söndag 23 april 2017

En ny form för IMF och Världsbanken


Internationella valutafonden IMF och Världsbanken håller sitt vårmöte i Washington DC. Troligen ett av de svåraste sedan grundandet i Bretton Woods år 1944, inte beroende på vem som är där utan vem som inte är där, president Donald Trump och Kinas konkurrerande finansiella institution den asiatiska infrastruktursinvesteringsbanken AIIB.

Donald Trump gillar inte IMF och Världsbanken. IMFs största nödlån på 10-talet har gått till Grekland för att hålla ihop EU och till Ukraina för att bevara landet som motvikt till Ryssland. Båda går emot Trumps politik att försvaga EU och att ha en vänskaplig relation med Ryssland. Det har länge funnits en kritik från USA att IMF tillåter länder som Kina, Japan och Tyskland inom eurozonen att manipulera sina valutakurser för att vinna handelsfördelar. Den kritiken har blivit starkare med Trump, som gick till val på det.

Fast dagens situation beror på att USA inte längre finner sängen man bäddade bekväm. År 1944 föreslogs på Bretton Woods-konferensen att det skulle bildas en International Trade Organization (ITO) och bancor, en internationell valuta för handel, skulle ges ut av IMF. Pådrivet av John Maynard Keynes hade IMF fått en roll som världens centralbank, som troligen lånat ut mycket. USAs linje var istället att knyta alla valutor till dollarn, som i sin tur var knutet till guldets värde till en kvot som Kongressen beslutade. Andra länder skulle inte kunna devalvera utan att samråda med IMF och lån skulle ske för relativt kort sikt. Vid den här tiden var USA tveklöst världens största kreditgivare (inte minst efter att Ivar Kreuger gjort bankrutt) och den linje de genomdrev speglade det.

Tiderna förändrades. President Richard Nixon släppte guldmyntfoten för att kunna finansiera Vietnamkriget och dyra socialförsäkringsprogram som Great Society och Medicare och Medicaid med sedelpressarna. Budgetunderskotten blev normala och USA en av världens största låntagare. Istället för att vara övervakare av det finansiella systemet fick IMF och Världsbanken bli dess brandkår respektive socialassistent.

USA har som största ekonomi ett mycket stort inflytande över IMF och Världsbanken, med 15 och 17 procent av rösterna i respektive exekutivkommittée. Det var förstås tydligt att det var ett läge som skulle komma under debatt, när Kina och andra NIC-länder växte ekonomiskt. Dollarn är fortfarande central för världens finansiella system. Därför var det inte konstigt att Kina grundat en konkurrerande världsbank AIIB med de stora mängder kontanter som landets centralbank sitter på. Det är tydligt då AIIB ger medlemskap till länder utanför Asien och dessutom investerar i bara infrastrukturprojekt. Världsbanken och de olika regionala investeringsbankerna, som Asian Development Bank, ger lån till allt möjligt från infrastrukturbyggnad, miljövård till projekt för att främja jämställdhet. Det var omskakande att Storbritannien bröt linjen i G7 för att gå med i AIIB, vilket USA och Japan inte gjort. Sverige har också gått med i AIIB, utan att landets samhällsdebatt tag större notis om det. Skälet till att gå med tidigt är att först in får flest aktier med högst röstvärde i banken. Kina kontrollerar en tredjedel av rösterna.

I dag finns det ett lapptäcke av flytande valutakurser och valutaunioner, men det främsta problemet är inte bristen på krediter, utan att så många länder ger ut så mycket valuta. Det är därför fortfarande IMFs form som övervakare skulle vara aktuell igen, kanske med utgivandet av fler valutor för respektive handelsform, frigjort från statliga fiatvalutor med hjälp av Blockchain.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

Transhumanism och posthumanism i filosofin och framtiden

Jag skriver den 21 maj 2017 om  Transhumanism och posthumanism, på samma sida av staketet på Medium. Transhumanism och posthumanism följer...