torsdag 14 mars 2019

Källkritik, vetenskap och fake news


Det är Källkritikens dag och i samband med det tänker jag tillbaka på Sveriges Radios diskussion ”Frukostseminarium 7 mars: Hur svårt kan det vara?”.

Seminariet avsåg att ta upp frågan hur bra är forskare är på att begripliggöra och informera om sin forskning och hur bra är medierna på att granska och rapportera om den. Det oroande är hur samhällsdebatten kring forskning oftare ställs upp till att handla om ”Vetenskapen vs. Populism och Fake news”.

Paneldeltagaren Anders Mildner noterar under samtalet en politisk polarisering av både medier och forskning, där sidorna skaffar sig hjältar och förkämpar bland forskarna. Det riktigt oroande med det är att utvecklingen kan att minska källkritiken även i den etablerade mediebevakningen. Vetenskapen är en process, inte ett ställningskrig. I ”Larmen vingklipper vetenskapsjournalistiken” beskrivs förändringen i takt med att vetenskapsdesken sparas in på redaktionerna. Sedan skrevs har nya frågeställningar framkommit om replikationskrisen (läs mer i "Replikationskrisen, p-hackarna i vetenskapen") och fler politiska påtryckningar och styrningar (läs mer i "Evidensbaserad politik eller policybaserad evidens?"). Internet kan i sin tur även ha öppnat upp debatten om forskningsfält som länge varit politiserade.

Vetenskapsjournalisten Matt Ridley skriver i ”Lying with science: a guide to myth debunking
Pseudoscience is on the rise – and the media is completely hooked ” att medier, politiker och påtryckargrupper har smidigt kunnat gå mellan förutse katastrof på katastrof utan att behöva tänka på tidigare felaktiga larm. Ridley noterar att det snarast blir allt mer larmjournalistik när konkurrensen ökar. Även avslöjade larm kan fortsätta rulla på som egna berättelser, där Ridley tar upp de endokrina disruptorerna med bisfenol A (läs mer i ”Bisfenol A, kemofobi och forskning”) efter den stora Clarity-studien som inte uppmärksammats av medierna. Det ursprungliga larmet får rubrikerna och krönikorna på ledarsidorna som spinner berättelsen vidare. Rättelserna kommer senare och får inte uppmärksamhet. Larmet blir kvar i läsarnas medvetande.

Mediebevakningen har svårt att ge publiken en bra uppfattning av hur mycket data som forskare kan ha, vilka slutsatser som är möjliga från det materialet och vilken effekt som egentligen politik kan ha. Exempel på det är det sura regnet, skogsdöden och ozonlagret. Allmänheten antar att de löste sig för att industriproduktionen i Polen, Tjeckoslovakien och Östtyskland föll ifrån med Östblockets fall och att Montrealprotokollet fick stora effekter. Det saknas data och problemen var överrapporterade (läs mer i ”Ozonhålet ökar eller minskar?”).

Vetenskapsjournalistiken behöver ge publiken en uppfattning om vad som är stark forskning och ge en förståelse av hur vetenskap fungerar. I samhällsdebatten, och även i panelen beskrivs vetenskapen som empirisk forskning men mycket av det som tas upp i media är deduktion från datamodeller som bygger på antaganden. Sant och falskt ger inte ett lika bra intryck som stark eller svag när studier diskuteras (läs mer i fallet ”Föredrar verkligen stressade män tjockare kvinnor?”)

Risken är att vetenskapen tolkas som moraliska ställningstaganden. Kommunikationsavdelningarna på universiteten och forskningsinstituten växer för att kunna nå ut till allmänheten och beslutsfattarna för att fylla tomrummet från mediebevakningen.

Det kan driva på polariseringen. Forskare åtnjuter ofta ett högt förtroende från allmänheten (högre än journalisterna) genom sina kunskaper men även för att forskaren och dennes resultat ju är storyn som journalistens artikel baserar sig på. Det ger ett inbyggt förtroende redan att just den här forskningen uppmärksammas. Det är sällan som man läser om att forskare bekräftat att deras antagande inte stämmer eller inte kan bevisas. Är det forskningsinstituten själva som lyfter den finns inte samma förtroende.

Ridley varnar i sin artikel för att ursäkta överdrifter och felaktigheter för den goda sakens skull, då det kan leda till en backlash. Därför är det viktigt att nyanser kommer fram i bevakningen.

måndag 18 februari 2019

Kommer Kina att behärska framtiden genom AI-ledarskap?


Data är informationssamhällets olja, där det tidigare populära begreppet ”Big Data” används för att beskriva de ökade mängderna, variationerna och snabbheten i mycket stora dataset för att utröna mönster, trender och orsakssamband i människors handling och samverkan.

De praktiska fördelarna i allt från sjukvård, arkitektur, resursanvändning, säkerhet, bioteknik o.s.v. har ofta diskuterats. Debatten kring datas roll och insamling har dock varit mycket försiktig. Värderingarna bakom tekniken tas sällan upp. Ofta fokuserar debatten på iögonenfallande exempel av dåliga användningar.

Hur data samlas in, används och systematiseras rör ideologiska frågor. Ska Big Data användas för att övervinna informationsproblem där tidigare centralisering setts som den enda lösningen? En privatisering av kollektivt handlande genom emergenta system och framtidsmarknader? Hur säkerställs iterationerna i systemen? Upprättandet av marknader för persondata är viktiga när livsprojekt blir alltmer varierade och lösningar som ska passa alla passar till slut ingen.

Den ideologi som handfast diskuterar datas roll är för närvarande marxism-leninismen, Xi Jinping om socialism med kinesiska särdrag genom Kinas stora AI-offensiv. Denna digitala diktatur och dess "Social Credit System" har åter aktualiserat den socialistiska kalkyleringsdebatten.

Västerländska privata företag är satta under press av en tragglande efterlevnadskontoll av regleringar och interna uppförandekoder, krav från en cirkulär ekonomi samt en dränerande finansialisering av verksamheten. Intrycket hos många är att Folkrepubliken Kina, genom sin ledande ställning inom Big Data och AI, kommer att vinna debatten.

Det finns skäla att vara misstänksam mot den som hävdar att ny teknik kan lösa produktions- och distributionsproblemet. Sovjetunionen försökte med ett datordriven marknadssocialism och Salvador Allende inrättade i Chile ett sakernas internet före sin tid i projekt Cybersyn.

I den socialistiska kalkyleringsdebatten förde Wienskolans två intellektuella giganter: Ludwig von Mises och Friedrich Hayek fram sin tankar om hur marknadsekonomin behandlar information, baserat på bl.a. neurologin.

Ludwig von Mises påpekade att fördelningen av resurser i en marknadsekonomi bestäms av miljoner producenter och köpare. Matematiska konstruktioner kan inte ersätta marknadsmekanismen. Mänsklig handling kan inte fångas av "matematiska symboler", det underskattar graden av komplexitet i det universella problemet som även en avancerad artificiell intelligens står inför. Kunskapen i samhället är fortsatt lokal.

En annan ideologisk konflikt är kring viljan att veta. Ett exempel är att den samtida sjukvården behöver svara på andra problem än de som finns vid ett enskilt benbrott. Att vara frisk eller sjuk är fråga om en utveckling över tid, där data behöver samlas in och jämföras över tid för att sätta in en fortgående terapi. Om behandling sätts in först när en cancerdiagnos getts, kan det vara försent.

Ett annat exempel är insamlingen av data gällande den nordiska jämnställdhetsparadoxen.

Den europeiska dataskyddsförordningen GDPR ser data som lokaliserade och isolerade, där en registreringsprocess skjuts ut på företag och organisationer, med en tanke att reducera databehandlingen för att ett informerat samtycke ska kunna ges. Det riskerar att slå ut viktiga användningar i enlighet med en ideologisk syn på data. En möjliga framtida effekt av detta kan vara att internet splittras upp.

Bruno Latour sa att teknik är ett samhälle som gjorts mer hållbart genom att plocka bort mänskliga aktörer. Sociala värderingar finns inbyggda i teknikens funktion. Motsatsen är dock också möjlig: ett samhälle är en teknik som gjorts mer tillfällig. När värderingar och handlingar förändras, så förändras även våra uppfattning om teknik. Därför är även uppmärksamhet för institutioner och deras förändringar en avgörande fråga för samhällets och teknikens utveckling.

onsdag 6 februari 2019

Fakta är optimismens bränsle


Debatten om världens utveckling handlar om praktik kontra teori. Hans Roslings faktabaserade världsbild visade många att glaset är halvfullt snarare än halvtomt. Fakta ger genomförbara svar och optimistiska värderingar ger rätt frågor inför framtidens utmaningar och möjligheter. Läs mer i artikeln Fakta är optimismens bränsle på Warp Voyager.

måndag 4 februari 2019

Ett Uber för arkitektur?


Debatten om arkitektur i Sverige är ideologisk: tårtorna mot lådorna. Här ställs spröjsade fönster och tegelfasader mot idealen på Stockholmsutställningen 1930 och praktiken i Miljonprogrammet på 1970-talet. Fokuset på ideologi och estetik gör att debatten missar att arkitektur i mycket verkar på en marknad, starkt kopplad till byggnadsmetoder och ingenjörskonst.

Arkitekturens nuvarande affärsmodell; processen att rita, lämna anbud och bygga, lämnar ut delar av vad som tidigare var arkitektens uppgift på byggföretagen, för att arkitekten ska kunna fokusera sig på formalism, geometri och detaljer. Trots att arkitekten sitter på kontraktet är det sällan som denne får mest betalt, det särskilt i tider av hårdare avkastningskrav och benchmarking för fastighetsinvesteringar.

Affärsmodellerna påverkas självfallet av de yttre förutsättningarna. Ännu har vi inte sett en stor disruption av arkitekturens affärsmodell, ett Uber för arkitektur. Fast är det någonstans där disruption, ett uppskakande av affärsmodellen, kan äga rum så är det på marknader där produkten har satts i centrum snarare än användarupplevelsen.

En kandidat för disruption är de många nya initiativen för co-working som kommit fram, som Norrsken House, hypade WeWork, acceleratorer som Epicenter för att ta några exempel. Det är lätt att se dem bara som en del av fastighetsbranschen, i en tid av mycket dyr kontorsyta. De är mer än bara kontorshotell, då de riktar in sig på att erbjuda en datadriven upplevelse av arbetsyta för sina kunder. Insamlandet och bearbetandet av data över användandet av miljöer ger kunskap om hur ytor och byggnader används, vilket kan kopplas vidare till funktionen och formen. Utvecklingen av AI ger än större möjligheter för utformningen av användarupplevelsens rumsliga ekosystem. Byggnaden får hänga på, i sin nuvarande roll är det lättare för mjukvaran att äta upp arkitekten.

söndag 20 januari 2019

Målet för de ryska påverkansoperationerna i EU-valet

By Alexander Zelensky - Российская государственная библиотека, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=64884204

Inför Europavalet 2019 varnas vi för ryska påverkansoperationer i de sociala medierna. Propagandan sägs förstärkas av filterbubblorna, att på de sociala medierna får du dina fördomar bekräftade och du visas inte källor med en alternativ världsbild. Riktade annonser, rekommendationsmotorer och anpassat innehåll skapar ett hätskt debattklimat då tekniken driver användarna till högre engagemang genom upprördhet.

Big Data, datadriven kommunikation och klickanalys i all ära, det är nog svårt även för den ryska underrättelsetjänsten att se exakt vilken påverkan som deras planer egentligen har haft. Algoritmer har inte har skapats för ett politiskt innehåll och den sortens budskap ser fortfarande en rätt liten användning. Det förklarar inte heller varför användare på sociala medier skulle tycka på ett visst specifikt sätt.

Säga vad man vill om Sovjetunionens påverkansoperationer under kalla kriget men de var då uppenbara, tydliga och grovt utformade. Avsikten med propagandan var att lyssnaren skulle bli övertygad om marxism-leninismen och ta ställning för den. Möjligen kunde argumentet om att supermakterna var “lika goda kålsupare” föras fram.

Propagandans problem var att den förde fram ett positivt budskap: det kommer att bli bättre om ditt land blir mer likt Sovjetunionen! Det var ett stort avbräck för det budskapet när en splittrad Warszawapakt angrep Tjeckoslovakien år 1968 och stridsvagnarna mejade ned en socialism med mänskligt ansikte på TV-nyheterna.

Vladimir Putin har inte ställt några löften om att det blir bättre om världen liknar Ryssland. Visst drar han några nationalistiska slogans, gynnar rysk-ortodoxa kyrkan eller fixar fotbolls-VM men det är ingen som tror på det han säger.

Kremls propaganda är nämligen negativ. Den kan stödja yttersta högern lika väl som yttersta vänstern, som i sin tur stödjer Ryssland av sina egna skäl, fast sammanhanget behöver inte hänga ihop. Avsikten är att propagandan ska göra dig cynisk och pessimistisk i allmänhet, inte till en anhängare av en viss politisk idé.

Det går att konstatera att politiskt står olika grupper i samhället längre ifrån varandra än på länge. I Sverige får vi kanske gå tillbaka till när politiker som Palme, Bohman och Fälldin debatterade. Debattens tonläge betyder dock inte att skillnaderna är stora sakpolitiskt.

Journalister avbildar verkligheten för resten av samhället. De gör det genom de dagliga besluten i sin hantering. Vad är värt att skriva om? Hur kan ett ämne behandlas i en artikel? De är därför viktiga för att kunna ge en bra uppfattning om omvärlden.

Det finns en slagsida mot dåliga nyheter i medierna som propagandan kan utnyttja, upprördhet ger klick. Digitaliseringen har gett många fler mediekanaler, men mindre konkurrens mellan de traditionella medierna. Radio- , TV-  och tidningsredaktioner blir allt mer koncentrerade, samtidigt som antalet journalister sjunker och de som finns kvar oftare kommer från en liknande bakgrund. Då spelar ett allt mindre antal prestigefyllda redaktioner större roll för att sätta agendan. Den geografiska och sociala koncentrationen av medierna spelar roll. Det betyder inte att en politiskt, socialt och kulturellt homogen yrkesgrupp medvetet politiserar rapporteringen men det finns en styrning som ligger i gemensamma referensramar och värderingar. Det inte minst genom att agendajournalistiken har slagit igenom, vilket gör det svårare för medierna att inte framstå som en egen sida i samhällsdebatten.

Ökade åsiktsskillnader är inte dåligt i sig och ofta betyder de inte så mycket. Man kan vara överens om att inte vara överens. När det gäller politiska beslut är det annorlunda. Ett dåligt politiskt beslut kommer inte bara drabba den som driver igenom det.

En omfattande politik fungerar därför bäst i samhällen där de flesta har samma åsikter, lever liv som liknar varandras och inte upplever att det är en katastrof när de tillhör minoriteten i en enskild politisk fråga. Ett politiskt mer uppblandat samhälle behöver vara mer försiktigt och förutseende med vilka frågor som tas upp till att avgöras politiskt, annars kommer det bli fler konflikter i samhället. Den splittringen är det som de ryska påverkansoperationerna har kunnat manipulera, varken mer eller mindre.

tisdag 1 januari 2019

Årskrönika 2018: techlash och AI


Techlash, den stora backlashen mot Facebook, Amazon, Apple, Netflix och Google slog till under 2018. En tekniknegativ våg utlöstes och FAANG har haft svårt att samla sig. Kritik mot IT har funnits länge. Det nya är att kritiken är samlad, förberedd och slår över digitaliseringens hela linje genom dess kraftfulla ifrågasättande att verksamheter kan effektiviseras och vitaliseras genom ständig förbättring.

FAANG- företagens framstående ställning beror på att de löste viktiga behov i övergången mellan Webb 1.0 och Webb 2.0. Http är inte tillräckligt robust för korslänkar. Det inte finns ett öppet protokoll för att enkelt dela video eller öppna protokoll för identiteter på internet. Samtidigt är decentraliseringen ännu inte tillräckligt väl definierad.

Debatten om AI har varit svår att följa, då utvecklingen ses som en stor vändpunkt. Då utvecklingen inte är där, så distraheras offentligheten från vad AI är. Vilka slutledningar kan dras från data idag, hur värdefulla är de? Under år 2019 kommer det behövas mycket mer forskning om AI från samhällsvetenskaperna och humaniora.

Delarna för AI börjar att skönjas men ännu inte ritningen och därför sätts AI ihop för hand. Det behövs mer av ingenjörsvetenskap än av hantverk, för att få in analys och design och den första konvergensen mellan AI, blockkedjan och sakernas internet.

måndag 31 december 2018

Årskrönika 2018: ekonomi och politik


via GIPHY

Den allmänt positiva utvecklingen i världen håller i sig även om nyheterna verkar negativa. Det beror på att människor utökar sin definition av dåliga nyheter, som Harvardpsykologerna David Levari och Daniel Gilbert skrivit om i sin forskning.
"On what principle is it that with nothing but improvement behind us, we are to expect nothing but deterioration before us?” ― Thomas Babington Macaulay (1800- 1859)
Samtidigt finns det negativa trender men de är samma problem som ofta varit med oss sedan ungefär ett årtionde.

Årets politiska vinnare är Rysslands president Vladimir Putin. Det är inte för att det skulle gå bra för Ryssland, inte minst med sjunkande priser på olja och gas. Fast det är inte Putins poäng, han har visat sin styrka med attentatet mot Sergej Skripal i Salisbury, i ett lyckat fotbolls-VM, fortsatt kriget i Syrien, vidare provocera Ukraina och exportera dess kol på svarta marknaden.

Årets förlorare var Frankrikes president Emmanuel Macron som vek sig mot de gula västarnas protester. Oavsett innehållet i hans politik så skadade han sin trovärdighet när han backade genom att kasta valfläsk på demonstranterna. Macron framstår som Matteo Renzi gjorde, de är båda populister men kunde inte följa upp sina första framgångar med en långsiktig politisk linje. Populism fungerar inte för det.

Ekonomin ser många bedömare dystert inför 2019 med centralbankernas pågående QT - Quantitative Tightening - eller Brexit och handelskonflikter men dessas effekter är mindre jämfört med låg produktivitetsökning i väst, mycket skuldsättning hos stater, företag och privatpersoner och en kortsynt politik. ECB och Sveriges Riksbanks politik av kvantitativa lättnader har inte fungerat.

Under år 2018 försämrade även Kina sin image genom att ekonomin inte gick så bra, Belt and Road Initiative inte gav nya vänner och väst blev mer medvetet över det digitala kalla kriget.

Från UNFCCC:s COP24 i Katowice är det tydligt att Kina börjar att tappa intresse för klimatförhandlingarna. USA vill inte betala och EU kan inte betala 100 miljarder dollar årligen till Gröna Klimatfonden för att föra över till länder som idag inte är “fattiga syd” utan integrerade delar av världsekonomin och därmed konkurrenter. Bristen på alternativ strategi till UNFCCC håller igång dödläget.

Källkritik, vetenskap och fake news

Det är Källkritikens dag och i samband med det tänker jag tillbaka på Sveriges Radios diskussion ” Frukostseminarium 7 mars: Hur svårt k...