Det ockulta sekelskiftet: esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid - en recension

Det ockulta sekelskiftet : esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid by Per Faxneld
My rating: 3 of 5 stars

Per Faxnelds "Det ockulta sekelskiftet" är en intressant genomgång av esoterismens genomslag vid förra sekelskiftet, framför allt inom konsten, men också i kulturen i stort. Esoterismen, en bred term för andliga och mystiska läror som ofta hämtar inspiration från alkemi, hermetism och teosofi, var vid den tiden en progressiv kraft. Faxneld belyser hur rörelser som teosoferna och antroposoferna formade tidsandan och hur deras idéer influerade konstnärer, författare och vetenskapsmän.

Bokens aktualitet hänger förstås ihop med den nya uppmärksamheten kring Hilma af Klint, som återupptäcktes på 2010-talet och numera ses som en pionjär inom abstrakt konst. Men Faxneld visar att hon kanske inte var så unik som det ofta påstås. Hon var en del av en bredare strömning där flera konstnärer experimenterade med det ockulta och andliga i sitt skapande.

Esoterismen vid sekelskiftet var, visar Faxneld, radikal snarare än reaktionär. Från frimureriets idéer om social jämlikhet till försvar för religionsfrihet i länder med statskyrka, och till och med jämställdhet mellan könen, var den ockulta världen en del av den progressiva rörelsen. I dag har esoterismen däremot ofta en mer konservativ prägel, en intressant iakttagelse som boken tar upp, även om det spåret inte utvecklas särskilt långt.

Boken blir förstås översiktlig, vilket märks då beskrivningarna av de olika esoteriska lärorna kunde varit något djupare, utan att tappa nya läsare. En aspekt som kunde ha utforskats mer är hermetismens koppling till naturvetenskapen. Alkemin och de hermetiska traditionerna hade stort inflytande på flera vetenskapsfält, och ett djupare resonemang där hade kunnat ge en mer nyanserad bild av hur esoteriska idéer fungerade i samtiden. Som författaren Anatole France en gång påpekade är förståelsen av dessa rörelser viktig för att fullt ut förstå sekelskiftets intellektuella miljö.

Boken är lättläst och informativ, men den stora mängden namn och referenser kan stundtals göra läsningen tung. När texten istället lyfter blicken och ger bredare beskrivningar blir den mer engagerande. För den som söker en första ingång till esoterismens och nyandlighetens roll vid sekelskiftet är "Det ockulta sekelskiftet" en läsvärd bok.

View all my reviews

Den sista boken om mordet på Olof Palme - en recension

Den sista boken om mordet på Olof Palme by Jon Jordås
My rating: 4 of 5 stars

Jon Jordås, som tidigare gjort en dokumentär om utredningen av Palmemordet, tar i "Den sista boken om mordet på Olof Palme" ett nytt grepp om Sveriges mest omdiskuterade mordutredning. Det är ett intressant och välskrivet reportage som väcker nya frågor kring spåret efter den misstänkte "Christer A." och den gärningsmannaprofilering som gjordes efter skotten på Sveavägen.

Jordås lägger fram Christer A. som en trovärdig misstänkt, och som läsare är det svårt att inte fundera över hur detta spår kunnat förbises i så många år. Samtidigt visar boken tydligt hur svår utredningen faktiskt var. Jämförelsen med mordet på Anna Lindh är slående. Där kunde gärningsmannen lagföras tack vare DNA-bevisning, en teknik som helt enkelt inte fanns på 80-talet. För samtliga misstänkta i Palmemordet har teknisk bevisning saknats, vilket har gjort utredningen komplicerad.

Boken väcker också frågor kring utpekandet av "Skandiamannen". Var det ett sista, desperat försök att få fram en lösning? Jordås tycks mena det, och mycket talar för att det inte lyckades.

Språket är lättillgängligt, och boken engagerar även läsare som tidigare inte varit insatta i fallet. Den ger en intressant bild av Sverige i mitten av 80-talet, även om utrymmet inte tillåter en djupare analys av tidsandan. Det framkommer dock tydligt hur annorlunda landet var då – och hur vissa av polisens misstag påverkade hela utredningen. Jordås träffar rätt på flera punkter.

Men blir det här den sista boken om mordet på Olof Palme? Knappast. Fallet fortsätter att fascinera och lär ge upphov till fler teorier och granskningar framöver.

View all my reviews

Påstår Pereira - en recension

Sostiene Pereira by Antonio Tabucchi
My rating: 4 of 5 stars

Antonio Tabucchis "Påstår Pereira" är en lågmäld, men existentiellt laddad roman om en man som långsamt vaknar ur sin slummer. Sommaren 1938 i Salazars Portugal är kvävande, inte bara av hettan utan av censur och rädsla. Pereira, en överviktig och hälsomässigt nedgången kulturredaktör, lever i minnenas värld. Han skriver nekrologer, översätter franska följetonger och talar med sin döda och egentligen alltid frånvarande hustru. Hans vardag kretsar kring citronlemonad, omelett aux fines herbes och svettiga promenader genom Lissabon, och han tycks ha accepterat en tillvaro där han mest existerar snarare än lever.

Trots sin korta längd lyckas romanen rymma mycket – kärlek, svek, och den eviga frågan om hur man bör förhålla sig till livet. När Pereira möter den unge radikalen Monteiro Rossi och hans flickvän, börjar han sakta förändras. Han ser sin egen ungdom speglad i dem, minns sin tid som student i Coimbra, och börjar ifrågasätta sin passivitet. Hans beslut att hjälpa den unge mannen är både personligt och politiskt, delvis en önskan att agera fadersgestalt, men också en allt starkare insikt om att något måste göras.

Tabucchi var en framstående kännare av Portugal, och det märks. Berättelsen är koncentrerad till två korta sommarmånader, men som läsare sugs man in i stämningen, den tunga luften, de dämpade samtalen och den efterhand alltmer krypande känslan av övervakning. Samtidigt är det inte bara en roman om den tiden. Påstår Pereira ställer existentiella frågor som är lika aktuella idag: När blir tystnad ett medgivande? Hur länge kan man blunda för sin omgivning?

Tabucchi bygger skickligt upp Pereiras inre konflikt, och romanens form – en sorts rapport där allt "påstås" – skapar en känsla av osäkerhet, som om berättelsen i sig är ett vittnesmål som kan ifrågasättas. Det finns scener, där det känns som att Tabucchi hade kunnat utveckla vissa teman mer. Men när Pereira till sist väljer att handla, blir det en av de mest existentiellt laddade ögonblicken i boken.

Den som förväntar sig en klassisk thriller om motstånd kommer inte att få det. "Påstår Pereira" är en stillsam, eftertänksam berättelse om en trött och livsoduglig man som långsamt skapar sig själv på nytt. Bokens början är långsam, nästan så långsam att en läsare kan lägga ifrån sig boken.

En lågmäld men kraftfull roman om mod, självkänsla och att göra de val som förändrar allt. Det blir en stark fyra i betyg.

View all my reviews

🧠 AI och samhälle – prenumerera på nyhetsbrevet

Autodifesa di Caino, un recenzione

Autodifesa di Caino by Andrea Camilleri
My rating: 3 of 5 stars

Pubblicato postumo nel 2019, Autodifesa di Caino è un breve testo teatrale in cui Andrea Camilleri si cimenta con uno dei personaggi più controversi della Bibbia. Il celebre scrittore siciliano, sceglie qui un registro filosofico, dando voce a Caino in un monologo in cui il primo assassino della storia umana si racconta e si giustifica. In questo si trova vicino a Dario Fo.

L’idea di riabilitare figure bibliche considerate maledette – Caino, Giuda, Lucifero – per metterne in discussione l’immagine tradizionale e attaccare la morale religiosa non è certo nuova. Sono in
molti gli scrittori che hanno giocato con questi temi, e anche qui si avverte un’eco del teatro esistenzialista. Sorprende quindi che un’opera del genere sia stata scritta così tardi, quasi anacronistica nel suo approccio.

Sul piano contenutistico, il testo è interessante ma non rivoluzionario. Camilleri usa spiegazioni eterodosse del cristianesimo e del giudaismo rabbinico per rileggere il mito di Caino, smontando l’interpretazione tradizionale e proponendone una nuova. Alcuni passaggi sono pungenti e provocatori, ma nel complesso la trama appare piuttosto ingenua. È un libro che fa pensare, ma solo per un breve momento.

Bello ritrovare la voce di Camilleri, anche se qui non è al suo meglio.

View all my reviews

Speaking at TEDxStockholm: reflections on the platform experience, the brand, and the value of ideas

Partiet som kom in från kylan - en recension

Partiet som kom in från kylan by Magnus Utvik
My rating: 3 of 5 stars

Biblioteksassistenter, dramapedagoger och beredningshandläggare i alla länder, förenen eder!

"Partiet som kom in från kylan" handlar om vänsterpartiets historia. En del är väl berättat, av en författare som behandlat ämnet tidigare, men mycket är bekant för den politiskt intresserade.

Boken handlar om kommunismens brott mot mänskligheten, samt SKP:s och VPK:s kontakter och samarbete med diktaturerna. Här har författaren rätt att partiets självrannsakan kunde ha gått djupare, men samtidigt så kunde VPK:s steg till eurokommunismen också skildrats och problematiserats mer. Partiet fick några utbrytningar på grund av det, och under Gudrun Schymans partiledarskap så skedde större förändringar av partiet.

Här uppfattar jag att "Partiet som kom in från kylan" tittar för mycket på tiden vid Kalla kriget. Idag är (v) ett populistparti, snarare än ett kaderparti. Det har aldrig riktigt varit deras nuvarande väljares avsikt att partiet skulle ta regeringsansvar.

Något i stil med vänsterpartiet och dess idéer troligen skulle komma att få en större plats i politiken efter Berlinmurens fall. Det finns numer en rätt stor grupp människor i samhället med arbeten som kräver förhållandevis avancerade akademiska studier, men som de upplever inte ger dem det utrymme och position som de har rätt till. Det är en koppling till arbete och livsstil, snarare än teori.

Revolutionsromantiken finns kvar som krydda på tillvaron. Det är dock de nuvarande väljarnas steg från parollen "makt över produktionsmedlen" till "subventionera min livsstil" som är mer riskabel på kort och medellång sikt.

Kommunismen och det svenska partiets opportunism och samarbete ska förstås uppmärksammas, men boken ger tyvärr inte riktigt förståelse för de miljöer som ger vänsterpartiet fortsatt näring.

View all my reviews