare än kunskapshegemoni råder det en slags kunskapshierarki.

Det är den postmoderna nätverksteorin, där det finns samband mellan olika sorters kunskap. Det kan vara mer intressant att studera hur "sanningar" förändras, än "sanningen i sig själv". Det visar också hur kunskap och metod är sammankopplade i nätverket, börjar man att nysta upp nätverken så faller båda. Vissa kunskapsnätverk är dock mer uthålliga än andra, både för falsifiering såväl som för teoretisk kritik. Det är därför postmodernismen ibland kan förvåna genom att genom att använda rationella metoder, det är i kunskapsteorin som skillnaden blir tydlig.

Det finns tänkare som kopplar postmodernismen till det förmoderna, men snarare är den moderniteten som är närmare kopplad tankemässigt. Nätverksteorin är ett paradigmskifte som inte ska underskattas. Där brukar en mer avancerad kritik av postmodernismen fråga vad dessa nätverk är upphängda på, och då är nätverket ju bara upphängt på sig självt. Där blir "sanningar" provisoriska och öppna för tolkningar genom olika synsätt.

Alltså kallas postmodernismen för relativistisk, men att vara relativistisk är inte lika med relativism. Det blandar ihop teorins begränsningar med vad teorins ska representera. Kunskapsinhämtning är inte fråga om en diskret dikotomi, mellanfall förekommer mellan absolut objektivitet och absolut relativism. Det finns mellanstadier, eller omvänt, vi behöver inte se relativism som en extrempunkt; bortom det finns självmotsägande absolut nihilism.

Samtiden sägs ofta vara postmodern, vilket till viss del kan sägas stämma, fast en viktig fåra är snarare en form av cynisk objektivism.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

fredag 10 mars 2017

Teknik, makt och mänsklighetens framtid


Waldemar Ingdahl ger föreläsningen Transhumanism och den möjliga människan för kursen Teknik, makt och mänsklighetens framtid den 9 mars klockan 17:15 i sal 12:129 i Blåsenhus, Uppsala. Kursen ges av The Centre for Environment and Development Studies, CEMUS.

Föreläsningen handlar om utvecklingen inom informationstekniken, biotekniken, nanotekniken och kognitionsvetenskapen och hur dessa går mot en teknikkonvergens. Hur utvecklades den transhumanistiska filosofin och vilka effekter har den haft för synen på människans förhållande till tekniken?

Läs även andra bloggares åsikter om 

söndag 5 mars 2017

Transhumanismen, en rörelse av förändring


Orden börjar att dyka upp allt oftare. Singularitet, teknikoptimism, biohackare, livsförlängning, posthumanism och även transhumanism. Bland startups, på Reddit, bland forskare, bland politiska kommentatorer med en bredare överblick än till nästa val och även bland helt vanliga “svenssons”. Fram tills helt nyligen var de främst omtalade i mindre grupper av framtidsforskare (de som ser längre än hur pensionssystemet utvecklar sig till år 2030), teknikbloggare, en mindre andel forskare som just börjat nå seniora position och ett litet fåtal skribenter.

Det var i mitten av 00-talet som t.ex. innovatören och teknikdebattören Ray Kurzweil publicerade boken “The Singularity is near”, Aubrey de Grey började att nå ut i bredare kretsar med sina tankar om att forska en bot för åldrandet och vid Oxfords universitet grundades Future of Humanity Institute med sin långsiktiga framtidsforskning och katapulterade Nick Bostrom ut på den globala scenen. Självfallet gjordes mycket arbete av tidiga tänkare som FM-2030, Max More, Julian Huxley och så vidare, men 00-talet pekade på en popularisering bland de intellektuella. Det blev mer möjligt att ställa frågor frågor kring de teknologiska utvecklingar som började att visa resultat.

För bara några år gav sökordet transhumanism något hundratusental träffar på Google, idag är det nästan två miljoner. Det blev möjligt för bestsellerförfattare som Dan Brown att söka idéer på området och få dem hyfsat förstådda av en bred publik. Mediapersonligheter och kändisar som entreprenören och miljardären Elon Musk, ståupparen och debattören Joe Rogan och TV- värden Jason Silva “den virala videons Timothy Leary” kunde ta upp mycket av idéerna i ännu bredare sammanhang. Visst, det är en tid då de döva kan höra genom mikrochipimplantant, de lama kan gå med exoskellett och de döda kan väckas genom nedkylning.

En tid av omtumlande förändringen måste förklaras och beskrivas för att få ett bredare genomslag. Det finns fortfarande en oro hos en del som debatterar förändringarna i samhället och teknologin för att se till helheten. Singularity University är t.ex. inte förtjusta i att beskriva sin verksamhet med termen transhumanism, trots att en förändring för en miljard människor allt ofta handlar om radikala omvälvningar i hur människor lever.

Få andra termer har samlat frågeställningarna lika bra som transhumanism, särskilt för att om samtalet bara handlar om radikal livsförlängning, avancerad protesteknik, nootropika, biohackers, och så vidare var för sig så missas de viktiga kopplingarna mellan teknikerna. Utan artificiell intelligens troligen ingen fullständig förståelse av genomet. Utan en syn på hälsobegreppets förändring över årtiondena, ingen djupare förståelse av protestekniken. Därför har transhumanism blivit ett paraplyord för hur vetenskap och teknik förändrar det mänskliga tillståndet. Frågan är vilket ord som kommer att användas för att beskriva i vilken riktning och hur det mänskliga tillståndet borde förändras?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

söndag 26 februari 2017

Herbert Söderströms hämnd på internets postkontor

Av Simone Ramella, crop by Luigi Chiesa - Image:Cassetta posta.jpg, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3256658

För några dagar sedan började ett klipp med gamle skjutjärnsjournalisten Herbert Söderström att gå i de sociala medierna. I ett klipp från programmet Dokument Utifrån så säger Herbert Söderström mitt upp i den första hypen om hemdatorerna att de inte är en rimlig investering för de flesta människor, om de inte spelar datorspel. Samma år satt jag framför min ZX Spectrum och älskade Sir Clive Sinclair för hans dator på 48K.

Nu hör det till saken att Herbert Söderström var en av de första journalisten som skrev om hemdatoer. År 1983 hade han kommit ut med boken Min väg till datorn : En bok för dig som vill lära mer om datorer och det skulle visa sig att Herbert Söderström fick både rätt och fel, som bloggen Spelpappan visar. De två datortillämpningar som visade upp en spännande potential i början av 1980-talet var franska Minitel och den datorkraft som japanska företag byggde in föremål (Nintendo Game and Watch).

Ledarskribenter använder alltså av en svensk IT-journalistiks urfäder som ett varnande exempel på hur lite vi "fattar internet 2017", det inte minst för att ta fram bilden av internetleverantörerna som postkontor "Rent tekniskt är de alltså att jämställa med PostNord (det som på din tid hette Posten)".

Men är PostNord verkligen neutralt? För några sedan skrev jag om Kampen om nätneutraliteten: universitetet och garaget och den senare uppföljningen Nätneutralitet för vem?

Ett frankerat paket med en bomb i kommer inte levereras, om brevbäraren upptäcker det. Betalar jag mer för portot så kommer mitt brev fram snabbare som expresspost.

Tänk dig ett postkontor som slänger mer än 90 procent av den post som lämnas in! Det är faktiskt vad internetleverantörerna gör med spam. Eller tänk dig en brevbärare som åker med en lastbil full med post och förstår att hela lastbilen ska lämnas till samma företag, så den stackars receptionisten drunknar i post, och istället kör iväg och dumpar posten i en sjö. Det är vad som sker vid en DDoS-attack.

Tänk dig en postiljon som håller varje kuvert som ska delas ut emot en ljusstark lampa för att se innehållet och att det en är en viktig del av affärsidén för posten. Deep packet inspection handlar om att internetleverantören tittar in i "brevet", bl.a. för att leta efter virus men också för att kunna styra efter hur dyr trafiken är för leverantören att leverera som fildelningsprotokoll, VoIP eller Netflix. Bring och PostNord kan ta extra avgift för skrymmande post, men en ISP får sköta det med att diskriminera vissa sorters post.

Ett skäl till att bilden om "internets infrastruktur är skild från innehållet" finns kvar är att konsumenter bara ser "sista sträckan" på internetleveransernas kedja: Bahnhof, Bredbandsbolaget och deras konkurrenter med tydliga varumärken, inte de många företag och organisationer som utgör kedjan. Det är också svårt att veta hur internetleverantörerna diskriminerar och företagen är av förståeliga skäl inte så intresserade av att öppna upp informationen om en viktig del av sin affärsmodell.

Går vi ifrån bilden av "internet är som posten" så kommer samhället istället in i en jobbigare debatt om vad som ska prioriteras, blockeras, släppas igenom eller gå före i trafiken och på vilka urval. Det är Herbert Söderströms revansch, han ställde frågor kring internet och sett från den kunskap han hade 1984, så var hans slutsats begriplig. Riktigt om vår samtids slutsats kommer att ses begriplig i backspegeln återstår att se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

söndag 19 februari 2017

När facket blir en app, decentraliserade autonoma hjälpkassor


År 2017 präglas av en underlig stämning i politiken. Lena Melin tar upp glåmigheten bland de politiska partierna i Sverige, men den är inte så mycket en del av decemberöverenskommelsens strypta politiska landskap, som en internationell trend av idébrist från de politiska tänkare och institutioner som tankesmedjor, institut och seminarier som skapar upp de idéer partierna gör till program.

Det finns ett stort reformbehov av samhället och i styrmodellerna, men för att reformera behöver man en målbild som inte är alltför praktiskt genomförbar i sin samtid (då händer inget). Tester och prototyper som sedan skalas upp är ett normalt förfarande idag, förutom i politiken. Det gör politiken mycket teoretisk, långsam och att gissningar vägleder värderingarna snarare än kunskap.

Systemet för socialförsäkringar är ett sådant system. I Aftonbladet tog jag upp tanken på basinkomst. Det finns många problem med samtidens modell och basinkomst ges lite för ofta som en universallösning, då robotarna ändå kommer ta alla jobb. Finlands experiment med basinkomst är intressant därför att det just är ett försök, som det sedan går att dra lärdom från.

En äldre idé som skulle vara inspirerande för ett experiment är arbetarnas hjälpkassor som började uppstå på 1800-talet. Arbetarna betalade en liten del av lönen till kassan för om man blev sjuk eller arbetslös. Familjerna fick pengarna om någon dog. På 1870-talet började hjälpkassorna organisera sig mer som dagens fackföreningar.

Utvecklingen blev sedan den bismarkska socialstaten som monopoliserade hjälpkassorna under staten eller lade ut det på en politiskt pålitlig fackföreningsrörelse. De hjälpkassor som blev kvar runt om i Europa handlade om frågor som utbildning, kultur eller fritid.

Arbetsmarknaden har förändrats. Fram till 1993 var det monopol på arbetsförmedling, nu har bemanningsbranschen 1,5 procent av den svenska arbetsmarknaden.

Ett bra exempel att börja tänka ifrån är SMart som bildades i Belgien år 1998. Det är en hjälpkassa för arbetare i kultursektorn och i de kreativa näringarna och som sedan dessa expanderat till fler länder i Europa. SMart tar en avgift och utför administrationen. Det har populärt bland frilansande egenföretagare då det är ett skydd mot sena eller obetalda fakturor.

Vägen från hjälpkassa till fackförening till fackförbund, ofta med mer politiska intressen än fackliga, var inte självklar på 1800-talet. I dag verkar de fackföreningar som överlever ägna sig mer åt "bröd på bordet"-frågor än samhällsomvandling. Hjälpkassorna kan visa vägen mot ett samhälle som är mer flexibelt på arbetsmarknaden, vilket blir än mer intressant genom uppkopplingen mot decentraliserade autonoma organisationer och blockchain.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Intressant

söndag 12 februari 2017

Transhumanism i det lilla är oundvikligt


En av 2016 års mest intressanta böcker är Beyond Human, skriven av Eve Herold på Genetics Policy Institute och tidigare ordförande för American Psychiatric Association. Herold beskriver utvecklingen av transhumanism “med litet t” och hur den håller på att omvandla mänskligheten.

Beyond Human tar upp att det finns två sorters transhumanism. Transhumanism “med stort T” är transhumanismen som idérörelse, när den lägger sin tyngdpunkt på att vara en ism. Den är omtalad, men har hittills inte blivit vitt omfattad. Transhumanismen “med litet t” handlar om användningen av radikalt omvälvande teknik och det har blivit en del många människors vardag.

Eve Herold inleder boken med en fiktiv berättelse om en 250-årig man, med en 30-årings kropp, som ser tillbaka på hur han i början av 2000-talet var ganska så negativt inställd till livsförlängning, genterapi och kroppsmodifikation. Bara genom att leva i sin samtid och ta del av dess allmänt tillgängliga teknik har han utvecklats till en postmänsklig varelse - med 2000-talets mått mätt.

Författaren talar med människor och undersöker deras attityder efter en medicinsk behandling de gjort som att få en avancerad benprotes, eller inför ett tänkt ingrepp som att hindra att en medfödd sjukdom ärvs av de egna barnen. En del människor reagerar positivt över att deras radikala förändring beskrivs med ett ord; “Transhumanist? Det har jag nog alltid varit, nu har jag ett ord för det” men ganska många reagerar negativt “mitokondrietransplantationen är ju bara för att mitt barn ska bli normalt friskt”.

Det normala och det naturliga är högt skattat i dagens samhälle, men det normala kan vara nog så svårt att uppfylla utan kroppsmodifikationer idag. Närsynthet blir allt mer onormalt genom tillgång till glasögon, linser och laseroperationer. Utbildningar på amerikanska elituniversitet har börjat att bli svåra att klara utan nootropika.

En stor del av boken ägnas åt kampen mot åldrandet, där mainstream verkligen möter transhumanism med litet t. Få människor ser fram mot ett naturligt åldrande och forskningen ruckar på många gränser. Åldrandet har gått från att bli allt mer skröplig och dement under en lång tid, till att vara vid god vigör fram till ett kort stadium precis innan man dör. Förebyggande och regenerativ medicin kan bygga på trenden.

Beyond Human går alltför mycket på djupet med att beskriva nanomedicinen, inte bara på bekostnad av diskutera vad andra tekniker som genterapi kan göra för att återställa slitna celler, men också därför att nanomedicin ofta är svår att greppa för den breda allmänheten. Det lätt att gilla eller avfärda en fantastisk framtida teknik, men det testosteron som redan idag ges till mormor väcker mer påtagligt komplicerade frågor.

Beyond Human är riktad till en amerikansk publik. Det hade varit intressant att se hur transhumanism med litet t ser ut i länder som Kina, Japan, Taiwan, Sydkorea eller Singapore. De asiatiska länderna har inte stora transhumanistiska folkrörelser, men många teknologier är mer accepterade och använda än i USA och EU.

Boken påpekar att alla sidor av utvecklingen inte är ljusa. En av de största utvecklarna av nootropika och implantat är militären och Herold berättar om forskningen på DARPA. Den har målet att skapa effektivare och dödligare soldater utan någon filosofisk tanke om människans natur bakom forskningen. Andra exempel på tekniker som utvecklas av stater, företags marknadsföringsavdelningar och läkemedelsbolag låter otäcka. Fast för att säga att en viss teknologi är otäck eller underbar så har diskussionen flyttat sig närmare till transhumanismen med ett stort T.

Det är bokens friktionspunkt. Transhumanismen “med litet t” antar att transhumanismen är oundviklig därför tekniken är så nyttig att alla kommer att vilja använda den. Alla som redan idag vill bevara sin kropp efter döden med kryonik, byta kön, göra fosterdiagnostik eller ta modafinil före tentan stöter ofta på ett motstånd från lagar, regler och attityder. Vardagstranshumanismens problem måste lösas med en större samhällsdebatt.

Eve Herolds anser att det är varje individs ansvar att göra de val som upplevs som rätt. Det är inte staten eller samhällets ansvar att begränsa människors frihet för att andra känner sig kränkta. Beyond Human jämför också filosofiska biokonservativa argument med folklig biokonservatism och jämför argumenten för och emot mänsklig utveckling. Biokonservatismen har inte lyckats att förklara varför enbart dem som vill avstå från tekniken ska ha valfrihet. Där kommer hon fram till att vi bara kan se vilka vi egentligen är idag genom våra mer utvecklade erfarenheters och förmågors backspegel. Den självkännedomen kan ta oss bortom det mänskliga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

söndag 5 februari 2017

Tre världsomvandlande tekniker för 2017: maskininlärning


Generella teknologier är ofta de som förändrar världen mest. Jämför med hur elektriciteten och informationstekniken ligger till grund för att det utvecklas fler tekniken som använder den grundläggande teknologin till allt fler sammankopplade tekniker. Nu när samtiden allt oftare talar om sakernas internet så slås ju till och med elektriciteten och informationstekniken ihop till en ny form av teknologi.

Idag finns det tre teknologier under utveckling som är viktiga att uppmärksamma just för att de är generella: blockkedjan, CRISPR och maskininlärning. De tre teknikerna har omtalats under året som gått därför att de är nära ett bredare genombrott, faktiskt med viss varning för hype.

Från 70-talet till millennieskiftet talades det ofta om en AI-vinter. På 2010-talet kom istället AI-revolutionen, mycket tack vare maskininlärningen.

Maskininlärning är en typ av artificiell intelligens som ger datorer förmågan att lära sig utan att uttryckligen programmeras. Maskininlärningens första stora framgång var förmodligen Google. Google visade att det är möjligt att få fram information genom att använda en datoralgoritm, en algoritm som bygger på maskininlärning. Inlärningsalgoritmer "utbildar sig" genom att samla och organisera information från stora mängder data. Det är ofta svårt att urskilja exakt hur algoritmen utformar de regler som den gör förutsägelser efter.

Djupinlärningsalgoritmer är inspirerade av hur den mänskliga hjärnan fungerar och som en effekt av det så har den inga teoretiska begränsningar i vad de kan åstadkomma. Ju mer data och beräkningstid, desto bättre.

År 2016 vann Googles AlphaGo över en mänsklig mästare i spelet go. IBMs Watson är fortsatt omtalad och självkörande bilar tog några, lyckligtvis, inte alltför upphypade steg framåt. Främst därför att debatten tidigt kom igång om att trafiken är ett socialt system.

År 2017 är det upp till bevis, det inte minst efter att chatbottar och agenter blev hypade och inte kunde leva upp till förväntningarna. Allmänna vardagliga konversationer (Tay blev ett nazi-troll på nätet för att boten tränades i det av sin omgivning) och att kunna förstå allt bredare sammanhang är några av de svåraste tillämpningarna för fältet.

Fram till idag har mönsterigenkänning från stora mängder data varit något som Google Photo eller Amazon Alexa kunnat göra till en hög kostnad. Men kan dessa algoritmer användas av mindre företag och framförallt av nya innovativa start-ups?

Det som talar för en sådan utveckling är att algoritmerna läggs in i tjänster med öppna APIer samt att Amazon, Google och Microsoft nu utvecklar och släpper tjänster för "AI on demand". Då finns det tillgång till stora mängder data och bristen på programmerare inom maskininlärnings kan övervinnas. Hindret är att priserna på molntjänsterna inte är tillräckligt transparenta ännu, först då blir det rimligt att träna de algoritmer man skapat i någon annans moln.

I den industriella revolutionen såg vi en stegvis förändring i prestanda tack vare motorernas utveckling. Efter en stund flackade utvecklingskurvan ut, prestanda kunde förbättras men inte funktionerna. Maskininlärningsrevolutionen kommer aldrig kommer att lugna ner sig. Ju bättre datorer blir på intellektuella aktiviteter desto bättre kan de bygga bättre datorer som har större intellektuella förmågor. På intellektet finns inga gränser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

söndag 29 januari 2017

Tre världsomvandlande tekniker för 2017: CRISPR


Generella teknologier är ofta de som förändrar världen mest. Jämför med hur elektriciteten och informationstekniken ligger till grund för att det utvecklas fler tekniker som använder den grundläggande teknologin till allt fler sammankopplade tekniker. Nu när samtiden allt oftare talar om sakernas internet så slås ju till och med elektriciteten och informationstekniken ihop till en ny form av teknologi.

Idag finns det tre teknologier under utveckling som är viktiga att uppmärksamma just för att de är generella: blockkedjan, CRISPR och maskininlärning. De tre teknikerna har omtalats under året som gått därför att de är nära ett bredare genombrott, faktiskt med viss varning för hype.

Gentekniken har tagit steg framåt sedan mitten av 10-talet. Attityderna i samhället har påverkat för att göra framsteg långsammare, som i frågan om GMO, men tekniken har också att överkomma att biologin är ett komplicerat ämne, långt mer komplicerat än forskarna tidigare anat.

CRISPR-tekniken ger tillfälle till mycket mer precis redigering av genomet. CRISPR (som står för Clustered Regularly Interspaced Palindromic Repeats) är ett DNA-redigeringssystem. Det är hopkopplat med ett protein som kallas Cas9 som fungerar som ett endonukleas, ett enzym som klipper DNA vid specifika ställen. Tekniken utvecklades ur bakteriernas immunförsvar med hur de försvarar sig mot virus.

I stället för att som med andra tekniker föra in en hel gen med dess egenskaper från en annan organism kan genteknikern med CRISPR redigera bort eller lägga till delar av informationen ur en organisms egna gener och därmed skapa nya uttryck för dess egna arvsmassa.

Då inga nya gener läggs till organismen eller dras ifrån den, så blir det svårt att tillämpa samma omfattande lagstiftning på CRISPR som på annan genteknik. Problemet är att amerikanska FDA har bedömt CRISPR som ett läkemedel, istället för som medicinteknik, så testerna kan bli omfattande på tillämpningarna.

Genterapin har haft problem sedan pojken Jesse Gelsinger, avled under ett försök år 2001. Hans immunförsvar reagerade på det virus som användes som transportör. Kan CRISPR göra genmodifiering enkel tillförlitlig och med samma resultat varje gång?

De första försöken är spännande: stärka immunsystemet hos lungcancerpatienter, återställa åldrandet i  mänskliga celler, framställa gurkor som står emot virussjukdomar, utföra avancerad könsselektion på djurbesättningar eller göra djuren så motståndskraftiga mot sjukdomar att antibiotika inte behövs. Det är främst rädslan för sjukdom som driver på bruket av antibiotika, insjuknar några djur måste hela besättningen bringas om livet. Därför får inte djuren bli sjuka.

Mycket av vår tids rädsla för pandemier beror egentligen på fattigdom, men i slutändan så kommer inte stora pandemier kunna hindras utan immunisering på gennivå. Om inte annat kan generna hos t.ex. smittbärande myggor ändras så att Y-kromosomer blir dominanta och det föds för många hannar.

Just nu anar vi bara teknikens potential, debatten har inte ens kommit så långt i hypekurvan. Någonstans i en nära framtid kommer troligen saxen till de skräddarsydda generna. Risken är att vi får ett moratorium efter en kortsiktigt konferens som Asilomar eller ett förbud som mot kloningen efter fåret Dolly, utan att vi vet vad tekniken skulle kunna användas till.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

söndag 22 januari 2017

Tre världsomvandlande tekniker för 2017: blockkedjan


Generella teknologier är ofta de som förändrar världen mest. Jämför med hur elektriciteten och informationstekniken ligger till grund för att det utvecklas fler tekniker som använder den grundläggande teknologin till allt fler sammankopplade tekniker. Nu när samtiden allt oftare talar om sakernas internet så slås ju till och med elektriciteten och informationstekniken ihop till en ny form av teknologi.

Idag finns det tre teknologier under utveckling som är viktiga att uppmärksamma just för att de är generella: blockkedjan, CRISPR och maskininlärning. De tre teknikerna har omtalats under året som gått därför att de är nära ett bredare genombrott, faktiskt med viss varning för hype.

Blockkedjan är en oberoende, öppen och permanent gemensam databas som samexisterar på flera platser. Posterna är permanenta och kan inte förfalskas så lätt. Alla kan se vad parterna i en transaktion kommit överens om och vilka transaktioner som faktiskt har ägt rum.

Samhället består i mycket av att transaktioner via en tredje part, som en myndighet, en bank, en börs för aktiehandel, ett fastighetsregister, ett äktenskapsregister med mera, håller reda på vem som äger vad, om någon är gift sedan tidigare, om en betalning har gjorts till fullo. Det är en viktig tjänst som mellanhänderna oftast tar betalt för. En sådan tredjepartstransaktion är pengar! Du och en försäljare kommer överens om att handla men istället för att byta varor använder ni en valuta från en tredje part.  Därför var valutan BitCoin en av de första användningarna av blockkedjans teknik.

Fast blockkedjan är så mycket mer än bara en valuta. Det finns tankar på att blockkedjan skulle kunna ersätta nationalstaten och dess funktioner med den neutrala och betrodda tekniken. BitNation är ett sådant exempel. Sesame Credit i Kina är inte en blockkedjeteknik, men visar en annan aspekt av samma trend: hur governance flyttar in i det digitala.

Det finns problem med teknikens säkerhet. Konkursen för MtGox, hackandet av DAO och andra händelser med lägre mediaprofil finns där. Det finns också frågetecken kring hur väl tekniken kommer att kunna antas just nu inom FinTech. Problemen har hittills varit tecken på barnsjukdomar, inte strukturella problem (forkning kan vara ett sådant), så vi står bara i början av samhällsomvandlingen från denna teknik. När börjar det? Kanske när företag som Uber, AirBnB och Amazon börjar att ge rabatter till den som köper deras tjänster med kryptovaluta istället för kronor, euro och dollar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

torsdag 19 januari 2017

Blå LED är Nakamuras ljusa idé

Shuji Nakamuras Nobelprisvinnande forskning om LED har givit världen energibesparingar och smarta elnät. Läs mer i min intervju Blå LED är Nakamuras ljusa idé.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

söndag 15 januari 2017

Reproducerbarhetskrisen, p-hackarna i vetenskapen


Hur korrekt är den forskning som görs vid universitet och institut? Kan vi lita på att resultaten är betydelsefulla? Under ett antal år har reproducerbarhetskrisen diskuterats i den internationella forskarvärlden. Det började med psykologin, men bl.a. Nature pekar på att krisen även gäller andra forskningsfält.

Krisen handlar om att forskare som försöker att återskapa en annan forskares resultat genom att göra om dennes experiment med samma metod inte lyckas få samma resultat som i den tidigare studien. Ofta rör det sig om mindre metodfel när experimentet skulle upprepas, som ändå spelat roll (exempel "ni skakade blandningen istället för att röra den") men de höga siffrorna som anges i undersökningarna är oroväckande inte minst då många experiment ändå är så begränsade.

P-värden och statistisk signifikans spelar en viktig roll. Publiceringsbias handlar om att forskare föredrar positiva resultat, att studien visar att antagandet stämmer. Det kan locka forskare att bara publicera de studier som visar att deras antaganden stämmer. P-värdeshackare försöker att öka sannolikheten för att deras forskningsresultat ska vara positiva. Tyvärr kan testet för p-värdet användas tvärtemot sin avsikt. Forskaren söker då istället först ett statistiskt signifikant resultat, tänker sedan ut en förklaring till det resultatet och drar en trend genom en serie mätningar för att visa på en underliggande orsak. Det går att börja misstänka p-hackare när resultaten som ligger precis under p-värdet 0,05 är överrepresenterade.

Problemet med p-hackare brukar diskuteras när det gäller enskilda forskare eller forskningsgrupper, men vetenskapliga tidskrifter behöver också se över vad de publicerar. För även resultat som inte är signifikanta, de studier som visar att något antagande är fel eller inte tillräckligt rätt för att vara betydelsefullt, har en roll att spela i forskningen genom att visa vad som inte stämmer. Ett skäl till att reproducerbarhetskrisen inte diskuteras mer är att ganska få forskare tar det som sin uppgift att kontrollera kollegornas resultat, bortom peer review- processen.

Det har lagts förslag om att sänka gränsen för p-värdet eller att tidskrifter borde kräva fler replicerade result men för att motverka än mer av publiceringsbias skulle det behövas registrering av studierna, en bättre acceptans av enskilda studiers värde för forskningen överlag och att den använda metoden framhålls mer jämfört med resultatens signifikans.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

lördag 14 januari 2017

Framtidens politik avgörs av den som ser framåt


Det är alltid svårt att tala om vart samhället är på väg genom att titta på valresultat. Exakt vem som vinner eller förlorar beror på många omständigheter som är svåra att förutse; från att ett parti hittat en enskild fråga i rättan tid, till ett kommunikativt självmål i sista stund. Det får stora konsekvenser därför att den största gruppen i väljarkåren numer är den partipolitisk ointresserade, som säger “vet ej” eller som tar partiet som är hett för stunden. Parlamentarism är ju också ett nollsummespel, det finns bara x antal mandat i den politiska församlingen. Då kan ett parti se ut att vara smart, välorganiserat och drivet bara därför att motståndarna inte är det.

Det är också alltid lätt att tala om politiken i form av övergripande trender, där populism är samtidens modeord. Alberto Mingardi påpekar att det finns rätt lite som förenar de politiker som kallas populister och att utrymmet för politiska omvälvningar skapas av stagnerande samhällen och ekonomi. Torbjörn Sjöström berättar om ett klimat av rädsla och oro och hur det stött vissa politiska strömningar. Mingardis förklaring pekar dock bara ut att utrymmet för omvälvningar finns, inte riktigt varför vissa sorters idéer ses som rimliga lösningar. Sjöströms förklaring tar inte med att ett sådant klimat måste skapas genom ett långt och målmedvetet arbete.

För långsiktig opinionsbildning avgör vilka positioner som är relevanta i värderingsklimatet och på den politiska kartan till att börja med. Strömningarna i samtidens politik avgörs ofta något tiotal år före sin tid. När den grundläggande investeringen är gjord, är det bara fråga om tid innan politiken slår igenom. Troligen mer så i ett samhälle där människor inte föds, lever och dör inom en politisk identitet. En titt på ideologier som socialism, liberalism, konservatism, den gröna ideologin, feminismen eller olika identitära ideologiska ställningstaganden pekar på att försvaret för de olika idéerna är svagt då företrädarna inte riktigt finner det rimligt att omvandla samhället i den egna riktningen. Socialister strävar inte efter ett socialistiskt samhälle, liberaler finner alltid undantag för friheten, konservativa försvarar gårdagens radikalism bara för att den är gårdagens, de gröna strävar inte längre efter ett småskaligt och lågintensivt samhälle, feminismen och de identitära ideologierna är beroende för sin existens av just de makthierarkier de kritiserar.

Det är ett svårt idéklimat att påverka då många springer på mycket korta bollar, begränsade av vad som uppfattas som praktiskt i den omedelbara samtidsdebatten. Det är onekligen lättare att peka ut motståndarens idéer som dåliga, snarare än de egna som bra, men det lönar sig inte i längden. Att försvara samtidens framgångar tenderar att försvara även samtidens sämre delar, om man inte berättar vad samtidens framgångar syftar till.

Samtidigt var det just denna, ofta mycket personliga osäkerhet i en miljö i snabb förändring, som kunde vinna intellektuella för en viss sorts idéer. Politiska etiketter hänger kvar, inte minst i en tid där många försöker lösa globala problem som om de vore nationella eller uttryck för starka personligheters nycker. Den politiska kartan är minst sagt satt under förändring, frågan är vem som bäst kan formulera en tilltalande framtidssyn.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant

lördag 7 januari 2017

Återgång till det normala finansiellt 2017?


Vi lever i en värld där återgången till det normala skulle vara problematisk. Tiden efter den stora finanskrisen på 00-talet har präglats av centralbankerna har tryckt historiskt mycket pengar. Europeiska Centralbanken ECB stödköper varje månad räntebärande papper från stater och företag till värdet av €80 miljarder, japanska riksbanken BOJ köper till och med aktier. För svenska företag spelar egentligen svenska politikers beslut rätt liten roll för deras utveckling på börsen, ECB och Fed långt mer.

Styrräntorna hålls mycket låga och i vissa fall är det även fråga om negativa räntor. Sveriges Riksbank har hållit räntorna negativa i nästan två år! Bengt Dennis ökända 500% varade trots allt bara i tre dagar.

Låga räntor gör att företags vinster ser bättre ut, och samtidigt så köper företagsledningar upp de egna företagets aktier på marknaden till höga kurser. Det ser ut som företaget är än mer attraktivt och aktieägarna blir glad, vilket ger högre bonus till ledningen. I USA än mer så, då det ger möjligheten att sänka de höga företagsskatterna. Allt mindre företag tar sig in på börsen, det även företag som kanske inte behöver kapitaltillflödet som en börsintroduktion (IPO) ger. S&P500, indexet över bolagen med störst handel av sina aktier, visar att de i dag köps och säljs för 17 gånger de intäkter de bedöms göra under år 2017.

Fast återgår inte räntepolitiken nu till det normala? ECB ska stödköpa mindre till från och med april och Fed höjde i december räntan i USA - den andra höjningen på 10-talet. Är vi på väg till det normala?

Det som talar emot det är just löften som Donald Trumps att börja spendera pengar på infrastruktur. Banker och finansinstitut har börjat att förbereda sig i tanken på att det inte kommer nya kvantitativa lättnader från centralbankerna så istället kommer staterna att börja att spendera mycket pengar, främst för att en hög inflation ska lösa deras skulder.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

söndag 1 januari 2017

AI gör fler jobb möjliga


Det finns två sätt att se på automatiseringen idag, antingen de som talar om en teknologisk Singularitet där inga jobb behövs eller om att robotarna tar alla jobb. Problemet ligger ofta i en falsk motsättning om framtiden: dystopi mot utopi. Verkligheten är snarare en rörig blandning av tjuvstarter, tillfälliga misslyckanden, relativa framgångar och gradvisa framsteg. Vilka som är vinnare eller förlorare är svårt att peka ut. Det är en utveckling som frustrerar den som längtar till en slutpunkt.

För automatiseringen har pågått i årtionden, om inte århundraden och hittills har effekten blivit fler jobb, inte färre. Det lågintensiva jordbruket som försörjde mänskligheten långt in på 1900-talet hade också sina statare, backstugusittare och jordlösa som sysselsattes i produktionen.

Norbert Wiener varnade 1949 att datorerna skulle snart leda till en enormt grym industriell revolution. Gunnar Myrdal varnade 1964 för att automatiseringen skulle leda till obegränsad produktion av maskiner som inte behöva människor längre. Det finns många fler exempel, vi har haft automatiseringsdebatten flera gånger om.

"Den här gången är det annorlunda", har vi också hört vid varje våg. Nu är det ju inte fråga om drängar eller fabriksarbetare utan om ingenjörer, aktiemäklare, akademiker och journalister d.v.s. en helt annan klass av folk. Eller så sägs vissa arbeten på förhand vara skyddade som chef, någon måste bestämma över människor, fast då tänker man inte på utvecklingen efter DAC eller att många ledningsfunktioner också kan automatiseras. Utvecklingen inom artificiell intelligens har gått fort men kanske inte så fort som många tänker.

Det är alltid bekvämt med teknikdeterminism, men om arbetet kunde ställas om från jordbruk till industri och sedan till tjänster samtidigt som kvinnorna kom in på arbetsmarknaden verkar dagens steg vara genomförbara. För tekniken öppnar ju som tröskverket, elverktygen, diskmaskinen eller datorn nya uppgifter som behöver lösas. Rädslan för automatisering tar upp mycket tankekraft som kunde använts till att förstå vad automatiseringen hade kunnat användas till, för att göra en parafras på nationalekonomen Herbert Simon.

För både synsättet med Singulariteten som ett Nirvana eller helvetesvisionen av att "robotarna tar alla jobb" verkar förutsätta ett utslocknande av mänskliga behov, eller rättare sagt att inga nya behov antas tillkomma. Båda synsätten verkar anta att den enda rationaliseringsmetoden är automatisering. Finns det något att vara säker på när det gäller framtiden, så är det att nya behov kommer att tillkomma. Det kommer att finnas arbeten för människor så länge som det finns otillfredsställda behov, och även högteknologiskt avancerade människor kommer att diskutera ekonomiska problem och se på dem med största allvar. Hur kan man leva i en sådan misär att man bara har tillgång till ett enda solsystems beräkningskraft?

Den förlust av medelinkomsarbeten vi har sett i USA och Europa beror snarare på att många relativt välbetalda jobb har beskattats bort och därför flyttats till Kina och andra länder, men det beror på dålig politik för näringslivet, energiområdet, infrastruktur o.s.v.

Det som går att påverka är hur automatiseringen antas och till vilket syfte. Automatiseringen kan införas bara för kortsiktiga kostnadssänkningar, men det missar att automatiseringen öppnar för att återuppfinna arbetsuppgifter och se dem nya ögon.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

Transhumanism och posthumanism i filosofin och framtiden

Jag skriver den 21 maj 2017 om  Transhumanism och posthumanism, på samma sida av staketet på Medium. Transhumanism och posthumanism följer...