söndag 19 mars 2017

Transhumanism, ethics and human rights


The new possibilities and threats from AI, surveillance, and new technology put us in a situation where we must deal with new kinds of ethical and political issues as well as a reorientation of human rights.

On 11 May 2017, Stockholm School of Theology (THS) organizes the conference Human-robot interaction: transhumanism, ethics and human rights. Click on this link for further details and registration.

I am invited as a speaker to give the perspective of the transhumanist philosophy What does transhumanism say about future possibilities and threats?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

söndag 12 mars 2017

Postmodernism och nätverksteori


Postmodernismen var aldrig någon sammanhållen och programmatisk rörelse. John Swedenmark beskriver det i inledningen av en essä om Giorgio Morandi och "il pensiero debole". Samtiden är marinerad i postmodernismens olika strömningar, strömningar som gått vidare, och det har till och med funnits tillfälle att skriva retrospektiv över postmodernismen.

Ändå lever en "cartesiansk ångest" kvar över postmodernismen, där väl ofta kränktheten blir en pose. Ofta därför att postmodernismen först gjorde sig märkbar i en serie kritiker av moderniteten. Då sammanblandades den ofta med dekonstruktion av det modernistiska paradigmet, nämligen att det går att observera en övergång från kunskap från uppenbarelser i förmodern tid till modernitetens empiri över till postmodernismens epistemologiska pluralism.


Nu betyder ju inte epistemologisk pluralism att alla sätt att söka efter kunskap är lika varandra. Snarare understryker det vikten av att titta på flera olika metoder att nå kunskap för att kunna fördjupa sanningen och nå en djupare förståelse av frågan som ligger för handen. Vissa metoder att nå kunskap är mer tillämpbara eller värdefulla, men snarare än kunskapshegemoni råder det en slags kunskapshierarki.

Det är den postmoderna nätverksteorin, där det finns samband mellan olika sorters kunskap. Det kan vara mer intressant att studera hur "sanningar" förändras, än "sanningen i sig själv". Det visar också hur kunskap och metod är sammankopplade i nätverket, börjar man att nysta upp nätverken så faller båda. Vissa kunskapsnätverk är dock mer uthålliga än andra, både för falsifiering såväl som för teoretisk kritik. Det är därför postmodernismen ibland kan förvåna genom att genom att använda rationella metoder, det är i kunskapsteorin som skillnaden blir tydlig.

Det finns tänkare som kopplar postmodernismen till det förmoderna, men snarare är den moderniteten som är närmare kopplad tankemässigt. Nätverksteorin är ett paradigmskifte som inte ska underskattas. Där brukar en mer avancerad kritik av postmodernismen fråga vad dessa nätverk är upphängda på, och då är nätverket ju bara upphängt på sig självt. Där blir "sanningar" provisoriska och öppna för tolkningar genom olika synsätt.

Alltså kallas postmodernismen för relativistisk, men att vara relativistisk är inte lika med relativism. Det blandar ihop teorins begränsningar med vad teorins ska representera. Kunskapsinhämtning är inte fråga om en diskret dikotomi, mellanfall förekommer mellan absolut objektivitet och absolut relativism. Det finns mellanstadier, eller omvänt, vi behöver inte se relativism som en extrempunkt; bortom det finns självmotsägande absolut nihilism.

Samtiden sägs ofta vara postmodern, vilket till viss del kan sägas stämma, fast en viktig fåra är snarare en form av cynisk objektivism.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

fredag 10 mars 2017

Teknik, makt och mänsklighetens framtid


Waldemar Ingdahl ger föreläsningen Transhumanism och den möjliga människan för kursen Teknik, makt och mänsklighetens framtid den 9 mars klockan 17:15 i sal 12:129 i Blåsenhus, Uppsala. Kursen ges av The Centre for Environment and Development Studies, CEMUS.

Föreläsningen handlar om utvecklingen inom informationstekniken, biotekniken, nanotekniken och kognitionsvetenskapen och hur dessa går mot en teknikkonvergens. Hur utvecklades den transhumanistiska filosofin och vilka effekter har den haft för synen på människans förhållande till tekniken?

Läs även andra bloggares åsikter om 

söndag 5 mars 2017

Transhumanismen, en rörelse av förändring


Orden börjar att dyka upp allt oftare. Singularitet, teknikoptimism, biohackare, livsförlängning, posthumanism och även transhumanism. Bland startups, på Reddit, bland forskare, bland politiska kommentatorer med en bredare överblick än till nästa val och även bland helt vanliga “svenssons”. Fram tills helt nyligen var de främst omtalade i mindre grupper av framtidsforskare (de som ser längre än hur pensionssystemet utvecklar sig till år 2030), teknikbloggare, en mindre andel forskare som just börjat nå seniora position och ett litet fåtal skribenter.

Det var i mitten av 00-talet som t.ex. innovatören och teknikdebattören Ray Kurzweil publicerade boken “The Singularity is near”, Aubrey de Grey började att nå ut i bredare kretsar med sina tankar om att forska en bot för åldrandet och vid Oxfords universitet grundades Future of Humanity Institute med sin långsiktiga framtidsforskning och katapulterade Nick Bostrom ut på den globala scenen. Självfallet gjordes mycket arbete av tidiga tänkare som FM-2030, Max More, Julian Huxley och så vidare, men 00-talet pekade på en popularisering bland de intellektuella. Det blev mer möjligt att ställa frågor frågor kring de teknologiska utvecklingar som började att visa resultat.

För bara några år gav sökordet transhumanism något hundratusental träffar på Google, idag är det nästan två miljoner. Det blev möjligt för bestsellerförfattare som Dan Brown att söka idéer på området och få dem hyfsat förstådda av en bred publik. Mediapersonligheter och kändisar som entreprenören och miljardären Elon Musk, ståupparen och debattören Joe Rogan och TV- värden Jason Silva “den virala videons Timothy Leary” kunde ta upp mycket av idéerna i ännu bredare sammanhang. Visst, det är en tid då de döva kan höra genom mikrochipimplantant, de lama kan gå med exoskellett och de döda kan väckas genom nedkylning.

En tid av omtumlande förändringen måste förklaras och beskrivas för att få ett bredare genomslag. Det finns fortfarande en oro hos en del som debatterar förändringarna i samhället och teknologin för att se till helheten. Singularity University är t.ex. inte förtjusta i att beskriva sin verksamhet med termen transhumanism, trots att en förändring för en miljard människor allt ofta handlar om radikala omvälvningar i hur människor lever.

Få andra termer har samlat frågeställningarna lika bra som transhumanism, särskilt för att om samtalet bara handlar om radikal livsförlängning, avancerad protesteknik, nootropika, biohackers, och så vidare var för sig så missas de viktiga kopplingarna mellan teknikerna. Utan artificiell intelligens troligen ingen fullständig förståelse av genomet. Utan en syn på hälsobegreppets förändring över årtiondena, ingen djupare förståelse av protestekniken. Därför har transhumanism blivit ett paraplyord för hur vetenskap och teknik förändrar det mänskliga tillståndet. Frågan är vilket ord som kommer att användas för att beskriva i vilken riktning och hur det mänskliga tillståndet borde förändras?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

söndag 26 februari 2017

Herbert Söderströms hämnd på internets postkontor

Av Simone Ramella, crop by Luigi Chiesa - Image:Cassetta posta.jpg, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3256658

För några dagar sedan började ett klipp med gamle skjutjärnsjournalisten Herbert Söderström att gå i de sociala medierna. I ett klipp från programmet Dokument Utifrån så säger Herbert Söderström mitt upp i den första hypen om hemdatorerna att de inte är en rimlig investering för de flesta människor, om de inte spelar datorspel. Samma år satt jag framför min ZX Spectrum och älskade Sir Clive Sinclair för hans dator på 48K.

Nu hör det till saken att Herbert Söderström var en av de första journalisten som skrev om hemdatoer. År 1983 hade han kommit ut med boken Min väg till datorn : En bok för dig som vill lära mer om datorer och det skulle visa sig att Herbert Söderström fick både rätt och fel, som bloggen Spelpappan visar. De två datortillämpningar som visade upp en spännande potential i början av 1980-talet var franska Minitel och den datorkraft som japanska företag byggde in föremål (Nintendo Game and Watch).

Ledarskribenter använder alltså av en svensk IT-journalistiks urfäder som ett varnande exempel på hur lite vi "fattar internet 2017", det inte minst för att ta fram bilden av internetleverantörerna som postkontor "Rent tekniskt är de alltså att jämställa med PostNord (det som på din tid hette Posten)".

Men är PostNord verkligen neutralt? För några sedan skrev jag om Kampen om nätneutraliteten: universitetet och garaget och den senare uppföljningen Nätneutralitet för vem?

Ett frankerat paket med en bomb i kommer inte levereras, om brevbäraren upptäcker det. Betalar jag mer för portot så kommer mitt brev fram snabbare som expresspost.

Tänk dig ett postkontor som slänger mer än 90 procent av den post som lämnas in! Det är faktiskt vad internetleverantörerna gör med spam. Eller tänk dig en brevbärare som åker med en lastbil full med post och förstår att hela lastbilen ska lämnas till samma företag, så den stackars receptionisten drunknar i post, och istället kör iväg och dumpar posten i en sjö. Det är vad som sker vid en DDoS-attack.

Tänk dig en postiljon som håller varje kuvert som ska delas ut emot en ljusstark lampa för att se innehållet och att det en är en viktig del av affärsidén för posten. Deep packet inspection handlar om att internetleverantören tittar in i "brevet", bl.a. för att leta efter virus men också för att kunna styra efter hur dyr trafiken är för leverantören att leverera som fildelningsprotokoll, VoIP eller Netflix. Bring och PostNord kan ta extra avgift för skrymmande post, men en ISP får sköta det med att diskriminera vissa sorters post.

Ett skäl till att bilden om "internets infrastruktur är skild från innehållet" finns kvar är att konsumenter bara ser "sista sträckan" på internetleveransernas kedja: Bahnhof, Bredbandsbolaget och deras konkurrenter med tydliga varumärken, inte de många företag och organisationer som utgör kedjan. Det är också svårt att veta hur internetleverantörerna diskriminerar och företagen är av förståeliga skäl inte så intresserade av att öppna upp informationen om en viktig del av sin affärsmodell.

Går vi ifrån bilden av "internet är som posten" så kommer samhället istället in i en jobbigare debatt om vad som ska prioriteras, blockeras, släppas igenom eller gå före i trafiken och på vilka urval. Det är Herbert Söderströms revansch, han ställde frågor kring internet och sett från den kunskap han hade 1984, så var hans slutsats begriplig. Riktigt om vår samtids slutsats kommer att ses begriplig i backspegeln återstår att se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

söndag 19 februari 2017

När facket blir en app, decentraliserade autonoma hjälpkassor


År 2017 präglas av en underlig stämning i politiken. Lena Melin tar upp glåmigheten bland de politiska partierna i Sverige, men den är inte så mycket en del av decemberöverenskommelsens strypta politiska landskap, som en internationell trend av idébrist från de politiska tänkare och institutioner som tankesmedjor, institut och seminarier som skapar upp de idéer partierna gör till program.

Det finns ett stort reformbehov av samhället och i styrmodellerna, men för att reformera behöver man en målbild som inte är alltför praktiskt genomförbar i sin samtid (då händer inget). Tester och prototyper som sedan skalas upp är ett normalt förfarande idag, förutom i politiken. Det gör politiken mycket teoretisk, långsam och att gissningar vägleder värderingarna snarare än kunskap.

Systemet för socialförsäkringar är ett sådant system. I Aftonbladet tog jag upp tanken på basinkomst. Det finns många problem med samtidens modell och basinkomst ges lite för ofta som en universallösning, då robotarna ändå kommer ta alla jobb. Finlands experiment med basinkomst är intressant därför att det just är ett försök, som det sedan går att dra lärdom från.

En äldre idé som skulle vara inspirerande för ett experiment är arbetarnas hjälpkassor som började uppstå på 1800-talet. Arbetarna betalade en liten del av lönen till kassan för om man blev sjuk eller arbetslös. Familjerna fick pengarna om någon dog. På 1870-talet började hjälpkassorna organisera sig mer som dagens fackföreningar.

Utvecklingen blev sedan den bismarkska socialstaten som monopoliserade hjälpkassorna under staten eller lade ut det på en politiskt pålitlig fackföreningsrörelse. De hjälpkassor som blev kvar runt om i Europa handlade om frågor som utbildning, kultur eller fritid.

Arbetsmarknaden har förändrats. Fram till 1993 var det monopol på arbetsförmedling, nu har bemanningsbranschen 1,5 procent av den svenska arbetsmarknaden.

Ett bra exempel att börja tänka ifrån är SMart som bildades i Belgien år 1998. Det är en hjälpkassa för arbetare i kultursektorn och i de kreativa näringarna och som sedan dessa expanderat till fler länder i Europa. SMart tar en avgift och utför administrationen. Det har populärt bland frilansande egenföretagare då det är ett skydd mot sena eller obetalda fakturor.

Vägen från hjälpkassa till fackförening till fackförbund, ofta med mer politiska intressen än fackliga, var inte självklar på 1800-talet. I dag verkar de fackföreningar som överlever ägna sig mer åt "bröd på bordet"-frågor än samhällsomvandling. Hjälpkassorna kan visa vägen mot ett samhälle som är mer flexibelt på arbetsmarknaden, vilket blir än mer intressant genom uppkopplingen mot decentraliserade autonoma organisationer och blockchain.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Intressant

söndag 12 februari 2017

Transhumanism i det lilla är oundvikligt


En av 2016 års mest intressanta böcker är Beyond Human, skriven av Eve Herold på Genetics Policy Institute och tidigare ordförande för American Psychiatric Association. Herold beskriver utvecklingen av transhumanism “med litet t” och hur den håller på att omvandla mänskligheten.

Beyond Human tar upp att det finns två sorters transhumanism. Transhumanism “med stort T” är transhumanismen som idérörelse, när den lägger sin tyngdpunkt på att vara en ism. Den är omtalad, men har hittills inte blivit vitt omfattad. Transhumanismen “med litet t” handlar om användningen av radikalt omvälvande teknik och det har blivit en del många människors vardag.

Eve Herold inleder boken med en fiktiv berättelse om en 250-årig man, med en 30-årings kropp, som ser tillbaka på hur han i början av 2000-talet var ganska så negativt inställd till livsförlängning, genterapi och kroppsmodifikation. Bara genom att leva i sin samtid och ta del av dess allmänt tillgängliga teknik har han utvecklats till en postmänsklig varelse - med 2000-talets mått mätt.

Författaren talar med människor och undersöker deras attityder efter en medicinsk behandling de gjort som att få en avancerad benprotes, eller inför ett tänkt ingrepp som att hindra att en medfödd sjukdom ärvs av de egna barnen. En del människor reagerar positivt över att deras radikala förändring beskrivs med ett ord; “Transhumanist? Det har jag nog alltid varit, nu har jag ett ord för det” men ganska många reagerar negativt “mitokondrietransplantationen är ju bara för att mitt barn ska bli normalt friskt”.

Det normala och det naturliga är högt skattat i dagens samhälle, men det normala kan vara nog så svårt att uppfylla utan kroppsmodifikationer idag. Närsynthet blir allt mer onormalt genom tillgång till glasögon, linser och laseroperationer. Utbildningar på amerikanska elituniversitet har börjat att bli svåra att klara utan nootropika.

En stor del av boken ägnas åt kampen mot åldrandet, där mainstream verkligen möter transhumanism med litet t. Få människor ser fram mot ett naturligt åldrande och forskningen ruckar på många gränser. Åldrandet har gått från att bli allt mer skröplig och dement under en lång tid, till att vara vid god vigör fram till ett kort stadium precis innan man dör. Förebyggande och regenerativ medicin kan bygga på trenden.

Beyond Human går alltför mycket på djupet med att beskriva nanomedicinen, inte bara på bekostnad av diskutera vad andra tekniker som genterapi kan göra för att återställa slitna celler, men också därför att nanomedicin ofta är svår att greppa för den breda allmänheten. Det lätt att gilla eller avfärda en fantastisk framtida teknik, men det testosteron som redan idag ges till mormor väcker mer påtagligt komplicerade frågor.

Beyond Human är riktad till en amerikansk publik. Det hade varit intressant att se hur transhumanism med litet t ser ut i länder som Kina, Japan, Taiwan, Sydkorea eller Singapore. De asiatiska länderna har inte stora transhumanistiska folkrörelser, men många teknologier är mer accepterade och använda än i USA och EU.

Boken påpekar att alla sidor av utvecklingen inte är ljusa. En av de största utvecklarna av nootropika och implantat är militären och Herold berättar om forskningen på DARPA. Den har målet att skapa effektivare och dödligare soldater utan någon filosofisk tanke om människans natur bakom forskningen. Andra exempel på tekniker som utvecklas av stater, företags marknadsföringsavdelningar och läkemedelsbolag låter otäcka. Fast för att säga att en viss teknologi är otäck eller underbar så har diskussionen flyttat sig närmare till transhumanismen med ett stort T.

Det är bokens friktionspunkt. Transhumanismen “med litet t” antar att transhumanismen är oundviklig därför tekniken är så nyttig att alla kommer att vilja använda den. Alla som redan idag vill bevara sin kropp efter döden med kryonik, byta kön, göra fosterdiagnostik eller ta modafinil före tentan stöter ofta på ett motstånd från lagar, regler och attityder. Vardagstranshumanismens problem måste lösas med en större samhällsdebatt.

Eve Herolds anser att det är varje individs ansvar att göra de val som upplevs som rätt. Det är inte staten eller samhällets ansvar att begränsa människors frihet för att andra känner sig kränkta. Beyond Human jämför också filosofiska biokonservativa argument med folklig biokonservatism och jämför argumenten för och emot mänsklig utveckling. Biokonservatismen har inte lyckats att förklara varför enbart dem som vill avstå från tekniken ska ha valfrihet. Där kommer hon fram till att vi bara kan se vilka vi egentligen är idag genom våra mer utvecklade erfarenheters och förmågors backspegel. Den självkännedomen kan ta oss bortom det mänskliga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

Transhumanism, ethics and human rights

The new possibilities and threats from AI, surveillance, and new technology put us in a situation where we must deal with new kinds of ...