Framtidsboken, hur ser framtiden ut för morgondagens vuxna?

Hur ser världen ut om 50 år? Det är en svårare fråga än vad den hade varit år 1970, då många tekniska och kulturella förändringar har gjort vår omvärld mer komplex, och ofta mer svårtydd. Vi rör oss snabbare in i framtiden, men vilken framtid? Måns Jonasson har gjort ett försök till framåtblick med Framtidsboken: robotar, virtuella världar och insekter till middag (2019). Boken är riktad till att ge barn, mellan 6-9 år gamla, en bild av livet på 2070-talet. Idag är barn förhållandevis välinformerade om sin omvärld, och kan ana när en tanke inte riktigt hänger ihop.

Den teknik som visas på 2070- talet är en blandning av sannolika tekniska utvecklingar och språng som känns tämligen fantastiska. Det gäller att se upp för Clarkes lagar. Barnen möter teknik som utvecklats från den som omtalas i dagens populärvetenskap. En del tycker de unga läsarna säkert känns häftigt, som Hyperloop och odlat kött, då de är relativt färska förutsägelser. Drönare och 3D- skrivare var onekligen mer i ropet för 7- 8 år sedan, så de är inte riktigt något läsekretsen känner till. Annat har varit stapelvara för framtidsskildringar under lång tid, som virtuell verklighet.

Framtidsboken ställer många frågor till sina unga läsare, och håller frågorna öppna nog för att barnen ska kunna få ge sina egna svar och även egna frågor. För djupare frågor finns där när barnen blir lite äldre. Vad händer när proteserna springer fortare än vad de medfödda benen gör? Hur uppfattar man en värld där allt kan spela in data och ge råd ifrån det? Om det går att beställa bebisar med utseende och egenskaper föräldrarna vill ha, vad skulle man då välja? Robotarna följer oss och gör som vi vill, men kommer framtidens barn att ha den relationen till robotarna? Är robotar kompisar precis som alla andra kompisar?

Illustrationerna är gjorda av Emily Ryan, och visar en tidsresenär från vår tid som besöker framtiden. Stilen är tidstypisk för 2010- talet med sina influenser från anime. Lekfulla med många detaljer att titta på, men kommer bilderna att stå sig om några år?

För framtiden är ju bilder, projektionsytor för hopp och rädsla, som måste tolkas. Måns Jonasson höll ett föredrag om det på Internetdagarna 2019.



Rädslan Jonasson beskriver från sin barndom om kärnvapenkriget är intressant. Barnen på 2020-talet borde vara mer oroliga över ett kärnvapenkrig. Antalet atombomber är färre än på 1980-talet, men fler och mer instabila länder har dem, så risken för att de används är högre. Det behövs inte så många kärnvapendetonationer för att orsaka fruktansvärda skador på global nivå. Den kulturella bilden finns dock inte där.

Framtidsboken har även med en referens om Hans Rosling och hur han presenterade statistik. Det var den positiva framtidsbilden från början av 2000-talet och det visar att framtiden inte bara är teknik, utan också de samhällsförändringar som tekniken påverkar och påverkas av. Världen har förändrats mycket sedan år 1970, men inte lika mycket sedan början av 00-talet.

Det är nog så svåra saker för vuxna att diskutera, men de barn som läser Framtidsboken blir bättre förberedda på att tala om dem. Den som skapar sig en egen bild av framtiden kan också forma den.