Riskdelning är en ny tanke som dykt upp inom hälsa- och sjukvårdspolitiken. Den politiken ser rätt olika ut i praktiken från land till land, med olika modeller och regleringsmekanismer i verkan. Konceptet är populärt, men risken är stor för missförstånd då terminologin inte är så tydlig.
Drivkraften är förstås att många länder ser sina sjukvårdskostnader stiga. Budgetproblem ser till att det inte finns mer pengar till läkemedel. Myndigheterna pekar främst ut stigande kostnader för läkemedel som problemet, antingen genom att nya mediciner kan lindra eller bota så mycket mer eller genom att läkemedelsföretagen skor sig.
Därför används finansiell riskdelning som en sorts avtal mellan myndigheter och industri. I Sverige gjordes ett första formellt avtal år 2012 om prostatacancermedicinen Zytiga då TLV och tillverkaren Janssen inte kom överens om ett pris. Det blev ett lapptäcke av lösningar tills att landstingens gemensamma grupp för nya läkemedel och Janssen skrev ett riskdelningsavtal. Zytiga köps in men Janssen betalar tillbaka priset för de patienter som inte svarat på läkemedlet efter tre månader. Priset har också minskats för de patienter som behöver medicinen längre tid än så. Nu verkar idén om riskdelning ha slagit rot i Sverige. Främst gäller det cancermediciner, då de uppfattas som relativt dyra.
Det positiva med riskdelning är att det kan vara bra att tydliggöra varför ett visst läkemedel finns med kostnadsersättningen eller inte och därför tydliggöra nyttan.
Fast läkemedelskostnadernas andel av sjukvårdsutgifterna är kanske 20 procent i de flesta länder i Europa, och står inte för den största delen av den sammanlagda kostnadsökningen. Snarare minskar de i många OECD-länder.
Problemet är att kombinera att hålla kostnader nere och försäkra patienter tillgång till mediciner, samtidigt som man ska sporra användningen av nya preparat och nya behandlingsformer. Redan från början har det varit tydligt att riskdelningsavtal måste ta höjd för tidskrävande förhandlingar, dyr pappershantering, utvärderingssvårigheter och risken att många avtal blir mycket komplicerade.
Resultaten har visat sig svåra att utvärdera och därför är det svårt för myndigheter och läkemedelsbolag att förutse framtida förhandlingars utfall. Forskningen kring riskdelning är ny, precis som företeelsen i sig, så det är svårt att få vägledning därifrån. Det är inte hållbart för framtiden om det är patienterna som måste bära risken som myndigheter och företag delar på.
Läs även andra bloggares åsikter om läkemedel, medicin, landsting, ekonomi, politik, risk, sjukvård, forskning, samhälle
Intressant
