Arrangören Jan-Olov Johansson skriver Vetenskapsjournalistiken mår bra? Inlägget på Vetenskap och känsla beskriver att de stora forskningspolitiska institutionerna och medierna gillar läget. Är läget så positivt, frågar han?
Ett skäl till att man gillar läget kan vara att institutionerna inte riktigt vet vad de ska göra för att nå ut till allmänheten, fast det gör att kommunikationen ses som riskabel och att man vill ha kontroll över den.
Åsa Larsson från Ting och Tankar talade om grunderna i forskarbloggande. Alla reaktioner på talet har varit positiva, så det har nog varit till hjälp. Frågan är hur väl utvecklat forskarnas bloggande är idag?
Arrangören Henrik Brändén ger en översikt över spänningsfälten och anser att spaningen bör skötas av en statlig aktör. Frågan är om det är något staten verkligen ska göra och har staten verkligen resurserna?
Tomas Lindblad ger i På gränsen en alternativ bild av läget. Lindblad har också en post om PR och journalistik. Den kritiken har funnits tidigare, främst då det varit allmänreportrar som skrivit vetenskapsbevakning. Lindblads påpekande om Nature och dess inställning är dock nytt och tankeväckande.
Så, kan jag hjälpa med något? Efter att ha följt debatten skriver jag om berättandets betydelse och att det kanske inte handlar om ett problem för främst vetenskapsjournalistiken och om vikten av att våga vara nördig.
Läs även andra bloggares åsikter om media, vetenskap, forskning, journalistik, teknik, omvärldsbevakning, samhälle, politik
0 kommentarer:
Skicka en kommentar