Journalistikens långsamma nedgång som yrke ger varningar om ett försämrat läge för forskning, yttrandefrihet och kunskapsspridning.
Medierna i Sverige började med att den lokala liberala fabrikören ville ha en sida att publicera sina texter på. Allteftersom blev det viktigt att även andra än ägaren värdesatte publikationen, för det var genomslaget för annonsmarknaden som gav branschen sin ekonomi. Objektivitet blev viktigt, mediet måste kunna tilltala en stor och bred publik för att locka annonsörer. Nu finns snart inget lokalt monopol kvar och trots presstöd finns allt färre självständiga titlar. Blocket, Google och Facebook m.fl. tog över annonsmarknaden.
Det finns ett antagande att om du arbetar som journalist så har du ett statusjobb. Men publikationer med fallande upplagor och minskande annonsintäkter har knappast råd att upprätthålla tidigare status.
Journalistiken är i en konstig nisch av låga löner och låg prestige, men möts ändå av en hög grad av förbittring. Journalistiken som statusyrke är delvis fortfarande sant. Det är svårt att få anställning. Allt eftersom möjligheterna att komma in i journalistiken har minskat har yrket blivit mer dominerat av dem med personliga resurser.
Journalister är svaga aktörer som är beroende av försvagade institutioner. Denna svaghet är viktig för att förstå vad som hänt under det senaste årtiondet. Det är inte så konstigt att vissa uppfattningar som är nischer hos allmänheten i stort kan uppnå status som sanning på redaktionerna. Sådana idéer slår rot eftersom de fungerar som tillhörighetsmarkörer: ditt engagemang för dem visar ditt engagemang för redaktionen. Det av två skäl: att inte engagera sig för dem gör dig sårbar för attacker från andra, och att du kan angripa kollegor med dem ökar din tillgång till de krympande resurser som finns tillgängliga. Kostnaden för att ignorera åsikter och nyheter som allmänheten gärna skulle betala för att läsa, uppväger inte de personliga kostnaderna för att bryta av mot redaktionsgruppens värden.
När prenumerationer blir den viktigaste intäktskällan förväntar sig kvarvarande läsare än mer att få känna igen varumärket. Då blir det svårare att bryta mot nischen. Ett skäl till att så många liberala skribenter snabbt fallit in i en nationalkonservativ jargong är för att de såg att jargongen var en av de få alternativa nischer som fanns överhuvudtaget för att fortsätta en karriär, om man inte passar in.
Det yrke som är lika illa däran som journalistiken är akademin, med lika låga löner och sämre arbetstrygghet även högt upp i karriären. Det har också lett till att toleransen för intellektuell mångfald minskat. Det är oroväckande att de två institutioner som samhället anförtror upptäckten och spridningen av information och idéer har blivit fientliga mot yttrandefrihet och tankefrihet.
