Är det bättre att undvika de sämsta utfallen eller att uppnå de bästa utfallen? Tillförsiktighetsprincipen (“the proactionary principle”) försöker istället att uppnå de bästa möjliga utfallen. Principen lanserades av filosofen Max More år 2004, då rationellt risktagande är en viktig del av mänskligt handlande. I den här texten på Medium Tillförsikighetsprincipen — rätt värdering av framtiden? presenteras tillförsiktighetsprincipen och jämför med försiktighetsprincipen.
Det händer mycket dåligt i världen idag. Fast 2000-talet verkar inte vara annorlunda än tidigare århundrade på den punkten, snarare verkar det i många sammanhang vara bra mycket bättre än tidigare.
En skillnad mot förr är att de flesta av oss har så mycket mer information tillgänglig om världen. Kan den göra oss pessimistiska om framtiden? Dåliga nyheter är goda nyheter som driver klick och intresse, if it bleeds it leads.
Människan har en inställning att söka det avvikande och farliga, Apokalypsens gosiga mörker. Samtidigt är många människor optimistiska om sin egen framtid, men pessimistiska om världens, inte minst ju längre bort platser och skeenden befinner sig från dem i deras tankar och vardag.
Många läsare uppger att medierna är för pessimistiska, “man orkar inte höra på nyheterna längre”. Visst upplever mediebranschen en kris, men de flesta människor runt om i världen är ändå mediekonsumenter på någon måtta.
Media kommer ju till viss del att ha en slagsida åt dåliga nyheter, för dess uppgift är att hitta skandalerna, morden, skildra krigets fasor eller pandemiernas mutationer. Det är för att hålla makten i schack, som Amanda Siddartha skriver.
Förhoppningsvis ger det fler lösningsalternativ och bättre resurser att hantera en oönskad situation då den inträffar. Vad som är en positiv eller negativ utveckling beror också på betraktaren och dennes syn på förhållandena. Däremot kan medierna ha en slagsida mot vilka utvecklingar som skildras som positiva respektive negativa.
Det är ofta som vi upplever illusorisk överlägsenhet (den s.k. Lake Wobegoneffekten). Vi uppmärksammar dåliga nyheter, för när det gäller våra egna liv tror de flesta av oss att vi är bättre än genomsnittet, och vi förväntar oss att saker och ting rätar ut sig i slutändan. Denna syn på världen gör att dåliga nyheter blir ännu mer överraskande och framträdande. Är det ljust i rummet ser man smutsen i hörnen.
Motrörelsen, att det borde finnas medier som bara täcker goda nyheter, blir först verksam i en konversation. Medier och sociala medier är en konversation, inte minst nuförtiden. Dåliga nyheter kanske blir lästa men inte alltid så delade (“man vill ju inte vara dysterkvisten i flödet”). Dåligt underbyggda goda nyheter kanske delas, men blir inte så lästa, och blir de för lätta att plocka isär kan många läsare tappa förtroendet.