KÅPPI PEJST [copy paste]: Hur vi härmar USA mer än ever - en recension

KÅPPI PEJST [copy paste]: Hur vi härmar USA mer än ever by Mats-Eric Nilsson


I "Kåppi Pejst" undersöker journalisten Mats-Eric Nilsson hur Sverige, särskilt från efterkrigstiden och framåt, alltmer amerikaniserats. Amerikaniseringen beskrivs inte bara som ett ytligt fenomen av populärkultur och konsumtionsvanor, utan som en djupgående förändring i språkbruk, samhällsdebatt och värderingar. Svenskar anammar ofta omedvetet amerikanska uttryck och beteenden, något som ses som en statushöjare, och Nilsson diskuterar hur detta påverkar kultur och identitet.

Ett viktigt tema är hur förändrade attityder till exempelvis sex och importen av sociala och etniska frågeställningar från USA tas in utan att anpassas till svensk kontext. Många av Nilssons exempel hämtas från 2010-talet, vilket gör att vissa kan upplevas som något daterade. Nilsson undviker antiamerikanism men kritiserar hur USA tenderar att bli den enda förebilden, vilket riskerar att utesluta delar av Sveriges befolkning från språklig och kulturell delaktighet.

Boken är underhållande och lättläst, men Nilsson lyckas inte fullt ut förklara varför amerikaniseringen är så stark och genomgripande. Den franska kulturpåverkan författaren beskriver fick inte samma genomslag.

En tanke under läsningen av boken är att USA fungerar som en förstärkare av globala trender: genom sin ekonomiska och kulturella makt plockar USA upp impulser från olika håll, paketerar dem och sprider dem globalt med stor kraft. Det går att ta in fenomen som fransk postmodernism, tysk technomusik och svenska personliga tränare (som boken beskriver) om de omarbetats via USA. Det är intressant att läsa boken år 2025, i en tid då Sveriges relation till USA återigen verkar vara på väg att förändras, på samma sätt som den skiftade från Tyskland efter andra världskriget.

View all my reviews

Guide till prebunking: Så skyddar du dig mot desinformation innan den sprids

🔍 Can facts alone change minds?

Vi blev som dom andra, Miljöpartiets väg till makten - en recension

Vi blev som dom andra by Maggie Strömberg
My rating: 4 of 5 stars

Maggie Strömbergs bok “Vi blev som dom andra, Miljöpartiets väg till makten” är en fascinerande genomgång av ett parti som länge ville vara något annat, men som till slut blev som de andra.

Med journalistisk noggrannhet och öga för detaljer berättar hon om Miljöpartiets resa från alternativarnas gräsrotsrörelse till regeringsparti och om vad som gick förlorat på vägen. Från Sälvalet 1988 över hipsterårens gröna självförtroende till kompromissernas tid i regering. Vi får möta fundisar och realos, ideologer och karriärister, och se hur partiet famlar efter balans. Det finns en spänning i partiet mellan frihetlig idealism och toppstyrd pragmatism.

Boken visar hur Miljöpartiet, trots sin litenhet, haft ett oproportionerligt inflytande över svensk politik, inte minst i form av idéer. Men den väjer inte för att visa hur partiet ger upp sina kärnfrågor, ofta till ett högt politiskt pris.

Särskilt intressanta avsnitt rör vändningarna i EU-frågan och i migrationsfrågan, där partiet på kort tid bytte fot. Det var inte av övertygelse, utan taktiska skäl spelade en viktig roll. Likaså får läsaren en inblick i partikulturen: en rörelse som förespråkar deltagardemokrati, men som i praktiken ofta är starkt centralstyrd, som stöttar dem som vågar gå sin egen väg, förutom när den avviker som i exempelvis klädval. Partiets organisation grundas på att sprida makten på så många personer som möjligt, men makten har ändå hamnat i händerna på ledarskapet. Den paradoxen, mellan självstyre och kontroll, går som en röd tråd genom boken.

Ibland blir det nästan för många personer och partiinterna konflikter, men det är också en del av Strömbergs poäng. Miljöpartiet är inte ett ideologiskt block, utan snarare en lös allians av olika intressen, från miljörörelsen till lobbyister. Det finns några frågor som förenar partiet, men inte på djupet. Det är därför som svängningarna kan gå snabbt, och språkrören ofta får igenom sin riktning. Samlade alternativ saknas.

Det ger en tankeväckande förståelse av Miljöpartiets ställningstaganden, förhållanden till den senaste tidens politiska strömningar, samtidigt som den visar varför Miljöpartiet oftare hamnar på vänstersidan, snarare än den tredje position som var partiets huvudsyfte.

Strömberg lyckas med något ganska ovanligt: att skriva en politisk samtidshistoria som är både lättläst och djupt insiktsfull. Boken ger en förståelse av partiets tid i regeringsställning, och för dem som läser idag, om varför (mp) har haft svårt att hitta en väg på 2020-talet.

View all my reviews

Arbeta med GPT

Förlorare : noteringar om 1800-talets etos - en recension

Förlorare : noteringar om 1800-talets etos by Peter Luthersson
My rating: 3 of 5 stars

Peter Lutherssons "Förlorare: Noteringar om 1800-talets etos" är en idéhistorisk bok som belyser hur vissa författare och tänkare har hamnat i skuggan av det moderna kulturklimatet. Med personlig övertygelse och stor lärdom söker Luthersson ge upprättelse åt de han ser som bortsorterade, de "förlorare" som inte anammade det politiskt gångbara, utan i stället försvarade värden som individualitet, ära och ansvar.

Boken rör sig över namn som Thomas Mann, Rudyard Kipling, Winston Churchill och Joseph Conrad. Det är författare som visserligen fortfarande har en plats i litteraturhistorien, men som enligt Luthersson riskerar att marginaliseras i vår tids ideologiskt präglade tolkningar.

Redan i sin doktorsavhandling vid Lunds universitet visade Luthersson att han gick emot den svenska modernismforskningens konsensus. Där analyserade han hur modernistiska författare förhöll sig till det borgerliga samhället, ofta genom att omfamna totalitära ideologier. Samma kritiska blick på modernitetens förlorade ideal återkommer i "Förlorare", vilket gör boken till en slags fortsättning på hans idékritiska projekt.

Min första kontakt med boken var Aris Fioretos recension i Dagens Nyheter, som ifrågasätter om författare som Mann och Orwell verkligen behöver “återupprättas”. De är knappast glömda. Men kanske är det som Luthersson menar har gått förlorat: en läsning där deras värde inte reduceras till politisk nytta, utan där djupare villkor står i centrum.

Boken är en reflekterande resa genom vad som skulle ha kunnat vara en alternativ litterär kanon för 1900-talet. Författare lyckas några gånger med diskutera nya perspektiv på litteraturhistorien. "Förlorare" är ibland en utmanande läsning, och får därför en stark trea i betyg.

View all my reviews

Det ockulta sekelskiftet: esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid - en recension

Det ockulta sekelskiftet : esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid by Per Faxneld
My rating: 3 of 5 stars

Per Faxnelds "Det ockulta sekelskiftet" är en intressant genomgång av esoterismens genomslag vid förra sekelskiftet, framför allt inom konsten, men också i kulturen i stort. Esoterismen, en bred term för andliga och mystiska läror som ofta hämtar inspiration från alkemi, hermetism och teosofi, var vid den tiden en progressiv kraft. Faxneld belyser hur rörelser som teosoferna och antroposoferna formade tidsandan och hur deras idéer influerade konstnärer, författare och vetenskapsmän.

Bokens aktualitet hänger förstås ihop med den nya uppmärksamheten kring Hilma af Klint, som återupptäcktes på 2010-talet och numera ses som en pionjär inom abstrakt konst. Men Faxneld visar att hon kanske inte var så unik som det ofta påstås. Hon var en del av en bredare strömning där flera konstnärer experimenterade med det ockulta och andliga i sitt skapande.

Esoterismen vid sekelskiftet var, visar Faxneld, radikal snarare än reaktionär. Från frimureriets idéer om social jämlikhet till försvar för religionsfrihet i länder med statskyrka, och till och med jämställdhet mellan könen, var den ockulta världen en del av den progressiva rörelsen. I dag har esoterismen däremot ofta en mer konservativ prägel, en intressant iakttagelse som boken tar upp, även om det spåret inte utvecklas särskilt långt.

Boken blir förstås översiktlig, vilket märks då beskrivningarna av de olika esoteriska lärorna kunde varit något djupare, utan att tappa nya läsare. En aspekt som kunde ha utforskats mer är hermetismens koppling till naturvetenskapen. Alkemin och de hermetiska traditionerna hade stort inflytande på flera vetenskapsfält, och ett djupare resonemang där hade kunnat ge en mer nyanserad bild av hur esoteriska idéer fungerade i samtiden. Som författaren Anatole France en gång påpekade är förståelsen av dessa rörelser viktig för att fullt ut förstå sekelskiftets intellektuella miljö.

Boken är lättläst och informativ, men den stora mängden namn och referenser kan stundtals göra läsningen tung. När texten istället lyfter blicken och ger bredare beskrivningar blir den mer engagerande. För den som söker en första ingång till esoterismens och nyandlighetens roll vid sekelskiftet är "Det ockulta sekelskiftet" en läsvärd bok.

View all my reviews