tisdag 19 november 2013

Virriga varsel från Warszawa

UNFCCC har samlat sina deltagarnationer i Warszawa för klimatmötet COP19. Från att klimatmötet i Köpenhamn sas vara den sista chansen att rädda världen undan klimathotet, så är tongångarna väldigt stillsamma nu. Kyotoprotokollet har kommit och gått. Ingen förväntar sig något från Warszawa, i bästa fall ska förhandlingarna ge något att tala om vid COP20 i Perus huvudstad Lima år 2014, för att leda fram till avtal vid COP21 i Paris 2015.

IPCC släppte tidigare i år första delen av sin femte rapport AR5, men den är inte avsedd att läsas av lekmän utan av en liten krets experter. Det som alltid får uppmärksamhet är Summary for Policymakers, vilken alltså släpps först. Det är märkligt att släppa sammanfattningen först och sedan rapportens text, men sammanfattningarna från IPCC är avsedda att vara politiska dokument för att ena regeringsföreträdarna bakom vissa agendor. Snarare än ett vetenskapligt dokument är sammanfattningen av rapporterna mer att likna vid ett internationellt avtal eller konvention. Det är syftet för IPCC, organisationen ska främst ta fram politik, påverkad av resultat som sammanställts ur forskningen.

Problemet är vissheten som forskarna lyft fram som kännetecknet för klimatforskningen. Klimatforskningens resultat har jämförts med Isaac Newtons mekanik och Charles Darwins evolutionslära. Problemet är att forskningen har dåligt med observationer. Klimatsystemet är så omfattande och tidslängderna som ska bedömas är så långa. Till det läggs en mycket stark tilltro till komplexa matematisk-numeriska modeller.

Det får problem med komplexitetsparadoxen; en mycket enkel modell kan vara mer tillförlitlig än en mer komplicerad därför att det blir så många olika faktorer som påverkar modellen. Modellerna har forskarna gjort alltmer komplicerade allteftersom de behövt kompensera för någon observation som inte stämmer in i postulaten. Det är en deduktiv teori, beroende av extrapolerade parametrar. Nya observationer och fynd kan snarare bli problem som måste mötas med backtracking. Det kan inte vara lika stark vetenskap som induktiva teorier som styrks av allt fler fynd görs efterhand med fler observationer ute på fältet. Många inom vetenskapen verkar satsat ha hela huset på en inte så stark galopphäst.

EU driver fortfarande på för att skära ned på koldioxidutsläppen, men har bittert fått erfara både förnedrande bekräftelser på sin falnande betydelse på världsscenen som ekonomiska katastrofer med industriflykt till följd av höga energiskatter och ett affärsklimat som blivit toxiskt på grund av gammaldags skorstenspolitik. Det har visat sig att strategin att gå före inte gav något stöd till Porterhypotesen. Andra länder följde inte utan tackade och tog emot när Europa försämrade sin konkurrenskraft.

För att rädda situationen har alltfler utsläppsrätter delats ut till europeiska företag. Utsläppshandeln har kapsejsat då priset CO2 är 5 euro per ton och de senaste försöken att minska överutbudet av utsläppsrätter påverkar inte systemets inneboende stelhet och brist på vettiga prissignaler. Det visas inte minst av att Tyskland ser byggandet av fler kolkraftverk, drivna av inhemsk brunkol, som det mest effektiva sättet att ersätta sina kärnkraftverk.

Problemet med klimatpolitiken EU valde var att åtgärderna pekade hur mål skulle uppfyllas för förnyelsebar energi. EU ställde inte upp ett vettigt regelverk för att låta marknader och innovation lösa problemen. Fossila bränslen skulle göras så dyra att ingen skulle vilja använda dem, men EU glömde att om alternativen inte finns så kommer industri och samhälle använda fossila bränslen. Elräkningarna och priset på bränsle stiger, finns inte alternativet blir man tvungen att köpa ändå, om man inte kan flytta dit billigare energi finns.

Försiktigt minskar nu länder som Spanien och Tyskland på bidragen till sol och vind. Ett nödvändigt steg i den ekonomiska krisens tecken, frågan är vilken effekt det kommer att få för de många pensionsfonder som investerat i energibolag understödda av subventioner?

Kina som nu har världens största utsläpp av CO2 visar gärna upp sig med solkraft och smart användning av energi, men satsar på kolkraft för att t.ex. tillverka billiga solceller som säljs till EU-länderna.

USA är motståndare till klimatpolitiken i sin nuvarande form: en syn på att ”rika nord” ska betala bistånd till ”fattiga syd” hämtad från 70-talet. Ändå kommer de största framgångarna med minskning av koldioxiden från USA, främst genom att landet ersätter kolförbränning med skiffergas. Det är tydligt att trenden från COP17 i Durban fortsätter, fler länder sneglar på Kanada som drog sig ur Kyotoprotokollet vilket visas av den japanska regeringens senaste kursändring. Många länder försöker att dra sig ur det avtal som startades av president Barack Obama i Köpenhamn.

Vägarna ur klimatpolitiken är stängda. De som stod i mitten av klimatdebatten för tiotalet år sedan eliminerades som klimatförnekare. Politiken kommer att svårt att kunna gå över till en kostnadseffektiv ren energi. Det blir svårt för forskningen att kunna ta till sig att högre nivåer av koldioxid kan påverka klimatet men att klimatet troligen är än mer komplicerat. Det kanske är dags för plan B?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

Bonobo ett föredöme?

Det finns en vurm för “det naturliga” i samtiden. Det har jag tagit upp tidigare om den lyckliga stenåldern , apan som människans spegel...