fredag 8 juli 2016

Samuel P. Huntington, ett farväl till cyberpunk

Cyberpunk var en litterär genre inom science fiction som var "the big thing" att skriva om från ungefär början av 80-talet till någonstans år 1995. Författarna skrev inte om robotar, utomjordiska varelser och rymdimperier utan hårdkokta film noir berättelser som mötte den teknologi som verkade kunna anas i dåtidens laboratorier. Där skildrades konstgjorda proteser, genteknik och tankar om vad internet skulle kunna bli med en 'punkig' attityd. År 1995 kom de första webbläsarna, Internet Explorer och Netscape, vilka gjorde Nätet tillgängligt för många. Genren blev allt mer mainstream då det spelades in filmer och TV-serier, tecknades serier och till slut kunde mainstreamartister som Billy Idol spela in skivor om cyberpunk. Efter det hade inte cyberpunken så stor påverkan längre, science fictions författare gick vidare till nya idéer.

Fast politiken och den sociala verkligheten i cyberpunk var ofta märkligt lik sin samtid. Där skildrades hur den radikalt reformistiska socialdemokratins byggande av den stora staten tog slut i stagflationen. Öppnandet av världshandeln hade börjat ge effekt och då tillväxt gick ut på att göra mer av samma, snarare än att innovera, verkade storföretagen bli allt större. Snart skulle de vara mäktigare än stater, även om man inte såg att dåtidens konglomerat och zaibatsu snarare drabbades hårt av öppna ekonomier och innovationsdriven tillväxt. Väst ("den första världen") hade börjat att känna av konkurrensen från Japan Inc. och de fyra små tigrarna (Hong Kong, Taiwan, Singapore och Sydkorea). De socialistiska staterna ("den andra världen" med Sovjetunionen i spetsen) verkade komma på efterkälken, men många intellektuella kunde inte se bakom de nationalekonomiska kulisserna och därför var tanken långt borta att Berlinmuren skulle falla. Resten ("den tredje världen") var hopplöst efter. Där fanns bara Biafrabarn och galna diktatorer. Cyberpunk handlar om en relativt statisk värld, modernismens fall, och är mindre påverkad av postmodernism än först väntat.



Det är den världsbilden som präglar statsvetaren Samuel P. Huntington när han 1993 skriver en artikel i Foreign Affairs som svar på att hans tidigare elev Francis Fukuyama 1989 förklarat att historien tagit slut efter Sovjetsocialismens fall. Fukuyama menar att en liberal ordning från och med nu är den modell som kommer att gälla, för det finns inte längre några trovärdiga ekonomiska och ideologiska utmanare till den (hämtat från Alexandre Kojèves tankar om höger- och vänsterhegelianska idéer).

Huntington svarar Fukuyama med just artikeln "The Clash of Civilisations?" där världsläget istället kommer att medföra konflikter. Stater var inte så viktiga. En civilisation utmärks av sin kultur och sina traditioner och då mest av religion. Främst av dessa konflikter var den mellan Väst och Islam, som exempel använde Huntington de jugoslaviska krigen, även om NATO senare skulle ingripa för att stötta Bosnien- Hercegovina.

Artikeln blev oerhört populär, så Huntington byggde ut artikeln till en bok (på svenska, "Civilisationernas kamp: mot en ny världsordning"), vars mottagande blev sådär. Det riktigt stora genombrottet var attacken på World Trade Center den 11 september 2001, ett dåd av det jihadistiska terrornätverket Al Qaida. "Civilisationernas kamp" passade väl in i den neokonservativa ideologin som fick beskriva världsläget. Förutom kampen mot "den muslimska civilisationen" skulle höga oljepriser ge auktoritära stater som Ryssland och Venezuela chansen att utmana den västerländska demokratin på välfärd. Kina skulle genom sin ekonomiska tillväxt visa sin konfucianska styrka.

Fast redan i början av 2000-talet kändes de här förklaringarna som skåpmat från Kalla kriget. Både neocons och cyberpunkare tolkade förändringarna alltför mycket med samtidens, eller den nära dåtidens, lins.

Usama bin Laden enade aldrig "den muslimska civilisationen", snarare föll terrornätverket Al Qaida allt mer ihop med bittra strider mellan olika jihadistiska grupper. Det var så gruppen bakom den fruktade "Islamiska staten" i Irak och Syrien uppstod. Den jihadism som drivit Al Qaida och den s.k. Islamiska staten är inte en atavism, utan uppstod mer ur en rotlös blandning av islam och västerländsk nihilism. Deras positioner bygger inte så mycket på deras egen styrka som det omgivande samhällets svaghet, som Johan Norberg visar i Arabisk vår. Väldigt mycket var upplagt för oordning.

Norberg klarlägger bra de splittringar som driver på konflikterna i området: av teknokrater mot traditionalister, av ung mot gammal, bloggrebeller mot cyberjihadister etc. Det verkar svårt att beskriva det som ett block.

Tänkare som Huntington och Bernard Lewis var rådgivare åt den amerikanska regeringen. Neocons stödde krigen i Afghanistan och Irak, just för att ge striden mot nätverksorganisationen Al Qaida en plats, en geografisk utsträckning. Saddam Hussein var en diktator och skitstövel av ganska god klass, men Irakkriget var en allvarlig felbedömning från George W. Bushs regering. Ingen av striderna var någon kamp mellan civilisationer. Finanskrisen som följde på konstgjort låga räntor för att bekosta politiken tog bort mycket av intresset kring civilisationernas kamp. Efter finanskrisen hade inte neocons så stor påverkan längre, de intellektuella gick vidare till nya idéer. USAs politik i Mellanöstern består i dagsläget av åtgärder för att gå ifrån tidigare förd politik, för även om president Barack Obama ibland hamnar i libyska och syriska situationer så har han skött dem dåligt för att hans politiska gärning inte är med honom i de konflikterna.

Huntington missade hur den saudiska monarkin och ayatollorna i Iran skulle använda sina maktambitioner för att bygga en konflikt mellan sunni och shia. Den jugoslaviska krigen handlade inte så mycket om kultursfärer och religioner som den rätt prosaiska uppdelningen av Titos arv. Enigheten inom Mercosur visade sig rätt snart mest bestå av ord och skilda intressen. De stora militära, ekonomiska, sociala och politiska konflikterna har snarare skett inom Huntingtons civilisationer. Det illustreras av bl.a. första och andra Kongokriget (1996-97 samt 1998-2003), skapandet av den Europeiska Unionen samt Japans och Kinas kraftmätningar.

Kina har plockat åt sig delar av marknadsekonomin och konsumtionssamhället men den demokrati som utelämnats följer inte någon stor konfuciansk plan, snarare leninistiska rester och en rädsla för ett nytt Tienanmen. Vladimir Putin följer klassisk rysk imperiepolitik, vilket ärligt talat går ganska dåligt.

Huntington underskattade den roll som stater och maktgrupper spelar, och hur formbar religion och andra idéer kan vara för uppnå deras syften: konflikter (av både god- och elakartad natur) kring mat, vatten, råvaror, investeringar, talang, prestigejippon som fotbolls-VM och mycket mer.

I den globala nätkulturen ligger Gangnam närmare än Gagnef och det är där som samtidens konflikter ligger. Mycket farlig jihadism har uppstått i förorternas kommunala verksamheter, som Kenan Malik påpekat, snarare mer lokala problem med en global kuliss att utspela sig på. Det transhumanistiska uppsvinget skrämde Fukuyama till att starta historien igen. De globala idéernas köplada är öppet för självplock. Konflikter står inte så mycket mellan blocken eller de stora megakorparna som mellan nätverk av intressen, som ibland glider in och ut ur varandra. Allianser och intressegemenskaper skjuter in mellan Huntingtons block. Berättelsen om Eurabia, dekadenta Väst, revanschistiska Japan eller vad det nu kallas är förstås användbar när ledarna inte kan leverera välfärd utan ser sig tvungna att leverera ordning.

Huntington blev också känd för att ha skrivit om vad han kallade för den tredje demokratiseringsvågen, som började med nejlikerevolutionen i Portugal. Framväxten av välfärdsstaten har sammanfallit med den andra och faktiskt även den tredje demokratiseringsvågen i världen. Det är därför svårt att säga om demokratins legitimitet härrör från politiska rättigheter till folket eller från ekonomiska resultat. Som en konsekvens kan befolkningen ha större tolerans för begränsningarna av deras medborgerliga fri- och rättigheter än av deras sociala förmåner och välfärd, och de ekonomiska bekymren för välfärdsstaterna kan genom det urholka trovärdigheten för demokratin. Till slut får man höga skatter, ineffektiv vård av mamma, klientelism och en stat koncentrerad på skapandet av ordning.

Det är en mer spännande värld även om den är svårare att beskriva än vare sig Huntington, Fukuyama och cyberpunkarna tänkte sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

Universalism mot brutalism

Det görs mycket sökande efter mening i dessa dagar då liberalkonservatismen spelat ut sin roll. Ibland så förs tanken om den stora state...