måndag 25 juli 2016

Fokus Almedalen: Elbilar och deponi


Smartare laddinfrastruktur på väg. Allt fler elbilar syns på vägarna och allt fler kommer de att bli – fort. Men till­verkarna måste ha rätt resurser för att kunna möta efterfrågan.

Elbilen behöver matchande infrastruktur. Elbilen i Sverige präglades tidigare av dilemmat om hönan och ägget. Nu ökar elbilarna men fortfarande kvarstår behovet av en fungerande infrastruktur.

Deponi, från dumpning till långsiktigt ansvar och återvinning. Kraven på återvinning ökar, men deponi för farligt avfall kommer även fortsättningsvis att behövas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

söndag 24 juli 2016

Pokémondoktrinen: peripatetikernas seger i kulturkampen

Måste fånga fler!
Pokémon Go är ett fantastiskt fenomen som jag tog upp på Sveriges Television nyligen. Nu har jag fångat fler och börjat att levla upp i spelet vilket ger nya perspektiv. Några av de integritetsproblem som jag tog upp i artikeln med Pokémon Gos fulla tillgång till användarens Google-profil verkar ha fixats till.

Vi har sett liknande fenomen som jag diskuterat tidigare den virtuella världen Second Life, världsbyggarspelet Minecraft och tanken på en "spelifiering" kallad gameification av arbetsuppgifter. Alla har lagt till något till senare utvecklingar.

Det är ett mått av nostalgi för det sena 90-talet som delvis står bakom framgången. När spelet börjar ger figuren Professor Willow knappt någon förklaring av hur spelet fungerar. Vem i född efter 1980 vet inte hur man fångar en Pokémon eller att man byter Pokémons mot Pokémon Candy?

Den förstärkta verkligheten i spelet är ett intressant steg framåt. Den fungerar och känns naturlig, men efter ett tag blir den lite för enkel. Talet om ubika spel känns något brådmoget. Den går igång när man fångar en pokémon i spelet. Många spelare har börjat att stänga av den förstärkta verkligheten så att de inte blir distraherade av bakgrunden när de fångar monster.

Spelet skiner mer i sin sociala funktion, när spelaren går runt i kartan baserad på omgivningarna, och träffar andra spelare för att diskutera, tävla och samarbeta. Var finns det sällsynta Pokémon? Vilka lures är bäst? Hur tränar man sin Pokémon bäst. Ett peripatetiskt spel!

Folkhälsoargumentet finns där, det ger dem som väldigt sällan eller aldrig rör sig en chans att komma ut. Fast det är ju inte ett träningspass precis, mest så strosar spelarna runt.

Beroende har det redan larmats om, men det är dels fel och dels överdrivet. Spel som Candy Crush har en mycket högre grad av upprepning och intensitet samt anpassar sin svårighetsgrad till spelaren under spelets gång, så att de inte tappar sugen om en nivå är för svår. Det har inte Pokémon Go, även om det kan dra nytta av samlandet som hobby för att hålla uppe intresset.

Nu börjar en mycket stor andel spelare, precis som jag, komma upp i en så hög nivå att det är dags att välja lag. Det är nog en vattendelare för flugan, lagen och alla Pokémongym höjer nivån på spelet. Spelaren måste bli något mer engagerad och anstränga sig för att träna och leta sällsynta Pokémon så man kan stå sig i konkurrensen. Många slutar nog då att spela eller drar ned på det. Det är troligt att Pokémon Go fortfarande är ett framgångsrikt spel om några månader, men knappast den massiva fullträff det är just nu.

Det finns politiker som försöker dra fördel av Pokémon-fenomenet, för det är vanligt att de vill spänna vagnen före hästen med lagstiftning. Det blir förstås många klickbetesartiklar om alla möjliga faror som Pokémonspelare kan råka ut för allt ifrån rånare, till folk som faller ned i hål eller säljer sina barn för en Psyduck. Fast sådana händelser beror ju inte på Pokémon, utan på att det är ett sådant massfenomen! Pokémon Go har kanske precis nått sin topp i antal användare i USA. Det är ett tjugotal miljoner spelare bara där, det är så mycket folk så allt kan bokstavligen hända. I en värld som är hårdbevakad av media skräms vi upp av tusentals små händelser, samtidigt som vi missar stora skeenden.

Det är en gradvis utveckling som Michael Farren och Adam Millsap på Mercatus Center pekar ut. Farren och Millsap skriver att tillväxten handlar om att minska brister på varor och tjänster som begränsar oss. Där spelar entreprenörer, eller poképrenörer, en viktig roll. Där vill jag understryka innovationens roll. Vi hade aldrig kunnat spela Pokémon Go på 90-talets mobiltelefoner. Många konsumtionskritiker är fast i tanken på att utvecklingen bara ger mer av samma, och inte något radikalt nytt. Det är därför vi gör av med mindre resurser idag än tidigare och levnadsomkostnaderna går ned så att vi får råd med tidigare helt otänkbara varor och tjänster. Om vi levde som på 1950-talet skulle inte sju miljarder kunna överleva idag.

I slutändan är Pokémon Go en skärmytsling i den kulturkamp som rasar allt hårdare omkring oss. Där behöver vi uppbåda all innovationskraft och lekfullhet för att behålla glädjen i livet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

fredag 22 juli 2016

Pokémon Go, förstärkt verklighet slår igenom


Pokémon Go är den stora flugan sommaren 2016, men är det bara en fluga? Förstärkt verklighet har diskuterats i många år, nu verkar den ha fått om inte en killer app, så åtminstone en tillämpning som det går att göra affärer med. Jag skriver för Sveriges Television den 22 juli om att Låtsasvärlden är snart vår nya verklighet, då Pokémon Go följs av nya spel och av användarna blir mer vana vid förstärkt verklighet. Det är inte tekniken som står i centrum utan att den fungerar i vardagen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

torsdag 21 juli 2016

Om du inte kan leverera välstånd, så kan du leverera ordning

Det vi ser idag är att efter misskött finanskris så börjar många politiker att ge upp tanken på att utlova välstånd. Regelbundet överges tankarna på hur villkoren ska bli bättre för företagen, det är för komplicerat. Ekonomisk framgång har blivit ointressant. Därför försöker de istället säga att de ska leverera ordning.

Men det är en falsk motsättning. Välståndet skapas av medborgarna, inte politikerna. Ordning är som bäst en förutsättning för att staten ska ge dig friheten att växa och blomstra, inte ett svepskäl för att kunna skylla ifrån sig sina ekonomiska och sociala misslyckanden. Snart blir staten bara en garant för  att komma med hot.

Det breda samförståndet efter andra världskriget var att staten skulle skapa välstånd. Det kalla kriget fanns där, men utan samförståndet kring välståndet hade inte heller väst hållit ihop utan gått samma väg som Sovjetunionen. Det räckte inte med att skylla på synliga och osynliga fiender och komma med hot, politiker i väst var tvungna att leverera. Problemet var att det blev allt svårare att se om politiken levererade genom att tillväxten blev allt mer innovativ snarare än kvantitativ. Välstånd ersattes ofta med välfärd som grund för statens legitimitet, det var lättare att leverera.

Ett exempel är hur den östtyske ledaren Erich Honecker började efter sitt maktövertagande en enorm satsning på välfärd med pengar som lånats av IMF och billig olja från Sovjetunionen. När man hör om "Ostalgie" bör man tänka på att de sällan beskriver hur det var i DDR före Honeckers politik.

I Väst byggdes välfärden ut genom att växla in välstånd men också med inflation och statsskuld. Risken för många av världens demokratier är att de byggt stora delar av sin legitimitet på välfärd snarare än garantin av medborgarnas rättigheter. Då måste medborgarna ändra på sig för ordningens skull.

Politikerna kan vinna lite mer tid för sig själva genom att leverera faror och fiender, men när fler faror och fiender i det stora och det lilla läggs till, så spricker snart enigheten och ordningen. Problemet för ordningen är att samhället idag är så mycket mer komplext för en ordning uppifrån. Om det inte gick att skapa ordning när pengarna fanns, varför skulle det gå när pengarna inte finns? Då står det folk med hårdare nypor och väntar.


via GIPHY

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant

tisdag 19 juli 2016

Transhumanismen och frihetens framtida utmaningar

Vad leder de samtida utvecklingarna inom teknik, politik och samhälle? Jag skriver i Frihetssmedjan den 19 juli om Transhumanismen och frihetens framtida utmaningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

torsdag 14 juli 2016

Fungerar aloe vera?

Av Forest & Kim Starr, CC BY 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6110360

Varifrån aloe vera kommer är okänt. En del sätter växtens ursprung i Arabien, andra någonstans vid Medelhavet. Det har länge varit en medicinalväxt men effekterna har varit dåligt belagda.

Aloe vera sägs vara bra mot förstoppning, svamp, mask, diabetes, psoriasis, herpes och så vidare. Då blir jag fundersam. Verkligen? Allt det där? Det är dessutom fråga om väldigt olika sjukdomar och skador. Det kräver undersökning.

Aloe vera sägs hjälpa brännsår att läka, men det finns studier som pekar på att det snarare kan förhindra läkning. Dövar inte aloe vera-krämer smärta? Det beror på att många innehåller lidokain, vilket är smärtstillande, så vad behöver man aloe vera till då?

Expressens avslöjande är ingen stor sensation, sammanställningar av forskning har pekat ut bristen på effekt länge i både medicin och kosmetika och så även risken för leverskador när det används som bantningspreparat.

Det bästa med många aloe vera-produkter är att de verkar innehålla väldigt lite äkta aloe. Branschorganisationen för aloe vera försöker att certifiera de aloe vera preparat som överhuvudtaget innehåller det. Antingen är det ersatt med släktingen Aloe massawana eller oftare så är det bara glykos, glycerin eller vanligt vatten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

tisdag 12 juli 2016

Cédric Villani, den romantiske matematikern

Läs mer om den färgstarke matematikern och Fieldsmedaljvinnaren Cédric Villani på Den romantiske matematikern som ligger uppe på Medium den 12 juli 2016.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

måndag 11 juli 2016

Vänstern och högerns moraliska rötter?


För en tid sedan bloggade jag om Vetenskap och politik. Neurovetenskapliga förklaringsmodeller har en dragningskraft för många att förklara mänskliga handlingar med. Det behöver inte alltid betyda att modellerna är bra, utan att vi gärna luras av mekanistiska och hjärncentrerade förklaringsmodeller för att de ger oss enkla förklaringar av komplexa beteenden eller stöd åt våra förutfattade meningar. Vad kan vetenskapen säga och inte säga om politiska värderingar?

I podden tog jag upp psykotyckeriet från vänstern som hävdar att högern och borgerliga tror som de gör för att de är felprogrammerade i hjärnan, för att använda Sten Anderssons ord om Bengt Westerberg. Vänstern står för fakta och resonerande, högern för tyckande och primitiva instinkter. Psykologen Jonathan Haidt har vunnit i popularitet inom högern då han säger att humaniora och samhällsvetenskaperna har en stor slagsida åt vänster, då lärare och akademiker i de olika ämnena med förkrossande majoritet verkar ha värderingar som passar in på det.

Haidts huvudtanke är att moraliska och politiska ställningstagande är intuitiva och föregår förnuftet. En blandning av genetik och psykologisk fallenhet bygger upp våra rationella argument genom omedvetna processer i hjärnan så att de ska passa in i våra känslomässiga mallar. Alla, både höger och vänster, styrs av tyckande och primitiva instinkter.

Det är kanske bekvämt för "högern" och "vänstern" att inta sina positioner i skyttegravarna, men det politiska samtalet blir mycket svårare. Om debatten fastnar i att hänföra politiska motståndares åsikter till sociokulturella normer och arketypiska grupper, blir det svårare att identifiera skillnader i intressen och idéer inom politiken.

Det är särskilt ett problem i en tid där mallar som höger och vänster blir allt mer vaga i samtiden och i USA är antalet väljare som inte väljer sida mellan demokrater och republikaner rekordhögt. Fast det kanske sätter fingret på den minskade skara som passar in sin livsstil och identitet i snäva begrepp som höger och vänster?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

fredag 8 juli 2016

Samuel P. Huntington, ett farväl till cyberpunk

Cyberpunk var en litterär genre inom science fiction som var "the big thing" att skriva om från ungefär början av 80-talet till någonstans år 1995. Författarna skrev inte om robotar, utomjordiska varelser och rymdimperier utan hårdkokta film noir berättelser som mötte den teknologi som verkade kunna anas i dåtidens laboratorier. Där skildrades konstgjorda proteser, genteknik och tankar om vad internet skulle kunna bli med en 'punkig' attityd. År 1995 kom de första webbläsarna, Internet Explorer och Netscape, vilka gjorde Nätet tillgängligt för många. Genren blev allt mer mainstream då det spelades in filmer och TV-serier, tecknades serier och till slut kunde mainstreamartister som Billy Idol spela in skivor om cyberpunk. Efter det hade inte cyberpunken så stor påverkan längre, science fictions författare gick vidare till nya idéer.

Fast politiken och den sociala verkligheten i cyberpunk var ofta märkligt lik sin samtid. Där skildrades hur den radikalt reformistiska socialdemokratins byggande av den stora staten tog slut i stagflationen. Öppnandet av världshandeln hade börjat ge effekt och då tillväxt gick ut på att göra mer av samma, snarare än att innovera, verkade storföretagen bli allt större. Snart skulle de vara mäktigare än stater, även om man inte såg att dåtidens konglomerat och zaibatsu snarare drabbades hårt av öppna ekonomier och innovationsdriven tillväxt. Väst ("den första världen") hade börjat att känna av konkurrensen från Japan Inc. och de fyra små tigrarna (Hong Kong, Taiwan, Singapore och Sydkorea). De socialistiska staterna ("den andra världen" med Sovjetunionen i spetsen) verkade komma på efterkälken, men många intellektuella kunde inte se bakom de nationalekonomiska kulisserna och därför var tanken långt borta att Berlinmuren skulle falla. Resten ("den tredje världen") var hopplöst efter. Där fanns bara Biafrabarn och galna diktatorer. Cyberpunk handlar om en relativt statisk värld, modernismens fall, och är mindre påverkad av postmodernism än först väntat.



Det är den världsbilden som präglar statsvetaren Samuel P. Huntington när han 1993 skriver en artikel i Foreign Affairs som svar på att hans tidigare elev Francis Fukuyama 1989 förklarat att historien tagit slut efter Sovjetsocialismens fall. Fukuyama menar att en liberal ordning från och med nu är den modell som kommer att gälla, för det finns inte längre några trovärdiga ekonomiska och ideologiska utmanare till den (hämtat från Alexandre Kojèves tankar om höger- och vänsterhegelianska idéer).

Huntington svarar Fukuyama med just artikeln "The Clash of Civilisations?" där världsläget istället kommer att medföra konflikter. Stater var inte så viktiga. En civilisation utmärks av sin kultur och sina traditioner och då mest av religion. Främst av dessa konflikter var den mellan Väst och Islam, som exempel använde Huntington de jugoslaviska krigen, även om NATO senare skulle ingripa för att stötta Bosnien- Hercegovina.

Artikeln blev oerhört populär, så Huntington byggde ut artikeln till en bok (på svenska, "Civilisationernas kamp: mot en ny världsordning"), vars mottagande blev sådär. Det riktigt stora genombrottet var attacken på World Trade Center den 11 september 2001, ett dåd av det jihadistiska terrornätverket Al Qaida. "Civilisationernas kamp" passade väl in i den neokonservativa ideologin som fick beskriva världsläget. Förutom kampen mot "den muslimska civilisationen" skulle höga oljepriser ge auktoritära stater som Ryssland och Venezuela chansen att utmana den västerländska demokratin på välfärd. Kina skulle genom sin ekonomiska tillväxt visa sin konfucianska styrka.

Fast redan i början av 2000-talet kändes de här förklaringarna som skåpmat från Kalla kriget. Både neocons och cyberpunkare tolkade förändringarna alltför mycket med samtidens, eller den nära dåtidens, lins.

Usama bin Laden enade aldrig "den muslimska civilisationen", snarare föll terrornätverket Al Qaida allt mer ihop med bittra strider mellan olika jihadistiska grupper. Det var så gruppen bakom den fruktade "Islamiska staten" i Irak och Syrien uppstod. Den jihadism som drivit Al Qaida och den s.k. Islamiska staten är inte en atavism, utan uppstod mer ur en rotlös blandning av islam och västerländsk nihilism. Deras positioner bygger inte så mycket på deras egen styrka som det omgivande samhällets svaghet, som Johan Norberg visar i Arabisk vår. Väldigt mycket var upplagt för oordning.

Norberg klarlägger bra de splittringar som driver på konflikterna i området: av teknokrater mot traditionalister, av ung mot gammal, bloggrebeller mot cyberjihadister etc. Det verkar svårt att beskriva det som ett block.

Tänkare som Huntington och Bernard Lewis var rådgivare åt den amerikanska regeringen. Neocons stödde krigen i Afghanistan och Irak, just för att ge striden mot nätverksorganisationen Al Qaida en plats, en geografisk utsträckning. Saddam Hussein var en diktator och skitstövel av ganska god klass, men Irakkriget var en allvarlig felbedömning från George W. Bushs regering. Ingen av striderna var någon kamp mellan civilisationer. Finanskrisen som följde på konstgjort låga räntor för att bekosta politiken tog bort mycket av intresset kring civilisationernas kamp. Efter finanskrisen hade inte neocons så stor påverkan längre, de intellektuella gick vidare till nya idéer. USAs politik i Mellanöstern består i dagsläget av åtgärder för att gå ifrån tidigare förd politik, för även om president Barack Obama ibland hamnar i libyska och syriska situationer så har han skött dem dåligt för att hans politiska gärning inte är med honom i de konflikterna.

Huntington missade hur den saudiska monarkin och ayatollorna i Iran skulle använda sina maktambitioner för att bygga en konflikt mellan sunni och shia. Den jugoslaviska krigen handlade inte så mycket om kultursfärer och religioner som den rätt prosaiska uppdelningen av Titos arv. Enigheten inom Mercosur visade sig rätt snart mest bestå av ord och skilda intressen. De stora militära, ekonomiska, sociala och politiska konflikterna har snarare skett inom Huntingtons civilisationer. Det illustreras av bl.a. första och andra Kongokriget (1996-97 samt 1998-2003), skapandet av den Europeiska Unionen samt Japans och Kinas kraftmätningar.

Kina har plockat åt sig delar av marknadsekonomin och konsumtionssamhället men den demokrati som utelämnats följer inte någon stor konfuciansk plan, snarare leninistiska rester och en rädsla för ett nytt Tienanmen. Vladimir Putin följer klassisk rysk imperiepolitik, vilket ärligt talat går ganska dåligt.

Huntington underskattade den roll som stater och maktgrupper spelar, och hur formbar religion och andra idéer kan vara för uppnå deras syften: konflikter (av både god- och elakartad natur) kring mat, vatten, råvaror, investeringar, talang, prestigejippon som fotbolls-VM och mycket mer.

I den globala nätkulturen ligger Gangnam närmare än Gangnef och det är där som samtidens konflikter ligger. Mycket farlig jihadism har uppstått i förorternas kommunala verksamheter, som Kenan Malik påpekat, snarare mer lokala problem med en global kuliss att utspela sig på. Det transhumanistiska uppsvinget skrämde Fukuyama till att starta historien igen. De globala idéernas köplada är öppet för självplock. Konflikter står inte så mycket mellan blocken eller de stora megakorparna som mellan nätverk av intressen, som ibland glider in och ut ur varandra. Allianser och intressegemenskaper skjuter in mellan Huntingtons block. Berättelsen om Eurabia, dekadenta Väst, revanschistiska Japan eller vad det nu kallas är förstås användbar när ledarna inte kan leverera välfärd utan ser sig tvungna att leverera ordning.

Huntington blev också känd för att ha skrivit om vad han kallade för den tredje demokratiseringsvågen, som började med nejlikerevolutionen i Portugal. Framväxten av välfärdsstaten har sammanfallit med den andra och faktiskt även den tredje demokratiseringsvågen i världen. Det är därför svårt att säga om demokratins legitimitet härrör från politiska rättigheter till folket eller från ekonomiska resultat. Som en konsekvens kan befolkningen ha större tolerans för begränsningarna av deras medborgerliga fri- och rättigheter än av deras sociala förmåner och välfärd, och de ekonomiska bekymren för välfärdsstaterna kan genom det urholka trovärdigheten för demokratin. Till slut får man höga skatter, ineffektiv vård av mamma, klientelism och en stat koncentrerad på skapandet av ordning.

Det är en mer spännande värld även om den är svårare att beskriva än vare sig Huntington, Fukuyama och cyberpunkarna tänkte sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

tisdag 5 juli 2016

Ekosystemtjänster, till vilket pris?

En tjänsteproducent?
I Almedalen diskuteras miljöfrågorna och ofta dyker ordet ekosystemtjänster upp. Vad är ekosystemtjänster för något? Har de en roll att spela?

R. David Simpson är miljöekonom vid den federala miljöskyddsmyndigheten EPA och har skrivit Ecosystem Services: what are the policy implications? Simpson noterar hur populärt begreppet har blivit att använda. Här är Naturvårdsverkets webbsida om ekosystemtjänster.

Begreppet är populärt därför det sätter ett ekonomiskt värde på naturen och den nytta som den förser människan med. Om nyttorna beräknas rätt så visar det ekonomiska värdet varför det lönsamt att skydda skog och mark. Ett exempel, om bina från en bikupa pollinerar ett fruktträd så räknas det som en tjänst som uppgår till ett visst värde.

Skriften berättar om att tanken på ekosystemtjänster kom från den tidiga konflikten om man skulle bevara naturen för sin egen skull eller för dess samhällsnytta. Idén fick en skjuts på Earth Summit i Rio de Janeiro 1992, då den kopplades till tanken på biodiversitet och på att fattiga länder i Syd skulle kunna tjäna mycket pengar på det.

Ekosystemtjänster borde väl ge en marknadsmässig vägledning? Kanske kan de användas för att beräkna ersättningar för egendomar som måste friköpas för att skydda känsliga ekosystem? Simpson förvånas över att forskningen kring ekosystemtjänsternas värde fortfarande är så tunn och saknar handfasta bevis.

Det verkar behövas väldigt mycket myndighetsinblandning för att studera och leverera ekosystemtjänsterna. Om ekosystemtjänster är så lönsamma, varför behöver de så mycket stöd och bidrag?

Argumenten brukar ofta ta upp ekosystemtjänster som kollektiva nyttigheter, men alla ekosystemtjänster inte är kollektiva nyttigheter eller så stora och svårdefinierade att de behöver tilldelas från myndigheter långt borta.

Vad är det vi vill bevara eller utveckla i naturen? Det är inte lätt att enas om och Simpson anser att ekotjänsterna kan bli kontraproduktiva för att bevara naturen.

Till det bör tilläggas att marknader formas av utbud och efterfrågan, att någon sätter så mycket värde på en vara eller tjänst att de är villiga att betala för den. Marknader behöver avgränsningar då de är en upptäcktsprocess som inte strävar efter ett visst bestämt mål. Det går inte att gissa sig till priser, därför hamnar marknaden i hans resonemang om att naturen ibland är för generös och ibland för snål. Hur kan man vända allmänningarnas tragedi till allmänningarnas komedi?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

Twingly Rank

Twingly BlogRank

NetworkedBlogs

Bloggintresserade

Knuff

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Map

Topblogarea

Vetenskap bloggar

BlogPing

bloggping

Bloggar

Bloggar - Topplista

BloggRegistret

BloggRegistret.se

Bloggfavoriter

Commo

Blogg

Svenska sajter

SvenskaSajter.com - Den ständigt växande länkkatalogen

Ping Frisim

Pinga Frisim

Creeper

Creeper

MediaCreeper

MediaCreeper