Utställningen “
Framtiden börjar här" på ArkDes är en fascinerande bild av framtiden. Konceptet för “The Future Starts Here” skapades ursprungligen av Victoria & Albert Museum i London och som utställningskatalogen påpekar så det finns det intressant bakgrund där. V&A:s samlingar stammar nämligen från Londonutställningen i Crystal Palace år 1851. Utställningen var med och skapade sin samtids uppfattning av hur den industrialiserade världen skulle se ut inom en snar framtid, med dåtidens bästa konst utställd jämte med den senaste teknologin och vetenskapens färska landvinningar. Föremålen i utställningen gick om vartannat, utan hierarkier och ofta med utställarens uttryckliga tanke att samma sorts utveckling drev på ett gemensamt framsteg. Samlingarna splittrades sedan, typiskt nog; naturvetenskapen och tekniken hamnade på The Science Museum och designen på V&A.
Kuratorerna från V&A sätter i fokus vilken roll som design har i att omforma morgondagen, vilka teknologier som håller på att utvecklas och de gemensamma val som mänskligheten står inför. Utställningen visar prototyper, experiment och färdiga produkter med en blandning av design, vetenskap och teknik. Det är ett klokt val för att engagera besökaren och visa på vidden av förändringarna i framtiden.
 |
| Presentation på pressträffen med överintendent Kieran Long |
ArkDes delar upp framtiden i avdelningar om självet, det offentliga, planeten och livet efter detta. Här finns både det stora konceptet och det lilla föremålet, ofta med tankeväckande utvecklingar för åskådaren. Det är en bild av en tid med stora förändringar och av oförutsägbarhet som framkommer för besökaren. Risken finns att överdramatisera den nära framtiden för besökarens räkning. Ingen vill ju leva i en tid då inget speciellt händer, under de år som framtidens historiker kommer hasta förbi för att komma fram till årtalet då de omvälvande händelserna började. ArkDes undviker den risken genom att fokusera på just designen, för designen samspelar med funktionen, vilket spekulationen inte kan. Därför finns det mindre om AI, genteknik och nanoteknik än man först kunde tro.
Besökaren får se utprovningen av hjälpmedel till en amputerad kvinnas behov, där hon sällan använder sin specialanpassade myoelektriska handprotes till förmån för mer praktiska anpassningar av föremål och enklare men smidigare proteser. Ska tekniken höja hennes förmåga i enskilda situationer eller kan det vara bättre att höja hennes förmåga i allmänhet?
Vilken påverkan har smartphones haft på samhället och våra relationer? I utställningen verkar det dra mot att det är ett beroende men det är egentligen inte fråga om smartphones, utan vad de används till.
Robotarna Jibo och Paro ger en bild av de sociala robotarna, fast de visar bara upp begränsade handlingar som tolkas som ett beteende av en människa.
Restaurangen Een Maal som är avsedd för att gästerna ska äta ensamma speglar förändrade måltidsvanor.
Utställningen visar den dräkt som Antanas Mockus, Bogotás borgmästare på 90-talet, bar som “Superciudadano”, en slags omvänd Stålmannen/Clark Kent där filosofen och toppolitikern blir en vanlig, vänlig, ordningsam medborgare för att föregå med gott exempel. Fast idag är politiker mer beroende av PR-byråer, tjänstemän och utvalda forskare för att kommunicera med intressenterna i institutioner, snarare än att själva föra ut sina idéer. De idéer om e-demokrati, e-förvaltning eller flytande demokrati som var vanliga för 20-25 år sedan är inte lika framträdande.
Luchtsingel, en crowdfundad 400 meter lång gångbro i trä över gatorna i Rotterdams finanskvarter, är en modell där arkitekterna i Zone Urbaines Sensibiles (ZUS) ställer det röriga och problemlösande mot de höga modernistiska byggnadernas enhetliga vision. Just crowdfunding gjorde många debattörer oroliga för att städerna inte längre skulle se sig tvungna att betala infrastruktur centralt, utan börja förlita sig på glokala lösningar.
Facebooks soldrivna flygplan Aquila som från hög höjd förser världen med Wi-Fi och 5G visas som ett exempel på filantrokapitalism. Idag oroar sig samtidsdebatten över att Facebook har så mycket data insamlat om människor att de kan överflyga staten och överta dess funktion.
Den billiga DNA-sekventieraren MinION som kostar som en smartphone och det populära gentestet 23andMe, visar upp föremål från
konceptet med digital health som omtalades för några år sedan.
BRCK är en mobil Wi-Fi router och hårddisk för användning i fattigare länder, men också en illustration på dragkampen mellan internets centralisering till molnjättarnas datacenter och nätets tidigare decentralisering.
 |
| Oculus Rift, ett steg i den långa utvecklingen av Virtual Reality |
Slutförvaringen av kärnbränsle i Onkalo, Domedagsrummet i fröbanken på Svalbard, den Gröna Muren mot ökenspridningen i Sahel och kryonik visar “det långa nuet” och behovet av framsyn. Fast kärnbränslet är att likställa med annat farligt avfall som existerar i mycket större mängder. Domedagsrummet behöver anta en domedag och Sahara sprids inte, det är ett stabilt ekosystem. Ökenspridning är misskötsel av mark och utställningskatalogen beskriver skogsbrukspionjären André Aubrevilles oro över skador i ekologin som kunde ske genom några få streck från en fjärran kolonialadministratörs penna utan att folk någonsin skulle få kännedom om det eller förstå. Det är inte en mur som behövs, utan en förståelse för anpassning av och till ekologin. Kryoniken, att frysa kroppar för framtiden är en teknik som söker sin vetenskap.
 |
| Jag förklarar principerna bakom kryoniken tillsammans med Anders Sandberg från Future of Humanity Institute vid Oxfords universitet |
Virtuell verklighet och bärbara datorer har varit under utveckling i årtionden. Börsterminalen som står utställd är från en tid då människor styrde börshandeln och den digitala erans motsvarighet till Madonna, Hatsune Miku, har blivit en gammal tant som musikprogram räknat.
Utställningen citerar Paul Virilios tämligen pessimistiska liknelse om att uppfinningen av skeppet var också uppfinningen av skeppsbrottet. Det är dock inte en administration av fruktan i Virilios anda som utställningen framhåller. Snarare en subaltern framtid, påverkad av Gayatri Spivak, och med mycket optimism. Besökaren får intrycket att de stora förändringarna är drivna av de samverkande teknikanvändarna. Det är hackarnas och nätverkens framtid; Manuel Castells informationssamhälle, Alexander Bards och Jan Söderqvists nätokrater och funky business med Kjell A. Nordström och Jonas Ridderstråle. Det är alltså den i huvudsak optimistiska tidsandan från omkring millennieskiftet (utan millenniebuggen) som ser människorna som lösningen och experimentets viktiga roll.
Formandet av framtiden handlar ju också om att välja bort framtider. Ibland kan besökarna ana samtidens andra stora utvecklingslinje, den om stabilitet och kontroll. Den Stora recessionen 2007-2009 ledde i kombination med Kriget mot terrorismen till att försiktighetsprincipen fördjupades i väst genom
oron för en ny krasch. Samhällsdebatten blev mycket pessimistisk, där den vände tillbaka till 70-talets tanke om begränsning och styrning snarare än experiment, ofta med samma lösningar som söker problem. Det hölls aldrig en samhällsdebatt om det hållbara samhället var möjligt att genomföra, vilka sociala kostnader det skulle medföra och vilka konflikter det skulle innebära med andra målsättningar. FN:s globala mål för hållbar utveckling inom Agenda 2030
erkänner inga målkonflikter eller behov att prioritera. Utan att ha en tydlig idé om hur framtidens energisystem skulle fungera har politikerna fastslagit att det ska vara förnybart.
Förnyelsebara energikällor utvecklades inte för att ge energi till ett modernt samhälle. Det är en framtid av försiktighet, begränsningar och låga ambitioner. Hur vi inte ska förlora det vi har, inte hur vi ska få det bättre.
Utställningen på ArkDes är genomtänkt, engagerande och omfattande. Ovanstående beskrivningar skrapar bara på ytan av alla föremål, intryck och lärdomar. En besökare kan behöva komma tillbaka minst en gång till för att kunna smälta och få perspektiv.
Framtiden är ofta en raffinerad samtid. Den är en bild av hur vårt nuvarande liv skulle se ut om det togs ett steg till och därför upplevs framtidens visioner ofta som något passé redan när de är uttalas. Uttalanden tar dock ut riktningen. “Framtiden är vår skjorta, medan nuet är vår hud”, för att citera Eugène Ionesco. Skjortor kan lyckligtvis bytas ut, lagas och ersättas med andra plagg.
