Utan fler ingenjörer stannar Sverige, vi måste satsa på forskningen, samverka för att öka intresset för naturvetenskap och teknik hos unga. När argumentationen läggs fram i så allmänna ordalag av parter på arbetsmarknaden eller politiker är det svårt att argumentera emot.
Fast generaliseringar är inte alltid så nyttiga. Är verkligen behovet av naturvetare och tekniker så stort? Ger vi ungdomarna falska förhoppningar? Jag undersöker hur arbetsmarknaden och utbildningen ligger till i Efterfrågas det fler naturvetare och tekniker? hos Teknikdebatt den 19 december 2011.
Det är ju inte alla sorters ingenjörer som efterfrågas på arbetsmarknaden, vilken tvärtom kan vara rätt svår för en del specialiseringar. Forskaryrket kan ofta innebära en prekär arbetssituation för disputerade, och forskarkompetens är sällan uppskattat inom svenskt näringsliv. Antalet disputerade har aldrig varit högre, men vart tar de vägen?
Det för tanken till lärdomarna från Supply without demand, en kontroversiell ledarartikel som publicerades i Science Magazine den 20 februari 2004. Dåvarande chefsredaktören Donald Kennedy kritiserade tillsammans med sina kollegor Jim Austin, Kirstie Urquhart och Crispin Taylor de ofta återkommande kraven på att det måste utbildas fler naturvetare och tekniker. Kraven verkar inte ta hänsyn till balansen mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden och inom forskningsvärlden.
Kennedy m.fl. kopplade kraven till uppfattningen att fler av naturvetare och tekniker i sig leder till ekonomiska framsteg, vilket ju inte behöver vara fallet. Institutioner vill växa och det får gärna ske med högre anslag, då de akademiska strukturerna och de statliga anslagen prioriterar att just öka antalet utbildade studenter. Bristen på prioriteringar ses i att antalet fast anställda forskare minskar och nästan alla yngre forskare är anställda på årsbasis eller med stipendier i stället för att anställas.
Artikelförfattarna pekade också på att forskningssektorn och teknikindustrin tjänar på att det utbildas fler kunskapsarbetare än vad det finns arbetstillfällen för. Det ger låga lönekostnader och hög produktivitet, mot förstås betydande svårigheter i arbetslivet för de studenter som valt fel disciplin.
Kennedy m.fl. har en poäng i att varna för de långsiktiga kostnaderna av att inte matcha utbud och efterfrågan. De flesta utexaminerade från prestigefyllda utbildningar inom efterfrågade discipliner kommer att i slutändan få bra anställningar eller forskarplatser, men vid en ålder då deras föregångare var väletablerade sedan länge. För de andra väntar ett tufft utanförskap, ofta med en börda av studieskulder, då det inte finns någon möjlighet för dem att dra nytta av sin kompetens.
Rådet som Kennedy m.fl. gav är fortfarande aktuellt, utbud och efterfrågan måste få råda. Det är inte rimligt att sända ut signaler om att det behövs fler naturvetare och tekniker i största allmänhet. Institutionerna bör tänka över vilken kvalitet de rimligen kan erbjuda studenterna, och ha styrkan att precisera för studenterna vilka utsikterna är efter en examen. En mer nyanserad samhällsdebatt om naturvetenskapens och teknikens roll skulle också ge studenterna en förmåga att värdera och ställa högre krav på lärosätena.
Det är ju inte alla sorters ingenjörer som efterfrågas på arbetsmarknaden, vilken tvärtom kan vara rätt svår för en del specialiseringar. Forskaryrket kan ofta innebära en prekär arbetssituation för disputerade, och forskarkompetens är sällan uppskattat inom svenskt näringsliv. Antalet disputerade har aldrig varit högre, men vart tar de vägen?
Det för tanken till lärdomarna från Supply without demand, en kontroversiell ledarartikel som publicerades i Science Magazine den 20 februari 2004. Dåvarande chefsredaktören Donald Kennedy kritiserade tillsammans med sina kollegor Jim Austin, Kirstie Urquhart och Crispin Taylor de ofta återkommande kraven på att det måste utbildas fler naturvetare och tekniker. Kraven verkar inte ta hänsyn till balansen mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden och inom forskningsvärlden.
Kennedy m.fl. kopplade kraven till uppfattningen att fler av naturvetare och tekniker i sig leder till ekonomiska framsteg, vilket ju inte behöver vara fallet. Institutioner vill växa och det får gärna ske med högre anslag, då de akademiska strukturerna och de statliga anslagen prioriterar att just öka antalet utbildade studenter. Bristen på prioriteringar ses i att antalet fast anställda forskare minskar och nästan alla yngre forskare är anställda på årsbasis eller med stipendier i stället för att anställas.
Artikelförfattarna pekade också på att forskningssektorn och teknikindustrin tjänar på att det utbildas fler kunskapsarbetare än vad det finns arbetstillfällen för. Det ger låga lönekostnader och hög produktivitet, mot förstås betydande svårigheter i arbetslivet för de studenter som valt fel disciplin.
Kennedy m.fl. har en poäng i att varna för de långsiktiga kostnaderna av att inte matcha utbud och efterfrågan. De flesta utexaminerade från prestigefyllda utbildningar inom efterfrågade discipliner kommer att i slutändan få bra anställningar eller forskarplatser, men vid en ålder då deras föregångare var väletablerade sedan länge. För de andra väntar ett tufft utanförskap, ofta med en börda av studieskulder, då det inte finns någon möjlighet för dem att dra nytta av sin kompetens.
Rådet som Kennedy m.fl. gav är fortfarande aktuellt, utbud och efterfrågan måste få råda. Det är inte rimligt att sända ut signaler om att det behövs fler naturvetare och tekniker i största allmänhet. Institutionerna bör tänka över vilken kvalitet de rimligen kan erbjuda studenterna, och ha styrkan att precisera för studenterna vilka utsikterna är efter en examen. En mer nyanserad samhällsdebatt om naturvetenskapens och teknikens roll skulle också ge studenterna en förmåga att värdera och ställa högre krav på lärosätena.
Läs även andra bloggares åsikter om naturvetare, tekniker, ingenjörer, universitet, högskola, utbildning, politik, jan björklund, debatt, forskning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar